You are currently browsing the tag archive for the ‘Sergio Leone’ tag.

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.

Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.

Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.

Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?

Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).

Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.

Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.

Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.

Annonser

alt. titel: Ljudet från kristallfågeln, Svarta handsken, The Bird With the Crystal Plumage

Amerikanske författaren Sam Dalmas blir ofrivilligt vittne till ett brutalt överfall på galleristen Monica. Hjälplös tvingas han se på medan kvinnan förblöder i sitt starkt upplysta galleri vilket är utrustat med så sinnrika dörrar att ingen människa kan ta sig in innan polisen är på plats.

Självklart blir Sam själv misstänkt och hans pass beslagtaget. Efter utmattande förhör tvingas dock polisen släppa honom men på den nattliga promenaden hem blir Sam själv överfallen av en köttyx-galning. Det finns alltså ganska många anledningar för Sam att börja gräva i fallet med kvinnomördarvettvillingen som hemsöker Rom.

Polisen, när de väl avfört Sam från listan över misstänkta, tycks vara mer än villiga att låta honom i praktiken utföra deras markarbete. Medan kriminaltekniker analyserar bevis i form av hånfulla telefonsamtal från mördaren till den ansvarige kommissarien knallar Sam runt på Roms gator och besöker såväl antikaffärer som fängslade hallickar.

Så, giallo numero due (men ett hyfsat tidsmässigt hopp från 1964 till 1970) och regidebuten från en viss herr Dario Argento. Än så länge har jag ju bara Mario Bavas Blood and Black Lace att jämföra med men visst finns det skillnader som till och med jag tycker mig se.

Bägge regissörerna gillar att arbeta med kameran i form av åkningar och vinklar. Argentos upptakt, med ett rakt-ovanifrån-perspektiv på ett skrivbord i skugga och ett par handskbeklädda händer är lika enkelt som effektivt.

Färgmässigt är emellertid The Bird… betydligt mer av brungrått 70-tal än färgsprakande 60-tal, med ett par notabla undantag. Argento tycks vara närmast barnsligt förtjust i ljusreflektioner i glimmande stål och här har vi en mördare med en förhållandevis bred repertoar i det avseendet. Hen (för i en giallo kan man ju aldrig vara helt säker på mördarens könstillhörighet. Inte heller mördaren själv är alltid riktigt klar på den punkten) svingar såväl knivar och dolkar som köttyxor och rakknivar. Alla givetvis vasseggade och stålblanka.

Det enda som verkar fascinera Argento lika mycket som dödliga lens flares är rött blod mot ljus bakgrund, må det sedan vara ett droppar på ett golv, stänk på en vägg eller en allt större fläck på en kritvit (och naturligtvis synnerligen chic) byxdress. Eller för all del en klängväxt med blodröda blad mot en putsad husfasad.

Till skillnad från Bava arbetar Argento betydligt mer med bildliga referenser än färgsättning. Fåglar förekommer i alla möjliga skepnader. I en särskilt suggestiv scen stödjer sig den störtblödande galleristen Monica mot en installation bestående av en enorm rovfågelfot med hotfullt skarpslipade klor. Det hela blir inte mindre visuellt slående av att galleriets front är ett enda stort panoramafönster, vilket därmed gör hennes dödsvåndor till ett slags konstverk i sig. Det känns inte helt osannolikt att Argento är en stor anhängare av vårt välkända Poe-citat: ”The death of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Eftersom alla offren är kvinnor är polisen helt inne på teorin om att mördaren i någon mening är “pervers”. I en line up-scen paraderas välkända förövare framför Sam för att se om han känner igen någon av dem. En transvestit som kommit med i hopen viftas däremot bort av kommissarien med argumentet ”Det vet ni väl att ‘Ursula Andress’ är transsexuell, inte pervers!”. I Blood and Black Lace kom sådana funderingar på skam, så icke i The Bird… Molto pazzo, helt enkelt.

Ennio Morricone himself står för fiolerna men jag kan inte tycka att han gör samma skillnad för Argento som han gör för Leone. Scoret är mest en enda röra av Rosemary’s Baby-imitationer och hysterisk improv-jazz.

Ett genomgående tema, som jag inte blir riktigt klok på om det ska vara en slags ironisk poäng eller inte, är att Sam hela tiden är på väg till hemlandet USA men ständigt blir uppehållen av mördarjakten. Eftersom han själv står på mördarens lista betonas det hela tiden hur pass mycket mer stillsamt och ofarligt USA är jämfört med Roms bloddränkta gator och gallerier. Detta i en tid när åtminstone New York bör ha varit välkänt för sitt minst sagt bistra klimat vad gäller strejker, upplopp och brottslighet.

Nå, trots att det dessutom finns en hel del att dra på munnen åt kommer jag ändå på mig själv med att tycka att filmen är riktigt spännande. Argentos brungrå 70-tal må vara mindre tilltalande visuellt än Bavas men har å andra sidan en rätt otrevlig skitighet som vi aldrig kom i närheten av på Christina Cuomos fashionabla modehus.

Däremot vet jag inte riktigt om jag kan förlåta Dario för att hans sällsynta hittepå-fågel (Hornitus nevalis), vilken spelar en avgörande roll för mördarjakten, visar sig vara en vanlig, jäkla grå krontrana (Balearica regulorum).

Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.

***

Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.

Läs hela inlägget här »

Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!

***

alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite

Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.

Läs hela inlägget här »

I mars går tankfartyget Exxon Valdez på grund utanför Alaska och blöder minst 42 000 kubikmeter olja medan kaptenen sover ruset av sig i sin koj. En katastrof som å andra sidan resulterade i en ökad miljömedvetenhet.

Läs hela inlägget här »

High NoonJack Bauer Will Kane lämnar med en viss motvilja sin sprillans nya fru Amy i sticket när han får reda på att den fruktade terroristen revolvermannen Frank Miller blivit frisläppt ur fängelset (där han hamnade tack vare Kane). De där nordstatsmesarna klarade inte av att avrätta galningen Miller och nu kan de inte ens behålla honom inlåst?!

Läs hela inlägget här »

Once upon a time in the westalt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West

En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.

Läs hela inlägget här »

Fistful of dollarsalt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

Läs hela inlägget här »

The Hateful Eightalt. titel: The H8ful Eight

Till det avlägset belägna raststället och vägkrogen Minnie’s Haberdashery flyr åtta främlingar och en kusk undan en svår snöstorm som drar genom Wyomings karga bergslandskap. Det har inte hunnit gå särskilt många år sedan det amerikanska inbördeskriget avslutades och stämningen blir aningens spänd när det visar sig att en av de åtta är klädd i grå officersuniform medan en annan inte bara är klädd i en blå vapenrock utan dessutom har en hudfärg som är distinkt icke-vit.

Läs hela inlägget här »

For a few dollars morealt. titel: För några få dollar mer, For a Few Dollars More

Det var dags för lite mer vindpinade spanska bergslandskap, skottlossning, uselt dubbade italienare (och en tysk) samt extrema närbilder på svettiga män. Ännu en spagettiwestern med andra ord.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stieg Larsson, The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest
Carl-Michael Edenborg, Alkemistens dotter
Ian McEwan, On Chesil Beach

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser