You are currently browsing the tag archive for the ‘Död’ tag.

Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?

Snacka om film!-podden hade inte nog med fina saker att säga om greken Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer. Själv hade jag hittills inte bekantat mig med den egensinnige regissören, men nu var det alltså dags (stort tack till nämnda podd för lotteri-filmvinsten!). Djupt andetag, håll för näsan och ta klivet rakt ned i det Okända.

Det första jag noterar är att jag nog aldrig hade gissat att Colin Farrell skulle kunna uppnå nära nog Liam Neeson-pondus med en imponerande skäggväxt. Alltså, han känns verkligen inte som någon pojkspoling längre! Inte minst eftersom han här raskt kontrasteras mot landsmannen Barry Keoghans unge Martin. En kille som i sann Hollywood-anda sägs vara 16 år men mer liknar sina riktiga 25 (och har repliker som får honom att låta som 50). En person vars monotona röst och underliga konversation får mig att undra om det är meningen att jag ska uppfatta honom som lätt utvecklingsstörd?

Men antagligen inte eftersom detta med monoton och mer eller mindre känslolös leverans av repliker är något som hela casten i slutänden uppvisar. Vi kan få lite tårar här och var men annars är det som om vi får gissa oss till vilka känslor de olika personerna ska uppvisa utifrån det de säger eller gör.

Den märkliga titeln är inte så märklig när allt kommer omkring. Klart en grekisk regissör går tillbaka till den grekiska mytologin. Själv hade jag kanske till och med förväntat mig en livs levande hjort, gudinnan Artemis heliga djur, men riktigt så bokstavlig är förstås inte Lanthimos. Däremot kommer The Killing… förstås handla om sonande av skuld och offer – vilket pris kommer Steven i slutänden att behöva betala för sin del i Martins fars död? Och vem kommer att tvinga fram betalningen – Martin eller Stevens eget dåliga samvete? Är det kanske till och med så att vi ska se Martin som en osedvanligt fysisk och påtaglig manifestation av det som plågar Steven, den ofelbare kirurgen?

Alltså, jag vet inte jag… The Killing… benämns som “psychological horror” och tilldelas genrer som ”mystery” och ”thriller”. För min del blir filmen aldrig mer än ett svalt och lågintensivt drama. När jag känner att jag verkligen börjat tröttna tar historien förvisso en intressant vändning men det är inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt fascinerad. När The Killing… rullat på i ungefär 100 minuter måste jag kolla klockan för att se om det inte i själva verket gått 200. Upplägget eller premissen är intressant men kommer aldrig till skott (heh… You’ll see…).

Möjligen är det också så att jag, som ofta har svårt att engagera mig känslomässigt i filmer, måste ha betydligt mer draghjälp i det avseendet än vad Lanthimos ger? Som sagt, jag har inga problem att förstå eller tolka den känslolösa leveransen som avsiktlig, men den gör det knappast lättare för mig som tittare att ge mig hän i filmupplevelsen. Uttryckslösa röster och ännu mer uttryckslösa ansikten just doesn’t do it for me. Vad de gör är snarare att placera The Killing… farligt nära ”pretto”-gränslandet i mina ögon.

Jag varken förstår eller blir fascinerad av The Killing… med sina underligt gränslösa konversationer (filmens kallprat på galamiddagar är av typen: ”Our daughter just started menstruating”), dottern Kims svaga ”sång” (Idol-auditions ain’t got nothin’ on her!) och prat om mp3-spelare i en värld som samtidigt är utrustad med smart phones. Däremot blir jag av någon, närmast pervers, anledning nyfiken på vad Lars von Trier hade kunnat göra med det hela.

Men absolut, vet du med dig att du gillar känslokalla prestationer och halvkvädna visor, då ska du inte vänta en endaste minut med att se The Killing of a Sacred Deer. Have fun!

Några som åtminstone hade roligare än jag framför The Killing…
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Movies-Noir

Annonser

Det finns så många yrken som man inte ens visste om att de fanns eller i alla fall inte tänker på särskilt ofta. Till den kategorin torde definitivt dödsruneskribenter räknas, inte minst eftersom det inte är en särskilt framträdande del i den svenska kulturen.

Läs hela inlägget här »

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Läs hela inlägget här »

trumanalt. titel: Vänner för livet

En man står vid en kanal i Amsterdam och gråter. Han har just sagt farväl till sin son för kanske sista gången men sonen vet inget. Varför ska han lida och kanske sumpa ett gäng tentor när ett sådant besked lika gärna kan vänta några veckor till? Men det börjar bli ont om tid för Julián som lider av svårartad lungcancer. Han har bestämt sig för att avsluta alla behandlingar, de skjuter ju ändå bara upp det oundvikliga. Det är bland annat på grund av det här beslutet som vännen Tomás kommit till Madrid från Kanada för att spendera några dagar i sin döende väns sällskap.

Läs hela inlägget här »

Weekend at Berniesalt. titel: Länge leve Bernie

Det var inte utan att jag med en viss bävan bänkade mig framför Weekend at Bernie’s. Enligt bloggkollegan Steffos mening världens bästa sommarfilm och en av det ljuva 1989 års tre bästa filmer. Skulle jag och filmen palla trycket?

Läs hela inlägget här »

ParaNormanFolk som påstår sig kunna se döda människor (i allt väsentligt hederliga spöken, får man anta) får räkna med att betraktas som lite nippriga. Så var det för Haley Joel Osment Cole Sear och så är det för Norman Babcock.

Läs hela inlägget här »

Ifall det nu var någon som reagerade på att den här inte fanns med på min topplista för 1989

***

Pet Semataryalt. titel: Jurtjyrkogården

När jag gick i typ mellan- och högstadiet var Stephen King det läskigaste man kunde få tag på. En kompis storasyster hävdade att hennes upplaga av It var feltryckt så att kapitel 13 kom före kapitel 12 och detta trettonde kapitel var så otroligt otäckt att hon inte vågade läsa vidare. Själv gillade jag Christine men tyckte nog att Pet Sematary (eller Jurtjyrkogården som den som sagt blev döpt till på svenska) var det kusligaste jag någonsin stött på. Sista meningen gav mig tokrysningar hur många gånger (och det var många!) jag än läste boken.

Läs hela inlägget här »

Mita Tovaalt. titel: Avskedsfesten, The Farewell Party

Att man som mänsklig varelse har rätt till både sitt liv och sin kropp är en fråga som har diskuterats livligt under historiens gång. Åtminstone den första punkten slogs fast i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948 (”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”).

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från 2003 års topplista där jag hade denna film som bubblare.

***

21 GramsDet slumpade sig så att jag efter japanska Avsked såg en annan film som i mångt och mycket uppehåller sig vid döden. Själva titeln får sin förklaring först mot slutet – 21 gram (egentligen tre fjärdedels ounce) är den vikt som försvinner när kroppen dör. Vad gömmer sig i dessa gram, vad är det som försvinner vid döden och som varje människa därmed haft med sig i livet?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser