Lena (2021)

Uppvuxen på 70-och 80-talet samt utrustad med en far som gillade Hasse & Tage. Det är kanske inte så konstigt att Lena Nyman i min värld främst varit den korta, roliga i revyer och filmer som Släpp fångarne loss – det är vår!

I det perspektivet blir Isabel Anderssons dokumentär ett alldeles utmärkt tillfälle till uppvaknande för min del. Redan inledningen slår an en avgjort melankolisk ton, där Lena sjunger en tonsatt version av Karin Boyes ”Ja, visst gör det ont”. Lite sådär improv-halvjazzig som inte bara sätter en stämningston, utan också blir en tidsmässig markör.

Det känns i alla fall som om Lena fokuserar mycket på just 60-talet och konstigt vore väl annars. En stor och uppmärksammad roll 1964 i Vilgot Sjömans kontroversiella och ”skadligt upphetsande” 491, antagen till Statens scenskola samma år och sedan Nyfiken-filmerna 1967 och -68. Turbulent, minst sagt. Och inte bara karriärsmässigt, Lena kämpar med vikten vilket leder till en ond cirkel av bantningspiller>sömntabletter>ångestdämpande. Inte blir den soppan bättre av att hennes kropp döms ut som ”lite dum” när Jag är nyfiken – blå har premiär.

För min del saknar jag dock en del sammanhang för Lena. Dokumentären visar ibland en ung kvinna som läser högt ur testamenterade dagböcker och gör något slags försök att reprisera Lenas intervjukorståg från 60-talet. Jag förstår aldrig om detta är Isabel Andersson själv eller någon annan, inte heller vad de tafatta intervjuerna ska tjäna för syfte. Det talas mycket om hur intelligent och påläst Lena var, men filmen ger inte några tydliga exempel på detta vad jag kan märka. Utöver det jag redan bekantat mig med genom titten på Jag är nyfiken – gul, vill säga.

Många nämner också vilket geni hon var på scen. Här hade jag gärna tagit del av en smula inblick i hennes metod, hennes inställning till sitt eget yrke. Inte så att det är ointressant med människan bakom den yrkesmässiga fasaden. Men eftersom det är det yrkesmässiga som jag, och jag tror många med mig, har som ingång till Lena Nyman hade det i mina ögon kunnat vara relevant att lägga lite mer krut på det, jämsides alla problematiska relationer. Kanske också med nutidens blick i högre utsträckning problematisera exempelvis relationen med Vilgot Sjöman, Hasse & Tage eller hur Börje Ahlstedt lite drömmande säger ”Ja, alla blev ju kära i Lena”.

Lena är en ömsint dokumentär, det märks att Isabel Andersson både tycker om och beundrar den eldfängda skådespelaren. Men för oss andra, som inte har samma relation till Lena Nyman, blir den lite svårare att ta till sig.

X2: Höstläsning i korthet (2003 & 2017)

A Short History of Nearly Everything (2003)

Jag minns att det snackades en hel del om Bill Brysons bok när det begav sig på 00-talet men som vanligt tar det mig ganska lång tid att komma till skott. I det här fallet är det naturligtvis lite olyckligt eftersom åtminstone en del av Brysons material säkert har genomgått både en och två uppdateringar på de nästan 20 år som gått sedan publiceringen.

Bryson är Iowabon som, när han var drygt 25 år, bosatte sig i England med sin brittiska fru, Cynthia Billen. Där jobbade han länge som journalist vid både The Times och The Indpendent, samtidigt som han publicerade främst humoristiska reseskildringar. I det avseendet är därmed A Short History of Nearly Everything ett ganska rejält avsteg jämfört med hans tidigare produktion.

I inledningen till boken beskriver Bryson hur hans barndoms naturvetenskapsläroböcker dels var svåra att greppa, dels inte alls gav honom svar på de frågor han undrade över. Inte minst frågan ”Hur kan de veta det där?!” Då dessa frågor förblev obesvarade förvandlades naturvetenskap (”science”) i Brysons ögon till något obeskrivligt tråkigt. Det var först i slutet av 90-talet, när han var nära 50 år gammal, som han började reflektera över det faktum att han inte hade en aning om något av allt det som försiggår på vår planet.

A Short History of Nearly Everything är alltså resultatet av Brysons inläsning och intervjuer med forskare som, till skillnad från honom själv, aldrig uppfattat naturvetenskap som något tråkigt utan snarare livets salt. Förklaringarna och framställningarna är dessutom kryddade med en del upplivande vetenskapshistoria, eftersom det ju ofta är via historiska misstag som vi nått nutidens kunskap.

Jag är ingen stor fantast av vare sig fysik, astronomi eller kemi men kan bara helhjärtat instämma i hyllningskörerna (Bryson fick bland annat EU:s Descartes-pris för vetenskapskommunikation 2005). Den egna författar-/upptäckarrösten finns med läsaren, men utan att den blir påträngande eller självmedveten. Samtidigt ger Bryson gott om utrymme till de personer han sökt upp för att få kunskap om allt från universum och big bang till atomer, via geologiska spörsmål och utvecklingen av den flora och fauna som täcker jordklotet idag. Innehållet är både pedagogiskt och underhållande, där de underhållande delarna kommer oftast från de vetenskapshistoriska berättelserna som han strösslar det hela med.

A Short History of Nearly Everything är helt enkelt en otroligt välskriven och välbalanserad populärvetenskaplig (och -historisk) skildring av såväl det obegripligt enorma som det obegripligt diminutiva. Det förhållandevis modesta betyget kommer sig av att jag trots den välskrivna läsningen fortfarande inte är särdeles intresserad av vare sig fysik, astronomi eller kemi.

Höstväsen: Skräckberättelser (2017)

Av ingen mer högtravande anledning än att komma över någon köpsummegräns på AdLibris klickade jag ned skräckantologin Höstväsen i kundkorgen. Dels är det intressant att se vad som finns ”därute” i den svenska skräcklitteraturen, dels innehöll antologin Anders Fagers ”Dejta med Liam” som jag hittills saknat i bokhyllan.

Boken är utgiven av B. Wahlströms och i princip alla novellerna fokuserar därför på yngre huvudpersoner. Inte mig emot, jag finner fortfarande ett nöje i att läsa ungdomslitteratur. Bra böcker är bra böcker, oavsett målgrupp.

Kruxet med just tonåriga huvudpersoner skulle möjligen vara det språkliga. Jag är sannolikt den minst lämpade att avgöra om tonåringarna i de aktuella novellerna har ett autentiskt språk eller inte. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag upplever en del av dem som en smula krystade, som om jag själv skulle försökt gissa mig till hur snacket går. Eller också handlar det bara om att särskilt Madeleine Bäck lyckats få till en ton som känns rapp och cool, vilket gör att jag köper hennes tjejgäng betydligt mer helhjärtat.

I min läsning är också Bäcks och Fagers bidrag de bästa antologin har att erbjuda. Båda författarna arbetar med kontraster på ett sätt som gör att novellerna lyfter sig över mängden och levererar något mer. De övriga lyckas sällan gå utanför sitt enskilda koncept eller anslag. Madeleine Bäck har skapat en härlig kombo mellan högteknologi och den klassiska Svarta Madame-myten medan Fager dyker ned i den problematiska balansgången mellan ett vanligt tonårsliv och att vara ondast på Kungsholmen.

Köp för all del Höstväsen, den var inte farligt dyr och det är trevligt med en ”riktig” bok med hårda pärmar. På något sätt känns det också mer lämpligt om man tänker sig upplägget skräcknoveller, mörker, höststormar och en sprakande brasa jämfört med mer digitala alternativ. Dessutom var som sagt Madeleine Bäck och Anders Fagers bidrag så pass bra att de närmast på egen hand motiverar ett inköp.

Donaldismen – En muntert-vitenskapelig studie over Donald Duck og hans verden (1973)

alt.titel: Ankismen – En djupvetenskaplig studie i Kalle Anka och hans värld

Under min barndom fanns det inte så mycket serietidningar i hemmet, förutom Bamse. Seriealbum, absolut, men få av de där bjärt glansiga och något tunnare produkterna. Jag vet faktiskt inte om det berodde på att mina föräldrar helt enkelt tyckte bättre om Mumintrollen, Lucky Luke och Tintin än Kalle Anka & Co. eller om det hängde på att man kunde låna sagda seriealbum helt gratis på biblioteket?

Fortsätt läsa ”Donaldismen – En muntert-vitenskapelig studie over Donald Duck og hans verden (1973)”

X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)

Det är inte alla förunnat att få till en romandebut som Robert Harris med sin Fatherland. En andlös alternativhistoria där Hitlertyskland gick vinnande ur andra världskriget och därmed lyckats förtrycka sanningen om förintelsen. Men Harris var i och för sig ingen ovan skribent innan publiceringen 1992 (Fatherland blev så framgångsrik att Harris kunde bli författare på heltid), han hade jobbat på både BBC och The Observer samt släppt ett antal faktaböcker.

Fortsätt läsa ”X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)”

Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Fortsätt läsa ”Jakten på en mördare (2009)”

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

Fortsätt läsa ”X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)”

Söndagsvägen (2020)

Från Poltava i Ukraina till Söndagsvägen i Hökarängen. Från minutiöst beskrivna truppförflyttningar till nästintill lika minutiöst beskrivna polisefterforskningar. Antingen är jag mer intresserad av polisefterforskningar eller också har Peter Englund lärt sig att skriva än mer flyhänt på färden böckerna emellan. För medan jag kanske inte alltid lyckades hålla engagemanget vid liv inför Kalle dussins armé är det inga problem att fascinerat hänga med till sista ordet är sagt när det gäller mordet på den unga Kickan Granell 1965.

Fortsätt läsa ”Söndagsvägen (2020)”

X2: Jan Guillou (2009 & 2014)

En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.

Fortsätt läsa ”X2: Jan Guillou (2009 & 2014)”

Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)

Efter att ha tagit sig igenom 272 sidor enbart ägnade åt Tremors (filmer och TV-serie) kan jag lugnt konstatera att jag nu vet avsevärt mer om serien än när jag gjorde för ett halvår sedan. Det kan till och med vara så att jag vet mer än jag egentligen ville veta…

Fortsätt läsa ”Seeking Perfection: The Unofficial Guide to Tremors (2015)”

They Shall Not Grow Old (2018)

Nästan exakt ett år innan Sam Mendes 1917 började sopa prisgalorna rena på nomineringar och vinster hade en annan första-världskrigsfilm premiär, även den något av ett tekniskt underverk. BBC och Imperial War Museums hade tagit kontakt med Peter Jackson redan 2015 för att höra sig för om nyzeeländaren skulle vara intresserad av att göra något för dem inför 100-årsjubiléet av första världskrigets eldupphör den 11 november tre år senare.

Fortsätt läsa ”They Shall Not Grow Old (2018)”