You are currently browsing the tag archive for the ‘Bokcirkel’ tag.

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Men numera tittar väl de flesta på Tillbergs målning och ser inte stort mer än ett 70-talstypiskt klassrum med bänkar i räta rader, teckningar på anslagstavlan och polotröjor i syntetmaterial på ungarna. Jag sätter ett par tioöringar på att majoriteten dessutom har manchesterbyxor på sig. Roströda.

Gardells bok tilldrar sig ganska ofta i ett sådant där 70-talsklassrum och låt mig avslöja: det är precis lika skojfriskt och muntert som Tillbergs målning låter antyda. Det vill säga snarare något som framstår som helvetets förgård. Varje skoldag är en ständig kamp för Juha Lindström. Han vill så förtvivlat gärna ha lite uppmärksamhet, särskilt från de coola killarna Stefan och Lennart.

Hur ska man ställa sig i matkön så sannolikheten är störst att man kan hugga en av de åtråvärda stolarna vid Stefan och Lennarts bord? Vad är det exakt rätta tonläget för att hålla med om att skolbespisningens potatis är det äckligaste som finns? Hur ska man positionera sig på gympan så att man får dela skåp med Stefan och Lennart? Hur ska man få vara med och kika i titthålet in i tjejernas omklädningsrum? Och om man inte får vara med och kika, hur ska man kunna hänga med i snacket om pattar? Och nåde den som inte hänger med i snacket om pattar, för den killen är ju helt uppenbart oskuld. Kanske det absolut töntigaste som finns, åtminstone i den där omklädningsrumssituationen.

För det är ju det som är det luriga med skolan, det vet alla. Nämligen att ALLT kan på en handvändning förvandlas till det absolut töntigaste som finns. Har man en gång råkat uppfattas som på väg i den riktningen är man ohjälpligt förlorad. Juhas knep är att uppträda i alla situationer som månde uppstå, han älskar att få skrattarna på sin sida och ögonen på sig. Vill ni se en stjärna, se hur noggrant Juha tränar in vitsar till roliga timmen eller vrålar ABBA-låtar i ett hopprepshandtag på föräldrarnas fester.

Nej, det är knappast något idylliskt 70-tal som Gardell tecknar där i Sävbyholm. Skolan är en kamp, familjelivet är en kamp (kommer mamma Ritva någonsin att uppleva en morgon utan en hårig pung som tittar fram ur makens kalsonger?), grannsämjan är en kamp (pappa Bengt tvingas åse hur grannen har både snyggare gräsmatta och bättre pli på ungarna) och i alla lägen tycks Juha och hans föräldrar befinna sig på den förlorande sidan.

Men visst, till och med Juha inser att han absolut inte skulle vilja byta med Jenny som har fula hårspännen i sitt fula stripiga hår eller Tomas med sin konstiga tyska mamma. Särskilt Jenny har det lite tufft eftersom hon och Juha bor grannar och egentligen gillar att umgås. Men så fort någon av de coola killarna viftar med lillfingret är det som om Jenny inte existerar. Juha känner sig lite, lite skuldmedveten för det där men kan liksom inte motstå frestelsen från känslan av att vara accepterad. Känslan av att Passa In.

Både när det gäller den tidsmässiga realismen och psykologiska trovärdigheten blir jag under läsningens gång allt mer övertygad om att John Ajvide Lindqvist måste ha låtit sig inspireras av Gardells skildringar till Låt den rätte komma in. Gardell visar skoningslöst upp 70-talets, förortens och skolans allra sämsta sidor med en detaljrik och psykologisk pricksäkerhet men kryddat med så pass generösa mängder svart humor att man ändå mäktar med misären.

Och i och för sig, ska man se till åtminstone Gardell får man väl säga att all den där misären resulterade i en rätt rejäl lönsamhet. Vilket osökt får mig att tänka på Lorrysketchen där Susanne Reuter psykologisk misshandlar sin son å det grövsta så att han ska växa upp och bli lika rolig som Jonas Gardell.

Bonus: En komikers uppväxt (1992)
Jag är inte säker på att jag såg de tre TV-serieavsnitten regisserade av Jonas Cornell när det begav sig så varför inte passa på nu? Hela härligheten finns på SVT:s Öppna arkiv, en utmärkt institution. Gardell ha skrivit manus från sin egen bok och lika mycket bättre som Liza Marklunds dialoger blir av att dramatiseras, lika mycket sämre blir tyvärr Gardells. Mycket av humorn från boken blir fullkomligt massakrerad i samtalen mellan skådisarna.

Samtidigt har serien så gott det går försökt skapa olika möjligheter att ta tillvara på både humor och perspektiv genom att Björn Kjellmans vuxne Juha ofta får prata med kameran eller en mer generell publik när han ska dra sina stand up-nummer. Jag blir påmind om hur bra Björn Kjellman kan vara i sina bästa stunder, om än här med en horribel hockeyfrilla.

Första avsnittet är mestadels humoristiskt, andra mestadels tragiskt och det tredje närmast surrealistiskt med en utsjasad mellanstadiefröken som super arslet av sig i kartrummet och ett barnkalas från helvetet. Generellt ligger mer fokus på den vuxne Juha än i boken och förlåtelsetemat är tydliggjort.

Serien är ok, men både stel, amatörmässig och stämningsmässigt off av och till. Boken är bättre tack vare en humor som funkar bäst i text- eller monologform samt en jämnare kvalitet.

Annonser

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Läs hela inlägget här »

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Läs hela inlägget här »

Skotske författaren Peter May har varit yrkesverksam sedan 1971 men kan knappast sägas ligga på latsidan. Istället har han sprutat ur sig fler böcker än Stephen King sedan millennieskiftet. Tre av dem ingår i Lewis-trilogin som handlar om den före detta polisen Fin Macleod vilken återvänder till födelseön Lewis som ligger i norra delarna av Yttre hebriderna. Typ så långt norrut man kan komma i den delen av världen utan att hamna på Nordpolen.

Läs hela inlägget här »

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

jag-heter-inte-miriamDet finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.

En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.

Läs hela inlägget här »

Innan floden tar ossOm man ska arbeta med bistånd eller inom diplomatkåren krävs ett stort intresse för och färdighet i politisk strategi och taktik. Det är väl inte för inte som det heter diplomati, förstås…

Helena Thorfinn tar sina läsare i hampan och låter oss möta denna märkliga värld genom ett rikt persongalleri på plats i Bangladesh, ett av världens mest tättbefolkade länder (drygt 1000 pers per km2. Sverige landar på typ 22 pers. Sug på den…)

Läs hela inlägget här »

One DayDavid Nicholls: One Day (2009)

Att läsa One Day är som att se en Richard Linklater-film. Nej, här förekommer inte (knepigt animerade) missbrukare eller rockande slackers (kan School of Rock vara Linklaters mesta WTF-film?). Däremot rymmer den slimmade lilla volymen ett imponerande tidsspann (från 1988 till 2008) och just den här typen av långsiktiga projekt är ju vad Linklater blivit mest känd för under senare år.

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet” har forsat igenom Europa (samt Afrika i Brobyggarna icke att förglömma) och historien. I den näst senaste delen, Att inte vilja se, har författaren hunnit fram till 40-talets andra världskrig (femte boken Blå stjärnan på på g). Än så länge påminner den lite om Star Trek-filmserien, fast tvärtom. Inte så att den förekommer en uppsjö av rymdskepp och aliens hos Guillou, inte alls. Generellt är dock de Star Trek-filmer med jämna nummer i titlarna betydligt bättre än de med ojämnt nummer – Guillou har istället satsat på del ett och tre med dippar i del två och fyra. Om jag får säga mitt förstås och det får jag ju eftersom det här är min blogg…

Läs hela inlägget här »

ExpeditionenDet är svårt att inte bli imponerad av Bea Uusma. Först framgångsrik illustratör (i alla fall tillräckligt för att ha en egen utgiven barnbok och få konstnärsstipendium). Sedan utbildad läkare. Intill besatthetens gräns fascinerad av ingenjör Salomon August Andrées polarexpedition som ägde rum under slutet av 1890-talet. En besatthet som dessutom är tillräckligt systematisk för att människan inte bara ska kunna skriva en bok om sitt allt uppslukande intresse, utan också en bok som vinner Augustpriset.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Broken Window
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1
John Ajvide Lindqvist, Himmelstrand

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg