You are currently browsing the tag archive for the ‘Hämnd’ tag.
alt. titel: Den blodiga snaran, Matthew Hopkins: Witchfinder General, The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Conqueror Worm
Året är 1645. Den första omgången av det brittiska inbördeskriget går mot sitt slut och England är i allt väsentligt ett laglöst land. Cromwells rundhuvuden har tvingat rojalisterna att backa tills de nu står med ryggen mot den irländska sjön. Det finns gott om utrymme för män som häxjägaren Matthew Hopkins och hans assistent John Sterne att ostört fullgöra sin gudfruktiga plikt: att hitta, döma och avrätta så många av djävulens anhängare som möjligt.
Och inte saknas det gudfruktiga engelsmän vilka mer än gärna bistår Hopkins och Sterne i detta arbete. Som invånarna i Suffolk-byn Brandeston, exempelvis. De har av någon anledning fattat avsky för prästen John Lowes och anger honom därför till Hopkins. Hopkins låter Sterne tortera Lowes för att få prästen att bekänna sina illdåd men avbryter underhållningen efter att Lowes skyddsling Sara bett för hans liv. Hon lovar att Hopkins senare under kvällen kan få komma till hennes rum och ha ett privat…samtal om Lowes oskuld.
Ok, här har vi alltså Witchfinder General, en film som mångas ögon uppenbarligen kan utnämnas till en av tidernas bästa skräckfilm. I beg to differ. Witchfinder General är möjligen en skrämmande film. Det är utan tvekan en väldigt våldsam film (jag såg den ocensurerade exportversionen). Jag upplever att regissören och manusförfattaren Michael Reeves velat säga något om fullkomligt hänsynslösa män som tar chansen att tillfredsställa vilka skruvade lustar de nu än månde ha.
Filmen gör verkligen ingen hemlighet av att Hopkins knappast drivs av religiös iver att göra det Rätta. Han är en man som gillar att se andra plågas (i händerna på den mer handgripligt sadistiske och brutale sällen John Sterne) och dessutom få betalt för det. Det är många stinna penningpungar som byter händer under filmens gång. Hopkins hyser heller inga moraliska betänkligheter att utnyttja sin position i syfte att tvinga kvinnor till sexuellt umgänge.
Allt detta förklaras emellertid omedelbart, genom en introducerande berättarröst och därmed är hela spänningen borta. Vi behöver aldrig tvivla på vad som driver Hopkins (sadism) eller hur han kan komma undan med sina illdåd (laglöst och krigshärjat land). Allt som händer blir bara en våldsam bekräftelse på det vi redan vet eftersom filmen berättat det för oss.
Witchfinder General är en högst allvarlig berättelse och mycket av den stämningen hänger förstås på Vincent Price i rollen som Matthew Hopkins. Jag ska inte påstå att jag har några problem med att tro på rollfigurens kallblodighet men Prices prestation särskiljer honom inte från många andra mänskliga film-monster. Ska vi börja jämföra blir jag betydligt mer skrämd av exempelvis Anthony Hopkins Lecter i The Silence of the Lambs eller Michael Rookers Henry i filmen med samma namn.
Förutom att vara en berättelse om alla de illdåd som Hopkins kan utföra i Guds namn blir dessutom Witchfinder General också en ganska klassisk hämndhistoria. Av någon anledning blir jag hela tiden påmind om ett typiskt western-narrativ när Saras fästman Richard (givetvis) ska hämnas sin älskades våldföring i händerna på Hopkins och Sterne (”It’s justice. MY justice!”). Kanske beror det på de långdragna hästjaktsscenerna genom ett mestadels idylliskt sydengelskt landskap?
Utöver berättarrösten som förklarar Matthew Hopkins bevekelsegrunder inleder Witchfinder General med en skrämytslig mellan rundhuvuden och rojalister. Kanske ville Reeves också säga något om en tidsanda där människoliv inte var värt mer än en blykula och lite krut? Avslutningen låter dessutom ana hämnarens slutgiltiga tomhet. Men i så fall skulle regissören ha behövt göra de parallellerna tydligare, för det är enda gången vi får känna av bisterheten i den krigssituation som England befann sig i. Och någon chans att göra om och göra bättre fick inte Reeves – han avled kort efter filmens premiär, blott 25 år gammal. Ett faktum jag uppfattar i viss mån har bidragit till ryktet som omgärdar Witchfinder General.
Nej, ska detta bli en riktigt bra filmupplevelse krävs nog att att man fångas av någon slags stämning som jag inte ens lyckades uppfatta. En stämning som jag gissar att exempelvis doom metal-bandet Witchfinder General och A Field in England-regissören Ben Wheatly greppat.
Då tycker jag att det blir betydligt ruggigare att läsa på om den riktige häxjägaren Matthew Hopkins som, tillsammans med John Sterne, sägs vara ansvarig för att ha avrättat 300 människor mellan 1644 och 1649. Han författade även handboken The Discovery of Witches som användes flitigt vid de (mer kända?) häxprocesserna i New England.
Annonser
I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.
alt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen
Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.
Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.
alt. titel: De sammanbitna
Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.
Drängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.
En enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.
Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?
Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.
alt titel: Snabba cash III, Snabba cash 3, Easy Money 3: Life Deluxe
Sista trilogidelen ut! Och istället för att lyfta upp de numera välkända skådisarna i den här historien (främst Joel Kinnaman och Matias Varela) tycks filmmakarna helt plötsligt oroliga för att publiken ska ha hunnit glömma vad som hände i de två tidigare filmerna. Därför får vi ett snabbt återberättande genom polisdokumentation som slutar i ett stort frågetecken – var befinner sig Johan Westlund?!
That’s what HE said!