You are currently browsing the tag archive for the ‘Depression’ tag.

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Han får ett brev. I dessa tider, när ingen längre skickar snail mail (är till och med det en term som börjar bli obsolet?), har någon tagit sig tid att notera att Bill Hodges inte är en särskilt datorvan man. Omtänksamt. Eller creepy. Mest creepy med tanke på att avsändaren säger sig vara den person som var ansvarig för ett av Hodges få olösta fall när han lämnade sin gamla arbetsplats.

”Mr. Mercedes” påstår sig vara samma person som några år tidigare stal en bil och rände den rätt in i en människosamling. Åtta personer dog, inklusive ett litet barn. Motvilligt släpar sig Hodges ur sin letargi och börjar snoka lite på egen hand. Det visar sig att bilens ägare, Olivia Trelawny, som i både polisens och allmänhetens ögon var åtminstone medskyldig till dådet eftersom hon tillät sin bil bli stulen, kanske var precis så oskyldig som hon själv hävdade. Men hennes vittnesmål är svårt att efterfråga eftersom hon tog livet av sig kort efter incidenten. Av dåligt samvete antog de flesta, så också Bill. Han och hans kollega hade tydligen lyckats missa FBI-chefen Jack Crawfords mantra ”When you assume something, you make an ass out of you (u) and me”.

Stephen King publicerade Mr. Mercedes efter Doctor Sleep och tyckte tydligen att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag, för här har vi en regelrätt deckare med ett högst mänskligt monster. Hela boken håller kanske inte toppklass men King lyckas som vanligt berätta en tillräckligt bra historia för att jag ska hänga med ända till slutet. Tyvärr har en del av de förebådande och berättaromnipotenta formuleringar som jag störde mig rätt mycket på i Doctor Sleep hängt med in i seriemördarvärlden.

Huvudpersonen Bill är en ganska väl tecknad figur även om hans post-polisstatus kanske inte är det mest nyskapande jag läst. Han har helt tappat greppet, gått upp i vikt och såsar framför TV:n. Samtidigt framställer King honom som en förhållandevis socialt intuitiv person och att de egenskaperna varit något som betjänat honom i hans yrkesbana. Däremot är det förhållande han utvecklar med den attraktiva Janey Patterson kanske inte författarens mest känslosamma. Här har får jag känslan av att det gått lite på rutin.

King är ju förtjust i sina monstermödrar och här återfinns hon i form av mördarens dagars upphov. Inte heller hennes porträtt är särdeles detaljerat men syftet med henne är ju främst att skapa obehag och det funkar utan några som helst problem.

Mr. Mercedes är en helt ok deckare med ett par extra King-twister – lite äckeleffekter, en tjuvkik in i både vettiga och vanvettiga medvetanden. Ibland går det som sagt på tomgång men det vägs till viss del upp av den explosiva (heh…) finalen.

Annonser

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Läs hela inlägget här »

Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ravens

Hade jag varit LRF-ordförande hade jag sett till att till varje pris stoppa premiären av Korparna, för maken till anti-reklam för bondeyrket var det länge sedan jag skådade.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: NYMPH()MANIAC

Dags för lite depression! Eller ja, lite och lite… Nu handlar det om Lars von Trier och balls-to-the-walls-depression i form av fem timmar nymfomani och samtal.

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

FilmspanarnaArkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.

Läs hela inlägget här »

Crime and Punishmentalt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment

Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser