You are currently browsing the tag archive for the ‘Vad ÄR det här?’ tag.

alt. titel: Terror på Elm Street 6, Sista mardrömmen på Elm Street – Freddys död

Freddy’s Dead är filmen där man slutgiltigt accepterat det faktum att det enda som numera driver Elm Street-serien är Robert Englund i rollen som Freddy Kreuger. Som synes är hänvisningarna till de berömda mardrömmarna på gatan bortsanerade ur titeln och sedan länge är Robert Englund det första namnet vi ser när filmen drar igång.

Nästan alla filmerna (nu blir jag osäker på hur det var med originalet) inleder dessutom med något slags citat som handlar om hur farligt eller osäkert det är med drömmar och drömvärlden. Här får vi förvisso ett sådant också (från ingen mindre än Friedrich Nietzsche) men det följs av den välkända frasen ”Welcome to Prime Time, bitch” från Dream Warriors. Vid det här laget, efter fem filmer, ligger alltså Freddy på samma nivå som Nietzsche. Voj,voj…

Den här gången handlar det inte om att Freddy måste återuppstå men han tycks vara fast i något slags dröm-Springwood och vill förstås ut och leka i den vanliga världen. Det gör han genom att skicka en namnlös tonåring till den ungdomsanstalt där socionomen Maggie arbetar. Maggie upptäcker snabbt att hon och denne ”John Doe” delar samma drömmar och var kan man få svar på den gåtan annat än i Springwood?

Sagt och gjort, de åker dit men vad de inte räknat med är att få en lektion i Freddy 101. Schools out, Kreuger!

Freddy’s Dead känns som om Asylum helt plötsligt fick för sig att göra en Elm Street-film. Vi har till och med den bortglömde skådisen i en halvstor biroll – Yaphet Kotto som drömterapeut, vilken bland annat får leverera en snabbresumé över vad vi har att vänta oss med avseende på drömdemoner och jag vet inte vad.

Varför då denna Asylum-känsla? Jo, eftersom resultatet ger intryck av att ingen har orkat lägga två fingerknivar i kors för att göra något som eventuellt skulle kunna bli bra eller på allvar. I sedvanlig Asylum-anda satsar man på att medvetet gör något som är så pajjigt och uselt att man kan mota all kritik med argumentet ”Men det var ju bara på kul, ju…”.

Billiga poänger plockas genom popkulturreferenser till allt från Wizard of Oz till Twin Peaks och med cameos från Roseanne Barr, Tom Arnold, Alice Cooper och Johnny Depp. Tyvärr är det obegripligt nog fortfarande New Line (och alltså inte Asylum, trots alla indicier i den riktningen) som ligger bakom filmen, så riktigt vem man ska kasta skit på är svårt att veta.

Det allmänna intrycket är platt och TV-mässigt. Inget arbete har överhuvudtaget skett med vare sig ljussättning eller kameraarbete. Inte heller kan man förvänta sig någon slags konsekvens i Freddy-mytologin eller karaktärsutveckling. Att Freddy’s Dead låter eftertexterna rulla mot något slags greatest hits-montage från de tidigare filmerna gör bara det hela ännu bittrare. Om poängen med det greppet var att man skulle fortsätta att tycka illa om Freddy’s Dead till och med efter eländet var slut – mission accomplished!

Bästa effekt
Fanns här några effekter alls? Jag minns mest småbitar och så en massa blod och gore. Men ok, scenen där en av tonåringarna försöker få ordning på den hopvikta kartan som i sin tur trilskas genom att bara bli större och större var i och för sig rätt underfundig.

Sämsta effekt
Här finns det väl egentligen bara ett alternativ och det är hela den billiga incashningen på (allt för) tidiga 3D-effekter som Freddy’s Dead försöker sig på mot slutet. Varför skulle publiken inte vilja se Freddys huvud explosionsslungas mot sig?!

Föräldrar/Vuxna
I det här avseendet är förvisso en ungdomsanstalt ett smartare miljöval än Westins mentalsjukhus ety man kan tänka sig att alla tonåringarna på ett eller annat sätt har problem med sina föräldrar eller vuxenvärlden. Och visst är det så: majjarökaren Spencer gör uppror mot sin framgångsrike far, Carlos (högst oklart vad han egentligen gör på anstalten) förlorade hörseln tack vare sin ondsinta mor och Tracy slåss med alla eftersom hon inte kunde försvara sig mot sin fars närmanden.

Men Freddy’s Dead har tagit utvecklingen som påbörjades i The Dream Child och sprungit vidare med den. Därför är både socionomen Maggie och Yaphet Kottos ”Doc” inkännande vuxna som kommer att spela en stor roll i Freddys besegrande. Det är som om vårdaren Max från Dream Warriors plötsligt också visade sig vara en jäkel på att svinga ett drömbaseballträ.

Drömmar
Fuskigheten i detta avseende grasserar och ligger helt i linje med att hela filmen egentligen är ett stort fuck you-långfinger upp i publikens ansikte. Freddy’s Dead vrider och vänder på gränsen mellan dröm och verklighet på ett sätt som passar filmen, sedan är det skit samma om det är konsekvent, vare sig inom just den här historien eller mot den övriga Elm Street-mytologin.

Freddy
WTF?! Nu, i seriens sjätte del, väljer man alltså att fullkomligt stjälpa Freddys mytologi, krafter och underliggande motiv helt över ända. Nu ska hans hämndmotiv komma sig av att befolkningen i Springwood placerade hans avkomma på barnhem när det uppdagades vad han hade gjort med stadens andra ungar. När han är på nypet att dessutom brinna inne approcheras han av tre spökspermier (ok, drömdemoner) som ger honom krafter nog att överleva det eldfängda helvetet.

Så hämnd, alltså. Därför är det fullt rimligt att Maggie frågar sig varför Freddy vill fortsätta sitt mordiska värv efter att han dödat varenda unge i hela Springwood. Svar? ”Every town has an Elm Street!” Vad fan betyder det?! Freddy’s Dead bryr sig i alla fall inte om att svara på det, because that’s the kind of crapfest this is…

Lite härligt är det att filmen åkallar möjligheten från originalet att dra ut Freddy i verkligheten. Vi får emellertid ingen som helst förklaring till varför det den här gången skulle gå att döda honom med fysiska vapen när det inte funkade för Nancy. Jag borde inte ens vara förvånad…

Protagonisten
Snattandet fortsätter och här åkallas The Dream Master i det att vi först tror att det ska vara ”John Doe” som är filmens huvudperson men där den rollen så småningom tas över av Maggie. Skådespelarmässigt är både Shon Greenblatt och Lisa Zane (japp, syrra till Billy) helt ok men vad gör det i den här typen av monumental skit som de har att kajka runt i?

DVD-omslaget till Under the Skin är mer stjärnbestrött än Oscarsgalans röda matta och skriker ut citat som ”Johansson is nothing short of ICONIC” så det är klart att jag på något sätt ändå får vissa förväntningar på filmen ifråga. Regisserad av britten Jonathan Glazer som, förutom två tidigare filmer (Sexy Beast och Birth), också jobbat med musikvideo och reklam. Förväntningarna ställdes dock mot omdömena om Under the Skin från när filmen hade premiär, vilka gjorde att jag i alla fall inte förväntade mig en generisk Marvel-rulle om Black Widow.

Läs hela inlägget här »

Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?

Läs hela inlägget här »

Muskelmannen som kallar sig Mr. Bricks vaknar upp på golvet, bredvid sin ”säng” (en madrass på ett par lastpallar) med ett kulhål i skallen. Han minns inte vem som skjutit honom eller varför. Däremot vet han med säkerhet att han saknar sitt livs kärlek Scarlet. I en dimma av hjärnskadeinducerade krampanfall och hallucinationer ger han sig iväg för att leta rätt på henne.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House on the Edge of the Park

Hur skulle Tom och Lisa ha kunnat gissa att deras medbjudna gäster så fullkomligt skulle knäcka deras lilla fest? Här hade de tänkt sig ett stillsamt samkväm i goda vänners lag och så gick det käpprätt åt helvete.

Läs hela inlägget här »

Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Läs hela inlägget här »

Fasiken vet om inte den senaste filmen från DC hade blivit intressantare om man tvingat ned alla deltagare i varsin psykologsoffa och sedan låtit dem prata om sina problematiska föräldrarelationer i två timmar? I och med Justice League blir det nämligen än mer uppenbart att det antingen är dags att kasta Zack Snyder överbord eller också lägga ned hela skiten.

Läs hela inlägget här »

Christian Bale är på jakt efter livet mening. Han hittar den inte i Knight of Cups. Jag är dessutom rätt övertygad om att han skulle hitta den ännu mindre om han SÅG Knight of Cups för maken till obegripligt dravel var det länge sedan jag stötte på. Den enda mening som Terrence Malicks film torde ha, är för ämnet filmvetenskap och dess studenter, ety här finns nog material för att fylla hyllmetrar av pretentiösa övertolkningar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg