You are currently browsing the tag archive for the ‘Hämnd’ tag.
alt. titel: Sista tåget från Gun Hill
Det är nog bara sheriffen Matt Morgan själv som tror att den bekymmerslösa tillvaro han för i den lilla Westernstaden tillsammans med fru och son kommer att fortgå för överskådlig framtid. Vi som tittare inser nämligen snabbt att hans bekymmerslösa lek med ett gäng smågrabbar, kompisar till sonen Petey, inom ett par ögonblick kommer att vara ett minne blott.
Annonser
Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.
***
Samma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!
Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.
Romförstaden Ostia grundades 1884 efter att man lyckats göra sig kvitt malarian som tidigare hemsökt de sanka kustmarkerna. Men för alla som ser Stefano Sollimas våldsamma Suburra står det klart bortom allt rimligt tvivel att en sjukdom fortfarande hemsöker området. Och den kallas girighet.
alt. titel: I Saw the Devil
Upplägget i denna sydkoreanska thriller är lika enkel och klassisk som Coco Chanels lilla svarta. Efter att den unga kvinnan Joo-yun hittats mördad och styckad å det grövsta slår sig hennes far och fästman ihop för att söka rätt på mördaren och utkräva en lämplig hämnd. Till saken hör att fadern Jang är polis som kan få information om identiteten på de misstänkta gärningsmännen och fästmannen Soo-hyun en säkerhetsagent med mindre nogräknade kollegor som inte tycks ha några som helst problem med att hjälpa till i jakten. Frågan som återstår handlar mest om hur länge och djupt ned i avgrunden Soo-hyun har stirrat i sin omättliga sorg efter Joo-yun.
För oss som bekantade oss med australiensisk film på 90-talet kan vissa scener i The Dressmaker kännas märkligt välbekanta – Hugo Weaving i ett ödsligt och ökenliknande landskap iförd klänning och fjäderboa. Men istället för tre HBTQ-personer i en buss designar The Dressmaker här en historia om Tilly Dunnage som på 1950-talet återvänder till Dungatar, den lilla staden som kastade ut henne när hon som flicka anklagades för att ha dödat en jämnårig pojke.
Vår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.
Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.
alt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West
En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.
En del regissörer börjar med att göra skräpfilmer eller generiska uppföljare för att samla ihop tillräckligt med pengar, kontakter eller cred för att sedan kunna gå vidare och göra film som de verkligen brinner för. Luc Besson verkar intressant nog ha gjort den totalt motsatta resan. En gång i tiden var han känd för filmer som Det stora blå, numera tycks han vräka ur sig actionkanonmat som Brick Mansions, Transporter 3 eller Taken 2 med samma hastighet som hans hjältar vräker ur sig förment coola moves.
Få bör ha missat historien om Hugh Glass när filmversionen nu gav både regissören Alejandro Inárritu och huvudrollsinnehavaren Leonardo DiCaprio varsin guldgubbe att ställa på spiselkransen hemma i sina mansions (eller var nu sådana som Leo och Alejandro bor).
Mexikanen med det outtalbara efternamnet, Alejandro González Iñárritu, skrällde rejält vid förra årets Oscarsgala genom att vinna både bästa film- och bästa regi-priset för sin egensinniga Birdman. Frågan är dock om det inte är dags att sätta några kronor i år igen på Iñárritu om man nu är lagd åt hasardspel, för The Revenant är en maffig historia om överlevnad och hämnd som borde kunna appellera både till den stora massan och finsmakarna.
That’s what HE said!