You are currently browsing the tag archive for the ‘Bokcirkel’ tag.

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Komplex, alltså.

Dels ideologiskt. Han påbörjar sin läkarbana på Upsala Hospital och Asyl 1901 som psykiater och tycks vilja sätta till alla klutar för att utföra den svåra konsten som är sinnessjukvård. Bemötandet mot patienterna ska vara värdigt, lugnt och tålmodigt. Han gör en studie av unga, intagna lärarinnor och konstaterar att deras sjukdomstillstånd beror på stress och överansträngning. Resultatet är ett antal förslag till förändringar i lärarinneutbildningen. Han skriver flera artiklar om sociala perspektiv på psykiatri.

Ändå blir han 1908 djupt fascinerad över hur vissa personer på halvön Lister i västra Blekinge uppvisar dåliga arvsanlag, ”framträdande undermålighet”. Ändå kom han att 1935, vid en tysk kongress i befolkningsvetenskap, mena att ”det synes mig ändamålsenligt att de [judarna] avskiljs helt ur den europeiska samhällskroppen”.

Dels könsrollsmässigt. Nu ska man förstås ha i åtanke att vi alltså rör oss i tidigt 1900-tal, men Herman gifter sig ändå med en hängiven och kompetent sjuksköterska. Hon heter Thyra och ska komma att arbeta jämsides med sin make under åren på Upsala Hospital.

Ändå lämnas Thyra kvar med parets två söner när tjänsten upphör och Herman söker sig till andra vetenskapliga jaktmarker. Hädanefter kommer hon inte att ha så mycket större plats i hans liv än som någon som sköter markservicen, får skicka honom pengar och skriva brev om allehanda krämpor. Alltså knappast en livskamrat i alla skeden, i vått och torrt.

Dels uppförandemässigt. Här har vi alltså en man som tack vare många och långa forskningsresor i det nordligaste Sverige blir allt mer övertygad om olämpligheten i ”rasblandningar” mellan exempelvis svenskar, finnar och ”lappar”. Den ”vita rasen […] har organisatorisk förmåga, förutseende och betydande handlingskraft”. De ”verkligt undermåliga”, de ”socialt odugliga” måste förhindras att ”överföra dessa egenskaper på efterkommande i obegränsat antal”.

Ändå finns det många frågetecken runt Hermans relation till den unga, finska nomadskolelärarinnan Hilja Holm (född Paakkari). Ändå finns han förtecknad som fader i födelseboken för Nicolai församling till pojken Allan, vars mamma, Maria Kristina Isaksson, hade sin plats i ett av Hermans fotoalbum med titeln ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med närliggande byar”.

Så nog finns det gåtor runt Herman Lundborg, alltid. Det frustrerande med Maja Hagermans välskrivna bok är att hon är forskare ut i fingerspetsarna i så måtto att hon aldrig ger sig på att försöka ge några svar på de här gåtorna. Det är tydligt att Hagerman tröskat igenom närmast obegripliga mängder arkivmaterial (inte minst brev) men de ger förstås inte heller några svar på varför Herman resonerade och gjorde som han gjorde i all sin motsägelsefullhet. Det är alltför lätt att själv börja halka in på såväl strukturella som psykologiska förklaringar (Herman var glad i fruntimmer och de enda som var tillgängliga för honom var kvinnor där han själv var klart överlägsen, såväl akademiskt som klass- och rasmässigt) och därför är det befriande att Hagerman håller sig för god för sådana spekulationer.

I likhet med sin huvudperson är Käraste Herman en komplex bok, i bemärkelsen nyansrik, mångfacetterad och omfångsrik (om än ibland väl detaljerad). Hagerman tecknar inte bara ett ingående porträtt utan sätter också in det i ett sammanhang av rashygien och vetenskaplig utveckling samt de mer eller mindre fascistiska vindar som blåste i Europa under 1920- och 30-talen. En både intressant och viktig bok som ger en förtjänstfull bakgrund till filmer som Sameblod. För att inte tala om perspektiv på nutiden om man nu vill leka ”Rashygien på 1920-talet eller Sverigedemokraternas principprogram från 2011”. Var faller din gissning?

”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.”

”Kultur är ett uttryck för folks innersta väsen, och den kan inte ändras eller bytas lika lättvindigt som man byter en dräkt.”

Annonser

Det finns de som inte vill se filmer eller läsa böcker om de inte är ”på riktigt”. Det vill säga, djupt nedsjunkna i vardagstristessen. Jag har alltid varit mer dragen åt det fantastiska – vardagen finns ju runt omkring oss hela tiden, så varför inte krydda den med lite eskapism? En färd till månen, invaderande marsianer, utomjordisk krigföring, talande lejon och en eller annan drake?

Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Läs hela inlägget här »

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Läs hela inlägget här »

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Läs hela inlägget här »

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

jag-heter-inte-miriamDet finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.

En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.

Läs hela inlägget här »

Innan floden tar ossOm man ska arbeta med bistånd eller inom diplomatkåren krävs ett stort intresse för och färdighet i politisk strategi och taktik. Det är väl inte för inte som det heter diplomati, förstås…

Helena Thorfinn tar sina läsare i hampan och låter oss möta denna märkliga värld genom ett rikt persongalleri på plats i Bangladesh, ett av världens mest tättbefolkade länder (drygt 1000 pers per km2. Sverige landar på typ 22 pers. Sug på den…)

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser