You are currently browsing the tag archive for the ‘Stockholm’ tag.

Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!

***

Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.

Särskilt det där sista kan man ju tycka inte borde vara några problem eftersom ingen av männen är betrodda nog med motbok. Men suget efter sprit är givetvis inget som kväses av något så enkelt som lagstiftning och därför är livet en ständig katt och råtta-lek med polisen Göranson som försöker sätta våra tappra för att hutta smuggelsprit.

Jämsides denna allvarliga kamp spirar en försiktig romans mellan hotellgästen Åke Larsson och Klaras unga systerdotter Elsa. Men trots att Elsa är rätt förtjust i Åke kan hon inte låta bli att bli lite fundersam över det faktum att han är arbetslös och ändå aldrig tycks sakna likvida medel. En hel bagis för spritinköp är inget som vare sig Greven, Gurkan eller Borstis snyter ur näsan och ändå utgör ett sådant utlägg inga problem för Åke. Det kan väl ändå inte vara så illa att Åke ingår i Diamant-Lasses gäng som för tillfället härjar i Gamla Stan?

Det är många som påpekar att Munkbrogreven aldrig skulle ha bevarat sin status i eftervärlden om det inte vore för att den utgör en av fröken Ingrid Bergmans första framträdande på vita duken. Men eftersom jag nu inte är särskilt väl bevandrad i pilsnerfilmens förlovade land och därför inte känner igen vad som sannolikt är välkända och trötta grepp tyckte jag att den var ganska charmig.

Vi har rivigt bastanta fruntimmer i form av Julia Cæsar och Tollie Zellman som ärligt talat inte begär mer av livet än att få en karl som inte spottar snus inomhus. Det känns som om det är av avgörande betydelse för uppskattningen av den här typen av film att man ska kunna se dem som rena komedier och inte haka upp sig på eventuellt socialrealistiska stråk. Annars blir exempelvis Sigurd Walléns försäkranden att han minsann ska hålla sig nykter för Tollie Zellmans skull (han har ju lyckats vara nykter ända sedan den sista pannan tog slut!) mer tragiska än putslustiga. Detsamma gäller Tollie Zellmans förhoppningar på ett frieri från den läppstiftsförsedde fjanten Arthur Fischer. Det förstår väl vem som helst att en kvinna som hon aldrig kan få en proper och omtänksam man när det finns ”fynd” som Gurkan och Greven i närheten?!

Detsamma gäller de buskistypiska försöken att undanhålla spriten från ordningsmakten. Vill man, är det inte särskilt svårt att förlora sig i funderingar över män som är så sugna på sprit att de är beredda att ägna större delen av sina dagar åt att antingen skrapa ihop bagisar till en panna eller hålla samma panna undangömd från lagens långa arm. Men kastar man allt sådant överbord tyckte i alla fall jag att Weyler Hildebrands polisjakt gata upp och gata ned efter den utklädde Sigurd Wallén (han försöker gömma sig i en reklamkostym i form av en enorm kackerlacka försedd med texten ”PANIK dödar dem”) var ganska rolig på ett rätt oförargligt sätt.

Munkbrogreven bjuder sålunda på en trivsam dryg timme där den största behållningen egentligen inte alls är Ingrid. Men hennes livliga och naturliga prestation svider förstås inte.

Annonser

Glada hälsningar från MissångerträskTänk klassisk rom-com. Singelstorstadskvinnan Nadja bor i London/New York, är hyfsat nöjd med sitt liv och sin karriär (ljudboksinläsare, där det senaste uppdraget är lite halvskämmigt komiska tantsnuskböcker) men känner att den biologiska klockan börjar ticka iväg väl snabbt. Hon har emellertid fel civilstånd för att få adoptera och måste därför hitta en giftasvillig karl fort som attan. Andra för genren acceptabla anledningar hade varit:

  • Underlätta karriärklättrande
  • Bli av med mamma-tjatet
  • Slippa skämmas för sitt singelskap på det femtielfte kompisbröllopet
  • Få uppehållstillstånd.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaStockholms undre värld går i väntan, inte på den illusoriske Godot som man kanske skulle kunna tro, utan på Tommy. I alla fall den del som tillsammans med honom var inblandad i ett framgångsrikt rån för ett något år sedan. På plats är än så länge bara Tommys hustru Estelle med dottern Isabel för att inkassera makens del från rånbytet. Från början räcker det med att Estelle hotar med makens ankomst för att tuffingarna ska se ut att kissa på sig, men frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det hotet förlorar sin effekt.

TommyI grund och botten är Tommy som synes ingen komplicerad historia. En sådan som i rätta händer kan bli en effektiv och nervkittlande thriller, här dessutom kryddad med en mer dramatisk strimma om hur skurkaktiga män tenderar att utnyttja känslomässigt beroende eller lättlurade skurk-flickvänner. Systrarna Estelle och Blanca förvaltar mer än bara ett biologiskt morsarv och Estelles starkaste drivkraft, förutom ren överlevnad, tycks vara att rädda Isabel från samma öde.

Läs hela inlägget här »

När Disney vilade på hanen en smula och därmed blåste mig på en Tron-påsk skickade übersnälla Fiffi en intressant bok istället, skriven av regissören och manusförfattaren Johan Kling.

***

Ni som var med vet hur snacket gick kring de mediakåta 80-talisterna. ”Men alla kan ju inte stå framför kameran, vem ska blir sophämtare och är det verkligen rimligt att uppmuntra de här omöjliga drömmarna med evinnerliga mediegymnasier?!”

Magnus är en 30-something-kille 1998 och därmed ingen 80-talist, men har ändock hamnat i den stora mediaskuggans limbo. Han frilansar inom TV (men mest bakom kameran tycks det), var hyfsat framgångsrik för ett par, tre år sedan, men det vill sig liksom aldrig. Nu har hans karriär stagnerat så till den milda grad att han blir själaglad för fem papp i näven och han tvingas kräla för jobb hos gamla kompisar som inte tycks vara särdeles sugna på att ha med honom i olika projekt, inte ens för gammal vänskaps skull.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser