You are currently browsing the tag archive for the ‘The Simpsons’ tag.

Dnevnoi dozor (2000)

alt. titel: The Day Watch

Jag blev tillräckligt nyfiken på ryske författaren Sergej Lukjanenkos gammaldagsmoderna fantasyvärld tack vare hans första bok, Nochnoj dozor, mer känd som The Night Watch eller Nattpatrullen. Kanske sålde den inte tillräckligt bra i Sverige, för uppföljarna (än så länge fem stycken) tycks ännu inte finnas i svensk översättning.

The Night Watch följde relationen mellan Ljus och Mörker såsom den ter sig i ett samtida Moskva och The Day Watch fortsätter i allt väsentligt den linjen även om bokens sista avsnitt tilldrar sig i ett vintrigt Prag. I likhet med första boken är berättelserna upplagda som tre kortromaner men som alla hänger ihop mer eller mindre tajt.

Den här gången är det emellertid inte den ljuse magikern Anton Gorodetskij som står i centrum utan medlemmar av Dagpatrullen. Det vill säga de som ska hålla koll på att Ljuset sköter sig och håller sig till det uråldriga fördraget mellan Ljus och Mörker som ska garantera en slags terrorbalans.

Det börjar i en omöjlig kärlekshistoria för att sluta i möjligheten att det är en andra messias på ingång till världen. Precis som i första boken är den springande punkten konspirerandet och intrigerandet på både hög och låg nivå i de två olika fraktionerna för att antingen sabba för den andra sidan eller se till att gama åt sig några extra fördelar i det komplicerade spelet. Mest för att det numera är en välbekant referens – en slags modern och urban Game of Thrones i det att intrigmakerierna är det allt övergripande syftet.

Jag fortsätter att gilla Lukjanenkos världsbygge, vad jag kan utröna tycks han ha stenkoll på utvecklingen av sin handling i alla vinklar och vrår. Däremot är det den typen av berättelse som i princip kräver en hel del obruten lästid för annars är man hopplöst förlorad.

Creepypasta: Spökhistorier från internet (2014)

Vandringssägner utvecklas med tiden, det ligger liksom i deras natur. På åttiotalet hade vi råttdelar i pizzeriorna som började sprida sig till snart sagt varenda liten svensk byhåla enligt titeln på Bengt af Klintbergs välkända bok.

När vi lever en allt större del av våra liv framför TV och datorer, skulle det ju närmast vara konstigt om det inte utvecklades vandringssägner som bättre passar nutiden. Journalisten Jack Werner har undersökt och samlat ett antal så kallade creepypastor, skrämmande berättelser som lever ett eget liv på nätet, i forum och chatrum.

Själva poängen med vandringssägner är att de återberättas och traderas och på så sätt blir lite, lite annorlunda varje gång de möter nya åhörare. I det avseendet är dessa creepypastor inte ”riktiga” vandringssägner eftersom begreppet som sådant egentligen kommer från ”copy-paste”. Alltså texter som ordagrant kopierats och förts vidare från läsare till läsare.

Det Jack Werner också försökt göra är att identifiera dessa olika berättelsers upphovsmän, en uppgift som torde vara närmast omöjligt med icke-digitala och ”äkta” vandringssägner. I förvånansvärt många fall hittar han läsardiskussioner som på olika sätt ger uttryck för ”förstör aldrig en bra historia med fakta”, alltså läsare som vägrar acceptera att en historia skulle vara påhittad även om författaren själv framträder och intygar att så är fallet. Man vill helt enkelt tro på de otäcka historierna om den hotfulle Slender Man, det förlorade avsnittet av The Simpsons där Bart mördas eller bilden av den leende hunden som driver dig till vansinne om du råkar få den i din inbox.

Skulle jag ha något att invända skulle det i så fall vara att en del av berättelserna känns väl ”direktöversatta” från engelskan – uttryck som ”jag sket tegelstenar” skaver. Samtidigt torpederar Werner själv den typen av kritik till viss del på hemsidan creepypasta.se där han skriver ”I min bok har jag lagt vikt vid att översätta de engelskspråkiga creepypastorna på ett sätt som bibehåller dess andemening, men jag vet att jag själv som läsare hade velat kunna läsa historierna även i originalutförande.”

Annars är Creepypasta både välskriven och välresearchad. En del av historierna är genuint otrevliga eftersom de förstås ligger väldigt nära det liv vi alla för på nätet. Många av dem bygger på ett lager-på-lager-berättande och ett opålitligt tid-rum som gör att jag undrar i hur stor utsträckning Mark Z. Danielewski var inspirerad av dem när han skrev sin House of Leaves.

Annonser

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Läs hela inlägget här »

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Läs hela inlägget här »

moll-flandersalt. titel: Moll Flanders

Det är väl lika bra att erkänna först som sist: jag hade stora problem att ta Moll Flanders på allvar. Åtminstone var gång bokens berättare använde det fulla namn som fått ge boken dess huvudsakliga titel (som den hustler hon är går Moll under många olika namn under sin livstid). Detta eftersom jag omedelbart såg henne som en del av ett familjeträd i staden Springfield där dess huvudman Ned svårligen hade godkänt sin kvinnliga släktings depraverade liv.

Läs hela inlägget här »

I mars går tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaska och blöder minst 42 000 kubikmeter olja medan kaptenen sover ruset av sig i sin koj. En katastrof som å andra sidan resulterade i en ökad miljömedvetenhet.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är tydligen på modet att plocka ned superhjältar i den krassa verkligheten nu för tiden. Stålmannen. Captain America. Mäktiga Örnen.

Ja, den där siste snubben är kanske inte allmänt känd i Marvel- eller DC-världen. Men på fågelön (som för fågelinvånarna verkligen är hela världen, kolla bara på deras kartor om ni inte tror mig) är Mäktiga Örnen den där sortens superhjälte som ungarna slutar tro på när de når en viss ålder (så tuff att hans sexpack har varsitt sexpack). Alla ungar som har en mamma och en pappa som kan berätta hur saker och ting ligger till, vill säga.

Angry Birds Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaNär det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.

The Great EscapeMen det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaEtt lite annorlunda Filmspanartema den här gången, men fantastiskt underhållande. Var och en fick vi oss tilldelande en person som skulle försöka utmana våra inrutade smaker, testa våra gränser. Kort sagt beordra oss att se en film som man annars sannolikt aldrig skulle ha gett sig på.

Grizzly ManKinden brände av örfilen och handsken var kastad. Utmanaren hade gett sig tillkänna och för mein herr Filmitch var mitt gnäll över demonregissören Werner Herzog (hans Nosferatu var iofs ok, men däremot Kaspar Hauser, Fitzcarraldo, Rescue Dawn…) tillräckligt välkänt för att han skulle tycka att jag borde testa dokumentären Grizzly Man. Självklart hade herr Filmitch själv redan sett och gillat filmen (detsamma gäller Jojjenito, Henke och Movies-Noir).

Läs hela inlägget här »

1979
Jag börjar i första klass men fortfarande är det ingen direkt populärmusik som jag kan påminna mig att jag lyssnar på. Kanske saknar jag fördelen av influerande äldre syskon? Däremot har jag suddiga minnen av en tramporgel och Din klara sol går åter upp men det kan vara hjärnspöken. Nå, Clash släpper i alla fall London Calling som för alltid kommer att frammana en inre bild av en smal finländare i jeansjacka som rockar loss järnet med en cigarett stadigt i näven. Fast det var några år senare och lite längre norrut. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser