Spider-Man: No Way Home (2021)

alt. titel: Spider-Man: Sin camino a casa

För att titeln ”No Way Home” ska bli rimlig i sammanhanget av dagens film krävs det att man tolkar den i Thomas Wolfes perspektiv. Ni vet, han som skrev en hel bok med titeln You Can’t Go Home Again om en man som plötsligt ser sig hatad av sin egen hemstad.

För Peter Parker är ju rent geografiskt hemma nu efter de europeiska äventyren, tillbaka i New York. Men det blir lite svårt att vara ”your friendly neighborhood Spider-Man” när Mysterio, aka Quentin Blake, i slutet av Far From Home inte bara beskyllde Spider-Man för en massa dumma saker utan också avslöjade kopplingen Spider-Man-Peter Parker.

Plötsligt är Peter och MJ’s relation förstasidesnyheter, skolkorridorerna ett hav av filmande och fotande mobiler i Peters svallvågor, ”kontroversen” kommer i vägen för collegeansökningar och J.Jonah Jameson skojar till det med namnet ”Spider-Menace”. Av förklarliga skäl tycker Peter att detta kanske inte var så himla kul och bestämmer sig för att be Dr. Strange om hjälp. Han kanske kan backa bandet, till en oskyldigare och enklare tid. I allt väsentligt: låta Peter komma hem på riktigt.

Men så enkelt är det naturligtvis inte. Det bästa Dr. Strange kan åstadkomma är en komplex glömskebesvärjelse, vilken givetvis går åt pipsvängen när Peter i sista sekunden kommer på en massa förbehåll och ändringar. Och den pipsvängen leder rakt in i: multiverse.

Japp, Peter Parkers personliga resa i livslabyrinten av ansvar och konsekvenser går som synes vidare. Den här gången i ett par steg, men det hela börjar förstås med att han försöker ta den enkla vägen ut. Och som vi alla vet: genvägar äro senvägar. Vilket som sagt får till följd att Peter den här gången, förutom sitt eget samvete, också måste slåss mot ett antal mer eller mindre kära återseenden i form av skurkar som Doc Ock, Sandman och Electro.

Tonen är fortfarande ganska lättsam, inte minst eftersom det nu öppnar upp sig en hel multiverse-meta-värld av nickningar och referenser till Sam Raimi och Marc Webbs Spider-Man-serier. Jag ska inte påstå att jag har superkoll på någon av dem men på det hela taget tycker jag att själva metagreppet och hanteringen av det hjälper mer än stjälper. Det blir faktiskt ganska underhållande när de olika superskurkarna börjar komma underfund med att Tom Holland inte är ”deras” Peter Parker och att detta är en helt ny värld för dem att härja i. Vissa blir givetvis mer tjusade av denna tanke än andra. Dessutom tar Marvel nu chansen att till viss del renodla de olika Spider-Man-personligheterna såsom de tett sig inom trojkan Maguire-Garfield-Holland.

No Way Homes andra stora styrka skulle jag säga är rollbesättningen av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon. Tillsammans är de trovärdigt litet gäng som det inte är några större problem att heja på. Var och en drar tydligt sitt strå till stacken och får ha en egen agens. Det handlar inte om att de två andra sitter och rullar tummarna i väntan på att Spider-Man ska tala om för dem vad som ska hända. Relationen mellan Holland och Zendaya är lätt och ledig men samtidigt inte utan innerlighet och Batalon levererar än en gång en perfekt avvägning mellan frågvist nervositetspladder och charm.

En klar förbättring jämfört med Far From Home med andra ord och därmed vete tusan om inte Tom Hollands Spider-Man-trilogi också lyckas bli den starkaste bland trilogin av Spider-Man-serier. Som sagt, Andrew Garfield kom ju aldrig längre än att få slåss mot ”a russian in a rhino-suit”.

P.S. Hjälp mig gärna att lösa en gåta som jag inte kan sluta tänka på – hur skulle Spider-Man ta sig fram i en miljö utan vare sig hus, träd eller kraftledningsstolpar? Skulle han få traska sig igenom en öken som vilken, normal människa som helst? D.S.

P.P.S Jag blir faktiskt så illa tvungen att jacka upp den animerade Into the Spider-Verse från 2018 ett halvt snäpp. För hur trevlig No Way Home var tycker jag fortfarande att den tidigare multiverse-filmen var klart bättre. Det handlar nog om att den står mer på egna ben. D.D.S.

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)