You are currently browsing the category archive for the ‘Fakta’ category.

alt. titel: The Queen and I

Jag kan se den färdiga spelfilmen framför mig. I rollen som den åldrande men på intet sätt skamfilade eller modfällda drottningen Farah Diba har vi en parant kvinna, modell Raquel Welch eller Julie Andrews. Den yngre dokumentärfilmaren som söker upp henne är antingen av typen Naomi Watts eller Jennifer Connelly om det ska bli ett drama, alternativt Jennifer Aniston eller Rachel Weisz om vi tänker oss lite mer humor i mixen.

Slutresultatet är oavsett genre detsamma: kvinnorna genomgår en process där de lär av varandra, skrattar och gråter tillsammans och sedan finner en djup och ömsesidig förståelse för varandra.

Men nu snackar vi verklighet och den följer sällan ett tydligt dramaturgiskt manus. Nahid Persson Sarvestani är den svensk-iranska filmaren som fick stor uppmärksamhet för sin Prostitution bakom slöjan när den kom 2004. Att den filmen kommit att bli något av en utgångspunkt även för Drottningen och jag görs tydligt när den senare inleds med ett klipp från Teherans flygplats där Persson Sarvestani blir aggressivt förhörd av några vakter om sin ”antimuslimska” film.

Är hon månne kommunist?! Om inte, måste hon ju vara rojalist. När filmaren själv får möjlighet att fundera över dessa till synes ömsesidigt uteslutande begrepp blir det också en chans att rannsaka sig själv. För en liten flicka uppvuxen i Iran var Farah Diba en osannolik sagodrottning, inte minst eftersom den kungliga familjen levde i ett överflöd som inte var att tänka på i en familj med åtta barn, en sjuk far och hårt arbetande mor.

Därför är det kanske inte så konstigt att Persson Sarvestani var en del av den revolutionära rörelse som ledde till att Shahen och hans familj till slut tvingades lämna sitt hemland. Att den revolutionsandan sedan knappast ledde till demokrati och frihet för folket är välkänt även för oss i den kalla nord.

Men med tid att fundera blir Persson Sarvestani alltmer nyfiken på den ouppnåeliga sagodrottningen Farah Diba. De delar ju ändå mycket: hemland, exil, kön och döda familjemedlemmar på grund av det som timade i Iran på slutet av 70-talet.

Från början tycks Persson Sarvestani vara inställd på att göra en kritisk och grävande film, att ställa den forna drottningen till svars för vad som hände i Iran innan revolutionen var ett faktum. Eller också är det bara min förväntan på filmens utveckling och dramaturgi. Riktigt så blir det inte.

Till en början måste intervjuaren förstås vara försiktig så att hon inte skrämmer bort sitt byte men det hjälps inte. När Farah Diba förstår vilken bakgrund den besökande filmaren har läggs locket på och det dröjer sex månader av övertalning innan arbetet kan återupptas.

Persson Sarvestani får följa med den äldre kvinnan på statsbegravningar, till makens grav i Egypten och möten med exilrojalister vilka är övertygade om att Khomeini bara var en imperialistisk marionett. Inte var det så att folket självt ville sätta sig upp mot sin älskade Shah?!

Och så småningom inser Persson Sarvestani att hennes film har börjat leva ett eget liv allt eftersom hennes relation till Farah Diba har förändrats. Dokumentärfilmaren får upprepade möjligheter att fundera över sitt eget förhållande till sitt filmobjekt och hur det påverkar filmen hon håller på att göra.

I slutänden blir Drottningen och jag snarare en film om en utveckling av en relation mellan två kvinnor som har mycket gemensamt men som samtidigt står långt ifrån varandra. För trots att Persson Sarvestani verkligen peppar och stålsätter sig själv för att ställa alla de där svåra frågorna om hur Farah Diba ser på 60- och 70-talets Iran med förtryck, korruption och rojalistisk extravagans kommer hon aldrig riktigt dit. Drottningen svävar på målet och Persson Sarvestani låter henne göra det.

I det avseendet, som en film om en filmares process, är Drottningen och jag intressant. Men jag kan inte komma ifrån att jag hellre hade velat veta mer om just de där frågorna som Persson Sarvestani aldrig riktigt kan ställa.

Annonser

Ponera att du är en kvinna som känner att åren och kroppen sprungit iväg medan du inte alls hängt med. Någonstans, alldeles för långt bak i historien, ligger dansardrömmarna i kras och nu ägnar du dina dagar om att ta hand om hemmaboende barn varav två har grava fysiska och mentala funktionsnedsättningar. Är det kanske så konstigt att du är sugen på lite fart och fläkt, lite spänning och romantik i livet? Och vad är en bättre tillhandahållare av det än det världsvida nätet?

Läs hela inlägget här »

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”. Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Underground Girls of Kabul

Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.

Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:

  • Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
  • Gått journalistutbildning i USA
  • Arbetat för SVT och Sveriges Radio
  • Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
  • Fått Guldspaden 2003
  • Fått Pultizerpriset 2005
  • Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010

Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.

Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.

Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.

Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.

Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.

Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?

Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.

De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Läs hela inlägget här »

Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.

Läs hela inlägget här »

ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

Läs hela inlägget här »

Med film som upptar adventssöndagarna blir det istället bokmåndagar under december.

***

tusen-ar-av-fantasyI Tusen år av fantasy tar historikern Bo Eriksson chansen att förena sina två intressen: J.R.R. Tolkiens sagovärld och den medeltida litteraturen. Att Tolkien var mer än inspirerad av historiska källor när han skapade sitt universum är knappast någon hemlighet men Eriksson väljer att i viss mån vända på kuttingen. Med utgångspunkt i ringtrilogin och det som händer Frodo, Sam, Gandalf och de andra inblandade försöker han ge en bild av medeltidens litteraturhistoria.

Läs hela inlägget här »

filmspanarna_kvadrat_svEn film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaFilmspanarna har gjort det igen! Alltså dragit iväg mig på en film som jag knappt visste om fanns, än mindre att det var en film som jag verkligen ville se. Fast jag inte visste om det, om ni fattar. Martha & Niki inleds med publikjubel och en speaker som undrar om vi är redo för lite hihop? Publiken är helt klart med men frågan är om jag är det. Det enda jag egentligen vet är att det är en musikgenre som jag aldrig lyssnar på i vanliga fall.

Martha & Niki Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg