You are currently browsing the tag archive for the ‘Död’ tag.
Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.
Eller bara Tempe, som Kathy Reichs hjältinna tycker om att kalla sig. Jag tog vad som fanns tillgängligt där ute i internetz-havet och lyssnade mig därför igenom böckerna 2 till och med 7 (det finns till dags dato totalt 18 böcker i serien), alla med mer eller mindre putslustiga titlar som Death du Jour och Grave Secrets.
Rent yrkesmässigt är Tempe en direkt kopia av sin upphovskvinna – professor i antropologi vid Charlottes University of North Carolina samt rättsantropolog vid Quebecs Laboratoire des Sciences Judiciaires et de Médecine Légale. En rättsantropolog (det finns inte särskilt många sådana, ungefär ett hundratal i USA) kliver in när rättspatologen inte kan dödsorsaken hos ett förmodat brottoffer.
Böckerna rör sig alltså ofta runt skelett och ben, antingen sådana som varit begravda så pass länge att det faktiskt inte finns något annat kvar eller kroppar som är i ett sådant upplöst eller fragmentariskt tillstånd att det inte finns något annat att jobba med än eventuella ”toolmarks”. Det är dessutom en yrkesroll som ger Tempe upprepade möjligheter att påpeka att de där TV-kriminalteknikerna som gör allt (*host* CSI) faktiskt inte finns på riktigt om allt ska gå rätt till.
Reichs är dessutom involverad i sitt yrkes vetenskapliga bakgrund vilket innebär att läsaren genom böckerna får sig en hel del till livs när det gäller exempelvis DNA-profilering, tandidentifiering och hur man letar efter gravplatser med hjälp av georadar. I likhet med många andra deckarförfattarkollegor ger böckernas individuella handling också ibland anledning till särskilda djupdykningar.
I Grave Secrets åker Tempe till Guatemala för att bistå utgrävningen av en massgrav från landets inbördeskrig (ett krig där 45 000 aktivister ”försvann”) Fatal Voyage handlar om en flygkrasch i North Carolina och i Bare Bones är illegal djurhandel på tapeten. Ofta kommer hela paketet i form av små föreläsningar, levererade till eller av Tempe, men de är så pass intressanta att i alla fall jag aldrig har några problem att ta mig igenom dem
Reichs skriver alltså om sådant hon själv kan, vilket alltid är ett smart drag. Däremot vet man förstås inte lika noga hur pass mycket av sig själv som person hon har hällt över i sin hjältinna och hur mycket som är önsketänkande. Tempe hamnar förstås i betydligt (BETYDLIGT!) fler livshotande situationer än Reichs själv rimligtvis bör ha upplevt. Det är ingen hejd på de mer eller mindre galna och blodtörstiga skurkar som förr eller senare alla vill ge sig på den där nyfikna och snokande kvinnan. Gör de inte det ser oftast Tempe till att söka upp dem i vad som alltid utvecklas till en nagelbitande final. En final som efter ett par böcker, när man lärt sig mönstret, också får en lätt komisk ton eftersom de ibland är milt sagt krystade. I dessa tidiga böcker har Reichs en faiblesse för närmast grandiost galna sektledare och vidskepliga blodsritualer.
De här situationerna tvingar förstås vår hjältinna till en hel del handlingskraft om än inte direkt övermänsklig sådan. Motiveringen är oftast Tempes mer eller mindre känslosamma anknytning till vad helst offer hon stöter på, särskilt om de är unga och kvinnliga (ett personlighetsdrag som Reichs också överförde till systersondottern Tory). Kanske inte alltid helt professionellt, vilket också påpekas från gång till annan av chefer, kollegor och bekanta men samtidigt ett sympatiskt drag och något som gör att Tempe förstås alltid fläker sig för att ta reda på vad som hänt personerna bakom de förmodade brott som hon är med och utreder.
Det Reichs klarar med betydligt mer elegans är de medvetet komiska inslagen som ligger både i situationer och det faktum att Tempe är mycket sarkastisk. Särskilt får hon anledning att munhuggas med kanadensiske polisen Andrew Ryan, där jag dock måste erkänna att jag ganska snabbt tröttnar på deras minst sagt gropiga kärlekshistoria. Särskilt som den i allt för hög grad bygger på att Tempe drar förhastade slutsatser och sedan inte pratar om dem med Ryan själv.
Reichs är också en helt ok miljö-skildrare och öser lika delar kärleksfulla beskrivningar över både Quebec och Charlotte. Lite orättvist i sammanhanget är förstås att Quebec rent vädermässigt alltid drar det kortaste strået, särskilt för någon som älskar sol, värme, ljumma vindar och strandhäng lika mycket som Tempe. Men jag kan villigt erkänna att jag tack vare Reichs blivit oerhört sugen på att besöka både Quebec och North Carolina.
Å ena sidan är Reichs precis lika formulaisk som exempelvis Jeffery Deaver, man lär sig snart hennes grepp och mönster. Å den andra är det mönster som jag inte alls tröttnar på lika fort. Eller också handlar det om att jag tycker att det är roligare att hänga med Tempe än med Lincoln Rhyme och Amelia Sachs.
Death du Jour (1999)
Deadly Décisions (2000)
Fatal Voyage (2001)
Grave Secrets (2002)
Bare Bones (2003)
Monday Mourning (2004)
Annonser
Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.
***
Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.
Men det är kanske oundvikligt att en viss mättnad infinner sig när man klämmer tolv böcker på raken? För ganska snabbt inser jag att Deaver har hittat vissa patenterade favoritgrepp och sedan håller sig till dem. Så framemot bok fyra-fem har jag utan större problem knäckt koden och sedan ligger utmaningen främst i upptäcka när Deaver börjar lägga ut sin patiens på sedvanligt manér.
Tyvärr är författaren orimligt förtjust i oväntade vändningar, vilka naturligtvis helt tappar sin eftersträvade effekt när läsaren lärt sig uppmärksamma till och med ryckningen i Deavers hand när han börjar fundera på att greppa blinkersspaken. Oväntat länge håller böckerna tillräckligt hög kvalitet i andra avseenden för att jag fortfarande ska tycka att de är underhållande men när vi är framme vid bok numero elva, The Skin Collector, framstår författaren och hans grepp enbart som trötta. Slutsatser (givetvis korrekta) dras på oerhört lösa grunder och till och med en ovan Deaver-läsare skulle börja ana ugglor i mossen.
I dessa vändningar ingår också att författaren tycks extremt motvillig att offra några som helst insatser på riktigt. Det vill säga: han låter gärna läsarna tro att en person som vi kommit att bry oss om faller offer för mördaren men det visar sig alltid vara falskt alarm. Vilket får till följd att man också i höjd med bok fyra-fem slutat bry sig eftersom man vet att alla alltid kommer att klara sig. I detta ingår trist nog Lincolns självmordsbenägenhet, orsakad av hans skada. I The Bone Collector bränner hans depression verkligen till och engagerar men så småningom slutar man förstås att ta den på allvar.
Jag är beredd att hålla med om att Deaver lägger sig vinn om sina huvudsakliga teman och personer, det vill säga Lincoln, Amelia samt kollegan Ron Pulaski. Men författaren fastnar som sagt allt för gärna i vinkelvolten och efter ett tag börjar man bli less på att hela tiden påminnas om Rons huvudskada som gör att polisen oroar sig för sin arbetsförmåga. Eller att Deaver för den delen alltid måste påpeka att den oansenlige teknikern Mel Cooper har en praktfull svensk flickvän som han tävlingsdansar med (ett faktum som alltid verkar överraska Deaver lika mycket som de som möter Coopers flickvän). Ibland känns också researchen lite småslarvig. Nej, alla svenskor super inte till på aquavit och skulle en ivrig vinkännare verkligen gå på en föreläsning om ”European wines”?!
Läser man Deavers deckare en och en med så pass långt mellanrum att man hinner glömma bort upplägget är särskilt de första riktigt trevliga. Men sett till hela serien är den inte mer än att böckerna kan tillhandahålla en stunds förströelse på långflygningar.
The Bone Collector (1997)
The Coffin Dancer (1998)
The Empty Chair (2000)
The Stone Monkey (2002)
The Vanished Man (2003)
The Twelfth Card (2005)
The Cold Moon (2006)
The Broken Window (2008)
The Burning Wire (2010)
The Kill Room (2013)
The Skin Collector (2014)
The Steel Kiss (2016)
Bonus:
Men vänta, vänta!! YouTube är inte klar med Deaver i och med tolv böcker om Lincoln Rhyme.
Här återfinns också The Sleeping Doll (2007) med CBI-agenten (California Bureau of Investigation) Kathryn Dance, vilken introducerades genom ett kort gästspel i The Cold Moon. Hon är expert på förhörsteknik samt att läsa kroppsspråk och måste i denna första del i sin egen serie fånga en mordisk sektledare med en obehaglig förmåga att få sina kvinnliga följeslagare att lyda hans minsta vink. I övrigt bjuder boken på klassisk Deaver thorugh and through med vändningar och allt.
Dessutom kan man passa på att stifta bekantskap med John Pellam, en tidig Deaver-skapelse från 90-talet (debuten gjordes dock 1988 med boken Manhattan is My Beat). För en ivrig filmtittare som jag är just Pellam-böckerna underhållande eftersom de handlar om en tidigare regissör som av olika anledningar nu arbetar som location scout (Wikipedia säger att det är ett svenskt uttryck…). Det droppas alltså många filmmakar-godbitar parallellt med själva deckarhistorien. I Bloody River Blues (1992) blir Pellam dessutom kompis med en polis som skjutits i ryggen. Kan efterforskningarna kring sådana skador månne ha utgjort fröet till skapandet av en viss paralyserad brottsplatstekniker? Mer pang-på-rödbetan än man är van vid men helt spikrak löper förstås inte vägen. Det är ju ändå Jeffery Deaver vi snackar om…
Shallow Graves (1992)
Bloody River Blues (1993)
The Sleeping Doll (2007)
YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.
Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?
alt. titel: Jurtjyrkogården
”Sometimes, dead is better”. Men ibland händer det faktiskt. Jag trodde nämligen att Stephen Kings Pet Sematary skulle vara död och begraven för alltid som filmadaption. Det efter en filmatisering som kanske var hot shit 1989 men som knappats hållit för tidens tand.
Det var en gång en Perfekt Familj. Mamma Adelaide var vacker och behöll sin dansarkropp genom att äta nyttiga jordgubbar när de övriga festade loss på snabbmat. Pappa Gabe skämtade medan barnen Zora och Jason himlade med ögonen åt hans töntiga humor. Även fast de i hemlighet älskade både den och honom.
Undrar om det dröjde ända till premiären i januari 2016 på Sundance-festivalen innan filmskaparna Daniel Scheinert och Daniel Kwan (kallade ”the Daniels”) fick klartecken på att använda begreppet ”Swiss Army”? Jag skulle i alla fall kunna tänka mig att det är varumärkesskyddat och i själva filmen går Daniel Radcliffes Manny under det mer generiska epitetet ”Multi purpose tool guy”.
Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?
Det finns så många yrken som man inte ens visste om att de fanns eller i alla fall inte tänker på särskilt ofta. Till den kategorin torde definitivt dödsruneskribenter räknas, inte minst eftersom det inte är en särskilt framträdande del i den svenska kulturen.
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
That’s what HE said!