You are currently browsing the tag archive for the ‘Trilogi’ tag.

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker.

Bokens titel föranleder förstås frågorna ”Vilket krig?”, ”Vilka barn?”. Den andra frågan blir raskt besvarad av det faktum att Stockholms samlade ungdomspopulation börjat följa Cornelia. Och då snackar vi inte bara halvengagerade likes på Facebook, utan balls-to-the-walls fullt ös sekt-mentalitet. Tiotusentals unga, med varsitt svartmålat öga, sköljer över Stockholm som en tidvattenvåg och Cornelia är deras förföriska flöjtblåsare.

I främsta ledet står Alice Nilsson från Thorildsplan som blivit en slags talesperson för både Cornelia och sina gelikar. Alla vet att hon varit med i TV, oklart dock med vilket budskap. Kanske finns det inget budskap, vilket förstås gör de tysta ansamlingarna så mycket mer skrämmande. Fager laborerar en hel del med gapet mellan vuxen- och ungdomsvärlden som en källa till både fruktan och sorg i Krig! Barn! Krig för, om, med, mot barn, krigsbarn, krigarbarn, barnkrigare – take your pick.

Språkligt sett landar författaren i mina ögon någonstans mitt emellan den hårdkokta samt korthuggna realismen från de två tidigare delarna och det mer lekfulla från För gudinnan. Tidigt etableras exempelvis det mångbottnade begreppet ”sladderbarn”. Ett avsnitt i boken punkteras också ideligen av korta meningar som ”Så varför inte barn?”, vilka kommenterar både det nyss sagda och den övergripande handlingen.

I takt med trilogins delar känns det också som om mångfalden av röster har ökat exponentiellt. Ett faktum som i och för sig speglar den annalkande kaoset. Krig! Barn! blir i det närmaste pladdrig när Fager släpper fram i princip alla personer vi hittills stiftat bekantskap med. Plus Alice, ett par Borås-furier, tvillingarna Wallin och säkert fler som jag inte kommer på just nu. När det gäller just det här greppet faller jag lite i å-ena-sidan-å-andra-sidan-fällan. Å ena sidan har jag svårt att förlika mig med vissa av rösterna (ledsen Hedlund, men jag tittar nog mest på dig), vilket gör läsupplevelsen ryckig. Å andra sidan torde det vara ett bevis för en god författarkompetens att faktiskt inte bara skriva olika berättelser, utan också skapa olika röster vilka upplevs som olika personer av mig som läsare.

Faktum är att hela Krig! Barn! sätter både en och två tentakler i den fällan för min del, hur o-kategoriskt och veligt det nu än kan låta. Visst fanns det partier som jag tyckte bättre och sämre om i trilogins tidigare delar men Krig! Barn! blir en betydligt mer tudelad läsupplevelse. Å ena sidan attraherades jag av beskrivningarna av den stockholmska apokalyps-stämningen, det var inga större problem att se parallellerna mellan den och exempelvis valda delar av John Carpenters filmografi (Escape From New York, Prince of Darkness, They Live, In the Mouth of Madness).

Å andra sidan var jag inte särskilt trakterad av själva apokalypsen när vi väl kom till stadiet ”manifesterade gudar går på stadens gator”. I någon mån ser jag apokalypsen som personifierad eller materialiserad i Cornelia. Men medan jag var helt med på att befinna mig i hennes huvud i Jag såg… blev det inte samma grej denna andra gång. Kanske är det så (enkelt?) att Jag såg… beskrev en livslång tripp men Krig! Barn! är en livslång tripp.

Mot slutet petar Fager in ett perspektiv som antyder att Cornelia kanske inte är något mer än det eviga mobboffret som aldrig kunnat göra sig fri från sin egen upplevda förnedring och därför hängt upp hela sitt liv på tanken att hämnas alla sina plågoandar. Det var intressant och jag hade gärna velat spåra en bit till i den riktningen.

Jag tror också att författaren sätter fingret på något väsentligt när han blottlägger skärningspunkten mellan längtan att vara speciell, utvald och ovanlig samt det förföriska i att tillhöra en mobb som dansar efter någon annans pipa. En ungdomskultur som med stridsropet ”Jag vill aldrig mer ha tråkigt” skulle kunna kallas för De tusen kickarnas barn om man nu vore lagd åt det hållet. Tyvärr upptäcker jag samtidigt att jag inte blir särskilt engagerad i den skärningspunkten. Det blir heller inte riktigt klart om Fager velat säga något mer om ungdomskulturen eller nöjer sig med att beskriva den.

Kanske är det symptomatiskt att jag i Krig! Barn! istället hittar mitt fundament hos den uråldrige Fredman av den Gröna Gången (ett namn värdigt en arturisk riddare vilket dessutom finner genklang i Alice av Korsvägarna). Och dessutom blir genuint glad över att återigen få stöta på svarte Bertholtz, trots det löjeväckande i en så prosaisk död som att bli överkörd av en spårvagn.

En alternativ trilogi-titel hade kunnat vara Makt! Kraft! Det ena ger det andra, speglar det andra, i ett oändligt Möbiusband. I mina ögon blir till och med Cornelia Karlsson hjälplöst insnärjd i dess vindlingar.

Tack till Eloso Förlag och Anders Fager för mitt recesionsex.

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av Tim Burtons ändå ganska charmiga saga Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children var jag (surprise, surprise…) nyfiken på vad förlagan skulle kunna bjuda på. Nog för att historien kändes som ett rätt skamlös plagiat och kombo av Harry Potter å de ena sidan samt X-Men å den andra, men jag var ändå spänd på att se vad som försvunnit eller lagts till i glappet mellan bok och film.

Läs hela inlägget här »

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Läs hela inlägget här »

Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe

Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!

Läs hela inlägget här »

alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill

Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg