You are currently browsing the tag archive for the ‘Psykoanalys’ tag.

alt. titel: Entity — Okänt väsen

Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.

Men Carla själv börjar förstås känna att det inte tjänar så mycket till att snacka om det faktum att en osynlig man upprepade gånger attackerar och våldtar henne i hennes eget hem. Räknas det inte ens att hennes son Billy skadat sig i kampen mot den osynlige och att hennes bekanta sett fönstren blåsas ut från deras egen lägenhet när Carla befann sig i den?

Nej, uppenbarligen inte. Dr. Sneiderman är förvisso lite mer än enbart professionellt engagerad i sin patient men tror fullt och fast på sin psykologiska förklaringsmodell. Kanske det till och med är så att händerna Carla känner på sin kropp representerar den press hon känner från sina egna barn? Att Carla kommit i kontakt med parapsykologer som ska hjälpa henne att undersöka fenomenet ser han som direkt livsfarligt för hennes mentala hälsa.

Jag gissar att det framförallt är ryktet om att Martin Scorsese petat upp The Entity på sin bästa-skräckfilmerna-ever-lista som gjort att filmen fortfarande dyker upp lite här och var. För även om Barbara Hershey gör en bra prestation, inte minst i de obehagliga våldtäktsscenerna, vet jag inte om jag tycker att The Entity rent skräckmässigt blir så mycket mer än en slags vuxenversion av Poltergeist (som ju kom samma år).

Kanske hade filmen åtminstone till en början funkat bättre om jag hade sett den helt ospoilad, för den första attacken sker med en förfärande plötslighet. Men så här 35 år efter premiären är det svårt att undgå konceptet ”kvinna blir våldtagen av osynlig varelse” när The Entity kommer på tal. Just de scenerna är dock filmens styrka eftersom Barbara Hersheys Carla är så uppenbart utsatt och de varierar dessutom hela tiden mellan plötslighet och uppbyggnad så jag aldrig riktigt vet vad jag ska förvänta mig. Charles Bernsteins ljudsättning är briljant i det här avseendet och blir nästan lika jobbigt påträngande som scenerna i sig.

Däremot är jag lite förvånad över att The Entity inte förekommer oftare på listor över feministiska filmer eller filmer med starka kvinnoporträtt eller vad man nu vill kalla dem. Carla har en gång för alla en ruggig otur med karlar. De flesta vill på något sätt bemästra eller forma henne. Ron Silvers Dr. Sneiderman är förvisso omtänksam till en början men verkar hela tiden tycka att det är lite väl spännande att fråga ut Carla om hennes sexliv.

Jag tänker att det inte är någon slump att våra två parapsykologer dels framställs som mildsinnade akademikermän, dels ofta flankeras av den äldre kvinnliga chefen för den parapsykologiska institutionen. Parapsykologerna är de enda som tar Carla och hennes berättelse på allvar, utan bakomliggande motiv. Men medan de kommer med en massa pigga funderingar på Carlas osynlige förövare är det i slutänden främst hennes egen viljestyrka som ger henne någon slags frihet.

The Entity känns i mångt och mycket som en klassisk övernaturlig thriller från 70-/80-talen och jag skulle nog säga att den är sevärd enbart för Barbara Hershey. Bonus i form av en ointresserat borstbindarrökande psykiatrikerkår som lättvindigt hänför alla problem till sexuell hysteri. Men något mästerverk är den knappast.

Demonstatus:
Högst oklar. Parapsykologerna kommer inte så mycket längre än att spekulera runt olika ”planes of existence” och ”discarnate entities” varav Carlas förövare i så fall skulle vara en sådan entitet som på något sätt tagit sig in i vårt existensplan. I så fall alltså “bara” en demon som förtrycker Carla, genom att attackera henne, och som kan hemsöka hennes hem.

Historien ska enlig uppgift bygga på fyrabarnsmamman Doris Bithers upplevelser av att 1974 ha blivit våldtagen av de osynliga andarna från tre män.

Annonser

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.

Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.

Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.

Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.

Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.

Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.

Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.

En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.

Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.

Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.

Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.

Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.

Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.

Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathNu tar bloggen lite julledigt men innan vi ses igen på Annandagen med den sista decennie-filmen lämnar jag er med en riktigt fin film. Varför inte se en klassiker om vansinne och mord under julhelgen?

***

SpellboundPå sinnessjukhuset Green Manor tycks läkarkollegorna nästan mer upptagna med att diskutera den enda kvinnan bland dem, Dr. Constance Peterson, än sina patienter. Hur kan en så vacker kvinna vara så totalt renons på känslor, det är som att försöka omfamna en lärobok! Särskilt doktor Fleurot försöker få Constance på fall genom att koppla hennes brist till arbetet – hur ska hon kunna bli en riktigt bra psykiatriker om hon inte har en känslomässig förståelse för kärlek?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDetta är inte en film som ger tanken något att arbeta med. Kärnan i upplevelsen ligger inte i ord, utan inom dig själv. Med andra ord: om du inte gillar The Quiet Roar är det hos dig felet ligger.

Eller också kan man se det inledande uttalandet som en programförklaring för filmen som helhet. Vid beskedet att hon är obotligt sjuk väljer Marianne att ta kontakt med en organisation som på en tysk rastplats kan bistå med en inre resa. Marianne hade länge ingen kontakt med sin numera döde make. Inte heller de två sönernas liv tycks hon ha någon plats i.

The Quiet RoarMöjligen vill hon försöka förstå varför livet har blev som det blev eller också bara besöka sitt inre jag. Men hjälp av en drogcocktail blir hon sin egen åskådare under en period när sönerna var små och familjen bodde (hyrde?) en avlägset belägen bergsstuga.

Jag uppfattar The Quiet Roar som en film om en person som under större delen av sitt liv varit mer eller mindre deprimerad, någon som i desperation ständigt skriker i det tysta. Hon försöker upprätthålla en fasad mot man och barn men har aldrig riktigt vågat ge sig hän till kärleken eller i relationer generellt. Äktenskapet liknas vid cigaretter: det finns tusen orsaker till varför Marianne inte ska röka men ändå gör hon det.

Grejen är att man inte är särskilt rolig som person när man är deprimerad och det är därmed inte heller The Quiet Roar.

Det inledande halvfuturistiska upplägget är fantasieggande men är egentligen helt meningslöst. Vad som är den mystiska organisationens syfte förblir en gåta. Kunden tycks dessutom inte få några insikter av sitt besök i det förflutna som hon inte lika gärna kunde ha få ut av en genomsnittlig timme psykoterapi. Samtidigt som det säkert känna angeläget för Marianne själv att hitta någon slags inre försoning är hennes process faktiskt fullkomligt ointressant för mig som tittare. Jag känner inte kvinnan på filmen och den lockar mig heller inte till att lära känna henne eller engagera mig i hennes situation och känsloliv.

Filmen består primärt av bilder på (1) det förtrollande vackra bergslandskapet, (2) husets interiörer (många sittmöbler klädda med kohud blir det) och (3) Joni Francéen och Jörgen Svensson som säger saker rakt ut i tomma intet, allt ackompanjerat av lagomt svårmodig musik. Visst fanns det anledning att sätta en ännu större prettovarningsstämpel på regissörsduon Henrik Hellström och Fredrik Wenzels första film, Man tänker sitt, men det gör inte The Quiet Roar bra, bara mindre blodtryckhöjande.

star_half_full

Som vanligt var det trevligaste med filmen sällskapet. Tror du de tyckte likadant?

Except Fear
Har du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

FilmspanarnaKanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.

Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.

Läs hela inlägget här »

De djurvänner som under 1800-talet kämpade hårt för “våra befjädrade vänner” hade sannolikt haft ett betydligt tuffare jobb om de försökt åstadkomma sympati för Dr. Moreaus hiskeliga djurmänniskor. Frågan är om de ens försökt. Djurvänner har nämligen oftast ganska strikta regler för vad som är skyddsvärda djur: panda – ja, havsgurka – nej.

Läs hela inlägget här »

En kvinna sitter framför en spegel och målar läpparna. Hon går runt i rummet och tycks leta efter något, allt mer upprörd. Hon sätter sig igen framför spegeln och målar på ännu mer läppstift och nu vet vi: hon är Galen, för inget säger knäppgök som att måla på för mycket läppstift. Klipp. Nu är hon i sin psykologs kontor och i ett anfall av bottenlöst självförakt kastar hon sig ut genom fönstret. Det är långt till marken. Klipp. Psykologen David Capa kan inte komma över sina skuldkänslor över patientens självmord och bestämmer sig för att starta på ny kula i L.A.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i VästerbottensKuriren i augusti 1995

Genealogiska undersökningar har nu visat att lilla spöket Laban har en amerikansk släkting — Casper. Sedan tillkomsten på 40-talet har detta lilla spöke fått både en egen TV-serie och en serietidning.

Läs hela inlägget här »

Miraklet i Östmora kyrka skedde första söndagen i advent. Hela församlingen (så värst många själar var nu inte närvarande, folk var inte så kyrksamma nu för tiden), inklusive prästen, Karl-Erik Holmgren, såg hur två barn steg upp mot taket som i sin tur flög av och släppte ut de två. Grejen var bara att de två barnen, Sofia och Anders (hemmahörande i Östmora och välbekanta för alla de närvarande), låg hemma i feber och flunsa. Vad ingen kunde veta var att de två stämt träff i drömmen, för att se Gud och för att psalmen ”Bereden väg för Herran” skulle passa så bra, och inte hade de räknat med att alla andra skulle kunna se dem.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg