Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Och visst lyckas Tobias Barkmans bok med i alla fall vissa delar där serien fallerade. Det är dock ingen framställning som i likhet med exempelvis Ebervall och Samuelssons true crime-produkter lägger stor vikt vid att skapa en samtidsstämning. Det var alltså något som Michael Marcimain (föga förvånande) lade till helt på egen hand när han skulle återskapa ett Sverige i förändring från 80- till 00-tal.

Boken lägger istället helt fokus på själva brottsutredningarna och här uppstår tyvärr ett helt nytt problem som möjligen hänger ihop med felaktiga förväntningar från min sida. Jag trodde att jag skulle läsa en bok om utredningen av mordet på Helén Nilsson. Barkman har snarare valt att följa den hårt prövade, men synnerligen kompetente, utredaren Per-Åke Åkesson. Och som vi ju vet blir han inte konkret inblandad i Helén-utredningen förrän på 00-talet. Det jag möjligen också skulle kunna skylla på är att titeln – Jakten på en mördare – ytterligare underblåser mina felaktiga förväntningar.

Läsaren får nämligen under en stor del av berättelsen träffa inte bara en, utan en jäkla massa mördare. Om något är boken nästintill ännu mer deprimerande än serien lyckades vara när det gäller beskrivningen av hur många våldsmän och obehagliga typer som strök runt på skånska landsbygden. Faktiskt skulle jag vilja påstå att Jakten på en mördare tydligare än Män som hatar kvinnor ger en bild av en Manlighet vars våldspotential alltid ligger nära till hands. Men i och för sig, eftersom läsaren ser världen ur Per-Åke Åkessons ögon är det ju bara den typen av män vi får möta. Både genomsnittliga samt mer eller mindre knepiga unga och äldre män, för vilka det när som helst kan ”slå slint”. Och så bestämmer de sig för att förfölja och våldta en vilt främmande kvinna. Eller för den delen slå ihjäl tjejen på festen som kanske inte hade särskilt stor lust till en stående påsättning en svinkall februarikväll.

Den här mångfalden män gör att jag har svårt att få någon rätsida på själva historien som Barkman försöker berätta. Det är som sagt inte förrän mot slutet som jag förstår att detta inte är en bok om Helén Nilsson, utan om Per-Åke Åkesson. Och då blir det ju till en början lite fragmentariskt och plottrigt när vi får hänga med på alla de olika utredningarna av mer eller mindre slumpartat meningslösa mord och våldsdåd han blir satt att ta itu med.

Ett fokus som å andra sidan ger TV-seriens lätt surrealistiskt framställda NPM-kritik ett stabilare sammanhang. Barkman gör tydligt att den organisatoriska röran runt Per-Åke Åkesson inte enbart handlade om en överdriven NPM-iver. Den hängde också ihop med att vissa personer hade svårt för hans sätt att jobba och därmed försökte få bort honom. Att det sedan i praktiken innebar att polisen mer eller mindre saboterade sin egen verksamhet, kan man fundera på någon annan gång.

Jakten på en mördare är en högst kompetent skriven true crime. Vilket kanske borde ge upphov till mer glödande lovord, ety det är en genre där man ibland undrar om det överhuvudtaget funnits en redaktör inblandad. Jag hade i slutänden i och för sig större nöje och kände mig mer upplyst av Barkmans bok än Marcimain-serien. Men det var heller ingen himlastormande läsupplevelse. Kompetent, varken mer eller mindre

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

Fortsätt läsa ”X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)”

Söndagsvägen (2020)

Från Poltava i Ukraina till Söndagsvägen i Hökarängen. Från minutiöst beskrivna truppförflyttningar till nästintill lika minutiöst beskrivna polisefterforskningar. Antingen är jag mer intresserad av polisefterforskningar eller också har Peter Englund lärt sig att skriva än mer flyhänt på färden böckerna emellan. För medan jag kanske inte alltid lyckades hålla engagemanget vid liv inför Kalle dussins armé är det inga problem att fascinerat hänga med till sista ordet är sagt när det gäller mordet på den unga Kickan Granell 1965.

Fortsätt läsa ”Söndagsvägen (2020)”

X2: Jan Guillou (2009 & 2014)

En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.

Fortsätt läsa ”X2: Jan Guillou (2009 & 2014)”

Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)

Efter att ha tagit sig igenom 272 sidor enbart ägnade åt Tremors (filmer och TV-serie) kan jag lugnt konstatera att jag nu vet avsevärt mer om serien än när jag gjorde för ett halvår sedan. Det kan till och med vara så att jag vet mer än jag egentligen ville veta…

Fortsätt läsa ”Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)”

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Fortsätt läsa ”They Shall Not Grow Old (2018)”

Gunda (2020)

Bonden till sina ölande kompisar på puben efter veckans marknad: ”Gubbar, nu ska ni få höra! Ni vet, min sugga, Gunda, som snart ska grisa? Det kom en karl och frågade om han fick ställa upp en kamera och filma henne och kultingarna i ett halvår. Ja se, storstadsfolk, vem vet hur de tänker?!” *låter ett pekfinger cirkla över tinningen i en universell gest för att betona galenskapen*

Fortsätt läsa ”Gunda (2020)”

X2: Kulturmakt (2019)

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Fortsätt läsa ”X2: Kulturmakt (2019)”

X2: Joan Didion (2005 & 2017)

”You sit down to dinner and life as you know it ends.”

Utöver allt annat torde The Year of Magical Thinking stå som ett monument över vad en människa kan uppleva och ändå på något sätt gå vidare. Dagen innan nyårsafton, den 30 december, 2003 drabbas Joan Didions make John Gregory Dunne av en massiv hjärtinfarkt och dör mer eller mindre på fläcken. Didion har emellertid inte möjlighet att där och då begrava sig i sorg över dödsfallet eftersom parets dotter Quintana samtidigt ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död på grund av en aggressiv infektion. Quintanas sjukdomstillstånd följer Didon genom det första året efter Dunnes död och innan The Year… var utgiven 2005 hade även Quintana gått bort.

Fortsätt läsa ”X2: Joan Didion (2005 & 2017)”

Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)

Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!

***

Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.

Fortsätt läsa ”Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)”