You are currently browsing the category archive for the ‘Fakta’ category.

För den som känner svårartad Elm Street-abstinens finns det lyckligtvis nog en rejält matig dokumentär att sätta klorna i efter att filmerna tagit slut. Never Sleep Again tar upp alla förekommande Elm Street-filmer utom remaken, klockar in på modiga 240 minuter men känns trots det kortare än många andra sömnpiller som jag tagit mig igenom.

Symptomatiskt nog börjar filmen med beskriva själva filmserien som synonym med Freddy. Vilket förstås känns rimligt, inte minst eftersom stora delar av Never Sleep Again går åt till att visa hur avgörande konceptet Freddy Kreuger och Robert Englunds porträttering av honom var för Elm Street-filmerna.

Dokumentären har ett kronologiskt upplägg, vilket också känns rimligt, om inte annat för att kunna underlätta att hålla isär alla delarna. Därför bjuds vi först på en kort bakgrundshistoria till New Line Cinema. Startat 1967 av en 27-årig Bob Shaye var bolaget först inriktat enbart på distribution (där en av storsäljarna var den klassiska knarkrullen Reefer Madness) men efter ungefär tio år började man också producera egna filmer. Om jag säger att en av de tidigaste i den kategorin var John Waters Polyester ger det kanske en aning om att vi här har ett bolag som inte hade något emot att tänka utanför ramarna.

Med andra ord ett perfekt bolag för en regissör som Wes Craven, vilken skapat uppståndelse med både Last House on the Left och The Hills Have Eyes. Även om det går att hitta filmföregångare har Craven själv alltid hävdat att den första ANoES är ett sammelsurium av idéer från artiklar som berättar den sanna historien om en pojke som hade fruktansvärda mardrömmar för att slutligen avlida i sömnen (efteråt hittade man utspottade sömnpiller och undangömda kaffebryggare i hans rum), namnet på en gammal mobbare från skolan samt barndomsminnet av en otäck man med randig tröja och brun hatt.

Tillsammans med New Line arbetade Craven i minst sex månader med att putsa på manuset som blev ANoES. Bob Shaye menar att en stor anledning till att han gav sig in i filmbranschen var själva filmskapandet och han tycks ha haft fingrarna rätt långt ned i den här filmburken. Vilket sannolikt var både en välsignelse och förbannelse, Craven fick bra med uppbackning men påpekar samtidigt att han exempelvis hatade de famösa ”sticky stairs” som Nancy Thompson fastnar i. Men eftersom det var en av Bobs idéer gick det inte bara att strunta i den (om inte annat var det ju Shaye och inte Craven som pröjsade specialeffektsteamet).

Never Sleep Again bjuder på en bra blandning både visuellt och innehållsmässigt. Vi har en hel del talking heads men samtidigt känns det motiverat i ett sådant här sammanhang när man faktiskt är nyfiken på vad Heather Langenkamp (som dessutom är filmens berättare), Alice Cooper, Lisa Zane, Miko Hughes eller Craven själv tyckte och kände under de där tidiga åren. Intervjuerna är dock generöst uppblandade med klipp från både filmerna och själva inspelningarna så någon större risk för att bli uttråkad är det inte. Särskilt inte heller som både personer som arbetade med specialeffekterna och diverse mer eller mindre löst New Line-folk får komma till tals.

Inte minst specialeffekterna är förstås en vital del av filmserien och själv känner jag fortfarande en närmast barnslig fascination för all things latex, ”sticky stairs” och hinkvis med blod. Bland den roligaste trivian i det avseendet gäller den berömda blodfontänscenen i originalet där Johnny Depp möter sitt sängbundna öde. Initialt lät det förstås som en bra idé – man återanvände det roterande rummet från Tinas dödsscen. Men när liter efter liter med fejkblod började fylla rummet (som var positionerat ”upp och ned” så att blodet egentligen bara rann nedåt) blev det så instabilt att man inte längre kunde hålla fast i det, det började tippa och genom ”fönstret” rann det ut så mycket vätska i själva studion att det kortslöt det mesta av elektroniken. Men innan dess hade Craven sett till att låta kameran rulla och det är därför scenen ges en ytterligare mardrömsdimension av allt blod som skvimpar runt i det ostadiga ”taket”.

Det är lätt att fastna bara i allt som berättas om originalet men Never Sleep Again omfattar som sagt alla filmerna ända fram till dödsmatchen i Freddy vs. Jason. Att se hur alla skådisarna har åldrats kan vara både roligt och rysansvärt, den största chocken i det avseendet var kanske något oväntat Monica Keena från just Freddy vs Jason eftersom hon såg ut som hon spenderat hela lönen på klippkort hos kollagen- och botoxkliniken.

Roligast var däremot den ganska långa sekvens som djupdyker i huruvida man var medveten eller inte om den homosexuella ”undertexten” i Freddy’s Revenge när det begav sig. Det finns vitt skilda åsikter om det kan jag meddela. Och kanske är det att dra lite väl stora växlar på enskilda händelser men jag kan inte låta bli att notera skillnaden mellan Wes Craven som i Nancy ville skapa en hjältinna ”who didn’t fall down” och Renny Harlin som med uppenbar förtjusning kommenterar att han minsann vet vad tonårskillar vill ha när den nakna tjejen i vattensängen kommer på tal.

Det är den typen av attityd som gör det tydligt att många i skräckbranschen inte ens reflekterar över att man skulle kunna eller vilja attrahera en kvinnlig publik (de kommer väl ”på köpet” i dejtingsammanhang gissar jag). Samtidigt är just Elm Street-serien rätt intressant i just det avseendet eftersom en majoritet av filmerna inte bara har en final girl utan en regelrätt hjältinna och monsterdräpare.

Hyser du det minsta av ömma känslor för husnummer 1428, tonåringar som måste hantera en oförstående vuxenvärld eller Freddy Kreuger kan jag inte annat än varmt rekommendera Never Sleep Again. Vänta med de där två senaste superhjältefilmerna och lägg istället tiden på ett stycke imponerande filmhistoria.

Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.

Läs hela inlägget här »

Capturing the Friedmansalt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman

Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.

Läs hela inlägget här »

Scener ur hjärtatDet är inte så konstigt att den nya pocketupplagan av Scener ur hjärtat har skippat Malena Ernmans fejs till förmån för Greta och hennes skylt om ”Skolstrejk för klimatet”. I dagsläget är dottern betydligt mer hot shit än en tidigare världsberömd operastjärna som i princip lagt karriären på hyllan.

Läs hela inlägget här »

Sista premiäravbrottet i temat, den här gången för att skriva något som är otäckt på riktigt

***

I min amerikaniserade föreställningsvärld förekommer oftast orden rekonstruktion eller återskapande (”reenactment”) i samband med äldre män som klär ut sig i uniformer från amerikanska inbördeskriget och ägnar en helg åt att smälla blankskott och supa.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Tea With the Dames

Fyra gamla tanter som sitter och gafflar i drygt en timme, kan det verkligen vara något att sitta och tjuvlyssna på?! Jo, när tanterna ifråga heter Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins, Dame Judi Dench och Dame Maggie Smith blir ett sådant samtal både intressant, roligt och charmigt. För att inte tala om hur ohyggligt brittiskt det blir när någon av dem klämmer i med ett ”How ghastly!”

Läs hela inlägget här »

Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.

Läs hela inlägget här »

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Läs hela inlägget här »

Jag är en ivrig läsare av före detta jockeyn Dick Francis deckare och trodde mig därför ha en bild av det tjuv- och rackarspel som pågår i hästkapplöpningskretsar. Men England är inte Italien och Sienas palio (hästkapplöpning), som hållits sedan 1600-talet, är fan i mig ingen lek.

Läs hela inlägget här »

Den här texten skrevs innan Filter publicerade sin granskning ”Omgiven av idioti” i juli i år, vilket förstås ledde till att det då pratades lite extra om Thomas Eriksons bok. Däremot fanns redan då exempelvis följande kritiska blogginlägg att ta del av, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

***

När det känns som om medresenär efter medresenär sitter med en bok i näven som har fyra färgglada figurer på omslaget och man inte kan passera ett fikarum eller en kaffeautomat utan att snappa upp hänvisningar till ”blå” och ”röda” personer är det klart jag blir nyfiken. Vad handlar denna färgexplosion om?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg