Mikael Håfströms true crime-film Quick var helt ok och tydliggjorde samtidigt den avgörande betydelse journalisten Hannes Råstam hade när det gällde att sätta ljus på hela Thomas Quick-röran. Så en lyssning på Fallet Thomas Quick, Råstams bok om sitt eget arbete med frågan, var ganska given när tillfälle gavs.
Råstam beskriver inledningsvis hyfsat kronologiskt hur han via ett gammalt pyromanfall i Falun kom att intressera sig för mannen som blivit känd som Sveriges största (enda?) seriemördare. Ganska snart efter det lyckades journalisten få till en intervju med Sture Bergvall som fortfarande befann sig på institutionen Säter.
Den härva som författaren sedan metodiskt nystar upp är återigen en sådan där historia som låter fullkomligt osannolik, om det inte vore för att det är dagsens sanning. En fundering jag har när vi kommit en bit in i Råstams efterforskningar (och som jag får svar på först i det relativt långa efterordet) är hur mycket tid karln egentligen lade på detta arbete. Svaret är: mycket. Fruktansvärt mycket till och med. Men som efterordet gör tydligt är det så Råstam jobbade. Nästan mer av forskare än renodlad journalist lyckades han ändå få ur sig tillräckligt med kvalitativa grävreportage för att samla på sig en imponerande meritlista vilken bland annat rymmer inte mindre än sex Guldspade-priser.
Och med tanke på det omfattande undersökningsmaterialet i Thomas Quick-fallet är en forskare uppenbarligen vad som krävdes för att tydliggöra alla de märkliga turer som såväl rättspsykiatrin som rättsväsendet i stort tog för att nagla fast seriemördaren. Sett så här uppspaltat och i backspegeln framstår det fullkomligt osannolikt hur så pass många professionella människor kunde drabbas av något som närmast liknar en masspsykos när det kommer till Quick.
Råstam är också noga med att lyfta fram något slags ursprung till hela cirkusen: en man med mycket psykisk ohälsa och känslor av otillräcklighet och mindervärde. Det målas upp en bild av en man som inledningsvis i princip bara ville ha någon att prata med. När han försökte närma sig terapeuter som utövade en psykologisk metod som intresserade honom, objektrelationsterapin, förstod han snabbt att HAN i sin tur inte alls intresserade DEM.
Objektrelationsterapin handlar om att gräva djupt i de egna barndomsminnena och Sture Bergvall fallerade här på samma sätt som han gjort i livet för övrigt. Inga trauman stod att hitta på så att säga naturlig väg. Så vad gör en psykiskt sjuk person som till varje pris vill ha kontakt med sin terapeut? Börjar hitta på diverse hemskheter naturligtvis. Ju värre saker Bergvall berättade, desto större respons upplevde han att han fick från vården och där började det sluttande planet som slutade i ett bråddjup av åtta fällande morddomar. Morddomar som sedan 2013 är upprivna.
De som skyndade på färden mot botten var dels en vårdapparat som proppade sin patient full med beroendeframkallande läkemedel närhelst han, eller de, upplevde att det behövdes. Dels ett rättsväsende där framförallt åklagare Christer van der Kwast och polisen Seppo Penttinen skapade en kultur där det aldrig var möjligt att ifrågasätta den ”bevisning” man ansåg fanns mot Thomas Quick. Motstridiga röster antingen övertalades att ändra sig eller tystades helt. Hade man en gång köpt in sig på bilden av Thomas Quick som ett unikum bland seriemördare och i princip Ondskan självt var det tydligen extremt svårt att returnera varan.
Råstam fick tyvärr själv aldrig se Fallet Thomas Quick i tryck då han avled i cancer innan publiceringen. Såvitt jag förstår är det journalistkollegor som sett till att färdigställa verket men att lejonparten ändå är av hans hand. Det hela är både välskrivet och intressant och, inte minst, tydligt (vilket torde vara något av en bedrift med tanke på den snåriga grundhistorien). Den Guldspade som Råstam fick posthumt för sin bok synes vara synnerligen välförtjänt.
Ser man på, här ställer de nordiska grabbarna upp sig på rad för att regissera demonfilmer. Svenske Mikael Håfström var ju ansvarig för katolska 
Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.
Rörliga bilder och tryckta ord 