You are currently browsing the tag archive for the ‘Skuld’ tag.
alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders
En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.
Men Alfred Sole var inte en sämre regissör och manusförfattare än att han kunde ta en lätt ironisk hämnd för den betan. Varmt välkommen i årets Halloween-tema säger vi till Alice, Sweet Alice (jag har hittills inte hört någon benämna filmen med dess originaltitel). En film som till skillnad från The Exorcist inte alls låter räddningen ligga i en from präst och obrottslig tro. Nej, i Alice, Sweet Alice drivs själva skräcken av katolsk skuld och hyckleri.
Lilla Karen ska snart ta sin första nattvard. Enda smolket i hennes glädjebägare är storasystern Alice som tycks bottenlöst avundsjuk på sin lillasyster och tar alla tillfällen i akt att retas med henne. Men skulle Alice verkligen gå så långt i fientligheten mot systern som att först strypa och sedan försöka elda upp henne? Och på självaste nattvardsdagen, icke desto mindre?
Systrarnas mamma Catherine vägrar att tro något sådant om sin enda kvarvarande dotter medan mostern Annie inte tvekar en sekund att lufta sina misstankar om systerdottern. Så vad ska man tro när Annie bara en kort tid därefter blir knivhuggen av någon iförd en gul regnrock, likadan som Alices, och en anonym kvinno-mask, likadan som den Alice tidigare haft på sig? Eftersom Alice aldrig dolt sin ovilja gentemot mostern är det kanske inte så konstigt att Annie raskt pekar ut henne som sin förövare. Och alltjämt fortsätter mördaren att skörda offer.
Ännu en av dessa filmer som förpassats till kategorin proto-slashers, dvs. filmer F.H. – Före Halloween. Förvisso har vi här en knivförsedd mördare men arvet Alice, Sweet Alice lämnar vidare skulle jag snarare i så fall säga är den hiskeliga masken som är en vital del av mördar-outfiten. Annars får jag mest giallo-vibbar av filmen, bland annat beroende av de övertydliga katolska pekpinnarna som Alfred Sole lagt in i sitt manus (skrivet tillsammans med Rosemary Ritvo).
Det räcker ju bara att hänga med genom förtexterna där en flickröst mässar en bön på latin samtidigt som vi ser en nattvardsgestalt som håller i ett kors. Men det hela avslutas med att korset höjs och därmed visar en fortsättning ned i ett skoningslöst knivblad. Samtidigt blir skuldbeläggandet av den katolska kyrkan en smula tveeggat – jag funderar exempelvis på hur pass mycket jag ska tolka in i det faktum att Alice faktiskt aldrig får den där frälsande nattvarden. Vad betyder det för filmens slut, vilket med all önskvärdhet (och i likhet med både The Texas Chain Saw Massacre och Black Christmas) antyder att fasan är långt ifrån över?
Nära kopplat till katolska värderingar är förstås också det faktum att mamma Catherine inte bara är skild från maken Dominick, utan dessutom redan var gravid med Alice när hon gifte sig med honom. En kvinna med tveksam moral skulle man ju kunna tycka. Detta får å andra sidan motsägas av det faktum att hon är en hetsig försvarare av sin äldsta dotter och dessutom har ett nästan plågsamt välordnat, ljust och kritvitt hem.
Som vanligt finns därmed anledning att reflektera över om inte filmens djupaste vallgrav finns mellan könen. De flesta av filmens män är rationella vuxna medan det finns gott om hysteriska, gråtande och skrikande kvinnor. Faktiskt så pass många att det blir riktigt jobbigt under en period. När Karens kropp upptäcks kan man verkligen undra vem som tar mest illa vid sig; hennes mor eller Annie som verkar tycka att det bästa beteendet i den situationen är att våldsamt skaka sin syster och skrika ”She’s dead!!!”.
Den här vallgraven förvandlas tyvärr till en lätt kladdig historia i relation till Alice. En del av skräcken, obehaget eller ambivalensen ska helt uppenbarligen ligga i flickans utmanande beteende och att hon framställs som på gränsen till en sexuellt medveten ung kvinna. Hon är tolv… Polisen som ger henne ett polygraf-test kommenterar till en kollega ”Did you notice her tits? When I put the tube around her, she looked at me, like she wanted me to feel her up”.
Jag vet inte varför Communion blivit mer känd som Alice, Sweet Alice men den är otvetydigt en kultklassiker. Titeln nämns i många olika sammanhang. Själv tyckte jag kanske att den var mer intressant än genuint läskig, även om det finns en riktigt bra hoppa-till-effekt samt ett par brutala scener och snygga bildutsnitt. Filmen har också överraskande vidriga eller ruskiga drag som i alla fall tog mig lite på sängen (exempelvis den kattmatsätande hyresvärden Mr. Alphonso eller brottsplatsfotografierna på Karens brända anletsdrag).
Sole jobbar gärna med kontrasterande detaljer, som blod på vita nattvardsattiraljer (det är kanske ingen slump att han uteslutande jobbat som produktionsdesigner sedan mitten av 90-talet). Han ska ha bland annat ha varit inspirerad av Nicholas Roegs Don’t Look Now, men i valet mellan de två skulle jag absolut hålla Roegs film för den bättre. Alice, Sweet Alice är mest för de som fascineras av religiösa motiv och grubblerier över kärnfamiljens sönderfall i ett modernt samhälle.
Final girl: Inte aktuellt.
Historik/psykologi: Fanatisk katolicism och vilja att straffa syndare
Vapen: Oftast en kockkniv
Killer-o-vision: Nej.
Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.
alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen
Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.
Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.
alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate
Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.
Vem är den unge mannen som det framgångsrike kardiologen ger alldeles för dyra presenter? Hans älskare? Oäkta son? Nej, trots att man kanske inte skulle kunna ana det bär läkaren Steven Murphy på en stor livsskuld. Han känner sig ansvarig för att Martins far dog på hans operationsbord och försöker därför sona sina synder genom att vara snäll mot Martin. Men Martins krav på både Steven och hans familj blir bara allt mer påträngande och märkliga – hur länge ska det dröja innan Steven säger stopp och hur länge kan det här hålla på utan att han berättar något för hustrun Anna?
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem. Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.
Det är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.
Semester kan vara ledighet och frihet och inte ett problem i hela världen when you’re on the road again. Men för att komma ut i den där friheten måste man samtidigt lämna hemmets trygga vrå och man vet aldrig riktigt var man hamnar någonstans. Att resa iväg på semester är alltså ett strålande sätt att strax befinna sig i en skräckfilm.
Som de två långresande studenterna David och Jack till exempel. För att vara semester tillbringar de den kanske väl spartanskt (och kallt) där de liftar sig genom Yorkshires ödsliga kullar. Men om inte annat kan de fördriva tiden på vägen med att prata om varmare trakter (som Italien) och halvdana tjejer med härliga kroppar (som Debbie Klein). När de lämnat sin senaste skjuts försöker de först värma upp sig i den lokala puben med det uppiggande namnet The Slaughtered Lamb men klientelet är knappast vad man skulle kalla för välkomnande.
That’s what HE said!