När man får boktips från en fantastik-nestor som John-Henri Holmberg är det ju bara att lägga ned alla andra läsprojekt och hugga tag. I det här fallet hade jag lyckan att få en trevlig kommentar på mitt något magsura inlägg om Ray Bradburys Something Wicked This Way Comes. Efter läsningen av den och hans andra mest kända roman, Farenheit 451, kände jag att Bradbury nog inte var min typ av författare.
John-Henri Holmberg slog dock ett slag för Bradburys The Martian Chronicles och Dandelion Wine. Jag hade lättare att ta till mig novellsamlingen från 1955, The October Country, än romanerna. Så utifrån rekommendationen, samt det faktum att bägge böckerna i allt väsentligt tycktes vara en form av novellsamlingar vågade jag än en gång språnget.
En form av novellsamlingar, som sagt… Här finns dock en slags ram och sammanhållande mönster, vilket gör dem till ovanliga novellsamlingar. I The Martian Chronicles berättas utvecklingen på den röda planeten från 1999 när den första raketen skjuts upp från jorden till 2057 i en serie längre eller kortare vignetter, betraktelser eller berättelser. I Dandelion Wine får vi följa ett antal invånare i den lilla staden Green Town i Illinois under sommaren 1928, men via samma blandning av betraktelser och berättelser.
Trots att den ena boken redan i titeln signalerar att den ska placeras i science fiction-genren, medan den andra utspelas i en historisk men mestadels realistisk verklighet, finns det flera likheter dem emellan. Båda rör sig i utforskandet av mänsklighetens villkor, gärna i form av uppväxt samt vuxenskapande, och det i ett för mig synnerligen amerikanskt sammanhang. Green Town är en hyfsat idyllisk och klassisk småstad där en av de huvudsakliga protagonisterna, unge Douglas Spaulding, bor tillsammans med föräldrar och lillebrodern Tom under välordnade former. I The Martian Chronicles blir några tidiga astronauter förledda av en idyll som lika gärna skulle kunna vara Green Town, plockad från deras hjärnor av de telepatiska marsianerna.
Samtidigt finns förstås också skillnader dem emellan. Jag upplever att Dandelion Wine sysselsätter sig mer med individuella upplevelser av såväl förundran som insikter om livets förgänglighet. I början av sommaren är Douglas en entusiastisk och fantasifull kille som lyckas övertala den lokala skoförsäljaren att ge honom ett par nya gympadojor eftersom de mer eller mindre kommer att ge hans fötter vingar (bildligt talat, men ändå). Men allt har som bekant ett slut och när sommaren börjar lida mot sitt, är Douglas fortfarande (nästan) lika fantasifull men nu fylld av känslor av uppbrott och avslut. Kompisar har måst flytta, spelhallens mekaniska spådam har gått sönder, den gamle krigsveteranen (som med sina historier var en veritabel tidsmaskin) har gått bort och hans gympadojor är inte längre spritt nya.
The Martian Chronicles handlar i sin tur snarare om det kollektiva, det Amerikanska. Vissa av de som kommer till Mars gör det i en ödmjuk anda, medan andra är skrytigt självsäkra på såväl sin egen som mänsklighetens förträfflighet. Samtidigt finns ofta sårbarhet, inte minst i form av nostalgisk hemlängtan inför det djupt främmande. När det börjar gå rykten om krig på Jorden och radiomeddelandena ”Come home. Come home. Come home.” tar sig igenom etern slänger sig i princip alla på första bästa raket tillbaka till hemplaneten.
Vad gäller ren läsunderhållning hittade jag fler anknytningspunkter i The Martian Chronicles, i alla fall när det gäller de tydligt utmejslade novellerna som byggde på ett förhållandevis tydligt koncept. De tidiga astronauterna som blir inspärrade på mentalsjukhus av marsianerna, mannen som ta hämnd på den bokbrännande organisationen för det moraliska klimatet, prästerna som inte hittar några marsianer att frälsa eftersom de övergett sin kroppsliga form, den ensamma marsianen som kan ta form av en älskad, avliden familjemedlem. Bradbury har ett poetiskt språk och ett anslag som gör att det mesta känns en smula sorgset eller melankoliskt.
Samtidigt är det ett språk som inte helt vinner mig över, även om jag kan förstå hur andra kan låta sig tjusas av de dröjande formuleringarna och det eftertänksamma tempot. Det mest underhållande med läsningen av framförallt Dandelion Wine var nog att känna hur pass mycket inspiration Stephen King hämtat från den nostalgiskimrande barndomsskildringen. Här finns ju hela grunden till The Losers Club, Derry och It – banne mig om det inte till och med finns för förlaga till The Barrens även i Green Town.
Jag har förstås ingen som helst grund för att påstå att Bradbury skriver dåligt, men jag tycker mig än en gång kunna konstatera att han inte riktigt talar till mig. Jag vill ha lite mindre melankoli, lite mer bett, lite fler saftiga historier. Men för all del, det är kanske det jag fått via Stephen King-filtret? I så fall är det förstås bara att tacka och bocka för inspirationen som lett till bättre läsupplevelser för min personliga del.
The Martian Chronicles (1950)
Dandelion Wine (1957)
Rörliga bilder och tryckta ord 