You are currently browsing the tag archive for the ‘Bokcirkel’ tag.

Jag måste erkänna att jag blev lite lurad av den sammanfattande titeln Romanerna om Patrick Melrose. Totalt sett håller jag nämligen i handen en normaltjock om ungefär 400 sidor. Men detta är alltså en samlingsvolym av de tre böckerna Glöm det (Never Mind), Dåliga nyheter (Bad News) och Visst hopp (Some Hope), alla från början publicerade under första halvan av 90-talet. Tydligen hade författaren inte tänkt sig något mer än så, ändå kände han sig tydligen manad att fortsätta med Mother’s Milk och At Last som jag alltså inte läst. Jämna trilogier, tack…

Patrick Melrose är en plågad själ. Vad jag kan uppfatta utspelar sig alla tre böckerna under max ett dygn men med ivriga bakåtblickar och flera olika berättarperspektiv på samma händelse är det inga större problem att dra ut på det hela.

I Dåliga nyheter möter vi en fyraårig Patrick som bor i södra Frankrike med pappa David och mamma Eleanor. Det är mamma som står för kosingen och pappa som står för det fina släktträdet och ingen av dem kan sägas vara särskilt lycklig inom äktenskapet. Faktum är att Eleanor bara får ett par ögonblicks respit när hon pimplar vodka eller befinner sig i den fristad som är hennes stora Buick. Om David får någon respit överhuvudtaget är tveksamt, han framlever sitt liv vadande genom det undermåliga träsk som är den övriga mänskligheten. Han kan bara få ett par sekunders tillfredsställelse genom att förolämpa, förnedra eller kuva en annan individ och i den leken har Eleanor för länge sedan tappat sin lockelse för David. Det är förstås inte så förvånande att Patrick framlever sina dagar i ett rent helvete.

Ännu mindre förvånande är att Patrick ungefär 20 år senare i Dåliga nyheter är gravt drogberoende. Vi får följa honom på en snabb tripp (heh…) till New York dit han måste åka med kort varsel för att hämta sin avlidne far. Vad som följer är en förvirrad sejour där han måste brottas med sitt förflutna samtidigt som vi förlänas en ingående beskrivning av exakt vilka droger han petar i sin kropp och hur han får tag på dem.

Men till skillnad från många andra knarkare slutar inte Patrick sina dagar med en spruta i armen. När det hunnit gå ytterligare ett antal år får vi genom Visst hopp hänga med på en överklassfest dit Patrick är bjuden tillsammans med en hel bunt andra mer eller mindre otrevliga individer, däribland prinsessan Margaret.

Bakom romanerna och Patrick står en man vid namn Edward St Aubyn. Edward växte upp i England och Frankrike, hade en brittisk far samt en rik amerikansk mor, så det är väl knappast någon större tvekan om att skrivandet varit ett sätt för Edward att exorcera sin barndoms demoner. Som läsare har jag dock svårt att uppskatta självterapin. Jag kan acceptera att böckerna innehåller värjevasst vässade formuleringar och nålar som ska sticka hål på främst den förljugna och depraverade överklassen. Men språket faller tyvärr på att jag läser det hela i svensk översättning (olycksfall i arbetet) och det språket försöker berätta blir jag inte så engagerad av. Eventuellt kan det bero på en kulturkrock – jag förstår helt enkelt inte alla intrikata detaljer som St Aubyn berättar om den brittiska överklassen.

Allra svårast hade jag för mittendelen – finns det något tråkigare än att följa en knarkare på jakt efter sitt nästa rus? Men inte heller beskrivningen av en utsatt småpojke eller en uttråkad man, osäker på vartåt han ska rikta sitt liv, ger mig något. Jag blir inte särskilt förvånad över liknelserna som görs mellan St Aubyn och den evige överklasskildraren Evelyn Waugh eftersom jag inte var överdrivet förtjust i Brideshead Revisited heller.

Nej, brittisk överklass förpackas än så länge bäst i den klassiska Monty Python-tävlingen Upper Class Twit of the Year.

Annonser

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Läs hela inlägget här »

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Läs hela inlägget här »

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Läs hela inlägget här »

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

jag-heter-inte-miriamDet finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.

En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Ignite Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser