You are currently browsing the tag archive for the ‘Stockholm’ tag.

alt. titel: Kikis expressbud, Kiki’s Delivery Service, Kiki – den lille heks, Kikis budservice

Vilket fantastiskt äventyr! Det är den unga Kikis huvudsakliga inställning till världen. Nu skulle man kunna tänka sig att det är lätt för henne att tänka så eftersom Kiki är en häxa. Men hon använder faktiskt sin enda magiska färdighet, kvastflygning, till att jobba för brödfödan genom att starta en liten en-flickas-budfirma. Dessutom hjälper hon bagarparet Osono och Fukuo i utbyte mot att hon får bo en tom vindskammare.

Ja, Kiki förkroppsligar verkligen sin mammas råd om att det viktigaste för en häxa är att ha ett gott hjärta (plus en sjujäkla arbetsmoral). När flickan, i enlighet med god häxtradition, lämnar det trygga hemmet vid blott 13 års ålder tillsammans med sin svarta katt Jiji tar det inte lång tid innan hon börjar träffa alla möjliga människor som hon kan hjälpa och bli vän med. Konstnären Ursula som bor i en stuga i skogen eller den gamla kvinnan som bakat sin specialitet, sill- och pumpapaj, till sitt barnbarns födelsedag.

Kan det vara så att jag är på väg att hitta vissa, tydliga linjer i Hayao Miyazakis filmografi? Kiki är ännu en huvudperson som börjar sin historia som ett barn men avslutar den betydligt mer vuxen och självständig. Samtidigt ska ”vuxen” i de här fallen absolut inte tolkas som ”tar på sig knytblus, betalar räkningar, skaffar pensionsförsäkring och börjar jobba på bank”. För Kikis del handlar det snarare om att inse att även om livet kanske inte alltid bjuder på det där fantastiska äventyret så innebär inte det världens undergång.

Samtidigt i den här processen är Kiki ändå allt som oftast en förväntansfull och ivrig själ som ser något positivt i det mesta. Och så flyger hon ju, ett tema vi känner igen från både Nausicaä… och Laputa. Jag vet inte om Miyazaki själv var ohjälpliga fascinerad av flygning i sig (svar: ja) eller om det främst gav honom en anledning att teckna fantastiska himlavyer, actionbetonade flygsekvenser, alternativt fantasifulla flygmaskiner. Kikis expressbud bjuder i alla fall på alla tre.

Nu börjar jag snart känna mig som en korrupt ljudfil (eller trasig LP-skiva, för oss som är tillräckligt gamla för att hänga med på den referensen) men Kikis expressbud är förstås en otroligt vacker film. Den innehåller såväl naturtrogna skogslandskap som vindlande stadsgränder.

Jag hann faktiskt tänka att staden Kiki befinner sig i har ett distinkt nordeuropeiskt, kanske till och med skandinaviskt, utseende innan jag kom ihåg att jag nog läst att filmen hämtat inspiration från både Stockholm (visst påminner klocktornet inte så lite om stadshuset?) och Visby (vi serveras såväl rosor som en imponerande stadsmursport). Därför blir det också lite lustigt att namnet på Osono och Fukuos bageri, Gütiokipänjä (vilket ser väldigt faux-nordiskt ut när det skrivs i frakturstil) egentligen är en sammansättning av de japanska orden för bageri (panya) och leken sten-sax-påse (guchokipa).

Det är dessutom intressant att notera att naturen, särskilt skogen runt Ursulas stuga, paradoxalt nog framstår som mer verklig eller realistisk jämfört med den i Min granne Totoro trots att Kikis expressbud alltså innehåller uttalad och verklig magi. Ingen höjer på ögonbrynen när Kiki kommer susande på sin kvast eller presenterar sig som häxa, inte ens i staden där detta tycks vara en ganska ovanlig företeelse innan Kiki kom dit.

Men i likhet med Totoro är Kikis expressbud en i grunden rar snällisfilm, inget som torde göra någon särskilt upprörd, rädd eller ledsen. Visst finns här vissa stråk av sorg eller motgångar men vid filmernas slut har de alltid löst sig på ett hjärtevärmande sätt. Tyvärr innebär det här att jag, också i likhet med Totoro, saknar en smula tuggmotstånd. Eller är det kanske en något saftigare historia jag vill ha? Jag blir i vilket fall som helst inte hundraprocentigt tillfredsställd av att hänga med på Kikis generellt sett ofarliga äventyr även om hon är en charmig huvudperson som är lätt att tycka om. En flicka som jag tycker mig känna igen från ungdomsböcker av lite äldre slag – inte mesig, vek eller dumsnäll men heller inte särskilt upprorisk eller motvalls (tänk Anne på Grönkulla eller Laura Ingalls). Någon som kan göra misstag men alltid utifrån goda intentioner och som ser till att på något sätt rätta till dem även om det kan ske på lite oortodoxa sätt.

När det gäller Kikis äventyr går jag på tvären mot alla mina bloggkollegor: Filmitch, Jojjenito och Fripps filmrevyer

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »

Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Läs hela inlägget här »

Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!

***

Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.

Läs hela inlägget här »

Glada hälsningar från MissångerträskTänk klassisk rom-com. Singelstorstadskvinnan Nadja bor i London/New York, är hyfsat nöjd med sitt liv och sin karriär (ljudboksinläsare, där det senaste uppdraget är lite halvskämmigt komiska tantsnuskböcker) men känner att den biologiska klockan börjar ticka iväg väl snabbt. Hon har emellertid fel civilstånd för att få adoptera och måste därför hitta en giftasvillig karl fort som attan. Andra för genren acceptabla anledningar hade varit:

  • Underlätta karriärklättrande
  • Bli av med mamma-tjatet
  • Slippa skämmas för sitt singelskap på det femtielfte kompisbröllopet
  • Få uppehållstillstånd.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaStockholms undre värld går i väntan, inte på den illusoriske Godot som man kanske skulle kunna tro, utan på Tommy. I alla fall den del som tillsammans med honom var inblandad i ett framgångsrikt rån för ett något år sedan. På plats är än så länge bara Tommys hustru Estelle med dottern Isabel för att inkassera makens del från rånbytet. Från början räcker det med att Estelle hotar med makens ankomst för att tuffingarna ska se ut att kissa på sig, men frågan är hur lång tid det kommer att ta innan det hotet förlorar sin effekt.

TommyI grund och botten är Tommy som synes ingen komplicerad historia. En sådan som i rätta händer kan bli en effektiv och nervkittlande thriller, här dessutom kryddad med en mer dramatisk strimma om hur skurkaktiga män tenderar att utnyttja känslomässigt beroende eller lättlurade skurk-flickvänner. Systrarna Estelle och Blanca förvaltar mer än bara ett biologiskt morsarv och Estelles starkaste drivkraft, förutom ren överlevnad, tycks vara att rädda Isabel från samma öde.

Läs hela inlägget här »

När Disney vilade på hanen en smula och därmed blåste mig på en Tron-påsk skickade übersnälla Fiffi en intressant bok istället, skriven av regissören och manusförfattaren Johan Kling.

***

Ni som var med vet hur snacket gick kring de mediakåta 80-talisterna. ”Men alla kan ju inte stå framför kameran, vem ska blir sophämtare och är det verkligen rimligt att uppmuntra de här omöjliga drömmarna med evinnerliga mediegymnasier?!”

Magnus är en 30-something-kille 1998 och därmed ingen 80-talist, men har ändock hamnat i den stora mediaskuggans limbo. Han frilansar inom TV (men mest bakom kameran tycks det), var hyfsat framgångsrik för ett par, tre år sedan, men det vill sig liksom aldrig. Nu har hans karriär stagnerat så till den milda grad att han blir själaglad för fem papp i näven och han tvingas kräla för jobb hos gamla kompisar som inte tycks vara särdeles sugna på att ha med honom i olika projekt, inte ens för gammal vänskaps skull.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg