You are currently browsing the tag archive for the ‘Trilogi’ tag.

Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.

Pierre Lemaitre är dock av helt annat skrot och korn. Eller i alla fall hans deckare. Jag fick tag på del två och tre i en trilogi om polisen Camille Verhoeven, Pariskriminalens kortaste medarbetare. Just det faktum att Verhoeven endast mäter 145 cm i strumplästen görs det en ganska stor sak av, både i det avseendet att folk minns honom mycket väl samt att hans ringa längd ibland renderar honom mer eller mindre funktionshindrad.

Men det är inte främst längdmässigt som Lameitres deckare skiljer sig från landsmannen Simenon. Den enda Maigret-deckare som jag testat var som sagt ganska puttrig och mycket fransk. Camille Verhoeven rör sig i ett helt annat Frankrike med stora mängder invandrare, nedgångna och farliga förorter samt rejält med riktigt brutalt våld.

I trilogins första del Travail soigné (som jag alltså inte läst och som kort och gott heter Irène på svenska) kidnappas och mördas Verhoevens fru Irène. Det är ett trauma som sedan hemsöker honom både bildligen och bokstavligen i de två resterande delarna. Alex inleds med att en ung kvinna kidnappas, ett fall som av naturliga skäl utgör ett stålbad för Verhoeven som precis börjat komma tillbaka på jobbet efter en djup depression, orsakad av hustruns död. Sacrifices (den svenska titeln är Camille) upptakt är å andra sidan en brutal misshandel i samband med ett rån, men det är ett fall som tvingar Verhoeven att söka upp hustruns mördare som nu sitter i fängelse.

Camille Verhoeven och hur han påverkats av Irènes död går alltså som en röd tråd genom trilogin. Det jag kan sakna med det greppet är möjligheten att skaffa sig någon slags uppfattning om hur han skulle bete sig om han inte befann sig under enorm psykisk press. I nuläget ser han sig nämligen ständigt mer eller mindre tvingad av omständigheterna att ta allt för snabba, dåligt förankrade och ogenomtänkta beslut.

Detta är dessutom situationer som rimligtvis påverkar hans humör (som inte ens under de bästa av omständigheter tycks ha varit särskilt soligt). Han är korthuggen, på gränsen till ohövlig, och det krävs ganska ofta att medarbetaren Louis kliver in och gjuter olja på vågorna. Även under vittnesförhör. För givetvis arbetar Camille Verhoeven inte i ett vacuum, ingen deckare är komplett utan ett samkört polisteam, n’est pas?

Louis är rikemanssonen som alltid går omkring i kläder vilka kostar mer än en polisårslön medan Armand å andra sidan är så sjukligt snål att han alltid tigger cigaretter från kollegor och aldrig köpt en penna för egna pengar i hela sitt liv. Och så den storvuxne chefen Jean Le Guen som är så förtjust i kvinnor att han varit gift sex gånger. Och Verhoeven har varit best man varenda gång.

Särskilt vad gäller Verhoeven själv får jag väl placera Pierre Lemaitres deckare i något slags psykologifack för det är trots allt ett relativt stort fokus på hur hans huvudperson är funtad. Både så att säga i sig själv, men också i relation till kollegor och sin(a) chef(er).

Men jämsides med detta finns också brutala historier som Verhoeven tvingas åse och försöka reda ut. I det perspektivet tyckte jag att Alex fungerade bättre än trilogins avslutning Sacrifices. Den senare innehåller ett berättande jag-perspektiv som gjorde det hela ganska förvirrande för min del, jag kände mig länge osäker på vad poängen med det skulle vara och jag vet inte om det blev riktigt klart ens vid avslutad läsning.

Bägge böckerna innehåller också en hel del vändningar som till stor del bygger på att vi som läsare faktiskt inte vet vem som talar sanning och vem som ljuger. Vem som är offer och vem som är förövare. Även det ett grepp som funkade bättre i Alex, särskilt som det blir klart att det jag uppfattade som en rätt rätlinjig kidnappningshistoria snabbt utvecklades till något betydligt mer intrikat.

Till det kommer att brotten som beskrivs i Alex är kläggigare och mer uppfinningsrika än i den sista delen. Och då blir det ju helt enkelt lite roligare att läsa eftersom jag kan bli kittlad av funderingarna på vad författaren ska komma på härnäst.

Har man någon som helst faiblesse för deckargenren kan jag varmt rekommendera att man ger Pierre Lemaitre en chans bland alla svenskar, amerikaner och britter.

Alex (2011)

Sacrifices (2012)

Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.

I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.

Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män. Läs hela inlägget här »

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Läs hela inlägget här »

Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.

Läs hela inlägget här »

Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.

Läs hela inlägget här »

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Star Wars: The Rise of Skywalker

Så var vi då äntligen framme vid avslutningen (or are we?!) i denna trilogi av trilogier. Återigen har J.J. Abrams tagit över regissörs-rodret när vi är tillbaka med Rey, Poe, Finn och alla de andra.

Läs hela inlägget här »

I ett helvetiskt paradis av sol, djungel, farliga djur och insekter försöker mannen som nu kallar sig själv för Snowman att minnas och överleva. Han stump till hjärna uppvisar allt fler tomma vindlingar och när det poppar upp ord som ”Valance” eller ”Serendipity” kan det mycket väl vara sista gången de finns i ett mänskligt medvetande. Vad de kan betyda har Snowman för länge sedan glömt.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med superhjältarna. Efter förra lördagens musikalavbrott har det blivit dags att knyta ihop Läderlapps-säcken.

***

Med Christopher Nolans kraftfulla Dark Knight-trilogi i ryggen känns det som om de föregående Läderlapparna hamnat lite i skymundan med sin successiva färd tillbaka mot 60-talets kitch och lökiga oneliners. Kanske kämpar även Zack Snyders DC Extended Universe-Batman, Ben Affleck, en smula i Christian Bales skugga?

Läs hela inlägget här »

90-talets Batman-filmer hade undan för undan rört sig allt närmare den kitschiga 60-talsserien med skurk-batterier märkta ”Acme Gigantic Battery” och lökiga oneliners. Det enda som saknades i Batman & Robin var typ ljudbubblor som sade ”Ka-pow!”. När Christopher Nolan och manusförfattaren David S. Goyer kom in i matchen i början av 00-talet högg de Läderlapps-konceptet i skjortkragen och släpade det så långt bort de kunde i totalt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Voice of the Night

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg