You are currently browsing the tag archive for the ‘Vad ÄR det här?’ tag.

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Att det inte bara är lingondricka i glasen stärks eventuellt av det faktum att Mandy i sin tur blir så glad av tilldelningen att hon gör några cabbage patch moves. För att därefter hojta ”Yeah, baby!” när Sarah måste ta av sig tröjan eftersom hon spillde ”lingondricka” på den. Men Sarah är inte särskilt ledsen över det eftersom hon ändå tänkt sig att topless-sola lite på den steniga gårdsplanen. Mandy är precis på väg att göra Sarah topless-sällskap när ett läskigt alien-monster (som förföljt tjejerna en bra bit) sliter ut inälvorna på henne. För att därefter göra processen kort med Sarah.

Till samma skog kommer nu ett intet ont anande gäng i form av Dana, Crystal, Tyler (som ska få ligga med Crystal), Tiffany, Jake (som är Tiffanys KK) och Jesse. Hur länge ska de överleva monstrets attacker? Till deras hjälp kommer emellertid utomjordingen Ava som har med sin sin Alien-monster-jagande robot Robotar.

Lite informationsgrävande på den världsvida webben bjuder faktiskt på en del överraskningar när det gäller Aliens vs. Avatars och det är tur, för detta var 77 minuter av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Exempelvis trodde jag att filmen var ett studentprojekt och alla inblandade max 15 bast medan det visar sig att regissör Lewis Schoenbrun är född 1958. Han ska ha blivit inspirerad att börja med film första gången han såg Kubricks 2001. Sedär, ännu en anledning till att ogilla den filmen.

Vidare är det inte särskilt svårt att läsa sig till att killen som spelar Jake heter Dylan Vox men att han också spelar in gay-porr under namnet Brad Benton. Under en period vid mitten av 00-talet hade han en riktigt bra streak där han vann flera Grabby Awards, bland annat för ”Best Three-Way Sex Scene” i Buckleroos: Part II. Tyler spelas i sin tur av Jason Lockhart, både skådespelare och regissör men som enligt IMDb-biografin ”finds it most rewarding behind the talent agent’s desk, helping others pursue their dreams”. Det känns inte helt osannolikt att biografiförfattaren ”Anonymous” egentligen heter…Jason Lockhart.

Som en fullkomlig överraskning kommer också det faktum att Aliens vs. Avatars ståtar med en Ron Karkoska, ansvarig för ”special effects”. Överraskningen består dock inte i att filmen Halloween Pussy Trap Kill Kill finns med på Krakoskas CV, utan för att Aliens vs. Avatars inte ser ut att ha haft någon ansvarig för några special-”effekter” överhuvudtaget. Såväl alien-monster som Robotar verkar ha plockats upp på den allra mest lokala av cosplaytävlingar, klassen ”extrema nybörjare”.

Vad som också ser ut som nybörjar-cosplay är utomjordingen Ava. Här är jag faktiskt genuint nyfiken på hur det kommer sig att Schoenbrun inte blivit stämd av några James Cameron-hejdukar – Ava (eller ja, Cassie Fliegel som hon egentligen heter) är nämligen så lik ”riktiga” avatar-aliens som det går att komma med enbart blå make-up och eventuellt lite ansiktslatex.

Aliens vs. Avatars är ännu en av alla dessa filmer som inte har något existensberättigande över huvudtaget (kanske är det därför den inleds med tillkännagivandet ”This motion picture is protected by law”?) varför det framstår som ett fullständigt mysterium hur den har kunnat få distribution på blu-ray.

Så många frågor… Hur kan Five Across the Eyes ha fått en DVD-release? Hur kan det finnas en artikel på Wikipedia? Vilket geni kom på att dra ut på det hela i i 94 jävla minuter? Hur i hela helvete kan filmen ha EN EGEN HEMSIDA?! Men ska man nu gå direkt på pudelns kärna är väl den mest grundläggande av frågor: varför existerar eländet överhuvudtaget?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död

Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.

Läs hela inlägget här »

DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.

Läs hela inlägget här »

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg