You are currently browsing the tag archive for the ‘Depression’ tag.

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Det är väl ungefär det knippe orsaker som för kompisgänget Josh, Mark, Christian och Pelle till Pelles hemort någonstans i det extrem-rurala Hälsingland. Med på färden också också Christians flickvän Dani. Tjejen som de andra försökte övertala honom att göra slut med (bland annat i syfte att hitta någon ”who actually likes sex”) när en familjetragedi skickade henne rakt ned i depressionens djup vilket förstås omöjliggjorde dumpningsaktionen.

Nu är den lilla gruppen utlämnade på vinst och förlust till ett kollektiv av vitklädda och drömskt leende människor. Ett kollektiv som å ena sidan tycks nästan lite väl uppspelta vid möjligheten att välkomna främlingar till deras nio dagar långa helgdag men som å den andra visar sig leva efter regler och ritualer vilka är minst sagt svårsmälta för den oinvigde. Och då snackar vi inte den sociala pressen att skämma ut sig med ”Små grodorna” kring midsommarstången.

Av omvärldens reaktioner förstod jag att Ari Asters debut Hereditary var en sådan där film som delade publiken. Antingen tyckte man den var briljant och annorlunda eller också såg man den som krystat prettoskräp. Fördelen var att när ungefär samma omdömen började trilla in om även Midsommar var jag åtminstone någorlunda förberedd inför titten. Regissören skulle i alla fall inte servera mig någon lättsmält och generisk Annabelle-röra.

Och det måste jag ge Aster – han är en jäkel på att skapa en tryckande och obehaglig stämning. Han har ett bra öga för bilder som ger intryck av att något inte riktigt är som det ska men som är svårt att sätta fingret på. Att sammanfoga dem med beteenden och händelser som var för sig kanske inte är särskilt uppseendeväckande men som i det stora hela lägger ett oroväckande pussel. Ett om natten konstant gråtande spädbarn i den gemensamma sovsalen. En upp-och-ned-vänd kamera och ibland brutalt hårdhänta klipp. Något som i ögonvrån och i kanten av bilden ser ut att långsamt pulsera eller andas.

Asters berättande låter sig väl kombineras med Pawel Pogorzelski urtvättade fototeknik, mörkare så länge vi befinner oss i Boulder och nästan smärtsamt ljust när vi förflyttats till Svedala (ety här härskar tydligen ”midnattssolen”). Och så förstås den elektroniska ljudmattan från den brittiske artist som kallar sig The Haxan Cloak.

Allt det här, plus en huvudperson som uppenbarligen mår skit rent psykiskt, gör att jag redan från början känner att jag hela tiden får kämpa en aning för att dra efter andan. Eller också handlar det om att Aster, med imponerande precision, lyckas pricka in en gigantisk skrämselfaktor för min del. För även utan alla konstigheter inser jag att jag inte för all honung i Hälsingland skulle vilja vara utslängd i ett sammanhang där folk går omkring och ler hela tiden, pratar om naturens harmoni eller inneboende hermafroditiska egenskaper samt med obehaglig intensitet tittar mig djupt i ögonen och säger ”Välkommen hem”.

Så stämningsmässigt är Aster hemma relativt omgående för min del. Han lyckas också få till ett antal scener som genuint otrevliga, inte sällan chockerande grafiska på ett sätt som bara blir desto mer överraskande när jag fram tills dess vant sig vid den drömska atmosfären som präglar omgivningar och foto. Men samtidigt finns här andra scener som jag kanske inte direkt skulle kalla för pretto men som åtminstone gränsar till det fåniga, alternativt enbart konstiga. Weird for the sake of weird. Tyvärr tenderar de dessutom till att vara för långdragna, speltiden på 147 minuter är ibland svårmotiverad.

Temamässigt blir det också knepigare och här skär det sig tillräckligt mycket för att jag ibland till och med ska sitta och haka upp mig på detaljer. Som det faktum att alla är utomhus hela tiden men ingen verkar bli det minsta solbränd. Att den avslutande överdådigt pråliga blomsterprakten är långt ifrån vad som kan hittas på en svensk juniäng (filmen är inspelad i Ungern). Eller att Josh uppenbarligen tänkt sig inkludera Hälsingeritualerna (vilka dessutom knappast kan anses som generella för svenskt midsommarfirande) i en antropologisk ”thesis” men utan att i förväg kontrollera om han verkligen får dokumentera och publicera dem.

Mitt intryck är att Aster hellre fokuserat på bilder och scener som ska upplevas som skrämmande eller oroande än att lägga krut på att få sin mytologi och kollektivets trosgrunder att hänga ihop. Eller för den delen få dem att likna ett svenskt midsommarfirande. Det förekommer ett par björnreferenser men med tanke på den betydelse som djuret spelar i slutet är de för ytliga och oförklarade. En av dessa referenser är dessutom John Bauers klassiska ”Stackars lilla basse” från 1912 som hänger ihop med sagan som kallas ”Oskuldens vandring”. Men Dani, bra porträtterad av brittiska Florence Pugh, är ingen sökande oskuld som får hjälp av de vitklädda att finna sitt rätta jag utan en trasig kvinna på flykt. Huruvida hon verkligen söker en ny familj och i så fall hittar den i Hälsingland artikuleras inte tillräckligt tydligt för att det ska fylla någon funktion.

Sedan tycker jag också att Midsommar tappar i styrka genom att i allt för hög grad avsluta precis som en annan klassisk film i kategorin ”skräckfilm som inte är ’riktig’ skräck”. Så trots att även Midsommar tycks vara en film som publiken tenderar att antingen hata eller älska verkar jag landa någonstans i mitten. Den är bitvis riktigt obehaglig men alldeles för ojämn för att bli någon helgjuten succé.

star_full 2star_full 2star_full 2

Andra filmspanare har också återupptäckt ”svenska” midsommartraditioner, nämligen:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Annonser

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

YouTube är oerhört förtjust i författaren Jeffery Deaver. Alternativt är Deavers (ljudboks)förläggare inte intresserade att med ljus och lykta jaga efter olovliga uppspelningar av deckarförfattaren. Jag kunde nämligen utan några större besvär lyssna mig igenom närmare hälften av hans imponerande produktion, med fokus på brottsbekämparen Lincoln Rhyme.

Läs hela inlägget här »

Vid den lilla järnvägsknuten stöter Inga Dahl och Joakim Lundell ihop efter allt för många år isär. Ungdomskärleken gick i kras när Inga lämnade landsorten för att bli skådespelerska på Stockholms-scenerna och nu har Joakim bestämt sig för att ta jobb på en brasiliansk kaffeplantage. Under 24 timmar återupplivar de gamla minnen, först på jänvägscaféet och sedan i järnvägshotellets matsal. Men mötet lever på lånad tid (finns det något som andas mer av försvinnande minutrar än järnvägsstationer och flygplatser?), något de bägge är allt för medvetna om.

Läs hela inlägget här »

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

Wonder Wheel börjar nog så välbekant för att vara en Woody Allen-film. Förtexterna är av det sedvanliga typsnittet och ackompanjeras av en härlig liten jazztruddelutt (”Coney Island Washboard”). Tittaren hälsas sedan välkommen till 1950-talet av Mickey, aspirerande dramatiker och poet men för tillfället badvakt vid Coney Island, New York-bornas tillflykt för bad och nöjen. Såsom varande aspirerande dramatiker och poet förvarnar Mickey om att detta kommer att bli en berättelse full med symbolik, melodrama och ”larger than life characters”.

Läs hela inlägget här »

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Läs hela inlägget här »

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Läs hela inlägget här »

Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Lev Grossman, The Magicians
Roslund & Hellström, Tre minuter
Michael Connelly, The Lincoln Lawyer

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser