Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)

Efter att ha tagit sig igenom 272 sidor enbart ägnade åt Tremors (filmer och TV-serie) kan jag lugnt konstatera att jag nu vet avsevärt mer om serien än när jag gjorde för ett halvår sedan. Det kan till och med vara så att jag vet mer än jag egentligen ville veta…

Nå, skämt åsido. I en kort inledning berättar författaren och journalisten Jonathan Melville hur han blev bergtagen av Tremors efter en filmtitt på BBC One 1992. Till originalfilmens 25-årsjubileum ville han skapa något som berättade ”the facts behind the fiction” och det har han främst gjort genom att snacka med ett stort antal människor som på ett eller annat sätt varit inblandade i någon av filmerna eller TV-serien.

Och visst är det intressant! Eftersom jag är så pass okunnig om filmskapande i sig blev dock just den delen min största behållning vid läsningen av Seeking Perfection. Det var roligare att läsa om alla turer fram och tillbaka mellan griniga studios och alla de som velat skapa något bestående kring berättelsen om ett gäng blodtörstiga maskar än ta del av en hel del ärligt talat rätt poänglösa anekdoter från de olika filminspelningarna.

Häri ligger kanske Melvilles största brist i sitt författande. Eller också är det det som gör hela grejen för hårdare Tremors-fans än vad jag är? Själv tyckte jag dock som sagt att det var måttligt kul att få läsa om vad som kändes som ett oräkneligt antal människor vilka intygar vilken trevlig snubbe Fred Ward var.

Nej, den stora behållningen är som sagt alla inblickar i både filmskapande och marknadsföring som boken erbjuder oss fåkunniga. Allt som kan gå åt helvete vid en filminspelning, särskilt som den utförs i omgivningar som kan bjuda på både argsinta bin, störtfloder och skallerormar. Hur ökensand inte bara sätter igen själva kamera- eller ljudutrustningen utan också de ack så viktiga monsterdockorna. Hur man nästintill maniskt försöker kapa i en allt tajtare budget och hitta lösningar som ger den bild man är ute efter men till ett avsevärt lägre pris (släppa grus på kameran genom ett plaströr istället för att försöka få den att böka sig genom jorden).

Samtidigt känns det på ett sätt lite sorgligt att ta del av vad jag har svårt att tolka som något annat än en kontinuerlig nedtrappning av ambitioner och urvattnande av Tremors-konceptet. Det beror dock inte på att det saknats hängivna fans eller minst lika hängivna filmmakare som (åtminstone när de blir tillfrågade av en kille som skriver en Tremors-bok) alltid säger sig ha haft en ambition att återskapa den ursprungliga Tremors-andan. Vad jag kan förstå handlar det ofta om produktionsbolag som varit tveksamma att skjuta till mer än vad som är ett absolut minimum av medel för att kunna skapa en film överhuvudtaget. Kanalen Sci-Fi (numera Syfy) beställde 13 avsnitt i början av 00-talet men brydde sig sedan inte ens om att sända dem i rätt ordning. Med sådana förutsättningar är det kanske inte så konstigt att det bara blev en säsong.

Och om man efter en läsning av Seeking Perfection känner sig sugen på ännu mer all things Tremors kan man glädjas över beskedet att det ska finnas en Tremors-sektion vid Lone Pine Film Museum. Själv tror jag att jag avvaktar ett tag innan jag köper en flygbiljett till Sierra Nevada.

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Jackson är ingen främling för vare sig gammal film eller första världskriget. Hans underbara mockumentär från 1995, Forgotten Silver, står sig fortfarande bra även tekniskt när det gäller att skapa en illusion av flydda tider. Hans stora intresse av första världskriget hade gjort att han innan 2015 haft kontakt med Imperial War Museums och det var sannolikt en stor anledning till att han blev tillfrågad.

Men till skillnad från Forgotten Silver handlar They Shall Not Grow Old istället om att skapa en illusion av nutid. Filmen börjar på det sätt man är van att se bilder från tidigt 1900-tal; svart-vitt, grynigt och ryckigt. Ett ymnighetshorn av olika,kroppslösa röster (både filmer och röster kom från arkiven hos Imperial War Museums) beskriver hur de upplevde krigsstarten (”The Empire was strong and we couldn’t possibly lose”), marschträningen inför striderna (”I just wanted to fight Germans”) och ankomsten till europeiska fastlandet (”It was the most lovely country”).

Men vid ankomsten till skyttegravarna händer något. Rösterna består (”It was deadly warfare”) men bilden sväller och lever upp. Med obegriplig noggrannhet har Jackson och hans team tintat, ljudsatt och transformerat de gamla filmerna så att upplevelsen kommer så nära nutida film det rimligen är möjligt.

Och visst gör det skillnad, låter soldaterna, vedermödorna och fasorna komma ytterligare en bit närmare. Men för min del är dokumentärens stora behållning fortfarande soldatrösterna och vad de berättar. De ”uppdaterade” filmerna och fotografierna ger ett mervärde (jag avundas inte den som med stor inlevelse färglagt kallbrandsbilderna av skyttegravsfötter) men det är inte de som jag främst bär med mig efter titten.

På samma sätt som författaren Julie Otsukas The Buddha in the Attic väver samman en generell berättelse av en mångfald röster, skapar Peter Jackson en allmängiltig bild av soldatlivet i skyttegravarna. Ambitionen hos They Shall Not Grow Old är inte att undervisa sin publik om datum och platser, utan förmedla upplevelsen av kriget hos den vanlige soldaten. Vi får hänga med från skyttegravarna med råttor, kamratskap, lera, löss och död till framryckningen med artillerield, tanks, taggtråd och död till avlösningsperioden med vattnigt öl, hårt jobb och bordeller.

Det som i någon mening tar allra hårdast är de kortfattade berättelserna om vapenvilan och hemkomsten, händelser som ju borde ha varit själva höjdpunkten på hela den vidriga perioden. Men vid beskedet om eldupphör beskriver många att de var så utmattade, såväl fysiskt som psykiskt, att det inte fanns mycket annat att göra än att titta på varandra i någon slags överväldigad stumhet. Frånvaron av oväsendet från artillerielden var spöklik.

Och till skillnad från kriget som skulle startas blott 21 år efter slutet på detta ”great war” hade den brittiska civilbefolkningen varit helt förskonade från direkta krigshandlingar. Attityden gentemot de hemkomna soldaterna verkar därför påminna en hel del om de som mötte Vietnamveteraner. Plötsligt vällde en lerig och lusig massa in över landet som konkurrerade om jobben eller kanske till och med behövde understöd på grund av sina krigsskador. Soldaterna själva upplevde det som om de tappat all mål och mening de haft med sina liv under de senaste åren. Vad skulle de nu hitta på? Gapet mellan soldater och civila har beskrivits på liknande sätt av Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt.

Jag hade filmen stående hemma i hyllan tack vare bästa Snacka om film!-podden men det var Dalton Trumbos Johnny Got His Gun som gav mig incitamentet att äntligen ta mig för och se den. Jag kan inte riktigt höra Trumbos intensiva krigshat i rösterna i They Shall Not Grow Old men det finns säkert många anledningar till det. Det som överraskar mig är att det finns de som faktiskt är riktigt positivt inställda till krigsupplevelserna.

Det finns av naturliga skäl få kritiker till They Shall Not Grow Old men jag kan till viss del hålla med de som ändå finns. Nog för att det är Jackson och hans medarbetare som satt samman det hela, i någon mening skapat berättelsen, men det blir lite snett när ett av få namn som nämns i hela filmen är Jacksons farfar till vilken den är dedicerad. Varken de som pratar eller de som filmat ges samma privilegium. Det hade kunnat vara snyggt att exempelvis samla dem på en separat hemsida eller något liknande. Samtidigt känns det rimligt att detta är ett fall när den mänskliga väven får gå före den individuella varpen. Utom när det gäller en viss persons farfar då.

Gunda (2020)

Bonden till sina ölande kompisar på puben efter veckans marknad: ”Gubbar, nu ska ni få höra! Ni vet, min sugga, Gunda, som snart ska grisa? Det kom en karl och frågade om han fick ställa upp en kamera och filma henne och kultingarna i ett halvår. Ja se, storstadsfolk, vem vet hur de tänker?!” *låter ett pekfinger cirkla över tinningen i en universell gest för att betona galenskapen*

Fortsätt läsa ”Gunda (2020)”

X2: Kulturmakt (2019)

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Fortsätt läsa ”X2: Kulturmakt (2019)”

X2: Joan Didion (2005 & 2017)

”You sit down to dinner and life as you know it ends.”

Utöver allt annat torde The Year of Magical Thinking stå som ett monument över vad en människa kan uppleva och ändå på något sätt gå vidare. Dagen innan nyårsafton, den 30 december, 2003 drabbas Joan Didions make John Gregory Dunne av en massiv hjärtinfarkt och dör mer eller mindre på fläcken. Didion har emellertid inte möjlighet att där och då begrava sig i sorg över dödsfallet eftersom parets dotter Quintana samtidigt ligger på sjukhus och svävar mellan liv och död på grund av en aggressiv infektion. Quintanas sjukdomstillstånd följer Didon genom det första året efter Dunnes död och innan The Year… var utgiven 2005 hade även Quintana gått bort.

Fortsätt läsa ”X2: Joan Didion (2005 & 2017)”

Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)

Dags att fira Sverige med en påminnelse om hur Kalle Dussin fick storstryk i utlandet!

***

Länge har han stått i bokhyllan, karolinern. I karakteristisk blå rock och svart, trekantig hatt. Trots att den är bortvänd från den här presumtiva läsaren har hans blick med årens lopp blivit allt mer anklagande. Med populärvetenskapliga och -historiska mått mätt var Peter Englunds Poltava en braksuccé när den publicerades första gången 1988. Den blev en sådan där bok man ”borde” läsa. Läspressen blev inte mindre av att jag börja plugga idéhistoria på 90-talet, även om tidigt 1700-tal inte var den mest välfrekventerade forskningsperioden vid min institution.

Fortsätt läsa ”Poltava: Berättelsen om en armés undergång (1988 & 2018)”

Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Fortsätt läsa ”Florence Stephens förlorade värld (2016)”

438 dagar (2013)

Det dröjde ända till titten på filmatiseringen av 438 dagar innan jag fick tummen ur när det gäller Johan Persson och Martin Schibbyes bok med samma namn. Och medan filmen var ”baserad på en sann historia” deklarerar författarna själva i ett förord att boken inte är det. Eftersom det är en sann historia, rakt igenom.

Fortsätt läsa ”438 dagar (2013)”

Urtidsbilder (2019)

Fria Ligan förlag startades ”med målet att öppna dörrar till främmande världar och locka folk att utforska dem”. Och i vanliga fall är dessa världar närmast utomjordiskt främmande i händerna på ett författarstall som innehåller namn som Simon Stålenhag och Jeff VanderMeer. Men som varenda dinosaurieälskande unge vet finns det en svunnen urtidsvärld där invånarna var minst lika fantasieggande som någonsin slitna robotar med en diskbänksrealistisk aura.

Fortsätt läsa ”Urtidsbilder (2019)”

I Am Greta (2020)

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Fortsätt läsa ”I Am Greta (2020)”