You are currently browsing the tag archive for the ‘Depression’ tag.

Det är tur att Hjalmar Bergman hittade på den unge Benjamin Borck, kallade Benbé. Annars hade han fått svårt att berätta historien som egentligen handlar om den berömde clownen Jac Tracbac. En man som började sina dagar med namnet Jonathan Borck, oäkting till en av sönerna i den välbärgade Borck-familjen samt en namnlös tjänsteflicka.

När vi får träffa Benbé är han alltså på väg till Amerika, landet som Jonathan Borck rymde till efter att han stulit både smycken och pengar. Där började han jobba på cirkus och blev efter ett tag upptäckt som ett lysande clown-ämne, under artistnamnet Jac Tracbac. Det tar dock den unge mannen ett bra tag innan han kan lyckas komma i kontakt med sin släkting som förbereder en storslagen comeback. Vilket förstås är till stor glädje för det syndikat som står bakom clownen och är beroende av hans framgångar.

Det är alltså genom Benbé som läsaren kan göra sin bekantskap med den som jag uppfattar är Bergmans egentliga huvudperson – den plågade clownen Jac. Men innan han faktiskt får en chans att lära känna mannen själv får Benbé först höra en massa historier om sin kände släkting. Sedan blir han också mer eller mindre shanghajad av representanter från syndikatet som inte vill ha några hinder i vägen för sin guldkalv.

Och det kommer kanske inte som någon större överraskning att Jac inte är en särskilt glad clown, snarare rastlös och lidande. Undan för undan blir det klart att hans framgång bygger på att han försätter sig själv i sådan dödsskräck att han gör tokroliga saker som publiken skrattar åt, delvis för att den uppfattar artistens rädsla. Under den föreställning som boken beskriver skäller Jac mer eller mindre ut den parasiterande massan som kommit för att glo medan han i princip går under framför deras ögon. It’s show business, people!

Vilka kan man då skylla för att Jac hamnat i den här rävsaxen? Jag uppfattar i alla fall tre kuggar i det maskineriet – dels publiken som aldrig kan få nog av enkla sensationer, dels syndikatet som byggt sig en förmögenhet på publikens sug efter artisternas hjärteblod. Men också Jac själv, vars främsta egenskap kan beskrivas som ”liknöjd”. Oavsett vad som händer säger han ”Utmärkt” och tycks aldrig ha någon egen vilja att tala om. Han agerar sällan på egen hand utan skuffas mest bara runt som en säck potatis mellan alla som av olika anledningar vill styra hans liv och handlingar.

Den ende som inte tycks vara beroende av Jac är hans livläkare Denny O’Henny men inte heller han framställs som någon särskilt trevlig person. Överhuvudtaget finns det inte många att fästa sig vid i Clownen Jac. Utom då möjligen Benbés redlige morbror, patron Längsäll, vilken tycks fullt nöjd att gå bakom sina oxar på gården Sanna.

I det blir jag heller inte riktigt klok på den poäng som Bergman eventuellt velat göra med sin roman. Jag upplever att historien i någon mån vill sätta artister och borgare mot varandra, där det blir uppenbart att Jac och hans personlighet aldrig någonsin skulle ha kommit att passa in i den svenskt småskurna Borckska släkten. Men de riktiga skurkarna är samtidigt inte alls den rejäle Längsäll på Sanna, utan blodsugarna borta i USA.

Men kanske är poängen egentligen inte den konflikten, utan den Lidande Artisten? För det är helt uppenbart att Jac inte alls mår särskilt bra rent psykiskt, faktiskt rentav är självmordsbenägen. Han är ett nervknippe och synes aldrig tillfreds. Av historierna från Sverige innan han rymde förstår vi att han aldrig varit särskilt välmående och till det läggs sedan ett rejält personligt trauma som kommit att förfölja honom resten av livet.

Hjalmar Bergman är om inte annat konstant välformulerad med ironier och underdrifter som främsta vapen. Att Clownen Jac har några år på nacken märks särskilt väl i författarens kategoriska rasmässiga begrepp och omdömen. För egen del är jag helt klart ovan vid att ta del av texter som frankt och frikostigt använder sig av ord som ”neger” och ”juden”.

Men Bergmans roman om den olycklige Jac Tracbac lyckas aldrig fånga mig. Den avslutande föreställningen berättas via en tredje part, på ett sätt som jag i och för sig uppfattade som ganska påhittigt, men som tyvärr inte alls gjorde något för min läsupplevelse utan istället blev segdraget och irriterande. Jag vill minnas att jag hade en liknande upplevelse när jag såg Chaplins Limelight, så det är kanske just historien om den ledsna föredetting-clownen jag stör mig på?

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Men ska det gå att få ut något av I Am Greta är det lika så gott att släppa den typen av tekniska frågor. Detsamma gäller tillfällena då någon viktig person bara ”råkat” ringa Greta och be henne vara med på något klimatvärldsmöte samtidigt som kameran har rullat. Den typen av regi är man ju dock van vid från dokumentärgenren generellt.

Rent hantverksmässigt tycker jag att I Am Greta är en adekvat dokumentär, men den kommer inte med något exceptionellt när det gäller hur den väljer att berätta sin historia. Den förföljer primärt Greta och pappa Svante på femtielva klimattoppmöten (utrustade med micro, ekologiska bönor på burk och bönpasta), snarare än att exempelvis klippa ihop femtielva bandade intervjuer där folk utgjuter sig över ämnet för dagen. Greta själv bidrar också med vad jag antar är ett berättarspår särskilt inspelat för den här filmen. Upplägget är i allt väsentligt kronologiskt, med start i augusti 2018 och slut strax ett år efter, under hösten 2019.

Även om filmen lite här och var droppar omnämnanden av Gretas bakgrund med allt vad den innebär av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ätstörning, depression och selektiv mutism (de senare till viss del orsakade av klimatångest) ligger inte fokus primärt på hennes person, utan hennes kamp för att få världens ledare att ägna klimatfrågan den uppmärksamhet den förtjänar. Med risk för att låta sarkastisk – jag tappar räkningen på hur många gånger uttrycket ”ödesfråga” används. Samtidigt bryts detta fokus ibland för att visa en tonåring som någon gång också måste kunna få lite återhämtning, oavsett om det handlar om att bli itvingad en banan av pappa, en ensam dans i korridoren utanför sovkupén eller hundarna Moses och Roxy.

Jag måste erkänna att jag inte haft stenkoll på alla Gretas förehavanden sedan augusti 2018. Men läsning av boken Scener ur hjärtat och det faktum att det varit mer eller mindre omöjligt att undgå hajpen kring henne, gör att I Am Greta inte bjuder på så mycket nytt rent faktamässigt. Jag uppfattar inte heller att det varit syftet, utan snarare att måla upp en bild av fenomenet Greta.

Därmed inte sagt att filmen på något sätt antyder att dess huvudperson primärt skulle göra allt det hon har gjort för ära och berömmelse. För tillfredsställelsen i att vara någon som hela världen vill klämma ihop sig på en selfie med eller för chansen till stelt småprat med Emmanuel Macron. Gretas berättarröst konstaterar att hon inte är intresserad av hyllningar, hon vill bara se resultat, och jag är benägen att ta henne på orden. Det är ändå svårt att inte bli påverkad av de bestämda ögonen, den hopknipna munnen, vägran att acceptera halvmesyrer eller tomma löften och de ibland rätt karga utskällningarna av världens ledare för att de, av allt att döma, skiter i kommande generationers förutsättningar. Med tanke på de utskällningar som hon själv får utstå (”a mentally ill swedish child” var väl ett av de snällare omdömena som nämndes i filmen) har jag också svårt att tänka mig att någon skulle ha orkat hänga kvar så idogt som hon har gjort om hen enbart drevs av egennytta.

Samtidigt är det ingen film som jag blir särskilt glad över att se. Dels finns förstås själva sakfrågan där. Att vi fortfarande verkligen inte kan vara säkra på att världen (eller åtminstone delar av den) inte kommer att kollapsa under klimattrycket. Dels i perspektivet av det som slagit till efter inspelningen avslutades. Stämningen i I Am Greta är ändå i någon mening hoppfull, det är många som pratar om den osannolika folkrörelsen som har sitt ursprung i en 15-årig klimatstrejkare med tunna flätor. Att den (och hon) är en kraft som för första gången skulle kunna innebära verklig förändring. Men som nu, bara drygt två år senare, känns fullkomligt bortmotad från alla former av relevanta arenor till förmån för virus, smitta, Tegnell, desinformation och så kanske lite Trump.

I Am Greta är en dokumentär vars ämne är betydligt intressantare än filmen självt. Däri ligger sannolikt också dess främsta värde – att på ungefär 90 minuter sammanfatta och ge en bild av vad som åtminstone fram till januari 2020 såg ut att kunna vara starten på något verkligt nytt.

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Läs hela inlägget här »

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Läs hela inlägget här »

Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.

Läs hela inlägget här »

That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.

Läs hela inlägget här »

De allra flesta känner vid det här laget till hur det hela utspelade sig: Jönköpings-sonen David F. Sandberg gjorde 2013 en kortfilm vid namn Lights Out som blev något rent ohyggligt populär. En av de som hörde av sig var producenten Lawrence Grey, vilken i sin tur var bundis med en viss James Wan. Sandberg lyckades övertyga dem bägge att tre minuter kortfilm utan problem kunde bli 81 minuter skräckfilm.

Läs hela inlägget här »

Midsommar

Det finns säkert många olika anledningar till att vilja besöka Sverige. Allemansrättsvandringar i en förhållandevis oförstörd natur. Drömmen om den svenska synden. Lite avkoppling från en allt för tung vardag. Eller också antropologistudentens obönhörliga nyfikenheten på ett märkligt midsommarfirande i det mittersta av landet.

Läs hela inlägget här »

Det tar tid att skriva om produktiva författare så här kommer fortsättningen på måndagens thriller-inlägg.

***

Jag hade läst ett par böcker av Jeffery Deaver innan den här lyssningen och trodde mig veta att jag gillade hans stil. Lite lagom hårdkokt och klurigt med Lincoln Rhymes problemlösarförmåga. Ibland riktigt gruvliga beskrivningar av mord och mordvapen. Särskilt hade jag fäst mig vid hans förmåga att skapa en paranoid stämning eftersom han föredrar skurkar av betald lönnmördar-modell. Alltså kallsinniga gärningsmän som är fullfjädrade proffs (inte minst när det kommer till förklädnader) och fullkomligt ostoppbara. De kan gömma sig var som helst och förvandla det enklaste vardagsobjekt till en dödlig fälla.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg