You are currently browsing the category archive for the ‘Road movie’ category.

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Ja, det är väl ingen större hemlighet att Vaction är ett slags omtag på Ett päron till farsa-filmerna där vi får träffa den numera uppväxta familjen Griswald. Sonen Rusty har verkligen kanaliserat Clark Griswald i det att han är en sann family man vilket inbegriper att bestämma saker för familjens räkning utan att fråga den först. Som semesterplanerna exempelvis.

På samma sätt som för 32 år sedan går förstås också det mesta åt pipsvängen, det är bara lite råare den här gången. Mer spyor, mer bajsskämt och fler sexanspelningar. Är det då roligare? Själv är jag i ärlighetens namn inget större fan av ursprungsfilmerna och Ett päron till farsa 2.0 visade sig inte heller direkt vara min grej.

Jag tycker inte att det är jättekul att se Christina Applegate kaskadspy efter att ha halsat en tillbringare billigt öl i ett desperat försök att leva upp till sin collegepersona Debbie Do Anything. Steele Stebbins lillebrorsmobbning av Skyler Gisondo gör mig mest förbannad över hur handfallna föräldrarna är på att ta itu med det lilla krypet på allvar. De första sekunderna av Chris Hemsworths hoprullade tubsockor i kallingarna räckte så bra så, men Vacation ger mig två minuter av den varan.

Filmens humor är i nio fall av tio för väntad och för övertydlig. Ed Helms Rusty är långtifrån idiotmakar som Homer Simpson, Peter Griffin eller Randy Marsh men har icke desto mindre en fru som är totalt out of his league och vars råd han högaktningsfullt struntar i.

Den finns i alla fall en rolig scen med revirpinkande (inte bokstavligt talat, tackom och lovom) poliser. Både Christina Applegate och Skyler Gisondo är sympatiska. Och…det var väl ungefär det.

Trainwreck (2015)

Det är kanske enklare att komma på saker som singeljournalisten Amy inte drömmer om. Hon drömmer inte om att skeda med sin älskade om natten. Inte om tomtebolycka och barn med ett vitt trästaket. Inte om ett hälsosamt liv och en kropp i fysiskt topptrim. Nej, så länge hon kan dricka så mycket vin hon har lust med, ligga runt så pass mycket hon har lust med och sedan ha sett till att sjasa ut killen genom dörren innan morgonen randas är hon rätt nöjd. Intimitet är verkligen inte Amys grej. Men ska idrottsläkaren Aaron vara mannen som ställer dessa modesta pretentioner på ända och få henne att drömma om (eller i alla fall överväga) något som skrämmer skiten ur henne?

Nå, men ståupparen Amy Shumers manus regisserat av Judd Apatow var ett klart uppköp jämfört med familjesemestern. Ok, det är väääääldigt många av skämten som bygger på sex i ett eller annat avseende och alla är verkligen inte top notch. Men samtidigt tycker jag att Schumer lyckats skapa en något så när sammanhållen historia runt Amy även om filmen i allt väsentligt är en klassisk romcom med flippade könsroller. Dessutom upptäcker jag efter ett tag att jag faktiskt bryr mig om rollfigurerna, särskilt relationen mellan Amy, systern Kim (spelad av Brie Larson) och deras vresige far Gordon (spelad av komikern Colin Quinn).

Amy Schumer lyckas vara både sympatisk, medkännande och egoistisk i en rätt härlig blandning. Att Trainwreck sedan får det att verka skrattretande enkelt att ta sig i kragen, sluta med både sprit och gräs cold turkey och få ordning på sitt liv får man nog bara blunda och svälja. Vi befinner oss ju ändå i romcom-country.

Annonser

Chance är en föräldralös kille som får en andra chans hos familjen Burnford. Hans tidigt grundande rädsla för att bli övergiven blir plågsam verklighet när familjen lämnar honom hos en god vän för att dra till San Fransisco där pappa Bob har fått ett nytt jobb. Men Chances kompis Shadow övertygar honom om att familjen inte alls är så nyckfull i sin kärlek, det har bara skett ett enkelt misstag. Om de kan ta sig tillbaka till familjens hus ska nog allt ordna sig igen.

Läs hela inlägget här »

sophelikopternalt.titel: The Garbage Helicopter

Hade det inte varit för att jag hade en form av personlig relation till dagens film hade jag sannolikt, skrikande av skräck, sprungit så långt från biografen jag bara kunde när den entusiastiskt jämfördes med Jim Jarmusch ”mästerverk” Stranger Than Paradise.

Läs hela inlägget här »

MazerunnerNågot är fel med världen. I mitten av en gigantiskt onaturlig labyrint vaknar det upp pojke efter pojke, alla utan några distinkta minnen av sina tidigare liv. Tills den siste, Thomas, anländer. Han är annorlunda än de andra på många sätt, bland annat genom att vara betydligt mer benägen att ifrågasätta etablerade principer och regler. Kanske beror det på att han tycks ha fler minnesfragment som rasslar runt i skallen jämfört med de andra?

Läs hela inlägget här »

Railsea(Nästan) sista boken ut i vad som blev något av ett Stephen King-China Miéville-maraton. Jag tyckte definitivt att jag hade tidigare erfarenhet av Miéville och det var ju just därför jag ville fortsätta bekantskapen. Från att ha varit helt överväldigad har väl romansen svalnat en aning. Jag har insett att den gode Miéville faktiskt inte är ofelbar. Den första ”besvikelsen” på listan blev bläckfiskhumoresken Kraken och den andra blev tyvärr också denna sista Railsea.

Läs hela inlägget här »

FandangoIbland får Askungen inte bara dansa på balen utan också landa både prinsen och halva kungariket (om den tillkommande inte är utrustad med ett vattentätt äktenskapsförord förstås). Kevin Reynolds var en drygt 20-årig filmstudent med studentverket Proof i bakfickan. Proof var tillräckligt välgjord för att få Mr. Steven Spielbergs uppmärksamhet och hans bolag Amblin Entertainment producerade Reynolds långfilmsdebut Fandango. Vid den inspelningen blev han bästpolare med en annan Kevin vilket ledde till att de samarbetade med filmer som Dances with Wolves, Robin Hood: Prince of Thieves, Rapa Nui och Waterworld.

Läs hela inlägget här »

Emperors new grooveDen artonårige incakejsaren Kuzco är van att få allt han pekar på, det är liksom en av bonusarna med att vara kejsare. Och just nu pekar han på bonden Pachas by som råkar vara belägen på just den bergstoppen där den unge despoten bestämt sig för att bygga Kuzcotopia. En liten födelsedagspresent från Kuzco till Kuzco kan man säga.

Läs hela inlägget här »

One Millions Years BCVärlden är ung, men hård och ogästvänlig. Att döda eller dödas är vad som gäller och människans enda övertag är hennes list. Fast så värst mycket list vet jag inte om man påstå finns hos den stam av tidiga hominider vi får möta. De kan visserligen lura ett vårtsvin att ramla ned i en grop, men den sociala strukturen bygger helt på att den starke tar vad han vill ha, må det sedan vara stekt gris eller kvinnor.

Resultatet är ständiga slagsmål mellan staminvånarna, åtföljda av de grymtningar som tycks utgöra hela deras kommunikationsbas. I ett sådant besegras Tumak av sin far och resultatet är att han söker sig bort från stammen. I flera dagar vandrar han genom den nyfödda och föga tillmötesgående världen, full som den är av enorma ödlor, spindlar och dinosaurier.

Läs hela inlägget här »

Nicholas NicklebyUpp som en sol och ned som en pannkaka. Och så upp igen, för att göra ett par halva pannkakor på vägen. Ungefär så låter Charles Dickens sin Nicholas Nickleby genomleva den del av sitt liv som beskrivs i boken som bär hans namn.

Nicholas och Kate Nickleby är syskon som blivit ställda på bar backe efter faderns död (möjligen direkt orsakad av dåliga investeringar). De vänder sig tillsammans med sin lätt förvirrade moder till London och farbrodern Ralph Nickleby. Men Ralph är långtifrån den kärleksfulle släkting som den decimerade familjen skulle behöva i det läget.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Diligensen

StagecoachTrots att jag medvetet valde Stagecoach just för att den var förhållandevis kort (96 minuter) blir jag överraskad av det extremt ekonomiska berättandet. Jag borde ändå ha kommit ihåg till exempel You Only Live Once, but there you have it. I en fullkomligt andlös takt får vi veta att apacherna är på krigsstigen, att de röda vildarna har slagit ut telegrafkommunikationen samt att Ringo Kid är på rymmen undan rättvisan och tydligen ute efter bröderna Plummer som befinner sig i Lordsburg.

Vilken tur då att diligensen som ska avgå från Tonto är på väg till just Lordsburg. Sheriffen Curly hoppar på, tillsammans med Lucy Mallory som ska möta sin militärman, proffsspelaren mr. Hatfield som tycks ha någon koppling till mrs. Mallory, den försagde mr. Peacock samt den koleriske och extremt nervöse bankdirektören Gatewood.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg