Ant-Man and the Wasp (2018)

Klang och jubel! Nu tror jag banne mig att jag täppt till det sista hålet i min MCU-filmografi (*kollar Wikipedia* Nooooooo, fortfarande Iron Man 3 och Black Widow kvar. So close!). Och denna andra Ant-Man-film var verkligen ingen dålig produkt att avsluta den resan med. Jag tror också att det var ganska bra att inte klippa Ant-Man and the Wasp när den hade premiär, lite drygt två månader efter Infinity War.

För egen del hade jag sannolikt haft lite svårt att ställa om i skallen, ety detta är en film som till atmosfär påminner om den första Ant-Man. Ganska lättsam och humoristisk med andra ord, även för att vara en Marvel-rulle.

Den tonen sätts ganska så omedelbart när det visas vad Scotty Lang pysslat med under sina dagar i husarrest efter att ha blivit dömd för det han tog sig för i Civil War. Definitivt inte suttit och grubblat sig tokig på vad som gick fel i alla fall. Istället gonar han ned sig ännu mer i rollen som Roliga Pappa och gör sitt eget hus till dottern Cassies privata lekborg. Cassie som förstås är söt, lillgammal, klok och fullt på det klara med att hennes pappa är en Schysst Snubbe (det är ju Paul Rudd, vad hade vi förväntat oss?!).

Men hur det nu är, blir Scotty än en gång indragen i äventyr tillsammans med Hank Pym och dottern Hope van Dyne. Under sitt tidigare korta besök i kvantdimensionen har han nämligen skapat kvantförvecklingar (”Do you guys just put the word ’quantum’ in front of everything?”) tillsammans med Hopes mamma Janet van Dyne som fastnade där för över trettio år sedan. Nu hoppas Hank och Hope att de ska kunna hämta tillbaka Janet. Men de är inte de enda som är intresserade av att använda kvantteknologin som de utvecklat för att kunna genomföra experimentet.

Nå, men det här var väl precis lika trivsamt som första Ant-Man-filmen? Inte lika mycket av en heist-historia den här gången, nu handlar det mer om trängseln att lägga vantarna på Hank och Hopes förkrympta labb (plus att FBI inte ska upptäcka att Scotty konstant bryter mot sin husarrest). Labbet är en rullväskestor sak som under filmens gång byter ägare lika ofta som uselt placerad affärslokal. En kul detalj och effekt även om jag inte kunde låta bli att fundera på om allting inne i själva byggnaden var surrat som på ett skepp eftersom det langas ganska friskt med den lilla kuben.

I Ant-Man and the Wasp har det blivit lite mindre fokus på Scotty och hans kumpaner och lite mer på Hope i rollen som Wasp (fast jag kan inte påminna mig att hon någonsin kallas för det i filmen) eftersom hennes far numera utrustat henne med vingar. En välkommen förändring för min del eftersom jag inte tyckte att det halvklantiga tjuvgänget var särskilt underhållande i första filmen. Nu ligger särskilt Michael Peñas medverkan på en perfekt nivå och jag måste verkligen ge tumme upp till en film som lyckas få med både honom och Paul Rudd. Två av Hollywoods absolut trevligaste snubbar i en och samma film – kudos!

Evangeline Lillys Hope ska väl i någon mån matchas av den kvant-plågade Ava Starr, spelad av brittiska Hannah John-Kamen. Hon är kanske inte superintressant som Marvel-skurk betraktad, men dräkten som förvandlar henne till ”Ghost” är ganska cool. Som en korsning mellan en kendoutrustning och något som skulle kunna dyka upp i Star Wars, ungefär.

Och eftersom John-Kamen har en nigeriansk far, plus att vi också får se Laurence Fishburne dyka upp, kompletterar uppföljaren till viss del det jag hade invändningar mot i originalet – genus- och mångfaldsperspektivet. Inte minst då den klantige skurken (i alla fall jämfört med den förhållandevis kompetenta Ghost) spelas av en svettig Walton Goggins.

Antingen har jag bara vant mig från första Ant-Man eller också har filmteamet, med regissören Peyton Reed i spetsen, denna andra gång faktiskt hittat en bättre balans vad gäller både humoristiska element och effekter. För visst finns det något fascinerande med både bilar i leksaksformat och tvåmeters Kitty-Pez-automat. Däremot hade jag kanske blivit mer imponerad av eftertexternas miniatyr-återskapande av vissa filmscener om det inte varit för att jag såg exakt samma sak i Game Night som kom tidigare samma år.

Kompetent och stabil popcornunderhållning – det Marvel gör allra bäst.

Le Petit Prince (2015)

alt. titel: Den lille prinsen, The Little Prince

Den lilla flickan som flyttar in i det lådliknande huset har hela sitt liv utstakat. Först ska hon gå på den prestigefyllda skolan Werth Academy och sedan ska hon bli en viktig kugge i det väloljade samhällsmaskineriet. Alltid förnuftig, alltid förnuftigt klädd, alltid med ett näringsriktigt mål mat i magen.

Fortsätt läsa ”Le Petit Prince (2015)”

Halloween: The Curse of Michael Myers (1995)

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 6, Halloween – Michael Myers återkomst, Halloween 6: The Curse of Michael Myers, Halloween VI: The Curse of Michael Myers, Halloween 666: Curse of Michael Myers, Halloween: The Origin of Michael Myers

Ok, du går runt och tror att du blivit nära nog immun mot undermåliga och korkade filmer. Men så lite nu och då kommer en produktion i stil med The Curse of Michael Myers och bevisar en gång för alla att man aldrig ska ta något för givet. För söte Jesus, det här. Är. Så. Jävla. Dåligt.

Fortsätt läsa ”Halloween: The Curse of Michael Myers (1995)”

Ant-Man (2015)

Ant-ManTänk om alla män vore lika hängivna fäder som Scott Lang. Inte bara ger han sin älskade dotter den läskigaste gosekaninen sedan Frank i Donnie Darko, han är också beredd att begå brott för hennes skull. Ant-Man skulle kunnat vara ett mörkt och realistiskt drama (fast kanske med en annan titel då…) om hur samhället aldrig ger före detta fångar en ärlig chans att göra rätt för sig. En resa rakt utför i förnedring och underläge för vår huvudperson Scotty Lang. En brottsling som ju egentligen bara vill väl, är harmlös eftersom han ogillar våld och i alla fall en gång begick brott för att lämna tillbaka orättfärdigt stulna pengar.

Fortsätt läsa ”Ant-Man (2015)”

Role Models (2008)

Role ModelsUnder skydd av parollen ”Stay off drugs!” kan Danny och kompisen Wheeler åka runt till skolor och istället för droger pusha energidrycken Minotaur (även om man kan fråga sig om den rävgiftsgröna drycken verkligen är ett bättre alternativ). Wheeler, som befinner sig i något slags evigt 20-årings-tillstånd av supande och knullande, är mer än nöjd med tingens okomplicerade ordning.

Men Danny kan inte låta bli att känna att livet borde bestå av något mer. Och då räcker uppenbarligen inte ens relationen med snygga och smarta advokaten Beth. Beth, som fullt naturligt inte känner sig särskilt uppskattad av sin deprimerade partner, gör till slut slag i saken och dumpar Danny. Varvid han får ett sammanbrott av sådana episka proportioner att han och Wheeler blir dömda till 150 timmars samhällstjänst var.

Fortsätt läsa ”Role Models (2008)”