X2: Dubbeldoku (2016 & 2019)

Weiner (2016)

Anthony Weiner är en ovanligt stridbar demokrat. Synd bara att han ser till att sparka sin egen karriär så hårt i skrevet. Hela tiden.

Dokumentärfilmarna Josh Kriegman och Elyse Steinberg fick möjlighet att följa Weiners kampanj för borgmästarposten i New York 2013. Två år tidigare hade han slutat vid Kongressen efter avslöjanden om att han skickat jättejättejättedumma bilder till kvinnor. Men nu, 2013, är det alltså dags för storstilad comeback. Du kan aldrig gissa vad som hände sedan…

Eftersom Kriegman och Steinberg är med från dag 1 på kampanjen kan de ju inte ha vetat hur historien skulle komma att utveckla sig. Samtidigt känns Weiner som den typen av person som kommer att skapa “content” om man bara följer honom tillräckligt länge. Och herregud, om det inte blir kåntent i det här fallet.

Weiner är på gränsen för vad jag klarar av i form av pinsamhet och skämskudde när det står klart att skiten träffat fläkten och det inte finns någon återvändo. Självklart blir den bara ännu jobbigare av att se hur Weiner knäcker sig i försöken torka bort all skit. Samtidigt som han uppenbarligen är oförmögen att behålla humöret på det sätt som skulle behövas. Ingen borgmästarkandidat vinner på att bli filmad när han skäller ut en av sina potentiella väljare eller får en härdsmälta i direktsänd TV.

Det enda som eventuellt är jobbigare att se än Weiner och hans reaktioner är hustrun Huma Abedin. Även hon en proffspolitiker, men det blir också tydligt att hon känner sig mer och mer tveksam inför det rimliga att officiellt fortsätta att stå vid makens sida. Med tanke på att hon jobbat nära Hilary Clinton finns här stoff för ytterligare en historia av paralleller att gräva i, men jag får intrycket av att hon inte är lika självdestruktiv när det kommer till att bjuda in pressen/dokumentärfilmare som hennes make.

Mycket bra dokumentär, främst innehållsmässigt. Men också sjukt jobbig att titta på om man inte gillar att se folk såga av grenen de sitter på.

Hail Satan? (2019)

Dokumentärfilmaren Penny Lane följer organisationen The Satanic Temple (TST) under ett par år i mitten av 10-talet. Förutom att ge en bild av TST sätts dess existens (och det faktum att den kan reta amerikansk kristen höger till fradgande raseri) i samband med såväl Anton LaVeys Church of Satan och 80-talets satanic panic.

Rent trosmässigt är TST en ganska sympatisk sammanslutning, men av det vi får se bör man åtminstone kunna uthärda ett visst mått av teatraliskhet eftersom det ändå förekommer “svarta mässor”. Oftast för medlemmarna själva, men ibland också publikt bara på ren jävelskap. För en av TST:s ambitioner är att ifrågasätta den amerikanska religionsfriheten. USA:s konstitutionella religionsfrihet, ska tilläggas. Det visar sig dock att den friheten har sina begränsningar när TST vill sätta upp en dryga två meter hög staty av Baphomet med två barn, jämte en sten som hyllar de tio budorden (eventuellt en propagandagåva från Paramount och Charlton Heston när det begav sig).

En sevärd dokumentär, men främst för innehållet. Framförandet är kompetent, men inte enastående innovativt

Somliga går med trasiga skor (2023)

Garvade dokumentärfilmaren Magnus Gerttens biografifilm om Cornelis Vreeswijk varvar trolskt idylliska bilder på dimbeslöjade svenska sommarängar med musikanter och fylletjafs någonstans i Stockholms tunnelbana. Det är en kombination som känns ganska naturlig när det kommer till Vreeswijk. Det är i huvudsak också den dubbeltydiga trubadurbilden som Somliga går med trasiga skor försöker teckna. En dubbeltydighet som inte sällan också går igen i visorna – musikaliskt är exempelvis Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind värkande vacker, textmässigt finns ett icke föraktligt mörker.

Den sista resan (2024)

Mellan lilla Köping och den ännu mindre franska badorten Beaulieu-sur-Mer är det nätta 230 mil. Lite drygt. Filip Hammar har med parhästen Fredrik Wikingsson kört sträckan i “Europas mest omkörda bil” (en grällt orange Reanult 4) i syfte att pigga upp Hammars 80-åriga pappa, Lars.

X2: Orlando (1928 & 1992)

Eftersom jag började bli riktigt filmintresserad på 90-talet var min inkörsport till berättelsen Orlando Sally Potters omtalade film, snarare än Virginia Woolfs förlaga. Och då ska sägas att den inkörsporten bestod av en uppsjö vackra stillbilder från filmen, men ett primärt intryck av en film som verkade fullkomligt obegriplig. Jag uppfattade också att Orlando var Tilda Swintons debut, men det stämmer ju inte alls. Så det måste bara ha varit den rejäla hajpen kring inte bara filmen, utan också hennes rollprestation, som gjorde att jag uppfattade det så.

X2: Diamant Salihu (2021 & 2023)

Ibland lönar det sig att vara lite seg ut ur startblocken. Nu hade jag väntat så pass länge med att läsa (lyssna) på Diamant Salihus omtalade Tills alla dör att jag direkt kunde gå på ”uppföljaren” När ingen lyssnar.

Autisterna – om kvinnor på spektrat (2021)

Radiojournalisten Clara Törnvall har alltid känt att det är något som inte stämmer mellan henne och samhället hon rör sig i. Men det är inte förrän hon i vuxen ålder blir diagnostiserad med autism, inom den del av spektrat som tidigare benämndes Aspergers syndrom, som pusselbitarna i någon mening faller på plats. Som hon själv skriver: “Jag har alltid vetat att jag är autistisk. Och ändå har jag inte haft en aning”.

Bad Hair (2020)

Los Angeles 1989. Det har börjat gå upp för underhållningsbranschen att det finns dåligt utnyttjade publikresurser. Därför äger produktionsbolaget RMV musikkanalen Culture, specifikt riktad mot en svart publik. Men inom vissa, strikta ramar förstås. Och de ramarna är på väg att bli ännu striktare.

Ålevangeliet (2019)

Så kom då även jag äntligen fram till den omtalade Ålevangeliet av Patrik Svensson, Augustprisvinnare 2019, och allmänt superhyllad. Journalisten och författaren har tagit avstamp i den mystiska ålen för att skriva en bok som är lika delar kultur-, vetenskap- och familjehistoria.

X2: Och så var det ju det där med genus i korthet (2020 & 2021)

Att uppfinna världen (2020)

Med tanke på den grandiosa titeln börjar Katrine Marçal i liten skala. Samtidigt är det ju en oemotståndligt illustrativ berättelse, den om att det tog femtusen år för människan att komma på att det går att sätta hjul på sina resväskor. Och det utifrån föreställningen om att det är fruntimmersaktigt att inte svettandes och stånkandes släpa på sju ton otympliga bagage med ren handkraft.

Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013)

Hannes Råstam fick ju hjälp med att slutföra sin Fallet Thomas Quick. En av de som valde att gå vidare med hela historien var journalistkollegan Dan Josefsson. En man som för övrigt är minst lika välmeriterad som Råstam rent prismässigt – bland annat tre Guldspadar och lika många Stora journalistpris.