You are currently browsing the tag archive for the ‘Ålderdom’ tag.

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Och redan där, Mickey, skulle jag vilja stoppa din svada för ett par sekunder. För i mina ögon är Wonder Wheel snarare en berättelse som bygger på kontraster, vrångbilder och motsägelser. Till att börja med är det en Woody Allen-film utan ett förhållande mellan en äldre man och en yngre kvinna, men däremot ett mellan en äldre kvinna och en yngre man (dock får Han fortfarande goda möjligheter att förklara den intellektuella världens under för Henne). Wonder Wheel är vare sig särskilt rolig eller mysig, även om den allt som oftast badar i ett gyllengult sommarkvällssolsken. Vi får heller ingen uppenbar Woody Allen-kopia modell yngre.

Filmen är inte så mycket bitterljuv, som enbart bitter. Den utspelas i en miljö vilken av tillfälliga besökare upplevs som ett drömskt fantasiland, en plats för nöje och avkoppling. Men för de som lever och verkar där är stället snarare ett rent helvete; högljutt och vardagsslitigt. Mest av allt ett monument över krossade drömmar.

Och med närvaron av James Belushi som den hängbukade Humpty är det inte särskilt svårt att också se Wonder Wheel som själva antitesen till sitcom-serien The World According to Jim. Inte för att jag finner Belushi särskilt underhållande i nyss nämnda serie men här är det inte ens meningen att han ska vara det. Istället är han en bufflig typ som ständigt halkar omkring på alkoholismens gräns. Humpty är i Woody Allens regi gift med Kate Winslets Ginny. En kvinna som förvisso ligger bortom hans nivå rent utseendemässigt men som samtidigt är så trasig och bruten som människa att det inte känns särskilt underligt att de är tillsammans. De är både sina egna och varandras värsta fiender

Inte heller har paret några rara och förnumstiga barn. Istället måste de trängas i den lilla lägenheten med Humtpys dotter Carolina som allt för ung och dum gifte sig med en gangster och nu lever under dödshot från sin make. Plus Ginnys son Richie som skolkar från den välbehövliga sommarskolan för att istället hänga på biograferna och dessutom är en miniatyrpyroman av rang.

Inget fel på en tragedi i sig, även om den skulle komma från Woodey Allen. Problemet jag har med Wonder Wheel är att tragiken aldrig känns på djupet utan reduceras till banalt skådebröd. Belushi och Winslet lyckas aldrig ta sig bortom två relativt endimensionella rollfigurer. Deras utbyten (för att inte tala om utbrott) blir ofta teatraliska och melodramatiska. Kanske är det också därför som jag av någon anledning känner mig mer överraskad av Belushis insats än Winslets? Honom har jag aldrig haft någon större respekt för och här levererar han i alla fall något annorlunda, medan jag ju vet att Winslet kan så mycket bättre och mer.

Möjligen färgas den här uppfattningen också av att Humpty i alla fall ibland framstår i ett någorlunda sympatiskt sken medan Ginny inte ges några sådana bonuspoäng. Hon är genomgående den labila hysterikan och harpyan. Sliten och härjad; ful i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. På sin födelsedag (en dag som enbart markerar att hon blivit ännu ett år äldre) tycks hon inte kunna bestämma sig för om hon ska försjunka i apatisk depression, supa bort sina bekymmer eller helt enkelt bli galen. Jag får en distinkt känsla av att Allen faktiskt inte tyckt särskilt mycket om denna kvinna och därför gjort henne överspänd, åldersnojjig, hämndlysten, inbilsk och ogin. Vem kan då skylla männen för att de föredrar den lättsamma och okomplicerade (och, icke att förglömma, yngre) Carolina?

Så även om Allen gör halt innan Wonder Wheel hunnit kravla sig lika långt ned i träsket som Irrational Man har den tyvärr redan slagit in på samma väg det gäller de kvinnliga rollerna. Den äldre och kärlekssvultna kvinnan är ett lätt byte vad gäller både kropp och själ samtidigt som hennes neurotiska klängighet helt och fullt ursäktar hennes kassering till förmån för en yngre årsmodell.

Annonser

The InternRedan år 1970 skaldade HasseåTage i sin 88-öresrevy med sången Blå Stetsonhatt: ”Vid trettitre, e´ man passé/vid trettifem, så kan man hälsa hem/vid fyrtio jämnt, e´ man ett skämt”. De frågade sig vad man skulle hitta på om man inte nöjde sig med att ”sitta i stadsparken och mata duvor”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser