Under the Silver Lake (2018)

Skumt. Skumt. Skumt. Skummeliskumskumt. Skummeliskumtomte. Hur fan kunde Andrew Garfield ställa upp på det här?!

Nightmare Symphony (A Peacock’s Tale) (2020)

”That was intense!” utbrister regissören Frank LaLoggia glädjestrålande efter ett klipp från sin egen kommande film A Peacock’s Tale. Detta uttalande bevisar med all önskvärd tydlighet att Frank LaLoggia inte kan ett skit om film överhuvudtaget. Det enda som skulle kunna överträffa den bevisningen skulle möjligen vara att Frank LaLoggia gått med på att spela någon slags självrefererande huvudroll i Domiziano Cristopharo och Daniele Tranis Nightmare Symphony.

Snälla kriminella (2021)

Minns ni det där amerikanska realityprogrammet, ADC – America’s Dumbest Criminals? Nå, även om ni inte gör det är ju programtiteln ganska så självförklarande. Hade motsvarigheten SDC – Sweden’s Dumbest Criminals – funnits, hade Sasan och MC Baboo sannolikt kunnat få en hel säsong för sig själva.

X7: Tremors (1990-2020) #2

Fortsättning på onsdagens inlägg.

***

Tremors 4: The Legend Begins (2004)

Jaha, så dags för ytterligare en mask-utveckling? Vad ska det komma för hemskheter ur de glidflygande ass-blasters, förutom explosiva väderspänningar? Nej, nej, enligt beprövat koncept blir fyrans utveckling en tillbakagång – vi får en prequel! Anno 1889 hemsöks silvergruvan vid staden Rejection av en hemsk varelse vilken glufsar i sig gruvarbetare som vore de popcorn. Gruvans prudentlige ägare, Hiram Gummer, lämnar sitt bekväma stadsliv och måste tillsammans med de få kvarvarande invånarna försöka ta livet av monstret.

Malignant (2021)

Glaset är halvfullt: någon har varit vänlig nog att knäcka nacken på Madison Mitchells misshandlade make, Derek. Men samtidigt är det tyvärr också halvtomt: samme gärningsman attackerar även Madison så pass svårt att hon förlorar det barn hon bar på. Och trots att Madison själv som sagt inte tog sig oskadd ur röran är de utredande poliserna Kekoa Shaw och Regina Moss tveksamma när det kommer till hennes förmenta oskuld i Dereks död.

The Christmas Train (2017)

2021 års tredje adventsfilm blir tyvärr en rejäl anti-rekommendation om man är ute efter lite julstämning.

***

alt. titel: En romantisk julerejse, The Christmas Express

Journalisten Tom Langdon ska till L.A. över julen men verkar inte ha allt för bråttom att ta sig dit, trots att hans långdistansflickvän Lelia befinner sig där. Till alla som frågan svamlar Tom ihop något om Mark Twain och sin bortgångne far för att förklara varför han ska åka tåg från Washington till västkusten. En nätt resa på fyra dagar. (Toms förklaring är för övrigt ett tidens tecken så gott som något. I dessa post-Greta-tider hade det sannolikt räckt med att hänvisa till en svensk tonåring för att motivera tåg istället för flyg).

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Dreamcatcher (2003)

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Climax (2018)

I och med Climax har Gaspar Noé stulit ytterligare 90 minuter av mitt liv. Jag var beredd att ge Enter the Void fripass trots att den var betydligt längre, men Climax prövar mitt tålamod i allt för hög utsträckning. Efter att en tredjedel har passerat börjar jag tycka att det hela blir lite repetitivt och då inte på ett hypnotiskt och bra sätt utan på ett trist och dåligt sätt. Den sista tredjedelen sitter jag igenom på ren princip – ingen ska kunna påstå att jag avfärdar Noé utan att veta vad jag pratar om.

Enter the Void (2009)

Tokyo, knarktripp, Den tibetanska dödsboken light, livet efter detta, eventuell reinkarnation, neon.

Häpp, där har vi nästan tre timmar av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Nä ok, riktigt så dålig var inte Enter the Void men det var banne mig inte långt ifrån. I den mån Enter the Void handlar om något skulle det möjligen vara ett varnande pekfinger mot att hota den japanska polisen med ett vapen som man inte har. För då kan det gå som för Oscar – död på ett sunkigt klubbtoagolv med näsan mot en pissoar efter fruktlösa försök att spola ned alldeles för mycket knark.