You are currently browsing the tag archive for the ‘H.P. Lovecraft’ tag.
Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.
Shit is going down in Marsh County. För lokale polisen Daniel kickstartar natten när han hittar en skadad ung man och kör honom till det lokala sjukhuset som är på väg att stänga ned helt efter en brand. Därför finns bara en enda läkare på plats och ett par sköterskor, däribland Daniels (föredetta?) fru Allison. Eftersom han inte verkar jubla över chansen att få lite qualitytime med henne kan vi anta relationen är något frostig.
Men snart får både Allison och Daniel annat att tänka på. Något slemmigt och tentakelförsett verkar ha tagit över sjukhuset samtidigt som byggnaden omringas av tysta men rejält knivförsedda gestalter i vita kåpor, den unge mannen visar sig vara både räddare och mer våldsam än man kunnat förutse. Dessutom tvingar sig två desperata män in genom ytterdörrarna. Vad som egentligen pågår tycks ingen kunna eller vilja svara på.
Herrar Gillespie och Kostanski är delägare i produktionsbolaget Aston-6 och vad jag kan läsa mig till har bolaget hittills främst siktat in sig på humoristiska genrefilmer. Titeln Manborg (om naziztvampyrer) låter vagt välbekant. Men till The Void har de satsat på fullaste allvar och jag tycker att det är rätt skönt. För ärligt talat, börjar man inte bli lite trött på alla ”skräck”-filmer som får vara orimligt usla som helst under frikortet ”vi vet att vi är usla, titta vilken självdistans vi har”?
En stor anledning till att allvaret funkar är att filmen lyckats samla skådisar som generellt kan fixa en mer seriös nivå av skräckagerande med Aaron Pooles polis i spetsen. Twin Peaks-fans torde också kunna uppskatta Kenneth Welsh namn i rollistan. Jag ser att Welsh dessutom gjorde gemensam sak i Survival of the Dead med Kathleen Munroe (som spelar Allison) men den filmen har jag å andra sidan gjort mitt bästa för att utplåna ur minnet. Jag kan tänka mig att många retar sig på Ellen Wongs sjuksköterskeelev men för min del räckte rollfigurens oerfarenhetsstatus för att jag skulle acceptera hennes prestation.
Ett par mer eller mindre uppenbara föregångare tycker jag mig se men inte i en sådan utsträckning att jag är beredd att skrika ”Tjuvar!”. Snarare att Gillespie och Kostanski låtit sig inspireras av filmer som exempelvis The Thing, From Beyond, Hellraiser, Halloween 2 och Phantasm. Likheter finns också med The Mist, The Crazies, Grave Encounters och Stranger Things, även om den sista jämförelsen kanske är orättvis med tanke på att The Void kom samma år som serien. Filmen lyckas dock inte skapa samma 80-talsvibbar som paradexemplet The House of the Devil, blir snarare en slags omstöpning av årtiondet i en modernare form.
Ett stort plus som jag absolut inte är den första att lyfta fram är det myckna användandet av gamla hederliga fysiska goreeffekter, masker och dockor istället för att smita in genom den billigare och enklare CGI-bakvägen. Det är rejält med blod och slaffs och oftast är det ganska kul om än inte alltid prickfritt.
Själva historien går inte ihop till 100%, det finns en hel del lösa trådar som fladdrar i luftdraget från eftertexterna och själv tycker jag att det finns flera slutmoment där jag hellre hade satt saxen men på det hela taget hade jag dock en rätt trivsam stund bland tentakler och trianglar.
Annonser
Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.
Jag vet inte om jag läst just den här novellsamlingen oproportionerligt många gånger eller om den verkligen håller en osannolikt hög klass för här är det idel kära återseenden. Möjligen utmärks samlingen också av att den innehåller ovanligt många pastisher och tie-in-berättelser – vi får i olika former komma i kontakt med Edgar Allan Poe, Shirley Jackson, George A. Romero, H.P. Lovecraft, Arthur Conan Doyle och Raymond Chandler.
Vad har vi då för höjdare som jag tror att många ivriga King-läsare känner igen? Till att börja med den fullkomligt surrealistiska ”The Moving Finger” där den stackars New York-bon Howard Mitla plötsligt upptäcker ett finger som sticker upp ur avloppet på hans handfat. Just fascinationen för badrum, avlopp och handfat återkommer i novellen ”Sneakers” om hur den reserverade musikproducenten John Tell måste konfrontera ett toalettspöke. Men frukta icke, vi snackar en helt annan klass av berättande än Dreamcatchers shitweasels. Kings intresse för badrum och avlopp känns förstås också igen från hans romanvärld som The Shining och It.
Tabloiddjävulen från The Dead Zone återuppstår i form av den genomcyniske journalisten Richard Dees som jagar en vampyr i ”The Night Flier” där Dees under väntan på den huggtandade ges gott om möjlighet att filosofera över sitt yrkesval. Och monstervarelserna från The Dark Tower-serien kan möjligen ses av återhållsamma rökare. Ni vet, de där rökarna som efter diverse förbud tvingats ut på gatorna under fikarasterna och därmed utgör ”The Ten O’Clock People”. Att King är intresserad av att utforska missbrukets gränser märks både i fallet alkohol i exempelvis The Shining och Doctor Sleep och i fallet rökning med denna novell samt ”Quitters, Inc.” från Night Shift.
Och visst är missbruk ett bra grepp för att försätta sina protagonister i skiten? I ”Popsy” är huvudpersonen Sheridan förvisso ingen pedofil men däremot en man med en stor skuld på grund av ett otrevligt spelberoende. Därför tvingas han att kidnappa ett barn som betalning men har oturen att välja Popsys barnbarn. Popsy har ingen pardon med sådana som Sheridan.
”Home Delivery” tilldrar sig i en värld där Romeros zombieapokalyps slagit till men är mest av allt en av Kings typiskt noggranna och ingående beskrivningar av en begränsad övärld där kvinnor på vinst och förslut är utelämnade till sina män för skydd och försörjning. Ren skräck finns det då mer av i ”The Rainy Season” där King verkligen inte hymlar med sin Shirley Jackson-hommage, även om hon aldrig skrev om paddregn. Då håller sig King mer på mattan gentemot skräckmästaren Lovecraft i ”Crouch End”. Intressant i det fallet är att notera att även om bägge författarnas styrka ligger i uppbyggnad snarare än förlösning arbetar de på väldigt olika sätt. Eller också är det bara att man inte är särskilt van att stöta på Lovecraft-berättelser som håller sig på stadsgatorna.
Ett par personliga favoriter måste också nämnas innan jag gör halt. ”Suffer the Little Children” talar förstås till alla oss som alltid misstänkt att det är något skumt med barn. Novellen härstammar från mitt födelseår och är föredömligt kortfattad och enkel i sin beskrivning av läraren Emily Sidleys nervsammanbrott. Eller är det bara så att hon ser något som ingen annan ser?
Bäst har jag dock alltid tyckt om ”You Know They Got a Hell of a Band” även om jag aldrig delat Kings heta kärlek till rockmusik. Novellen är både halsbrytande rolig och skrämmande med en fin touch i beskrivningen av relationen mellan de gifta huvudpersonerna.
Unna dig en King-novell! Även om du klämmer en om dagen räcker maffiga Nightmares and Dreamscapes nästan en hel månad.
Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).
Detta är alltså Stephen Kings Dark Tower. Vart filmen The Dark Tower kommer ifrån är lite svårare att nagla fast. Vilket förstås beror på att man försökt göra film av en minst sagt mångfacetterad och voluminös litterär förlaga. I sin tur föga förvånande att projektet därmed befunnit sig i development hell i dryga tio år. Det känns som om manusförfattarna i slutänden sagt ”fuck it” och hittat på en helt ny historia som har mycket lite med Kings berättelser att göra.
Det filmen har snappat åt sig är ett fåtal personer och ett världsbygge. Ett gott och blandat-innehåll som bara till nöds hålls ihop av en spröd påse, redo att brista så fort man gräver runt lite för häftigt bland godbitarna. Man har valt att placera pojken Jake Chambers i centrum av historien, en egentligen helt vanlig kille om det inte vore för att han drömmer mardrömmar som han är övertygad om visar en verklighet som är av denna världen.
Så när han upptäcker en dimensionsportal i ett hus i Brooklyn och helt plötsligt befinner sig i en öde öken blir han varken förskräckt eller förvirrad. Snarare upplyft av det faktum att hans drömmar var precis så verkliga som han inom sig visste att de var. Vad hans drömmar också visade honom var en revolverman, vilken Jake också lyckligtvis stöter på innan han hunnit dö av törst.
Utöver relationen mellan Jake och revolvermannen Roland har filmen också plockat upp antagonisten (never leave home without one…) The Man in Black. Eller i alla fall en version av honom eftersom han i Kings värld kan anta många olika skepnader och representerar en abstrakt ondska. Det manusförfattarna har fabulerat ihop på egen hand (eller också minns jag betydligt mindre av böckerna än jag trodde) är att The Man in Black utkristalliserats till någon slags galen superskurk som bombarderar det mörka tornet med ESP-teknologi för att genom dess fall bjuda in demonhorderna som står och stampar vid realitetens tröskel.
Jag var inte den enda som blev lite upplyft av beskedet att The Man in Black skulle spelas av Matthew McConaughey – det här kunde ju bli riktigt spännande! Med sin släpiga texasdialekt skulle man annars ha kunnat tänka sig att McConaughey skulle vara född till rollen som Roland av Gilead. Tyvärr blir The Man in Black en ganska tråkig superskurk vars farlighet vi som tittare enbart upplever på grund av att alla andra verkar vara rädda för honom. Han utstrålar ingen hotfullhet i sin uppenbarelse, vilket möjligen kan bero på att han tycks vara resultatet av en ohelig förening mellan Christopher Walken och David Copperfield.
Då är det desto roligare att vända blicken mot Idris Elba som spelar Roland. Han tar sig genom den här historien med en självklarhet som samtidigt gör mig lite ledsen eftersom detta hade kunnat bli en toppenfilm om bara allt runtomkring hade nått upp till Elbas nivå. Den som möjligen är framme och nosar på den är dock Tom Taylors Jake även om hans elvaårsstatus blir lätt skrattretande i sammanhanget (Taylor är minst 16).
Jake lider dock av att vara en huvudperson i en historia som egentligen inte handlar om honom utan om hans mycket mer intressante följeslagare Roland. För i slutänden skulle jag säga att huvudpoängen med The Dark Tower inte är stoppa The Man in Black från att förstöra tornet utan att Roland ska återfinna sin moraliska och mentala tyngdpunkt efter att enbart ha varit uppfylld av hämnd under fler år än han kan räkna. Möjligen i syfte att pegga upp Roland som huvudperson i den (sannolikt?) kommande TV-serien.
Överhuvudtaget har The Dark Tower har två stora svagheter där manuset är den huvudsakliga (kan vi månne skylla allt, inklusive generiska Chosen One-YA-vibbar, på Akiva Goldsman?). Historien är inte direkt rörig men känns rushig och påklistrad. Filmen slänger in referenser både här och var till sådant som återfinns i förlagorna (The Crimson King, rosor, tågterminaler) men tar sig aldrig tid att fördjupa vare sig rollfigurer eller världen. Det är sådant som ibland kan lösas (eller i alla fall göra att man inte tänker på det) av en sjujäkla spänningsnivå men inte heller här lyckas filmen få till det.
The Dark Tower är en välgjord, snygg och påkostad film där producenterna med Ron Howard i spetsen faktiskt vågat göra eller ge ok på en hel del modiga val vad gäller exempelvis regissör, fotograf och casting. Därför är det synd att den aldrig når bortom en ”helt ok” äventyrswesternfantasyaction, för det känns som om den därmed kommer att tjäna som ytterligare ett exempel för Hollywood att det aldrig lönar sig att chansa lite.
Mina egna känslor är blandade. Å ena sida är det förstås synd att jag inte fick något som ens var i närheten av det Dark Tower som King har gett mig. Å andra sidan blev filmen inte alls den monumentala kalkon som jag fruktade.
Flmr och Fiffi ligger nära min egen upplevelse av filmen. Fripps filmrevyer blev desto mer besviken. Jojjenito någonstans där mittemellan.
Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?
Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.
När jag upptäckte att jag sett två av tre klassiska zombiefilmer från 1985 inför detta Halloweentema gick det naturligtvis inte att hoppa över Re-Animator. So here it comes! (Vilka de andra två är? All good things comes to those who wait…)
Så var det återigen dags för det andra, tredje…faktiskt sjätte Halloweentemat på bloggen! Under oktober månad har det alltså blivit brukligt att jag under mer eller mindre fasta ramar postar inlägg som uteslutande rör sig inom skräckens hank och stör. Sort of…
Förra året ägnades även en försvarlig del av november åt slängkappor och huggtänder. Och när man tagit itu med en klassisk form av odödhet, varför inte kasta sig rakt över nästa? Årets halloweentema kommer alltså att låta vampyrerna slippa pålarna och istället fixa några huvudskott för de på senare tid så populära zombiesarna.
Förtexterna till In Search of Lovecraft är faktiskt rätt snygga, lite sepiatonade med en massa symboler som flimrar förbi. It’s all downhill from there…
Regissör och manusförfattare David J. Hohl (tillika producent och klippare) bjussar på en historia om hur en konspiration omgärdar Lovecrafts mythos eftersom den råkar vara dagsens sanning. Ondsinta kultmedlemmar gör sitt bästa (vilket ärligt talat inte är särskilt mycket) för att förhindra att kunskapen om Nyarlahotep och grabbarna inte når allmänheten.
In Search of Lovecraft var ”official selection” vid 2008 års upplaga av H.P. Lovecraft film festival i Oregon. Ett faktum som säger avsevärt mer om festivalens förkärlek för all things Lovecraft än dess förmåga att bedöma filmkvalitet. Läs hela inlägget här »
År 2009 publicerades en liten, till synes oansenlig, volym noveller som kallades Svenska kulter. Ganska snart började det ändå snackas om den där tunna boken och för den som vågade sig på att börja bläddra i den väntade en sällsam läsupplevelse från författaren Anders Fager.
Efter att ha sett den oheligt usla The Dunwich Horror från 2009 och då noterat att det fanns en tidigare upplaga dröjde det naturligtvis inte länge innan suget efter att se även den satte in. Inte minst eftersom den lät betydligt roligare än den produkt vi nyss pinat oss igenom.
That’s what HE said!