You are currently browsing the tag archive for the ‘Vad ÄR det här?’ tag.

DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.

Däremot hade jag inte förväntat mig denna…intighet. Under the Skin bygger på en bok av författaren Michel Faber, vilken beskrivs som ”darkly satirical”. I mina ögon finns absolut inget satiriskt med filmen och det är tveksamt hur mörk den är heller. Bildmässigt skulle jag tippa att filmen till övervägande del består av sekvenser från Edinburghs vinterfuktkalla gator, alternativt föga inbjudande stränder och höglandsödslighet.

Någon slags handling går kanske att läsa ut av det hela. Åtminstone händer det saker lite nu och då. Det mesta som händer går dock ut på att Scarlett Johansson, i rollen som filmens namnlösa huvudperson, cruisar runt i en skåpbil på de vinterfuktkalla gatorna, dag som natt, och försöker ragga upp män (pålitlig start: fråga om vägen). Trots att hon inte verkar spana in någon särskild typ eller ålder, slutar det ofta med att männen i passagerarsätet är hyfsat unga och utan vare sig familj eller partner som väntar på dem.

Det där sista borde kanske ha gjort att varningsklockorna börjat ringa hos Scarletts ragg, inte minst med tanke på att hon sällan är särskilt subtil med sina frågor. Samt det faktum att hon är ”fucking gorgeous” som ett av hennes mer vältalig offer uttrycker det. Men om inte annat blir Under the Skin som ett föga upplyftande monument över hur aningslösa män är när det vankas löften om lite kvinnlig fägring. Hur osannolika dessa löften än är eller hur märkligt de än må vara packeterade.

För det är klart att ingen av dem får komma till med Scarlett. Istället transporterar hon dem till olika lokaler, vilka alla dock gömmer samma innehåll – en svart avgrund som sväljer de hugande för att aldrig mera ses igen.

När det har gått ungefär 40 minuter börjar jag tycka att jag kan den här trallen och blir smått förtvivlad när jag inser att filmeländet är dryga 100 minuter långt. Det dröjer ytterligare 20 minuter innan det kommer någon slags payoff för mitt tålamod men eftersom den ramas in av samma till synes händelselösa intighet handlar det knappast om att jag plötsligt blir engagerad. Det enda Jonathan Glazer lyckas med är att hålla mig tillräckligt intresserad av vart han egentligen ska ta det här, för att jag ska hänga kvar till slutet.

Jag vet inte om jag ska påstå att jag ens i slutänden blir belönad för vare sig mitt intresse eller mitt tålamod. Under the Skin startar upp på ett sätt som gör att jag i alla fall relativt omedelbart tolkar in den i någon form av sci-fi-sammanhang. Kanske Scarlett är en robot, kanske en android? Hennes uppenbarelse och ansiktsuttryck är i alla fall livlösa nog för att motivera något av alternativen. Enda gången hon till synes lever upp är när hon försöker fånga in sina offer.

Men utöver att slänga upp den dasen på bordet har Under the Skin inte så mycket mer att komma med för min del. Filmen blir aldrig enastående snygg, inte heller vare sig otäck, obehaglig, spännande, tankeväckande, berörande, filosofisk, melankolisk eller kontemplativ. Glazers kamera verkar nöja sig med ett neutralt dokumenterande av händelser som aldrig gör något avtryck i et stora hela. Gillar man att titta på Scarlett Johansson, oavsett om det så handlar om evighetslånga sekvenser där hennes ögon i ändlös repetition ljussätts av gatlyktor i en backspegel, har den kanske något att ge. För oss andra…not so much.

Jag beklagade mig ju en smula över Ben Wheatleys Kill List men där hade han i alla fall slängt in något för publiken att tugga på, hur obegripligt det än blev i slutänden. Jonathan Glazer bjuder som sagt på…ingenting. Å andra sidan, i valet mellan obegripligt eller händelselöst föredrar jag nog döden.

Halloween-veckans sista dag och som vanligt slutar den i moll för min del. Jag kanske skulle sluta vara så fixerad vid att gå kronlogiskt, för då blir det ju lätt så. Nå, förhoppningsvis har kollegan Filmitch haft större tur när han tagit djävulen i båten. Tack för trevligt samarbete som vanligt och tips på nya filmer!

För egen del avslutar och sammanfattar jag min Halloween-månad imorgon. Bloggen är tillbaka i de invanda hjulspåren på onsdag.

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Läs hela inlägget här »

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Läs hela inlägget här »

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg