You are currently browsing the tag archive for the ‘Vad ÄR det här?’ tag.

En övning i att demontera en DVD-baksidestext:
”Storstjärnan [WTF?!] Caspar Van Dien är tillbaka i ’500 MPH Storm’ – en actionspäckad [långt ifrån] katastrofthriller [korrekt begrepp om man med det menar att filmen är en katastrof till thriller] om ett energiexperiment som går fel och skapar en storm med kraft att förinta kontinenter [beror på vad man lägger in i begreppet ’förinta’]”.

Framsidan visar dessutom vilda vågor som sköljer över vad som torde vara både St. Paul, Parthenon och en massa skyskrapor. Inget av detta får vi se i filmvraket som är 500 MPH Storm.

Men för all del, jag får väl skylla mig själv som trycker in en Asylum-produkt i spelaren. Ett bolag som ju brukar vara snabba att utnyttja popularitetssurret från mer kända och påkostade produkter. Men här känns det som om de är nästan 20 år för sent ute om vi ska ta oss hela vägen tillbaka till Twister. Roland Emmerichs 2012 hade också, titeln till trots, fyra år på nacken vid pass 2013 och The Day After Tomorrow kom ju ytterligare fem år tidigare.

Alternativt var de två år för tidiga och slirade dessutom i så fall rejält på vilken naturkatastrof som ska vara i blickfånget. Jordbävningsfilmen San Andreas kom nämligen först 2015 och 500 MPH Storm handlar, som titeln antyder, om stormar. Eller som Caspar Van Diens huvudperson, vetenskapsmannen (här gissar jag bara, hans funktion är högst svårbedömd) Nathan Sims, ödesmättat säger: ”It’s called…a hypercane”.

Sims har någon slags koppling till den experimentella Apollostationen som ska utvinna obegränsade mängder energi ur ”naturens krafter” (oklart vilka och manuset bryr sig inte överhövan om det). Men omedelbart som någon slags kraftstråle slås på skapas enorma och oberäkneliga molnbanker vilka spyr ur sig tornadovirvlar, blixtar, hagel och drivis. Den ende som förstår vad som hänt och hur det hela kan åtgärdas är förstås Sims, vilken samtidigt måste måna om sin fru och son som oupphörligen befinner sig i stormens väg.

Caspar Van Diens ”skådespeleri” i 500 MPH Storm består av tre delar: bita ihop sina fyrkantiga käkar, galningsstirra rakt in i kameran samt nu och då vråla saker som ”Go,go, go!”. Varken regissör eller manusförfattare hade producerat en fullängds-spelfilm innan detta haveri, vilket känns helt rimligt. Vad som känns fullkomligt orimligt är att de allihop tycks ha fått fortsätta jobba inom branschen, där regissören Daniel Lusko till och med gjorde en film med James Remar året efter.

Ungefär en kvart in i filmen är jag redan fundamentalt uttråkad och inget av det som händer under dess dryga 80 minutrar får mig att sträcka på ryggen. Manuset är varken dumt eller obegripligt på ett sätt som kanske hade gjort det hela lite mer underhållande, bara trist när ”berättelsen” klipper fram och åter mellan de som befinner sig på Apollostationen och Sims försök att kontakta dem för att förmedla det han vet. De datoranimerade ”effekterna” av så väl kraftstrålar som luftballonger och diverse fordon är så sjukt fula att jag önskar att det funnes något slags kännbart straffsystem för folk som trycker in sådana vidrigheter i sina filmer. Exakt samma textsekvens synes rulla på alla datorskärmar, oavsett om de står i en skogsvaktarstuga eller på Apollostationen.

Jag tvekar inte att kalla 500 MPH Storm en skymf mot allt vad film”skapande” och publikrelationer heter.

alt. titel: Rob Zombie’s Halloween II, Halloween II: El diablo camina entre nosotros

Rob Zombie nöjde sig inte med att bara göra en remake på Carpenters original, han skulle tyvärr prompt ge sig på att göra en uppföljar-remake också.

Därför får vi ett omtag även på Rick Rosenthals Halloween II, vilken som ni kanske minns utspelades på Haddonfields sjukhus samma Halloween-natt som inleddes med att Michael Myers gick lös på både barnvakter och deras pojkvänner.

Meeeeeeen, riktigt så fantasilös har Zombie inte varit med sin Halloween II, vilket så här i backspegeln kanske var synd. Sjukhusscenerna är bara en upptakt och, ska det visa sig, en av Lauries återkommande mardrömmar. Vi möter henne två år efter det som hände i första filmen och även om hon inte sitter inspärrad på mentalsjukhus är det banne mig inte långt ifrån.

Hon har flyttat in hos Annie Brackett (som också överlevde skräcknatten) och hennes sheriff-pappa men kämpar hela tiden mot panikångest, mardrömmar och allmänt uselt mående. Knaprar piller som en hel karl. Samtidigt finns det ute på den dimmiga (men tjusigt upplysta) landsbygden en skepnad som, längs en väg kantat av döda kroppar, lufsar allt närmare Haddonfield. Allt medan Dr. Sam Loomis blivit tidernas största kändishora och med alla medel försöker slå mynt av sin, Michael och Lauries historia.

Jo, jag säger att det var synd att Rob Zombie inte rakt av gjorde en remake av den gamla Halloween II för söte Jesus vilken soppa det här blev! Hela filmen är en enda röra av drömhallucinationer som eventuellt har fäste i verkligheten och eventuellt kan ta fysisk form, eventuell telepatisk kontakt mellan bror och syster, ännu mer psykisk ohälsa, ännu äckligare white trash, ännu mer skakig handkamera, ännu mer utdragna scener och ännu grisigare mord. I första Halloween var det brutalt, inte tu tal om den saken, men här blir det direkt snaskigt vilket per automatik gör att det också känns meningslöst. Tortyrporr i ordets sämsta bemärkelse.

Och jag vet inte om frugan Sheri Moon Zombie bestämde att hon faktiskt ville ha lite speltid den här gången också eller om det var makens idé. Oavsett vilket, borde den som kom på att låta Moon Zombie uppenbara sig som en vitsminkad spöksyn genom hela filmen, få spöstraff. Det gör framställningen oredig och pretto-fjantig. Särskilt som det kompletteras med en helt ny, och sämre, skådis än Daeg Faerch i rollen som tioårige Michael.

Tjejtrion Laurie-Annie-Lynda i Zombies första film tyckte jag rätt bra om. Annie är ju fortfarande kvar men Laurie har i sitt nya liv skaffat två nya kompisar där jag särskilt ogillade Harley, spelad av Angela Trimbur. Hon är en outhärdligt överdriven on-the-edge-tjej och verkar ha fått rollen enbart på meriten att hon kan fladdra med tungan snabbare än en kolibri. Inte heller Scout Taylor-Compton gör lika bra ifrån sig den här gången som Laurie, men det kan möjligen hänga på att nya grunge-Laurie blir sviken rent manusmässigt.

Fanns det då verkligen inget att glädjas åt i Halloween II? Jo, jag tycker ändå att filmen glimtade till en smula när det gäller relationen mellan Laurie och Annie. Händelserna för två år sedan har knutit dem ännu närmare varandra, på gott och ont. Annies ärrade ansikte ger Laurie skuldkänslor vareviga dag medan Lauries trasiga psyke verkligen inte är en söndagspromenad för Annies del att hantera. Och medan jag i och för sig har klagat på den rent fysiska grisigheten tyckte jag att den tidiga scenen med Laurie på akutmottagningen blev en ganska bra illustration av vad en klassisk slasher-final girl faktiskt får med sig i bagaget.

Och så får vi dessutom lite mer birollsgodis att mumsa i oss. Alla huvudsakliga skådisar återkommer i sina roller (om än inte i samma fina form) men utöver dem bjussar Halloween II också på Octavia Spencer, Mark Boone Jr, Margot Kidder och, den mest osannolike av dem alla, Weird Al Yankovic.

När allt detta elände var över fick jag emellertid en oväntad överraskning. Jag hyrde filmen på SF Anytime utan några större konstigheter, såg den och irriterades. Det var först när jag läste Wikipedias synopsis som jag insåg att ”min” film hade ett till vissa delar annat slut. Uppenbarligen ska det finnas en theatrical cut och en ”unrated director’s cut” av Halloween II. Jag har ingen aning om vilken version SF Anytime stod till tjänst med men slutet på ”min” film tas upp som ett alternativt slut som filmades för att förleda snokande ögon och öron från att lista ut det hela i förtid (vilket sannolikt skulle antyda att jag därmed sett director’s cut). Spelar ju knappast någon roll i det stora hela, men lite överraskad blev jag allt.

Slutsatsen måste ändå bli att Zombie för min del tyvärr pissar bort i princip all Halloween-cred som han samlade på sig i första filmen genom denna uppföljare.

Final girl: Återigen Laurie, but with a twist. Som inte alls kändes särskilt spännande om jag ska vara ärlig. Och medan jag kanske inte direkt älskade TCM-vibbarna hos Laurie i slutet i Zombies första Halloween får Psycho-ditot mig den här gången att bara sucka trött.

Historik/psykologi: Ingen utveckling här whatsoever. Ingen förklaring ges heller till var Michael har befunnit sig under de senaste två åren eller varför han kommer tillbaka just nu. Och varför ska han helt plötsligt börja prata i den absolut sista scenen?!

Vapen: Åh, jag blir less bara av att tänka på det – vad använder Michael inte som ett vapen?

Killer-o-vision: Jaha, NU väljer Zombie helt plötsligt att plocka in det greppet?!

alt. titel: Alla helgons blodiga natt 6, Halloween – Michael Myers återkomst, Halloween 6: The Curse of Michael Myers, Halloween VI: The Curse of Michael Myers, Halloween 666: Curse of Michael Myers, Halloween: The Origin of Michael Myers

Ok, du går runt och tror att du blivit nära nog immun mot undermåliga och korkade filmer. Men så lite nu och då kommer en produktion i stil med The Curse of Michael Myers och bevisar en gång för alla att man aldrig ska ta något för givet. För söte Jesus, det här. Är. Så. Jävla. Dåligt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Revenge of the Bogey Man, Boogeyman II, The Boogeyman II, Boogeyman 2, The Boogeyman 2

Ok… Titten på Revenge of the Boogeyman kan officiellt vara det absolut märkligaste jag någonsin upplevt. I alla fall när det kommer till mina Halloween-teman och där ska sägas att det absolut inte saknas konstigheter både högt och lågt.

Läs hela inlägget här »

Är du lärare och känner dig ute på lite djupt vatten med det här med ”ledarskap i klassrummet”? Lyssnar eleverna inte på dig? Kanske till och med kallar dig saker som ”fittfröken”? Har du dessutom dålig (läs: icke-existerande) backning från din rektor?

Läs hela inlägget här »

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Läs hela inlägget här »

Så många frågor… Hur kan Five Across the Eyes ha fått en DVD-release? Hur kan det finnas en artikel på Wikipedia? Vilket geni kom på att dra ut på det hela i i 94 jävla minuter? Hur i hela helvete kan filmen ha EN EGEN HEMSIDA?! Men ska man nu gå direkt på pudelns kärna är väl den mest grundläggande av frågor: varför existerar eländet överhuvudtaget?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död

Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.

Läs hela inlägget här »

DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.

Läs hela inlägget här »

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg