You are currently browsing the tag archive for the ‘Depression’ tag.

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Maken Drew har fullt upp på jobbet och kopplar hellre av med lite TV-spel än att prata med sin utsjasade fru. Vardagsrumsgolvet är en tortyrliknande hinderbana av legobitar, leksaker och mjukisdjur. Middagarna består av mikrovärmd pizza och broccoli. Mammarollen innebär att man inte längre kan säga ”I wanna kill myself” på skämt eftersom barnen blir oroliga. Och inte blir det bättre av ytterligare ett tillskott till familjen, vilken i sin tur sätter igång ännu en vardagsrutin, ovan på alla de tidigare, med blöjbyten, mjölkstockning, såriga bröstvårtor och babykräksfläckar på det mesta.

Så mot alla sina principer ringer Marlo ändå till den där natt-nannyn som rikemansbrorsan talade sig så varm för. Alltså en person som kommer på kvällen och är vaken hela natten för att hålla baby Mia lugn medan mamma bara behöver vakna precis så mycket att hon kan amma i sängen utan att somna ovanpå den lilla. In i Marlos liv kommer sålunda Tully som ett yrväder en aprilkväll och en hel hoper kloka saker att säga till den utmattade modern. Sakta men säkert börjar Marlo att leva upp under Tullys välgörande inflytande.

Som så ofta med våra filmspanarval hade jag ingen som helst koll på vad Tully skulle handla om, bara att filmen var regisserad av Jason Reitman och att Charlize Theron spelade huvudrollen.

Och i fallet Tully måste jag säga att jag fäste mig mer vid Charlize skådespeleri än Jasons regi. Hennes Marlo känns befriande vanlig med osmickrande amnings-BH:ar, uttänjda och urtvättade toppar samt halvflottigt hår. En kvinna som övertygar både när hon älskar sina ungar och när hon uppenbarligen önskar att de bara skulle hålla klaffen och göra som hon säger åt dem för en gångs skull.

Samtidigt måste jag erkänna att det antagligen är Jasons regi som gör att den inledande och avslutande scenen mellan Marlo och sonen blir både ömsint, innerlig och vacker. En slags bekräftelse på att den där vardagstrallen kan bjuda på melodiösa slingor ibland och inte bara Bananer i pyamas.

Det som inte riktigt är i samma klass är tyvärr manuset av Diablo Cody. På det hela taget blir Tully både i sin berättelse och sin dialog märkligt schizofren. Ibland är det både subtilt och roligt medan det i andra lägen blir antingen övertydligt, allt för outtalat eller ansträngt och påklistrat. Det intressanta i sammanhanget är att vissa samtal som jag under filmens gång tyckte var väl ytligt poppsykologiska faktiskt blev bättre i backspegeln och det får väl ses som ett kvalitetstecken?

Tullys styrka ligger alltså inte i vare sig handling eller dialog, utan i porträttet av en kvinna i förhållande till både sig själv, sina barn och sin familj. Det är en film som lyfter intressanta frågeställningar även om den inte alltid själv lyckas leverera tillfredsställande svar på dem.

Vad tyckte de andra filmspanarna om mamma-vardagstrallen?
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?
Jojjenito
The Nerd Bird
Fredrik on Film

Annonser

Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.

Agnes ömt vårdade fiol får ta sig en simtur med Poseidon utanför konserthuset och hon skäller ut cykeldrummeln efter noter (heh…). Men Hugo är ju så rar när han kommer för att be om ursäkt, utrustad med rosor och allt, och Agnes låter honom omgående bjuda på räkostmackor i studentläggan.

Men relationen med Agnes slutar inte särskilt lyckligt och det krävs ytterligare en cykelkrock, den här gången med en gris, och en halvt avdankad cirkus för att återuppväcka Hugos livsandar. På denna cirkus finns nämligen inte bara den ekonomiskt handikappade direktören Robert Casall som brinner för en sågspånsdammig cirkusnostalgi utan också den väna men mystiskt stumma Anna.

Hugo gör ett flertal försök att återgå till vardagen med föreläsningar, mobiltelefoner och gasker men Cirkus Margôt utövar en märklig lockelse på honom. Det visar sig också vara en perfekt arena för vilka märkliga egenskaper Hugo nu än har som gör honom till en fena på att lösa alla cirkusens problem, från bokföring till clownnummer och hästdressyr.

Helena Bergström har kanske slagit in på en ny väg och börjat specialisera sig på filmer med ordet ”jävla” i titeln. Eller också är svordomen i Vilken jävla cirkus helt enkelt ett försöka att casha in på den tidigare En underbar jävla jul, vilken blev ganska framgångsrik i juletider för ett par år sedan.

Julfilmen tyckte jag oväntat bra om, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade några som helst förhoppningar eller förväntningar på den aktuella cirkusfilmen. Men även utan sådana krav på sig blir det inte mycket till föreställning från Vilken jävla cirkus.

Först som sist ska sägas att åtminstone en del av skådespelarprestationerna är bra, i vissa avseenden till och med bättre än vad filmen egentligen förtjänar. Regissörsdottern Molly Nutley spelar Anna och hon gör inte bara bra ifrån sig för att hon under kanske halva filmen inte behöver säga så mycket. När hon väl gör det flyter svadan nämligen riktigt naturligt. Gustav Lindh som Hugo har en svårare match med en hel del hopplösa repliker som tycks vilja få honom att åkalla en ”charmigt” stammande Hugh Grant. Trots det tycker jag att även han lyckas så pass bra att det ska bli spännande att se vad han ska hitta på härnäst.

Cirkusdirektören spelas av Tomas von Brömssen som givetvis inte är dålig. Men jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag direkt fäster mig vid hans halvalkade drömmare, vilken hellre lever på dammig nostalgi än konfronterar den bistra verkligheten. Men därefter följer en veritabel kavalkad av parodiskt överspelande östgötskor, kajalälskande eldslukare, ilskna clowner med mindervärdeskomplex och ännu ilsknare ryska hästdressörer.

Möjligen ska de ofta upprepade försäkringarna om att cirkusen är en plats för magi och sagor övertyga tittaren att det inte är någon idé att ifrågasätta vadhelst filmen slänger fram i vår väg (Griskrockar! Sångnummer!). Den Amélie-snyltade dragspelsmusiken från Jennie Löfgren och Anders Herrlin är antagligen menad att fungera på samma sätt.

Själv blir jag dock inte tillräckligt förförd av sepiatonade tillbakablickar och frieserhästar i motljus för att gå på den lätta. Istället för Edward af Sillén och Daniel Réhn är det nu Helena Bergström som på egen hand totat ihop manuset och det är tyvärr fullt av övertydligt berättande, svaga rollfigurer och märkliga repliker. Bergström bjuder på allt för många bilder lika nötta som von Brömssens hågkomster (mobiltelefoner med hemska besked som faller i slowmotion, undervattenskamp för att nå den älskade). Molly Nutley verkar ha kommit utrustad med en alldeles egen motljuslampa och hennes Anna tillåts bli märkligt öppen märkligt fort under Hugos närmast mirakulösa inflytande.

Vilken jävla cirkus är dock långt ifrån lika usel som maken Colins senaste bottennapp Medicinen, där Bergström enbart tog plats framför kameran. Om jag fick bestämma skulle hon försöka utvecklas bakom den istället.

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Det är sent 70-tal och Agne brukar samma mark som hans farfarsfar en gång bröt. Som en modern version av Utvandrarna tycks en stor del av slitet bestå i att släpa bort enorma gråstensblock från åkrarna. Nu arrenderar Agne förvisso marken istället för att äga den själv men med en så handfallen arrendator som Krister tycks familjen inte sväva i någon större fara att förlora gården. Agnes sturiga vägran att hoppa på sådana nymodigheter som potatissättare och slå höet med något annat än lie resulterar inte i mer än halvlama hot om att avsluta arrendet i förtid.

För Agne är det givet att äldste sonen Klas ska ta över gården medan Klas själv hellre traskar runt i skog och mark med sin fältkikare och spanar in fåglar. Eller tjejer. Vad som helst som låter honom fly det bistra hemmet där arbetet på gården mest framstår som ett vardagsslit utan dess like. Hustrun Gerds försynta förslag att de kanske ska ”ta lite fritt” när den värsta vårhetsen är över, med sådd och allt, möts av en tjurig kommentar om att det minsann fortfarande finns att göra ”så det räcker och blir över”.

Nej, Agne är ingen lustigkurre och snart förstår man också att det fattas honom något mer än bara en generellt solig syn på världen.

Alltså, psykisk ohälsa är inget man skämtar bort (särskilt inte så nära inpå E.A. — Efter Avicii) men så här tråkigt kan det bara inte få vara. Korparna visar upp en gravallvarlig parad av brungrå scener inomhus, i ladugården eller ute på åkrarna. Scener vilka i sig sällan tillför något ytterligare när de två grundstråken — Agnes dåliga mående och Klas längtan bort — väl blivit etablerade. Tyvärr lyckas inte filmen uppamma tillräckligt intresse för att jag ska ha något tålamod med ivrigt zoomande, intetsägande landskapsbilder, klagande fioler i scoret, bondebestyr eller tystlåtet och monotont inlassande av falukorv och rotmos vid matbordet.

Kanske är det den här allt övergripande tristessen som gör att jag heller aldrig riktigt orkar bemöda mig med att få någon rätsida på filmens kronologi. Eftersom scenerna inte på något tydligt sätt hänger ihop i det avseendet (sker den kärlekslösa avrunkningen eller påsättningen under hösten eller våren?) kan det ha gått en dag, en vecka eller en månad mellan dem och jag har svårt att avgöra vilket som gäller. Agne dras med en svår skada som han fortfarande har bandagerad i slutet av filmen trots att det måste ha gått minst ett halvår sedan han ådrog sig den. Det skulle väl ändå föreställa ett svenskt 1978, inte 1878? Någon slags samhällsfinansierad vårdapparat måste ändå finnas även ute på landet?

Agne spelas av Reine Brynolfsson och hans speciella leverans gör inte mycket för att lända Agne vare sig naturlighet eller lätthet. Jag måste säga att jag är något förbryllad över Brynolfssons guldbaggenominering – i mina ögon skapar hans skådespel inget mer än en grinig gubbe som känns relativt välbekant.

Även den unge Jacob Nordström som Klas är nollställd eller avstängd, men jag kan mycket väl tänka mig att det är i enlighet med anvisningarna från regissör Jens Assur. Om Assur siktade på att göra en film som präglas av samma lättsinniga sorglöshet som hos Agnes gråstenar är det bara att gratulera – mission accomplished! Förutom i ett par undantagsfall tror jag banne mig inte att en enda av filmens medverkande någonsin ler. Yes, it’s THAT kind of movie.

Om inte annat blev Korparna en bra anledning att åter mässa mitt filmtittarcredo: hellre en dålig film än en tråkig film. Hellre en Cannibal! The Musical än en Korparna.

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

FilmspanarnaArkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.

Läs hela inlägget här »

Crime and Punishmentalt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment

Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?

Läs hela inlägget här »

FreedomLikt en jycke ständigt på jakt efter det perfekta gömstället för sina råhudsben tycks amerikaner ständigt vara på jakt efter det gäckande konceptet The Great American Novel. En roman som på ett eller (oftast) flera hundratal sidor på ett unikt och samtidigt träffsäkert sätt lyckas fånga tidsandan i den period när den är skriven. Trots att jag själv inte är särdeles bekant med vare sig begreppet eller de romaner som skulle kunna ingå i det är det svårt att värja sig för intrycket att Jonathan Franzens Freedom med självklarhet måste vara en sådan Stor Roman.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser