Det var väl minnet av den där skolgårdssnackisen som gjorde att jag gamade åt mig DVD-boxen av australiensiska miniserien Return to Eden när den skänktes vidare. Eller Tillbaka till Eden som den ju hette när det begav sig. Däremot minns jag inte så mycket mer än just snacket OM serien och löftet om en alldeles särskilt läskig krokodilattack. Jag är högst tveksam till om jag själv såg den när den sändes på statstelevisionen i mars 1985. Men lapade i mig snacket, det gjorde jag tydligen (på samma sätt som jag lapade när V började sändas ett år senare).
Minseriens tre avsnitt spänner över ca 90 minuter vardera och jag ska erkänna att det var med en viss skräckblandad förtjusning som jag tog del av spektaklet. Eftersom jag som sagt inte mindes ett dyft, utom den omtalade krokodilattacken, blev jag ständigt överraskad av hur pass mycket manuset lyckas dra ut på det hela. Vid slutet av de två första avsnitten är jag hela tiden lite frågande till hur serien i hela världen ska kunna hålla på längre?
Det hela börjar dock med Stephanie Harper, en av Australiens rikaste arvtagerskor. När serien sparkar igång är hon dock ingen nyligt föräldralös dununge, utan tvåbarnsmor och på väg att ingå sitt tredje äktenskap med tennisspelaren Greg Marsden. Greg har fått en påskliljegul Rolls i bröllopspresent och serien hymlar verkligen inte med att utmåla honom som en sleaze-bag av bibliska mått. Stomatollende, backslick och en slipprig blick på den snygga reportern som ställde en sexuellt tvetydig fråga.
Serien hymlar inte heller med vad som komma skall, när den klipper intensivt fram och tillbaka mellan Greg och Stephanies bästa väninna, Jilly. Jilly är både snyggare och mer sofistikerad än den tantiga Stephanie (vid ett senare tillfälle får någon med fasa i rösten utbrista “But Stephanie Harper was pushing 40!!”) och det står extremt klart för alla utom henne själv varför Greg är på väg att gifta sig med henne.
Men snart är även Stephanie på det klara med vilken typ Greg är, när han under en idyllisk solnedgångstur på floden kastar henne till krokodilerna. Som genom ett mirakel överlever hon, blir upplockad av en eremitisk äldre man som lappar ihop henne OCH skänker henne en burk opaler. Serien berättar särskilt att hon får 3 000 dollar för dem.
Vad kan man köpa för 3 000 dollar 1983? Uppenbarligen sex månders vistelse och behandling på Australiens bästa klinik för rekonstruktiv plastikkirurgi (som tydligen inte har någon patientkö alls, det är bara att ringa) och ändå ha minst 400 dollar över. Att det verkligen är en toppenklinik får vi bevis för eftersom Stephanie inte uppvisar en enda blemma efter sina behandlingar – det är som om attacken inte ens ägt rum. I hastigheten har mirakelläkaren Dan Marshall också fixat hennes skadade stämband. Och det är ju tur att Dr. Dans klinik har fokus på just rekonstruktiv plastikkirurgi, för då är han ju en sådan här god läkare och inte en penningkåt fan som bara är intresserad av att operera in silikonbröst. Och därmed en lämplig uppvaktare av den rekonstruerade Stephanie.
Men hon har andra planer. Vilka av någon anledning inte alls handlar om att åtminstone berätta för sina två barn att de faktiskt inte är moderlösa. Istället vill hon till vilket pris som helst krossa både Greg och Jilly. Och hur gör man det på bästa sätt? Genom att på sex månader blir en superkänd fotomodell, förstås. De där kvarvarande 400 dollarsarna räckte precis till att köpa kläder och en makeover som gjorde att Stephanie, som numera kallar sig för Tara, bara kunde knalla in på landets bästa modellagentur och bli anställd på fläcken. Att bli fotomodell framställs som världens enklaste jobb rent kompetensmässigt eftersom det kräver noll erfarenhet av vare sig fotosessioner eller modevisningar. Det enda som krävs är en genialisk plastikkirurg och något slags underverksworkout som får “Tara” att framstå som minst tio, kanske tjugo, år yngre än Stephanie.
Medan Tara måste värja sig mot Dr. Dans ivriga uppvaktning (som vi ju alla förstår är mannen hon egentligen vill ha och förtjänar) försöker hon få Greg på kroken, vilket ärligt talat kräver lika lite ansträngning som att landa ett jobb som fotomodell.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Detta var lika hysteriskt underhållande som det var både cringe och en smula tråkigt. Å ena sidan blev det alldeles för många scener som roterade kring Taras fotomodellande, gärna med den tokroligt irriterande fotografen Jason i förgrunden. Å den andra hisnade jag inför varje fullkomligt bisarr 80-talskreation som modellerna är utspökade i.
Att Greg ska vara ett as är som sagt mer eller mindre naturgivet, men på sant 80-tals-manér framstår Dr. Dans “romantiska” sida som avgjort creepy i backspegeln. Trots att Tara försöker få honom att backa ligger han på. Han snokar reda på vem hon egentligen är och tar sig olovandes in i huset där hennes två barn befinner sig.
Den avslutande hämnden är förvisso intrikat och långdragen men tyvärr också otroligt svag när det börjar skita sig. Tara/Stephanie verkar inte ha tänkt så mycket längre än att konfrontera Greg och Jilly. Så när Greg hyfsat förutsägbart reagerar med våld står hon mest och piper innan hon springer och gömmer sig.
Hela historien kanske bäst kan beskrivas som när en 10-åring leker med Barbie-dockor (plus en del milt ångande barnförbjudna inslag). Skådismässigt är det tyvärr inte alltid vi lyfter oss över 10-åringsnivån heller. Det som jag tror skapade snackisen när det begav sig 1985 var sannolikt den relativa svältföddheten på den typen av spektakulära och erotiskt laddade historier. Plus att det spännande australiska landskapet var något vi inte sett så mycket på TV dittills. Att se minserien i dagens läge är nog mer av en kuriosa än något annat. För oss som var med, då.