Goliat (2018)

Våra italienare får nöja sig med att vänta en dag medan vi ägnar oss åt en rykande färsk, svensk biopremiär

***

 

Goliat är en film för alla som tror att ”hederskultur” och ”klanmentalitet” är något förbehållet samhällen långt borta från Sverige och svensk identitet. Regissören och manusförfattaren Peter Grönlund har lämnat den värsta missbrukarmisären från Tjuvheder och riktar den här gången sin kamera mot en östgötsk bruksort och familjen Henebro.

I fokus hamnar den unge Kimmie, en kille som till synes försöker värja sig från det kriminella familjearvet. Tyvärr är alternativen deprimerande fåtaliga i ett samhälle tapetserat med till intet förpliktigande politiska floskler om ”fler jobb till många”. Mamma Carina har fibromyalgi och småsyskonen Kevin och Sara är fortfarande för små för att kunna ta hand om sig själva. Handlingsutrymmet smalnar till ett krampaktigt nålsöga när pappa Rolle får besked om att han ska in på kåken i 16 månader. Vem ska nu försörja familjen? Varken Rolle eller Carina är glada åt situationen men realistiskt krassa nog att acceptera det oundvikliga och utse äldste sonen till pappas efterträdare. Alltså får Kimmie börja hänga med på knarkköp och fulspritlangning.

I likhet med Tjuvheder är Goliat knappast en film som får en att känna sig upplyft. Däremot känner i alla fall jag mig upplyst eftersom jag är övertygad om att den beskriver en avsevärt brutalare realitet än jag någonsin behövt konfronteras med. Peter Grönlunds Sverige är ett Sverige med fuktig höstkyla, nedlagda bruk, barn som oroar sig för att banken ska ta deras hus, att soc ska ta dem, ärrade knogar, slitna mammor, vardagsvåld och fylla.

De några pinnhål högre upp kan kosta på sig att kalla de under sig för ”fylltrattar” medan de själva reduceras till ”luffare” i andras ögon. För hur nedslående det ändå är med kriminalitet så finns alltid lockelsen att befinna sig på toppen, att likt en svensk Don Corleone med en handviftning kunna bestämma över liv, död och miljontals dollar. Men inte ens i den lilla lokala dammen är bröderna Henebro de största fiskarna.

Snarare är de ett gäng män som förvisso i mångt och mycket blivit utestängda från det allmänna samhället men som, möjligen som en slags skyddsmekanism, också aktivt fjärmar sig från det. Visst, de är förfördelade men har heller ingen tanke på att ta för sig på något annat sätt än genom kriminalitet. Att gå till soc är inte att tänka på, försäkringskassan är ytterligare en fiende och när polisen knackar på för att det (än en gång) blivit bråk med grannarna hälsar de bekant på Kimmie.

Jämsides det politiska eller sociala perspektivet förmedlar Goliat dessutom en dyster bild av en manlighet som enbart stänger in och begränsar. Bara idioter har ett vanligt jobb eftersom lönen aldrig är tillräcklig. Det finns ju ändå inga kvar. Att plugga är rent löjeväckande alternativ i sin absurditet. Rolle blir ifrågasatt eftersom Kimmie i sina farbröders ögon kan skyllas för att vara såväl ”kärring” som ”fitta”. Trots att Rolle i vissa lägen faktiskt inte framstår som en genomusel farsa kan han bara förmedla och överföra ett enda arv – hur man i brist på annat måste vara en ”jobbig jävel” och aldrig ”rygga ihop”. Fallerar allt annat – ”bit dem i ansiktet!” Står sonen och trycker en kylklamp mot en begynnande blåtira ser han åtminstone ut som en ”äkta Henebro”.

Återigen skapar Grönlund realismmagi med sina skådespelare som den här gången uteslutande tycks bestå av amatörer. Jag fattar tamejfan inte hur karln lyckas, men bra blir det. Psykologiskt subtilt och nyanserat. Det gör ont att se hur filmen blottlägger avgrunderna mellan de som har och de som inte har, i alla dess olika bemärkelser. Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie är en David som inte bara fråntagits både sten och slunga utan också är bunden till händer och fötter i kampen mot ett otal Goliats. Det fantastiska med Goliat är att filmen i Peter Grönlunds händer ändå får mig att hoppas för Kimmies skull. Det hemska med Goliat är känslan av att det trots allt är ett ytterst fåfängt hopp.

Det är alltid lättare att se filmer som Goliat med lite draghjälp och stöd. Nere i Malmö hjälptes jag och Fiffi åt med den saken. Även Johan plockade åt sig lite från misärbordet.

Annonser

Tjuvheder (2015)

Kriminella må blåsa alla andra, men inte varandra. I alla fall om man ska tro uttrycket ”honor among thieves” som på svenska mycket väl kan översättas till ”tjuvheder” (Wikipedia vill också jämställa det med det italienska omertá, vilket känns mer tveksamt. Eller i alla fall en insnävning eftersom omertá snarare handlar om att man inte tjallar).