28 Days Later… (2002)

28 dagar. Längre tar det inte för världen att nå total kollaps och orsaken är som så ofta annars…zombiesmitta. I alla fall vad de överlevande i London vet, för utan vare sig TV-nyheter, radioutsändningar eller elektricitet är det inte så enkelt att skaffa sig en uppfattning om vad som händer i andra delar av världen.

Cykelbudet Jim vaknar upp ur sin koma till en radikalt förändrad värld där större delen av den engelska huvudstadens befolkning antingen är döda eller förvandlats till mordiska galningar. Enstaka grupper gör sitt bästa för att försöka överleva och stöter de på varandra försöker de hjälpa. I bästa fall. Jim och Selena teamar upp med Hannah och hennes pappa Frank. Frank har mot alla odds lyckats plocka upp en radiosändning som lovar både militärt skydd och ett botemedel om folk bara kan ta sig till Manchester. Hooray!

Jag hade faktiskt hunnit glömma bort att det var Danny Boyle som stod bakom 28 Days Later… men vid den här omtitten står det klart att regissören har en hel del att göra med att filmen fortfarande kan ses som något av en nytändning för zombiegenren. Inte för att alla var nöjda med det – Boyle och manusförfattaren Alex Garlands snabba zombies utgör ett radikalt traditionsbrott mot George A. Romeros hasande dito.

Men oavsett om man nu är zombietraditionalist eller inte råder det ingen större tvekan om att 28 Days Later… verkligen hjälpte till att sätta de snabba zombiesarna på kartan och återuppliva en subgenre som sannolikt ansågs mer död än tamzombien Bub.

För egen del är jag inte särskilt svag för de långsamma zombiesarna och minns att 28 Days Later… verkligen fick den typen av monster och skräckfilm i största allmänhet att framstå som i ett förklarat skimmer. Under andra halvan av 90-talet hade det varit mycket seriemördar-skräck som på olika sätt försökte förhålla sig till 80-talets slashervåg. Alternativt found footage i spåren efter The Blair Witch Project. Vad jag kan påminna mig satte Boyles film återigen spinn på det klassiska Monstret, med I Am Legends koppling till vampyrisk och epidemisk blodssmitta på köpet.

Men om nu 28 Days Later… skiljer sig från tidigare zombiefilmer genom att dess rasande hungriga monster är något mer snabbfotade än sina föregångare finns det samtidigt mycket som förenar dem.

Garland och Boyle plockar särskilt upp Romeros försök till att bädda in samhällskonflikter i sin zombiehistoria. Själva smittan har sin absoluta början i forskarnas futila tro på att det går att hitta orsaken till mänsklighetens till synes osvikliga förmåga att försöka ta kål på sig självt. Väl framme hos soldaterna gissar jag att det inte är en slump att den smittade galningen som de har kedjat fast på en bakgård är en svart olycksbroder. De har dessutom förskansat sig på ett ståndsmässigt herresäte och därmed dragit på sig både överklassens överrock och distans från pöbeln. För att inte tala om det snabbt eskalerande obehaget med ett gäng adrenalinstinna och vapenförsedda män som med lysten självklarhet börjar ta för sig av de flyende kvinnornas kroppar.

Som många andra zombiefilmer (inte sällan hela skräckgenren om man vill måla med den breda penseln) utforskar 28 Days Later… vad det innebär att vara människa. Vad är man beredd att offra? Vad kan man offra innan man slutar vara människa? Vad ska man tvingas stå ut med? Spelar det längre någon roll huruvida man är ”one of the good people”? Hur mycket är ren och basal överlevnad egentligen värd? Det känns därför inte heller som någon slump att filmens mest brutala slagsmål inte står mellan smittad och osmittad utan mellan två osmittade.

28 Days Later… är en film som med råge fortfarande håller måttet och det beror både på Boyles förmåga att berätta Garlands historia och hans särpräglade stil. Det här är ingen bildmässigt deskriptiv pang-på-rödbetan-historia, här finns både rapp klippning (hej Trainspotting!), innovativa kameravinklar samt öar av stillhet och lugn som skapar en närmast meditativ stämning. Det enda som egentligen drar ned betyget en smula är det lite väl sockriga slutet som tydligen ska ha kommit till därför att testpubliken tyckte att den första versionen var alltför mörk. Buuuu, testpubliken!

Zombietyp
Som sagt: snabba zombies. Satan vad de kan springa! En endaste droppe blod räcker för att själv bli smittad och det verkar som om viruset verkligen vill hitta nya värdar med tanke på att smittade med förkärlek spottar eller spyr blod över sina offer. Efter det har man inte så mycket mer än 20 sekunder på sig innan det är kört.

Samtidigt är det förstås frågan om hur zombieortodox man ska vara – Garlands zombies är inte vad vi vet levande döda utan bara smittade. De är jäkligt härdiga för stryk (på grund av ett överflöd av adrenalin kanske?) men knappast odödliga och det behövs heller inte prompt huvudtrauma för att döda dem.

Omfattning
Våra huvudpersoner vet egentligen inte så mycket men antar att världen gått under i ett zombieapokalyptiskt kaos på blott fyra veckor. Samtidigt känns det som om smittan kör igång lite väl snabbt för att den ska vara riktigt bra på att sprida sig långt.

Vapen
Vad som än finns till hands och i ett militärförråd finns tillgång till både automatvapen, granater och minor. De överlevandes beredskap och ”man tager vad man haver”-inställning torde tilltala Max Brooks.

Fristad
Även här sköter sig de överlevande föredömligt – det är säkrare att hålla ihop och om möjligt försöker man förskansa sig i ett rejält hus. Militärerna har inte bara hittat ett ställe med en rejäl mur som de kan förstärka med rakbladstråd utan också grävt ned ett gäng minor. På det hela taget upprättat en kraftfull säkerhetsbarriär med andra ord. Däremot sätter Londons lägenhetskomplex fingret på en öm storstadspunkt: hur får man tag på vatten om det inte regnar med jämna mellanrum?