You are currently browsing the tag archive for the ‘H.P. Lovecraft’ tag.
Ännu en biopremiär innan vi åker tillbaka till Italien.
***
Annie känner sig allt lite besviken på livet. Förutom en kort sejour på universitet har hon bott hela sitt liv i den lilla kuststaden Sandcliff vars claim to fame är att stadens museum (där Annie jobbar på samma position som hennes far gjorde dessförinnan) innehåller ett inlagt hajöga. Hon lever tillsammans med collegeläraren Duncan som håller kurser betitlade ”American Cinema and the Alienated Male”. Vilka ofta går ut på att hävda arv från såväl klassiska grekiska tragedier som Charles Dickens i produktioner som The Wire. När Duncan självtillräckligt proklamerar vid parmiddagar att det där med barn, det är inte hans och Annies grej, är det helt uppenbart att Annie inte längre håller med om det ”beslutet”.
Men hur skulle Duncan ha utrymme för ett barn i sitt liv? Det är ju knappt att ens Annie får plats bredvid sambons allt uppslukande intresse för den alternative rockmusikern Tucker Crowe. Crowe är ett mysterium i så motto att han i mitten på 90-talet försvann spårlöst mitt i en spelning och sedan aldrig hörts av igen. Duncan spenderar större delen av sin vakna tid med att på olika webbforum diskutera huruvida Crowe numera är fårfarmare i Pennsylvania eller hur sannolikt det är att han verkligen fick barn med en svensk prinsessa.
För att få någon slags reaktion från sin bortkopplade partner skriver Annie en nedgörande kommentar om Tucker Crowes musik på Duncans fanwebbsajt ”Can You Hear Me?” Men förutom att Duncan blir stött och irriterad ger tilltaget en oväntad utdelning – Annie får ett mail från någon som påstår sig vara den försvunne musikern.
Den brittiske författaren Nicholas Peter John Hornby måste vara en slags cineastisk antites till Stephen King eller H.P. Lovecraft. Kanske inte så mycket ämnesmässigt (även om Hornbys böcker knappast är smockfulla av vare sig läskiga clowner eller sprattlande tentakler) som adaptionsmässigt. Alla hans filmatiserade böcker och manus (High Fidelity, About a Boy, An Education, Wild, Brooklyn och nu Juliet, Naked) har nämligen blivit riktigt bra filmer.
Hornby och hans respektive regissörer lyckas skapa nyanserade rollfigurer och situationer som aldrig känns givna på förhand men ändå psykologiskt trovärdiga. Här finns en underfundig humor som förvisso kan vara distinkt men aldrig blir direkt elak. Han och regissörerna verkar tycka ganska bra om sina (mestadels manliga) rollfigurer och betraktar dem alltid med ett visst mått av milt överseende.
Och det kan behövas, eftersom han i sina filmatiserade romaner alltid på ett eller annat sätt behandlat dessa peter pan-män som aldrig vill växa upp utan för alltid begrava sig i sina allt uppslukande intressen. Må de sedan gälla musik eller fotboll.
I vissa avseenden tar rollfiguren Duncan vara på Rob Gordon från High Fidelity och drar honom ett par snäpp längre. Juliet, Naked ägnar nämligen i alla fall en liten del av sin relationskomedi till förhållandet mellan fans å ena sidan och artisten de avgudar å den andra. Mötet mellan mytologi och realitet. På samma sätt som har diskuterats i samband med George R.R. Martin finns anledning att fundera över vem som har mest rätt till en artists verk och deras tolkning. Upphovsmakaren har kanske kommit till slutsatsen att hens verk är ett gigantiskt luftslott, utan någon som helst förankring i verkligheten, medan entusiasten fortfarande ser det som det mest avgörande i hens liv.
Men huvudfokus i Juliet, Naked ligger trots allt på förhållanden och föräldraskap. Annie och Tucker Crowe hittar gemensam mark i det faktum att hon sörjer ett icke-existerande liv medan han sörjer ett bortslösat dito. Hon längtar desperat efter barn och villkorslös kärlek medan han har skapat allt för många barn allt för lättvindigt i sina dagar.
Det Nick Hornby-filmer alltid lyckats med är också att hitta en nära nog perfekt rollbesättning. I Juliet, Naked är det en oförblommerad njutning att hänga med Rose Byrne, Chris O’Dowd och Ethan Hawke. Alla tre är totalt okonstlade och åtminstone två av dem dessutom oerhört sympatiska. Rose Byrnes chosefria prestationer har fått mig att till och med gilla egentligen idiotiska produktioner som Neighbors (1 OCH 2, icke desto mindre!). Ethan Hawke har fortsatt med sin slackerpappa från Boyhood och gett honom en liten gubbmage. Samtidigt som han verkar ha tagit tillfället i akt att genom 90-tals-Tucker stillsamt driva med sitt yngre indie-pretto-jag. Chris O’Dowd har i sin tur plockat med sig it-nörden Roy från TV-serien The IT Crowd och gjort honom nästan ännu lite mer egocentrerad. Men väldigt rolig.
Juliet, Naked är en romcom som verkligen sticker ut från mängden genom att vara både smart, älskvärd, nyanserad och överraskande.
Vi var många som lät oss roas av Juliet, Naked på Malmö Filmdagar
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Annonser
Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!
Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.
En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.
***
I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.
Om man vill försöka kravla sig ur det generiska Hollywoodträsket och inte är något större fan av sepiatonad mumblecore brukar skräckgenren ofta kunna bjuda på en del godbitar. Här är det den kanadensiska regissörs- och manusduon Jeremy Gillespie och Steven Kostanski som bullat upp med så väl Lovecrafttentakler, John Carpenter-vibbar och de samlade krafterna hos cirkus två säsonger av realityserien Face Off.
Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.
Dumpa Clintans namnlöse revolverman från otaliga spagettiwesterns rakt ned i Tolkiens Midgård och du har embryot till Stephen Kings Dark Tower-serie. Vilken sedan kompletteras med sovande teknologi (istället för Lovecrafts sovande gudar), symbolspråk, multiverse, kraftstrålar, portaler, märkliga monster och ett persongalleri som sannolikt skulle matcha Charles Dickens i omfång. En intrikat blandning som balanserar både fantasy och post-apokalyptisk sci-fi med Kings särskilda realism. Författaren har dessutom blivit så pass förälskad i sin multiverse-skapelse att han återkommit till den glimtvis i flera andra böcker och noveller (förutom att placera sig själv i den).
Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?
Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.
När jag upptäckte att jag sett två av tre klassiska zombiefilmer från 1985 inför detta Halloweentema gick det naturligtvis inte att hoppa över Re-Animator. So here it comes! (Vilka de andra två är? All good things comes to those who wait…)
That’s what HE said!