You are currently browsing the tag archive for the ‘Trilogi’ tag.

Vi kan väl lika gärna ta och börja med Harry Potter, det är ändå omöjligt att undvika de kopplingarna (Lev Grossman gör ärligt talat inga större försök till det heller, han är medveten om sitt arvegods).

Men istället för en pigg, om än hunsad, och lätt dumdristig 11-åring, föreställ dig istället en brådmogen, vilsen och konstant deprimerad 17-åring och du har Quentin Coldwater. Quentins bästa vänner är James och Julia men de lyser inte upp hans liv i någon större utsträckning med tanke på att han är hopplöst förälskad i Julia och hopplöst avundsjuk på James. James som alltid verkar vara så självsäker och som dessutom är ihop med Julia.

Men till Quentins egen stora förvåning får han en chans att slippa sitt trista vardagsliv i Brooklyn när han blir antagen till magi-skolan Brakebills. Utan några större samvetsbetänkligheter släpper han både föräldrahem och kompisar för att kasta sig in i en ny och spännande tillvaro. Det ska dock ganska snart stå tydligt att ens personlighet inte bara är beroende av yttre omständigheter och Brakebills-Quentin visar sig vara i princip lika vilsen och viljelös som vardags-Quentin. Och magi må vara något fantastiskt som Quentin ger sig själv tillåtelse att omfamna helhjärtat, men det är också något vilt som kräver en viss försiktighet när man närmar sig det.

Tro nu inte att Lev Grossman bara skrivit en slags collegekortversion av J.K. Rowlings populära trollkarlsserie där ungdomarna, istället för butterbeer, hinkar i sig förfärande mängder sprit och dessutom ligger hej vilt. Quentins tid på Brakebills upptar bara ungefär första halvan av den första boken i Grossmans trilogi, The Magicians. Och det är bara en av alla de överraskningar som författaren bjuder på när man plöjer vidare i de två andra delarna: The Magician King och The Magician’s Land.

Jag får lite samma upplevelse av Grossmans berättelser som när jag läser China Miéville, jag vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen. Vågar jag mig på en gissning visar sig historien nästan alltid ta en helt annan riktning. Det är många gånger som författaren börjar i ena änden av en händelseutveckling som jag tänker ska hålla boken ut men som snart förvandlats till något helt annat. Om inte annat kan jag lugnt konstatera att Grossman bryter mot de allra flesta ”klassiska” fantasy-berättargreppen.

Sett till hela trilogin uppfattar jag övergripande teman som identitet, drömmar (inte sällan krossade sådana) samt relationen mellan barn och föräldrar (dock inget som nödvändigtvis innebär ett familjefokus). Ska jag lyfta det ytterligare en sammanfattande nivå tänker jag mig att ett gemensamt begrepp skulle kunna vara ”vuxenblivande”. I början är Quentin en ganska svår huvudperson att tycka om eftersom han faktiskt verkar anstränga sig för att vara en gnälligt missnöjd loser. Men allt eftersom berättelsen framskrider genom böckerna får han också en chans att växa upp, reflektera över sina livsval och relationen till sina föräldrar. Det är för övrigt en resa som präglar många av trilogins personer – de börjar som mer eller mindre tanklösa tonåringar för att växa med motgångar, ansvar och uppgifter som den magiska världen kastar i deras väg.

Kontrasten mellan barn- eller ungdom och vuxenhet får i princip fysisk form tack vare Grossmans påhittade sagovärld Fillory. När Quentin var liten älskade han böckerna om syskonen Chatwin som hade fantastiska äventyr i Fillory, faktiskt inte helt olika de som syskonen Pevensie hade i Narnia (ett arv som Grossman förstås är precis lika medveten om som när det gäller Harry Potter). Jag tror att många med mig inte har några större problem att leva sig in i Quentins heta längtan efter att det där sagolandet skulle finnas på riktigt. Jag har själv aldrig varit så lyckligt lottad att jag hittat en dörr till Narnia, men Quentin får däremot möjlighet att inte bara veta att Fillory finns på riktigt utan också besöka stället. Som förstås kanske inte visar sig vara riktigt lika idylliskt och sagolikt som han föreställde sig som barn.

Grossman väver ihop sina historier mellan en realistisk vardagsvärld, en magisk vardagsvärld (som är nog så realistisk eller i alla fall prosaisk inom sina givna ramar), Fillorys magiska sagovärld och Neitherlands som finns däremellan. Han har en psykologisk trovärdighet i både personer och relationer som å ena sidan gör att böckerna kräver lite engagemang (detta är inget man läser i tiominuterssnuttar) men som å andra sidan belönar läsaren ganska rikligt när man har tid att lägga ned detta engagemang.

Medan jag verkligen gillade trilogin med alla dess turer (plus att Grossman också är mycket duktig, rent språkligt) hade tyvärr jag samtidigt lite svårt att bli riktigt fängslad av den. Det finns hela tiden ett avmätt avstånd mellan min upplevelse av historien och de som upplever den. Böckerna om Quentin Coldwater och alla de andra tilltalade min hjärna mer än mitt hjärta. Jag känner att de sannolikt skulle växa vid en omläsning (kanske till och med växa mycket) men samtidigt var de ett så pass stort åtagande rent tidsmässigt att jag känner mig osäker på om jag kommer att ta mig den tiden.

The Magicians (2009)

The Magician King (2011)

The Magician’s Land (2014)

Fortsättning på gårdagens inlägg om The Expendables-trilogin

***

Den yngre formen kan däremot möjligen sägas applicera på själva action- och fajtingsegmenten. De är så klart rejält upphottade jämfört med vad man kunde avnjuta, säg, 1986, både vad gäller stunts, tempo och blodskvättande. För helvete, vad här blodas ned. Inte sällan formligen exploderar dödsoffren i små blodmoln när de klyvs på mitten av The Expendables formidabla vapen.

Läs hela inlägget här »

Av någon anledning mindes jag tillräckligt väl att den trasige Vietnamveteranen John Rambo redan 1985 betecknade sig själv som ”expendable” för att göra mig någon slags förutfattad mening om vad The Expendables skulle vara för typ av film när originalet kom 2010. Självklart hade Sylvester Stallones framträdande roll också en viss betydelse för de här förutfattade meningarna.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3

Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?

Läs hela inlägget här »

Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).

Läs hela inlägget här »

Likt många andra (deckar)författare tycks Stephen King få svårare och svårare att släppa sina bokpersonligheter. 2013 återkom han till Danny Torrence i Doctor Sleep och föredetta polisen Bill Hodges får alltså vara med i två uppföljare till Mr. Mercedes. Å andra sidan publicerades Finders Keepers och End of Watch dikt an mot Mr. Mercedes (som kom 2014), så det var kanske en trilogi redan från början?

Läs hela inlägget här »

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »

Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.

Läs hela inlägget här »

Jag fortsätter mitt utforskande av den svenska deckarscenen och nu var det dags för en trilogi. Hans-Olov Öberg har förlagt Djävulens tonsteg, Någon att lita på och Kungamördaren till 70-, 80- och 90-talens Västerås.

I centrum står polisen Benny Modigh och Elias Fagervik, blott en ung körgosse när Djävulens tonsteg utspelas 1978. Hans kompis Jimmy Magnusson mördas å det brutalaste i kyrkan under en helt vanlig körrepetition och dådet kommer att skaka både staden och Elias familj.

Någon att lita på hoppar fram till 1987 och läkarstuderande Elias är hemma i Västerås över sommaren för att extraknäcka på lasarettet. Här stöter han på den brutalt våldtagna Malin, vars skador är kusligt lika de som åsamkades hans egen flickvän Ingela för några år sedan. Benny Modigh måste i sin tur inte bara leta reda på Malins förövare utan dessutom någon som kastrerar till synes slumpartat utvalda män. Läs hela inlägget här »

Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg