alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies
Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.
alt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned
Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.
Bodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.
alt. titel: Mörkrets hjärta
Ännu en av dessa klassiska böcker som man ”ska” ha läst. Inbäddat i den finns minst fyra klassiska citat som man ”ska” känna till – kan du hitta dem i det här inlägget? (Hint: ett av dem är titeln…)
För att får en snabb och i mina ögon tydlig uppfattning om skillnaden mellan Stephen Kings bok The Shining och Stanley Kubricks film med samma namn räcker det med att läsa bokens första mening och se filmens första minut.
Boken inleds nämligen med att Stephen King låter Jack Torrence (familjefader, alkoholist, våldsverkare och skrivkrampande författare) i bittert men maktlöst vredesmod svära över den pompöse hotellmanagern Stuart Ullman. Men det är knappast en vrede som han kan ge uttryck för eftersom anställningsintervjun hos Ullman för jobbet som fastighetsförvaltare av hotellet Overlook är hans sista chans innan den lilla familjen helt går under. Stanley Kubrick å sin sida inleder filmen The Shining med en andlöst svepande inflygning mot och panorering över hotellet som ruvar likt en muräna i sin bergsgömma.
Om man inte kan sjunga, dansa eller skådespela, hur då ta plats på världens scen? För unge Michael Gordon Petersen står svaret lika klart skinande som inflottade muskler: kändisskap i form av en fängelsekund begiven på slagsmål och gisslantagande. ”Prison was a place where I could sharpen my toools. Hone my abilites”.
Precious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.
Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.
Två gossar som redan i elvaårsåldern vet att uppskatta kvalitetsfilm som Kubricks A Clockwork Orange, det kan väl inte bli något annat än välartade små filmnördar av dem?
Eller också blir de femtonåriga professionella gangsters där enda utbytet från ovan nämnda film är det häftiga ultravåldet. Där det minst uppseendeväckande brottet de begår består i att sno accessoarer så att de klä ut sig till Alex DeLarge och hans polare. Gabriel och Leon är bröder, ett obrytbart förbund och ett band så starkt att det kvittar att Gabriel just nu befinner sig på utsidan i förorten Råby medan Leon befinner på insidan av högsäkerhetsfängelset Aspås.
Demons of the Mind börjar med en rejäl tankenöt. Överallt listas den som kommande efter Straight on Till Morning (även om de producerades samma år), men förtexterna informerar oss om att Demons of the Mind ”introducerar” Shane Briant som ju i den tidigare filmen spelade den galne Peter/Clive. Lista ut den, om ni kan…
Alltnog, här får Shane variera sig storligen genom att spela den galne Emil Zorn (can you say type casting?), bror till den galna Elisabeth Zorn och son till den galne Friedrich Zorn. Just det, syskonens mamma tog livet av sig inför ögonen på sina telningar också. Och det var väl det hela…
Två år har gått sedan kapten James T. Kirk övergav bryggan på U.S.S. Enterprise, men ett enormt energimoln som hotar jorden ger honom chans att kasta sig upp i sadeln igen. Den degraderade kaptenen Willard Decker (“Seeeeventh heaven…”) får som tröstpris sköta två heltidsjobb: andrekapten och science officer.
Men Kirk känner sig inte hel utan hela sin gamla besättning på plats. Uhura, Scotty, Sulu och Chekov har aldrig lämnat stjärnflottans trygga famn, Bones måste däremot övertalas en smula innan han sedvanligt muttrande (syster Chapel är doktor Chapel nu för tiden, vartärvärldenpåväg?!) tar sig an sina plikter. I sista sekunden ansluter förstås också Spock vars närvaro degraderar stackars Decker igen eftersom det är otänkbart med en annan science officer på Enterprise än Spock.
Nu är man nästan redo att ta sig an energimolnet, först måste bara Kirk och Decker ha en liten pisstävling. Kirk har erfarenheten men är obekant med Entreprises nya funktioner, vilket Decker inte kan låta bli att påpeka.
Rörliga bilder och tryckta ord 