X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Gerald’s Game (2017)

alt titel: Geralds lek, Geralds farlige leg, Jessie, Das Spiel

Redan gamle Richard Matheson var inne på frågan i novellen ”The Box”. Hur väl känner du dina nära och kära, allra närmast och innerst inne? Egentligen?

X2: Joan Didion (2005 & 2017)

”You sit down to dinner and life as you know it ends.”

Utöver allt annat torde The Year of Magical Thinking stå som ett monument över vad en människa kan uppleva och ändå på något sätt gå vidare. Dagen innan nyårsafton, den 30 december, 2003 drabbas Joan Didions make John Gregory Dunne av en massiv hjärtinfarkt och dör mer eller mindre på fläcken. Didion har emellertid inte möjlighet att där och då begrava sig i sorg över dödsfallet eftersom parets dotter Quintana samtidigt ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död på grund av en aggressiv infektion. Quintanas sjukdomstillstånd följer Didon genom det första året efter Dunnes död och innan The Year… var utgiven 2005 hade även Quintana gått bort.

Ett, tu…TV-serier! #11

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fanny och Alexander (1982)

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Hereditary (2018)

Äntligen! Efter omvägen kring Midsommar var jag så framme vid en av 2018 års mest uppmärksammade skräckfilmer: Ari Asters Hereditary. Var skulle omdömet landa? Briljant? Läskigaste filmen ever? Pretentiöst skräp som egentligen bara vill berätta om en familj i sammanbrott men som av oklar anledning också försöker vara en skräckfilm?

Gladiator (2000)

I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.

***

Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.

Lantisar (2019)

Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.

X6: Temperance Brennan (1999-2004)

Lyssningen på Kathy och Brendan Reichs ungdomsserie Virals påminde mig om att jag en gång i tiden tyckte mycket om böckerna om Tory Brennans gammelmoster, Temperence.

X12: Lincoln Rhyme #2 (1997-2016)

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.