Kaidan (1964)

alt. titel: Kwaidan, Kwaidan – Storie di fantasmi

I min text om Mario Bavas episodfilm Black Sabbath misstänkte jag helt fräckt att regissören verkade vilja ta med sig färgfilmen hem efter varje dags inspelning och göra onämnbara saker med den. Efter titten på Kaidan misstänker jag lika fräckt att japanen Masaki Kobayashi sannolikt gärna skulle göra Bava sällskap. Både det närmast lustfyllda förhållandet till mättade färger i alla möjliga olika uppsättningar samt en otvetydig studiokänsla gör att Kaidan påminner mig en hel del om Black Sabbath.

Ghost Dog: The Way of the Samurai (1999)

alt. titel: Ghost Dog: Samurajens väg

Stadens brevduvehobbyister lever farligt. Maffian är ute efter torpeden Ghost Dog eftersom han dödat en “made man”. Att de sedan är samma gäng som faktiskt beställde mordet av Ghost Dog tycks spela mindre roll. Grejen är att Ghost Dog är en knepig kille att hitta igen och det enda maffiagubbarna har att gå på är det faktum att han kommunicerar via brevduva. Lösningen är solklar: döda alla brevduveentusiaster till dess att man knäppt rätt kille.

Tsubaki Sanjûrô (1962)

alt. titel: Sanjuro

Akira Kurosawa blev uppenbarligen förtjust i sin svärdsviftande och namnlöse ronin från Yojimbo, för ett år senare lät han publiken återse honom i ett mer lättsamt sammanhang.

Nio klansamurajer diskuterar sin oro över möjlig korruption inom klanen och beklagar att deras skattmästare inte verkar vara särskilt intresserad av att ta itu med saken. Då är det annorlunda med den handlingskraftige intendenten, vilken tacksamt tog emot deras ansökan om att utreda den förmodade brottsligheten.

Yôjinbô (1961)

alt. titel: Yojimbo – Livvakten, Yojimbo

Som både den svenska titeln antyder och många säkert är medvetna om, betyder ordet yôjinbô eller yojimbo ”livvakt”. I det här fallet måste man väl konstatera att Toshirô Mifones (vem annars?!) namnlöse och korthuggne (heh…) ronin inte gör ett särskilt bra livvaktsjobb eftersom han i slutänden lämnar en remarkabelt livlös (men fridfull, det måste erkännas) stad.

There’s a new samurai in town… Alla tror att den senaste ronin som kommer till staden är ute efter ett jobb då stället hemsöks av två rivaliserade spelbossar, vilkas strider gör livet surt för alla vanliga invånare. Med undantag för tunnbindaren, tillika kistmakaren, vilken ständigt har bråda dagar och vars frekvens på bankandet är ett blött pekfinger i vinden för att bedöma det aktuella dödsläget.

Shichinin no samurai (1954)

alt. titel: De sju samurajerna, Seven Samurai

Ibland känns det som allt man trodde man kände igen och som var välbekant ställs på ända. Hur hade andra världskriget slutat om Hitler hade kunnat hålla tassarna borta från Stalingrad? Hur hade det blivit om Walt Disney döpt sin tecknade mus till Mortimer istället för Mickey? Och hur hade filmhistorien gestaltat sig om filmen istället hetat De sex samurajerna?

The Last Samurai (2003)

Kapten Nathan Algren må vara både alkoholist och ångestriden, men när det verkligen gäller, då är han grabben hela dan’. Efter att ha avslutat amerikanska inbördeskriget och gjort sig smått omöjlig i staterna blir han värvad som utbildare för japanska armén. Själva poängen är att Algren ska lära de ovana soldaterna att slåss mot samurajrebeller. Givetvis går det första slaget åt helsike, soldaterna är alldeles för otränade och Algren blir tillfångatagen av rebellerna, men inte innan han hunnit vinna ledaren Katsumotos respekt genom att intill idioti vägra ge upp en fight. Vår amerikan finner sig lockad av samurajernas traditionella och strikta levnadssätt och lyckas på typ sex månader inte bara lära sig slåss som dem utan också snacka en passabel japanska. Just det, och så var det ju en kärlekshistoria också.