You are currently browsing the tag archive for the ‘Hämnd’ tag.
Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.
Och nej, Freddy är kanske inte en demon på samma nivå som Paimon eller Valak. Han tillhör inte den katolska demonkanon (eller någon annan demonkanon heller, för den delen). Samtidigt skulle jag vilja påstå att åtminstone några av filmhistorierna siktar i den riktningen, alternativt uttryckligen nämner ”the d-word”.
Ska man se till vad Wes Craven väljer att lägga fokus på upplever jag att han är snarare är intresserad av Freddy som ett uttryck för mänskliga frågeställningar, frustrationer eller rädslor. Hans Freddy är det undflyende hjärnspöket, vilket främst bör besegras medelst mentala krafter. Mind over matter.
Kanske resulterar den strävan också i att Craven som sagt vänder 180 grader mellan originalet och New Nightmare i vad som göder Freddy eller kanske snarare vad som kan besegra honom. Förvägra honom energi, tilltro, rädsla eller vad man nu vill kalla det, alternativt fånga honom i berättelsens garn som kan artikulera och därmed ge utlopp för rädslan?
Generellt skulle jag säga att övriga filmer, med tyngdpunkten i Freddy vs Jason, väljer att fokusera på originalets linje. Alltså att ju mer man grottar i och ältar rädslan, desto tydligare och farligare blir den. Paradoxalt nog diskuterar Craven egentligen samma symptom i samband med New Nightmare i Never Sleep Again (Heather Langenkamp hade under en period verkligen en stalker som låtsades vara Freddy) men valde alltså ändå att göra sin helomvändning.
Freddys eventuella demonvarande blir dock tydligare i andra filmer än Cravens egna. Man kan tänka sig att detta sägs implicit redan i Freddy’s Revenge eftersom han i någon mening kan besätta Jesse för att utföra sina dåd. Eller att ett frö sås i Dream Warriors med nunnemamman Amanda Kreugers katolska konnotationer. The Dream Master fortsätter i den riktningen genom att lägga fokus på Freddys samlande av själar och att slutstriden står i en kyrka.
Full demonutblomning skulle jag vilja påstå att vi har i The Dream Child där Amanda Kreuger benämner sin son som en ”curse on the whole of humanity”, ”not one of God’s creatures” och där den nyfödde alienvarelsen åtminstone kan sätta en ära i att vara ett högst normbrytande spädbarn. Lite demonvibbar får i alla fall jag också av Freddys försök att korrumpera den unge Jacob, bland annat genom att föda honom med själaoffer.
Freddy’s Dead torde vara mest explicit i detta avseende eftersom filmen skapar en helt egen hittepå-mytologi med drömdemoner som letar efter lämpliga offer att besätta. Bara genom att besätta en människa som är rejält ”twisted” kan de också utöva sina krafter som gör drömmar till verklighet. (En intressant skillnad här är att jag uppfattar att Cravens originalhistoria säger att Freddy kan invadera och förvrida drömmar samt skapa en realitet I dem medan många av de efterföljande filmerna, Freddy’s Dead icke minst, säger att Freddys kraft är att skapa realitet AV drömmar.)
Och var dväljs demoner om inte i helvetet? Dit Freddy går för att hämta upp sin trogne Jason och Freddy vs Jason är som sagt den film där Freddys utseende antar sin mest demonlika form med otäcka ögon (ett grepp man i och för sig testade redan i Freddy’s Revenge) och en mun full med spetsiga gaddar. Ska man tänka sig att även Jason i denna version också är någon form av demon, bara av en annan form eftersom Freddy kan påverka också hans drömmar?
Generellt skulle jag dessutom vilja hävda att Freddys demonstatus förtydligas allt eftersom hans hämndmotiv blir luddigare. Vilket i sin tur blir en smula paradoxalt eftersom han samtidigt knyts allt starkare till Springwood, Elm Street och huset med nummer 1428. Men den förstnämnda förändringen är förstås inte särskilt märklig eftersom en demon knappast behöver någon anledning för att utöva sin fruktansvärda makt.
Därmed sätter jag punkt för detta tema. Alltid trevligt med lite skräckfilm i den annars så grådaskiga januari. Se det som en försmak av vad som komma skall i oktober och bloggens traditionsenliga Halloween-tema. På onsdag är vi tillbaka i gamla hjulspår igen och minsann ligger det då inte en del Oscarspotential i luften?
Och så förstås, den obligatoriska uppställningen:
A Nightmare on Elm Street (1984)
A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)
A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)
A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)
A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)
Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)
Wes Craven’s New Nightmare (1994)
Freddy vs. Jason (2003)
A Nightmare on Elm Street (2010)
Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)
alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street
Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.
I mångt och mycket är denna remake både uppfiffad och utslätad. Jag upplever att musikvideoregissör Samuel Bayer samt manusförfattarna Wesley Strick och Eric Heisserer siktat på en snyggare och mer realistisk version av Wes Cravens klassiker. Och medan det inte är något direkt fel rent hantverksmässigt på A Nightmare on Elm Street anno 2010 går det inte att komma ifrån att den helt enkelt är ganska trist.
Har man inte den minsta aning om att detta är en remake kan den kanske höja sig några snäpp över den generiska skräckfilmssoppan men på det hela taget tycker jag inte att man får vare sig mer eller mindre här än i vilken annan halvdan 10-talsskräckis som helst. Men det är klart, efter Freddy’s Dead ska man kanske vara tacksam för vad som än behandlar Elm Street-serien som något som i alla fall bör tas på allvar?
Bästa effekt
Avslutningen är en riktigt bra variant av barbiedocks-effekten vi fick se i originalet, så applåder där.
Sämsta effekt
När det handlar om filmer med den här typen av budget är det sällan effekterna är direkt dåliga. Däremot kan de åldras rejält men så pass gammal är den ju inte heller. Sämst blir kanske därför denna films version av den klassiska väggscenen eftersom den så tydligt visar hur mycket längre man kan komma med latex istället för en render farm. I originalet är scenen obehaglig, i remaken blir den på sin höjd en snygg animation.
Föräldrar/Vuxna
Absolut mindre av karikatyrer än i någon av de tidigare Elm Street-filmerna. Om något blivit bättre med remakens realistiska ambitioner, så skulle det kanske vara detta perspektiv. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det gör kidsens främlingskap inför vuxenvärlden lite mindre begripligt och får dem snarare att framstå som bortskämda snorungar.
Drömmar
Försöker filmen sätta likhetstecken mellan drömmar och minnen? Tja, något ligger det väl ändå i det – bägge är de opålitliga. Eller också handlar det bara om att remaken velat försöka täta ett hål som originalet lämnade öppet, nämligen hur det kommer sig att Nancy och hennes kompisar skulle har något som helst minne av Freddy.
Men eftersom Quentin via en dröm också får se vad som egentligen hände med Freddy efter att föräldrarna försökt att mörka den lilla detaljen lutar jag åt att berättelsen gärna velat utnyttja bägge de här delarna av människans psyke. Till skillnad från Dream Warriors, där drömmar ansågs vara ett uttryck för olösta konflikter i nutiden, sägs det också här rent ut att de är eller kan vara ett resultat av förtryckta minnen.
Freddy
Det känns som om den stora frågan som måste besvaras i denna remake är: blir Freddy verkligen otäckare tack vare att han inte bara är en hämnande demon utan också pedofil? Att han inte nöjer sig med handsken i badet, telefontungan och ”I’m your boyfriend now, Nancy” utan klämmer i med det avsevärt intimare ”You smell different”?
Jo, för min del måste jag ändå erkänna att peddo-vibbarna skär så pass djupt att de adderar ett extra lager av obehag. Men det är samtidigt ett obehag som egentligen bara finns i min hjärna, för som uppenbarelse är jag inte så värst förtjust i Freddy 3.0 (om vi tänker att oneliner-Freddy var den första uppdateringen). Syftet med hans slätare ansikte är förstås att göra det aningens mer realistiskt i brännskadeperspektivet men han blir inte läskigare för det. Denna Freddy känns i och för sig skitigare än oneliner-Freddy men det är möjligt att det än en gång är peddo-vibbarna som gör sitt jobb. Synd på Jackie Earle Haley, vilken på pappret kändes som klippt och skuren för den här rollen.
Det är också intressant hur filmen valt att vrida på Freddys hämndmotiv och ska man dra det till sin spets blir konsekvenserna rätt otrevliga på ett sätt som jag inte tror var meningen. I originalet hämnas Freddy på sina mördare genom att ta deras barn. Nancy och hennes kompisar anno 1984 var alltså bara skyldiga i den meningen att de hade blodtörstiga föräldrar som tog lagen i egna händer. Men Freddy 3.0 är specifikt ute efter kidsen eftersom de avslöjade hans smutsiga lilla hemlighet. Så om de aldrig sagt något när de var små hade det som händer nu kunnat undvikas? Som sagt, ett resonemang som jag inte tror att filmen siktade mot.
Protagonisten
Rooney Mara gör ett helt ok jobb. Hon framstår som både mindre och skörare än Heather Langenkamp samt tyvärr också lite överdrivet prudentlig i sitt envisa vägrande att ta droger för att hålla sig vaken. Vanligt hederligt kaffe dög åt Heather, då ska det också duga anno 2010! Eftersom jag är så pass förtjust i Heathers Nancy kan jag tycka att det är lite synd att Rooneys version blir mer av ett offer eftersom hennes fajt känns mindre planerad.
alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död
Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.
Nästan alla filmerna (nu blir jag osäker på hur det var med originalet) inleder dessutom med något slags citat som handlar om hur farligt eller osäkert det är med drömmar och drömvärlden. Här får vi förvisso ett sådant också (från ingen mindre än Friedrich Nietzsche) men det följs av den välkända frasen ”Welcome to Prime Time, bitch” från Dream Warriors. Vid det här laget, efter fem filmer, ligger alltså Freddy på samma nivå som Nietzsche. Voj,voj…
Den här gången handlar det inte om att Freddy måste återuppstå men han tycks vara fast i något slags dröm-Springwood och vill förstås ut och leka i den vanliga världen. Det gör han genom att skicka en namnlös tonåring till den ungdomsanstalt där socionomen Maggie arbetar. Maggie upptäcker snabbt att hon och denne ”John Doe” delar samma drömmar och var kan man få svar på den gåtan annat än i Springwood?
Sagt och gjort, de åker dit men vad de inte räknat med är att få en lektion i Freddy 101. Schools out, Kreuger!
Freddy’s Dead känns som om Asylum helt plötsligt fick för sig att göra en Elm Street-film. Vi har till och med den bortglömde skådisen i en halvstor biroll – Yaphet Kotto som drömterapeut, vilken bland annat får leverera en snabbresumé över vad vi har att vänta oss med avseende på drömdemoner och jag vet inte vad.
Varför då denna Asylum-känsla? Jo, eftersom resultatet ger intryck av att ingen har orkat lägga två fingerknivar i kors för att göra något som eventuellt skulle kunna bli bra eller på allvar. I sedvanlig Asylum-anda satsar man på att medvetet gör något som är så pajjigt och uselt att man kan mota all kritik med argumentet ”Men det var ju bara på kul, ju…”.
Billiga poänger plockas genom popkulturreferenser till allt från Wizard of Oz till Twin Peaks och med cameos från Roseanne Barr, Tom Arnold, Alice Cooper och Johnny Depp. Tyvärr är det obegripligt nog fortfarande New Line (och alltså inte Asylum, trots alla indicier i den riktningen) som ligger bakom filmen, så riktigt vem man ska kasta skit på är svårt att veta.
Det allmänna intrycket är platt och TV-mässigt. Inget arbete har överhuvudtaget skett med vare sig ljussättning eller kameraarbete. Inte heller kan man förvänta sig någon slags konsekvens i Freddy-mytologin eller karaktärsutveckling. Att Freddy’s Dead låter eftertexterna rulla mot något slags greatest hits-montage från de tidigare filmerna gör bara det hela ännu bittrare. Om poängen med det greppet var att man skulle fortsätta att tycka illa om Freddy’s Dead till och med efter eländet var slut – mission accomplished!
Bästa effekt
Fanns här några effekter alls? Jag minns mest småbitar och så en massa blod och gore. Men ok, scenen där en av tonåringarna försöker få ordning på den hopvikta kartan som i sin tur trilskas genom att bara bli större och större var i och för sig rätt underfundig.
Sämsta effekt
Här finns det väl egentligen bara ett alternativ och det är hela den billiga incashningen på (allt för) tidiga 3D-effekter som Freddy’s Dead försöker sig på mot slutet. Varför skulle publiken inte vilja se Freddys huvud explosionsslungas mot sig?!
Föräldrar/Vuxna
I det här avseendet är förvisso en ungdomsanstalt ett smartare miljöval än Westins mentalsjukhus ety man kan tänka sig att alla tonåringarna på ett eller annat sätt har problem med sina föräldrar eller vuxenvärlden. Och visst är det så: majjarökaren Spencer gör uppror mot sin framgångsrike far, Carlos (högst oklart vad han egentligen gör på anstalten) förlorade hörseln tack vare sin ondsinta mor och Tracy slåss med alla eftersom hon inte kunde försvara sig mot sin fars närmanden.
Men Freddy’s Dead har tagit utvecklingen som påbörjades i The Dream Child och sprungit vidare med den. Därför är både socionomen Maggie och Yaphet Kottos ”Doc” inkännande vuxna som kommer att spela en stor roll i Freddys besegrande. Det är som om vårdaren Max från Dream Warriors plötsligt också visade sig vara en jäkel på att svinga ett drömbaseballträ.
Drömmar
Fuskigheten i detta avseende grasserar och ligger helt i linje med att hela filmen egentligen är ett stort fuck you-långfinger upp i publikens ansikte. Freddy’s Dead vrider och vänder på gränsen mellan dröm och verklighet på ett sätt som passar filmen, sedan är det skit samma om det är konsekvent, vare sig inom just den här historien eller mot den övriga Elm Street-mytologin.
Freddy
WTF?! Nu, i seriens sjätte del, väljer man alltså att fullkomligt stjälpa Freddys mytologi, krafter och underliggande motiv helt över ända. Nu ska hans hämndmotiv komma sig av att befolkningen i Springwood placerade hans avkomma på barnhem när det uppdagades vad han hade gjort med stadens andra ungar. När han är på nypet att dessutom brinna inne approcheras han av tre spökspermier (ok, drömdemoner) som ger honom krafter nog att överleva det eldfängda helvetet.
Så hämnd, alltså. Därför är det fullt rimligt att Maggie frågar sig varför Freddy vill fortsätta sitt mordiska värv efter att han dödat varenda unge i hela Springwood. Svar? ”Every town has an Elm Street!” Vad fan betyder det?! Freddy’s Dead bryr sig i alla fall inte om att svara på det, because that’s the kind of crapfest this is…
Lite härligt är det att filmen åkallar möjligheten från originalet att dra ut Freddy i verkligheten. Vi får emellertid ingen som helst förklaring till varför det den här gången skulle gå att döda honom med fysiska vapen när det inte funkade för Nancy. Jag borde inte ens vara förvånad…
Protagonisten
Snattandet fortsätter och här åkallas The Dream Master i det att vi först tror att det ska vara ”John Doe” som är filmens huvudperson men där den rollen så småningom tas över av Maggie. Skådespelarmässigt är både Shon Greenblatt och Lisa Zane (japp, syrra till Billy) helt ok men vad gör det i den här typen av monumental skit som de har att kajka runt i?
alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors
Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.
Kidsen är inte bara olyckliga för att de har mordiska föräldrar utan också för att de är hemsökta av fruktansvärda mardrömmar. I Springwood förekommer en sannskyldig epidemi av tonårssjälvmord och de som inte lyckas i första försöket hamnar på Westin Hospital. Men hjälp är på väg, i form av en ung men synnerligen välrennomérad drömexpert. Och vem är det om inte allas vår Nancy Thompson?!
Nancy försöker inte bara hjälpa de utsatta tonåringarna utan utvecklar också förvånansvärt snabbt en relation med läkaren Neil Gordon. Tillsammans försöker de lista ut hur de ska bryta förbannelsen över Elm Street-barnen, med benäget bistånd av Nancys pappa Donald Thompson och en mystiskt uppdykande nunna.
Hmm, Dream Warriors blev tyvärr lite av en besvikelse. Jag mindes filmen som ganska rolig och häftig men vid denna omtitt kändes den ärligt talat rätt platt. Historien tecknar de allra ytligaste av personporträtt. Den enda vi känner sedan innan är Nancy men här blir problemet att jag knappt känner igen Heather Langenkamp från originalet. Hon är stel och teatralisk och inte alls den bad ass-I’m into survival-tjej vi (och inte minst Freddy) fick möta då. Den ende som kommer ur detta med hedern i behåll är John Saxon vilken återupprepar rollen som Donald, om än något lite mer sliten. Därför är han värd lite triviabonus vad gäller namnet på baren där han sitter och super. Little Nemo’s är en blinkning till en av de allra första serierna någonsin – Little Nemo in Slumberland som trycktes mellan 1905 och 1926.
Bästa effekt
I likhet med Freddy’s Revenge blir det lite för mycket och lite för synligt för att egentligen någon effekt ska bli riktigt bra. Men den klart läskigaste är nog fortfarande när den marionettbyggande Phillip får liksom senorna utdragna från både armar och ben för att dompteras av Freddy. Miljömässigt har filmen lyckats bäst med bilkyrkogården där bilhögarna sträcker sig upp mot himlen och den rostangripna lacken på den gamla cadillacen ser bra mycket otrevligare ut än Freddys egen uppenbarelse.
Sämsta effekt
Som sagt, lite för mycket stop motion-Harryhausen-bonanza (vilket dock var fullt medvetet). Det spadviftande skelettet som Neil Gordon och Donald Thompson måste slåss mot är ingen skönhet men samtidigt rätt charmigt. Detsamma gäller det levande badrummet som attackerar Kristen Parker i början av filmen. Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och helt enkelt utse de ganska trista armarna som introducerar Jennifer Caulfield till TV:ns underbara värld. Welcome to prime time, bitch!
Föräldrar/Vuxna
Nu är vi tillbaka till de rent ondsinta vuxna och som av en händelse är de flesta kvinnor… De främsta exemplen torde vara Elaine Parker, Kristens mamma, och den kvinnliga läkaren Elizabeth Simms. Frånskilda Elaine är mest irriterad på sin besvärliga dotter och sannolikt enbart tacksam över att Kristen hamnar på Westin. Då kan hon ju ta hem karlar utan att bli avbruten (ett beteende som påminner en del om Tinas mamma från orginalet). Doktor Simms å sin sida lyssnar inte det minsta på när ungdomarna försöker förklara sina drömmar. Hon vill säkert bota dem, men bara på sina villkor.
På andra sidan står Neil Gordon och Nancy (för hon måste väl nästan räknas som vuxen nu?) där han är betydligt mer omtänksam om patienterna är kollegan Simms (en egenskap han för övrigt delar med biträdet Max, spelad av ”Larry” Fishburne). Han får också vara förnuftets röst som ska övertala alla tonåringar att självmord är ”the coward’s way out”. Men det är Nancy snarare än ungdomarna som lyckas få honom att förstå vad det är man slåss emot så hans omvändelse känns lite ”fuskig” i sammanhanget. Neil Gordon och Donald Thompson spelar däremot en klart större roll i Freddys besegrande än vuxna tidigare gjort.
Drömmar
Eftersom alla tonåringarna befinner sig på hispan på grund av sina mardrömmar blir det förstås mycket drömsnack. Simms oförstående hållning att drömmar enbart är utslag av moraliska konflikter och problematisk sexualitet ställs mot vad både vi i publiken och protagonisterna vet är realitet. Simms förespråkar att man ska acceptera sina drömmar men den vägen leder förstås bara till döden i Freddy-land. Just det är en helt ok tankemässig kontrastering men tyvärr lyckas inte filmen omsätta drömkänslan särskilt bra i sin historia, om jag ska jämföra med både originalet och Freddy’s Revenge.
Osäkerheten huruvida Dream Warriors befinner sig i verklighet eller dröm är inte lika påtaglig och den blir därmed inte heller lika läskig. Istället blir det mycket fokus på de olika personernas drömkrafter och det hela utvecklar sig till någon slags action- eller fantasyrulle med skräckinslag. Jag förstår poängen med att skapa individuella dödsfall för alla deltagarna men de är samtidigt så otroligt uppenbara att man mest sitter och väntar på hur de ska realiseras snarare än att bli indragen i den historia som Dream Warriors vill berätta.
Freddy
Mer synlig, mindre trasig, mer snacksalig och med ett slätare fejs hjälper Freddy själv inte direkt till för att skapa den här surrealistiska drömkänslan som är så viktig för att seriens grundläggande skräckelement ska funka. Dream Warriors förflyttar honom från både hans kära pannrum och ungdomarnas egna drömmar, vilket i sin tur gör hans attacker mindre intima och skrämmande. Det känns symptomatiskt att filmen nästan är slut innan vi får höra det karakteristiska skrapljudet av knivar mot rör. Däremot fortsätter Dream Warriors att på oklara grunder försöka knyta Freddy till Nancys hus på Elm Street. Lika oklart är vad som egentligen tar kål på honom den här gången – hans egna knivar eller vigvatten? Oavsett vad kan vi emellertid vara säkra på en sak, he will most certainly be back.
Jag upplever att han nu blivit mindre av en undflyende ruttenhet (ni vet, fädrens synder, och allt det där…) och mer av en närmast tokrolig actionfigur. Det blir heller inte helt klart hur tidslinjen ser ut här eftersom ungdomarna alla är ganska mycket yngre än Nancy, men samtidigt har föräldrar som ska ha deltagit i Freddys mord.
MEN: det måste delas ut pluspoäng för starten på mytologin att Freddy är ”the bastard son of a hundred maniacs”. Just det konceptet, inklusive blotta tanken på Amanda Kreugers helvetesdygn hos de kriminella galningarna, är briljant och rysansvärt i all sin enkelhet.
Protagonisten
Dream Warriors är mer av en gruppeffort men ska man utse en protagonist måste det väl bli Kristen. Nancy står den här gången vid sidlinjen och coachar. Tyvärr blir båda kvinnorna ganska platta i det att de inte har så värst mycket att jobba med. Kanske hade det känts sökt, men jag hade gärna sett lite mer hänvisningar från Nancys sida till originalet och att man hade försökt återkalla en del av dess stämning. Förutom förmågan att dra in andra människor i sina drömmar vete tusan om Kristen har så värst mycket mer att komma med. Förutom en riktigt taskig morsa då förstås.
alt. titel: Terror på Elm Street
Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.
Nancy har redan tvingats uppleva Tina, Rod och Glens död, orsakade av en osynlig kraft som tycks komma till dem i drömmen. Slutsats: don’t fall asleep!
How do I love thee? Let me count the ways… Ja, trots att det inte var så väldans länge sedan jag såg Wes Cravens original blir jag ändå nästan lite tagen av hur bra filmen är. Själva konceptet med Freddy som drömmonster är briljant (även om det finns personer som menar att Craven inte var först med det), konflikten mellan ungdomar och vuxna är övertydlig men funkar fortfarande, effekterna håller en förvånansvärt bra klass, gnisselljuden från knivar på pannrumsrör är otroligt obehagligt och Charles Bernsteins score skapar en perfekt stämning tillsammans med de mer eller mindre förryckta drömsekvenserna.
Bästa effekt
Dött lopp mellan Tinas dödsscen i taket och vägg-Freddy som lutar sig över en sovande Nancy.
Sämsta effekt
Dött lopp mellan Freddys telefontunga och barbiedocks-Mamman som blir indragen genom dörrhålet på slutet.
Föräldrar/Vuxna
Direkt handlingsförlamade, som i Nancys mammas fall, eller oförstående inför vad som verkligen hotar deras barn. Att de kanske inte omedelbart sätter tilltro till sina hysteriska avkommors påståenden om boogeymen som dödar folk i deras drömmar är en sak. Det som gör historien så bra är avgrunden som öppnar sig när man förstår att de är monster av nästan samma kaliber som Freddy själv (speglat av klassrumsdiskussionen om Hamlet och mänsklighetens generella ruttenhet. I någon mening blir Freddy i det avseendet bara en materialisering av fädrens synder).
Den vinkeln tror jag hade kunnat bli ännu bättre om bara Ronee Blakley hade varit en vassare skådespelerska. Nu blir hon mest en försupen black om foten. Då är det tur att filmen samtidigt bjussar på en råstabil John Saxon (nu vill jag ju se fler Saxon-filmer…) som med sin mörka blick ser ut som om han har kajal på sig.
Drömmar
Generellt mycket bra drömscener, duschade i rejält med blåljus. Alternativt rödglödgat när man närmar sig Freddys lair i pannrummet. Att de ändå i någon mening är ”på riktigt” betonas av att Tina och Nancy alltid har på sig samma kläder i drömmen som de somnade i. Sedan är det inte helkonsekvent i vad mån Freddy kan tränga in i den verkliga världen eftersom Nancy själv inte sover (väl?) vid ”I’m your boyfriend now, Nancy”-utbytet över telefonen.
Freddy
En bra Freddy, en undflyende Freddy. Jag är verkligen inte den första att skriva under på effekten i det Lovecraftianska ”It didn’t bear to think about”. Jag har generellt inget emot att se mina monster. Men i det här fallet är det förstås omöjligt att tänka bort efterföljande Freddygestaltningar och då blir originalets relativt återhållna monster läskigare. Det är dock svårt att bestämma sig för om utvecklingen när Nancy drar ut Freddy i den verkliga världen är bra eller dålig. Å ena sidan är det härligt att se vad Nancy går för, å andra sidan blir det lite snöpligt att se vårt oövervinnerliga drömmonster snubbla omkring som i en slapstickfars.
Protagonisten
Kanske var det den nyliga titten på Alien: Covenant som gjorde att jag den här gången fastnade ovanligt mycket för Heather Langenkamps Nancy men ska jag vara helt ärlig fattar jag inte hur hon kan vara så bortglömd som rollfigur. Var finns Nancy Thompson när listor på ”Strong female characters” med sömngångaraktig förutsägbarhet rabblar namn som Ellen Ripley, Sarah Connor, Katniss Everdeen eller Buffy Summers?
Redan i hennes första drömscen är hon tillräckligt snabbtänkt för att själv dra sig ur situationen, hon tar i princip omgående tag i situationen och försöker hitta sätt att inte bara hantera, utan också besegra den. Hon blir inte rädd, hon blir förbannad (”Come out and show yourself, you bastard!”). Go Nancy!
Livet i Van Diemen’s Land, innan det döptes om till Tasmanien år 1856, var fanimig ingen lek. Clare och Aidan är ett ungt par av irländsk börd i en ödsligt belägen stuga med ett nyfött barn att ta hand om. Det är släpande av vattenämbar och lera och hårt arbete. Man kan tycka att det vore gott nog men efter en stund visar det sig att läget är ännu lite taskigare – Clare är i den brittiska lagens ögon en straffånge eftersom löjtnant Hawkins ännu inte rapporterat till högre ort att hon faktiskt fullgjort sitt straff och därmed bör anses som en fri kvinna. Utan papper på att hon betalat sin skuld till imperiet är den lilla familjen bunden till löjtnanten och hans undermåliga kompani.
alt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm
Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.
I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.
alt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen
Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.
Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.
That’s what HE said!