You are currently browsing the category archive for the ‘Fakta’ category.

Om inte annat är det lätt att i läsningen av Käraste Herman konstatera att Herman Lundborg var en komplex person. I likhet med många andra människor förvisso, men nu är det ju hans biografi jag har läst. Den man som gjorde absolut mest för att propagera för den nya vetenskapen ”rasbiologi” i Sverige i början av 1900-talet samt hade både goda och täta kontakter med sina tyska kollegor. Bland andra genetikerna Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, vars portalverk Menschliche Erblichkeitslehre und Rassenhygiene från 1921 kom att utgöra en stor inspirationskälla för en man som 1923 skrev om ”min kamp”.

Komplex, alltså.

Dels ideologiskt. Han påbörjar sin läkarbana på Upsala Hospital och Asyl 1901 som psykiater och tycks vilja sätta till alla klutar för att utföra den svåra konsten som är sinnessjukvård. Bemötandet mot patienterna ska vara värdigt, lugnt och tålmodigt. Han gör en studie av unga, intagna lärarinnor och konstaterar att deras sjukdomstillstånd beror på stress och överansträngning. Resultatet är ett antal förslag till förändringar i lärarinneutbildningen. Han skriver flera artiklar om sociala perspektiv på psykiatri.

Ändå blir han 1908 djupt fascinerad över hur vissa personer på halvön Lister i västra Blekinge uppvisar dåliga arvsanlag, ”framträdande undermålighet”. Ändå kom han att 1935, vid en tysk kongress i befolkningsvetenskap, mena att ”det synes mig ändamålsenligt att de [judarna] avskiljs helt ur den europeiska samhällskroppen”.

Dels könsrollsmässigt. Nu ska man förstås ha i åtanke att vi alltså rör oss i tidigt 1900-tal, men Herman gifter sig ändå med en hängiven och kompetent sjuksköterska. Hon heter Thyra och ska komma att arbeta jämsides med sin make under åren på Upsala Hospital.

Ändå lämnas Thyra kvar med parets två söner när tjänsten upphör och Herman söker sig till andra vetenskapliga jaktmarker. Hädanefter kommer hon inte att ha så mycket större plats i hans liv än som någon som sköter markservicen, får skicka honom pengar och skriva brev om allehanda krämpor. Alltså knappast en livskamrat i alla skeden, i vått och torrt.

Dels uppförandemässigt. Här har vi alltså en man som tack vare många och långa forskningsresor i det nordligaste Sverige blir allt mer övertygad om olämpligheten i ”rasblandningar” mellan exempelvis svenskar, finnar och ”lappar”. Den ”vita rasen […] har organisatorisk förmåga, förutseende och betydande handlingskraft”. De ”verkligt undermåliga”, de ”socialt odugliga” måste förhindras att ”överföra dessa egenskaper på efterkommande i obegränsat antal”.

Ändå finns det många frågetecken runt Hermans relation till den unga, finska nomadskolelärarinnan Hilja Holm (född Paakkari). Ändå finns han förtecknad som fader i födelseboken för Nicolai församling till pojken Allan, vars mamma, Maria Kristina Isaksson, hade sin plats i ett av Hermans fotoalbum med titeln ”C3 Blandbefolkning i Soppero (Jukkasjärvi socken) med närliggande byar”.

Så nog finns det gåtor runt Herman Lundborg, alltid. Det frustrerande med Maja Hagermans välskrivna bok är att hon är forskare ut i fingerspetsarna i så måtto att hon aldrig ger sig på att försöka ge några svar på de här gåtorna. Det är tydligt att Hagerman tröskat igenom närmast obegripliga mängder arkivmaterial (inte minst brev) men de ger förstås inte heller några svar på varför Herman resonerade och gjorde som han gjorde i all sin motsägelsefullhet. Det är alltför lätt att själv börja halka in på såväl strukturella som psykologiska förklaringar (Herman var glad i fruntimmer och de enda som var tillgängliga för honom var kvinnor där han själv var klart överlägsen, såväl akademiskt som klass- och rasmässigt) och därför är det befriande att Hagerman håller sig för god för sådana spekulationer.

I likhet med sin huvudperson är Käraste Herman en komplex bok, i bemärkelsen nyansrik, mångfacetterad och omfångsrik (om än ibland väl detaljerad). Hagerman tecknar inte bara ett ingående porträtt utan sätter också in det i ett sammanhang av rashygien och vetenskaplig utveckling samt de mer eller mindre fascistiska vindar som blåste i Europa under 1920- och 30-talen. En både intressant och viktig bok som ger en förtjänstfull bakgrund till filmer som Sameblod. För att inte tala om perspektiv på nutiden om man nu vill leka ”Rashygien på 1920-talet eller Sverigedemokraternas principprogram från 2011”. Var faller din gissning?

”Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.”

”Kultur är ett uttryck för folks innersta väsen, och den kan inte ändras eller bytas lika lättvindigt som man byter en dräkt.”

Annonser

Jag är en ivrig läsare av före detta jockeyn Dick Francis deckare och trodde mig därför ha en bild av det tjuv- och rackarspel som pågår i hästkapplöpningskretsar. Men England är inte Italien och Sienas palio (hästkapplöpning), som hållits sedan 1600-talet, är fan i mig ingen lek.

För det första rider alla barbacka, bara det… Nu var det länge sedan jag satt och studsade på en hästrygg i ett utkylt ridhus men jag minns tillräckligt mycket för att inse att de här killarna är så nära kentaurer man kan komma.

För det andra finns här ingen regelrätt kapplöpningsbana utan loppet går tre varv runt torget Piazza del Campo. Vi snackar alltså hårnålskurvor och Palio innehåller allt för många bilder på hästar som ränner rakt in i barriärer, sladdar ikull eller varför inte stryker så nära ett hörn att jockeyn antingen flyger av eller får knäet sönderslaget.

På pappret är det hästarna som styr kapplöpningen. Palion är en av de få (den enda?) tävlingarna i världen där det är hästen som vinner, inte jockeyn. Vilket alltså innebär att en ryttarlös häst kan vinna hela tjottaballongen, vilket också har hänt.

Men det är lite svårt att spela in en dokumentär med hästar i huvudrollerna och filmskaparen Cosima Spender har därför istället vänt sig till de som sitter på hästarna. Här får vi möta fyra olika jockeys: pensionerade veteranerna Silvano Vigni och Andrea de Gortes, dagens mästare Gigi Bruschelli med 13 vinster innanför bältet samt den unge Giovanni Atzeni som fortfarande väntar på sitt genombrott.

Själva spänningen i Palio ligger förstås i filmatiseringen av de två loppen som går under juli och augusti – ska Gigi ännu en gång stå som segrare och därmed bräcka Andreas rekord på 14 vinster? Eller är det äntligen Giovannis tur?

Och som det är spännande! Än en gång blir jag påmind om hur lätt det är att skapa engagemang i en film genom att slänga in ett tävlingsmoment men det funkar underbart väl i Palio. När första startskottet går har jag som tittare fått veta tillräckligt mycket om både kapplöpningens bakgrund samt de viktigaste spelarna för att knappt kunna andas under själva loppet.

Palio är i sina kapplöpningsscener klippt på ett sätt som gör den till nära nog en thriller. Insatserna är höga, omgivningarna är färgsprakande och överallt ligger det smältande toskanska solskenet. Kapplöpningarna åtföljs av extravaganta festligheter och parader där nära nog halva Siena tycks utklädda i 1600-talskostymer.

Men hur var det då med det där tjuv- och rackarspelet? Jo, palion är förstås lite mer än ”bara” en kapplöpning i all vänskaplighet. Hästar och jockeys tävlar för varsin stadsdel, contrada, och tidigt droppas antydan om att det inte är den bäste jockeyn som vinner utan den smartaste. Det är hästarna som lottas till de olika stadsdelarna och sedan får jockyerna ansöka hos dess ledare för att bli antagna som ryttare. De ses mer eller mindre som legosoldater, vilka jobbar för cash istället för lojalitet mot en särskild contrada.

Mutor, tjänster och gentjänster är självklara delar i detta spel och de sista dagarna innan tävlingen åtföljs jockeyrna av livvakter. Inte för att skydda dem mot angrepp från rivaliserande stadsdelar utan för att se till att de inte tar emot mutor för att förlora loppet. En nyckelposition är starthästen, vilken utses bara ett par minuter innan loppet kör igång. På banan är det en helt öppen fajt mellan de olika tävlandena att hinna chit-chatta ett par sekunder med just den ryttaren för att se om de inte kan övertala honom att ge ifrån sig vissa fördelar.

Rivaliteten mellan de olika stadsdelarna är brutal och det regnar skällsord över ryttarna. Palio ger oss tyvärr bildbevis på att lika hyllade som vinnande jockeys är, lika illa går det för de som förlorar. Som på så många andra ställen i världen är det pengarna som talar – rika stadsdelar har andra förutsättningar att rigga kapplöpningen på förhand. Eller, det är i alla fall vad de fattigare, förlorande, stadsdelarna säger.

Utan att egentligen göra det till en grej visar Palio också upp en värld av manly men. I princip alla som får tala inför kameran är män, från nybörjarjockeys till den officiella palioarkivarien till stadsdelsledarna. Jockeygroupies slåss om att få ta en selfie tillsammans med någon av de yngre och snyggare ryttarna som utmärkt sig. Han skryter då gärna lite lagom om hur farligt det är. Vi får en hel hö-hö-scen där det under stor munterhet förklaras att ridpiskorna (vilka inte bara används flitigt för att puckla på den egna hästen utan både motståndaren och dennes häst) är torkade tjurpenisar. En scen som säkert fick en del av sin stämning tack vare en kvinnlig filmare.

Det är bara att erkänna att jag blev nära nog förälskad i denna dokumentär. Ruggigt spännande, grymt snygg och med en dramaturgisk finess. Ett fascinerande ämne som avslöjar lager på lager av intrikaliteter. Top notch, helt enkelt.

Den här texten skrevs innan Filter publicerade sin granskning ”Omgiven av idioti” i juli i år, vilket förstås ledde till att det då pratades lite extra om Thomas Eriksons bok. Däremot fanns redan då exempelvis följande kritiska blogginlägg att ta del av, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

***

När det känns som om medresenär efter medresenär sitter med en bok i näven som har fyra färgglada figurer på omslaget och man inte kan passera ett fikarum eller en kaffeautomat utan att snappa upp hänvisningar till ”blå” och ”röda” personer är det klart jag blir nyfiken. Vad handlar denna färgexplosion om?

År 2014 skrev Thomas Erikson Omgiven av idioter och boken har blivit så pass populär att det varit aktuellt med flera nya upplagor, den senaste nu 2018. I och med den känns det också som om verket slagit på riktigt bred front (i alla fall under min horisont).

Jag hade gärna velat i den första meningen i förra stycket skriva ”psykologen Thomas Erikson” eller ”beteendevetaren Thomas Erikson”. Men lika lättillgänglig som hans bok är i pocketshoppar, webbutiker och boklådor, lika svårt är det att få fram något konkret om karlns utbildning. På hemsidan thomaserikson.com finns förstås sidan ”Om Thomas” men det enda man får veta där är att ”Thomas Erikson är en uppskattad föreläsare” och att han (bland annat) har skrivit ”tre populärvetenskapliga böcker om kommunikation och mänskligt beteende”. Wikipediasidan är inte mycket mer upplysande den. Jo förresten, där kan man läsa att Thomas är född i Ö-viks församling och det är ju för all del en trevlig ort.

När han refererar till sin tidigare karriär är det inom bankbranschen och därmed måste jag anta att Erikson antingen (1) hoppat mellan beteende- och bankutbildningar, (2) arbetat på bank utan utbildning för den branschen eller (3) blivit föreläsare och ledarskapscoach utan en grundläggande beteendeutbildning. (Och ni som läst boken lär vid det här laget redan ha petat in mig i ett alldeles särskilt färgfack…)

Men för all del, allt hänger ju inte utbildning här i världen. Omgiven av idioter går i princip ut på att mänskligt beteende kan delas upp enligt den så kallade DISA-modellen: ”D står för Dominans, I för Inspiration, S står för Stabilitet och A för Analys”. (Vilken i sin tur sägs bygga på vår gamle kompis William Marstons DISC-teori.) För att göra det hela lite smakligare och enklare (antar jag) har varje bokstav fått en egen färg: D är röd, I är gul, S är grön och A för analys. De fyra kategorierna kan delas upp enligt en klassisk ”fyrfältare” .

I ett kort historiskt kapitel hänvisar författaren till den grekiska humoralpatologin och tempramentsläran som ett slags bevis eller belägg för de olika typernas stabilitet. De röda är koleriker, de gula sangviniker, de gröna flegmatiska och de blå melankoliska. Redan-de-gamla-grekerna-argumentet, alltså…

I ärlighetens namn ska sägas att Erikson betonar att den stora majoriteten människor är en blandning av två färger eller mer. Vilket alltså innebär att den enkla och tydliga uppdelning som kan göras i boken mellan olika beteenden förstås blir rätt knivig när man står med en livs levande människa framför sig.

För min del är vinsten med den här typen av böcker att överhuvudtaget börja tänka i banor av ”Aha, alla är inte funtade/tänker som jag!”. Att inse att det finns människor som höjer rösten utan att själva uppfatta sig som arga eller aggressiva. Hur kan andra människor skulle kunna uppfatta beteenden hos mig som jag tar för självklara samt fullkomligt logiska och begripliga. Att ge den egna horisonten lite perspektiv, helt enkelt.

Omgiven av idioter var dock långt ifrån någon helgjuten läsupplevelse. Dels är jag inte tillräckligt intresserad för att vara superfokuserad på varje ord i varje mening och därmed tappar jag säkert bort vissa element. Dels hänvisar Erikson i sina exempel väldigt ofta till ”företag”, ”vd” ”säljare”, det vill säga en del av det privata näringslivet som jag i egenskap av statlig tjänsteman har oerhört svårt att identifiera mig med.

Dessutom är varje icke namngiven person en ”han”, något som författaren själv lyfter upp som ett förenklande berättartekniskt grepp. Det är inte säkert att ”hen” hade skapat bättre förutsättningar för mig som inte identifierar mig som ”han” men uttrycket skapar ändå en viss distans mellan mig och texten. Särskilt när denna icke namngivna ”han” också alltid har en ”fru” istället för en mer neutral ”partner”.

Utifrån min egen ”yrkes”utbildning måste jag tyvärr också erkänna att jag stör mig en hel del på svepande uttryck i likhet med ”forskningen visar…” eller ”psykologer hävdar…”. Boken vet också att berätta att aztekerna levde ”nära naturen”, något som strängt taget kännetecknade större delen av jordens befolkning under en längre tidsperiod än så.

Allt detta är förstås detaljer som med största säkerhet inte har samma (eller i alla fall en annan) betydelse för andra läsare. Vad som emellertid känns en smula osmakligt är att det hela avslutas med en ivrig uppmaning till mig som läsare att hosta upp kosing för en personlig färganalys från Thomas Eriksons hemsida (”Jag ser fram emot att höra av dig!”). Det är början på ”den kanske viktigaste resan i ditt liv” och en möjlighet att ”för alltid se fram emot en smidigare kommunikation”.

Omgiven av idioter bör knappast tas för Sanning. Som i så många andra sammanhang lönar det sig att försöka tänka lite själv.

Det finns så många yrken som man inte ens visste om att de fanns eller i alla fall inte tänker på särskilt ofta. Till den kategorin torde definitivt dödsruneskribenter räknas, inte minst eftersom det inte är en särskilt framträdande del i den svenska kulturen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Läs hela inlägget här »

Ponera att du är en kvinna som känner att åren och kroppen sprungit iväg medan du inte alls hängt med. Någonstans, alldeles för långt bak i historien, ligger dansardrömmarna i kras och nu ägnar du dina dagar om att ta hand om hemmaboende barn varav två har grava fysiska och mentala funktionsnedsättningar. Är det kanske så konstigt att du är sugen på lite fart och fläkt, lite spänning och romantik i livet? Och vad är en bättre tillhandahållare av det än det världsvida nätet?

Läs hela inlägget här »

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”. Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Läs hela inlägget här »

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Läs hela inlägget här »

Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, A Wanted Man
Pierre Lemaitre, Alex
Tom Pollock, The City’s Son

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser