You are currently browsing the tag archive for the ‘Psykoanalys’ tag.

Capturing the Friedmansalt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman

Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.

En av dem var Silly Billy, aka David Kaye, vilken tidigare hetat David Friedman. David hävdar att han ändrat sitt efternamn för att skilja ut sig från alla sina kollegor som också heter David Friedman. Men det skulle möjligen också kunna vara för att inte bli associerad med sin far Arnold och brodern Jesse, vilka i slutet av 80-talet blev anklagade för att ha våldfört sig på ett stor antal småpojkar i New Jersey-området Great Neck.

Vid den här perioden var ju datorer hot shit men absolut inte allmänt tillgängliga på samma sätt som idag. Så hur bättre att komma i kontakt med en massa smågrabbar än att ha datorkurser? Arnold Friedman tycks ha haft en lång historia av undervisning inom såväl skolväsendet som hemma, inom så vitt skilda ämnen som fysik, datorer och piano.

Men Arnold åkte dit för innehav av barnpornografi och i sådana fall är det förstås helt naturligt att polisen tänker ”ingen rök utan eld”. Röken skulle då vara den bildmässiga barnpornografin och elden reella övergrepp på alla de barn som ha kommit i kontakt med under årens lopp.

Sagt och gjort. Polisen började gå runt och knacka dörr hos Arnolds elever med föräldrar vilka förståeligt nog blev både rädda och upprörda. Undan för undan började det flyta upp allt mer horribla historier om vad Arnold pysslat med under sina ”dator”lektioner. Samt att han haft benäget bistånd av sin då 18-årige son Jesse.

Capturing the Friedmans är en dokumentär som låtit tala om sig (den blev bland annat nominerad till en Oscar) och jag kan förstå hajpen. Framställningen i sig är kanske inte häpnadsväckande nyskapande, utan består främst av intervjuade personer som förmedlar sin syn på saken. Det som gör att filmen sticker ut är dels känslan av objektivitet eftersom många olika sidor får komma till tals, dels det faktum att Friedmans var en familj som tycks ha älskat att dokumentera sitt familjeliv.

Capturing the Friedmans är således späckad med hemvideomaterial samt ett par klipp från Davids egen videodagbok. Och detta är inte alltid snyggt uppställda och redigerade filmer eftersom David uppenbarligen kände ett behov av att rakt upp och ned spela in såväl samtal som gräl under den uppslitande perioden när först Arnold och sedan Jesse genomgick sina rättegångar.

Dokumentären får som sagt drag av trovärdighet eftersom den inte tycks ta ställning för någon sida. De manliga medlemmarna av famljen Friedman hävdar sin oskuld i sten samtidigt som polisen är lika övertygad om att de var skyldiga. Vissa gamla elever säger att de aldrig såg tecken på att något fuffens skulle försigkomma medan andra minns både hot om våld, våldtäkter och bisarra nakenlekar. Det som särskilt fångar min uppmärksamhet är alla de som inte är till 100% övertygade om Arnold och Jesses skuld och retoriskt frågar hur allt detta kunnat pågå under så många år. Hur kommer det sig att ingen trädde fram när det begav sig utan först när polisen började ställa frågor? När snöbollen redan var i rullning? Vilket ju är exakt det ifrågasättande som förekommit mot alla olika #metoo-kampanjer.

Samtidigt är det inte svårt att se framför sig den veritabla häxjakt som skedde efter att berättelse efter berättelse lades i dagen på 80-talet. Arnold var bevisligen en man som tyckte om att titta på nakna barn och förstås därmed noll trovärdighet. Grannskapets datorsugna elever förhördes i sin tur rätt hårdhänt av polisen eller fick genomgå hypnosterapi för att ”återuppväcka” förträngda minnen. En notoriskt riskabel metod i sådana här sammanhang eftersom den lika gärna kan plantera nya minnen som att dra fram sådana som bara glömts bort.

Och ni som tycker att ni känner igen namnet Andrew Jarecki? Friedman-fallet gav kanske filmaren blodad tand för true crime. 2010 regisserade han nämligen filmen All Good Things (med Ryan Gosling och Kirsten Dunst) om den anklagade mördaren Robert Durst. En historia som 2015 förvandlades till hyllade serien The Jinx.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

alt. titel: Det våras för galningarna

Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Entity — Okänt väsen

Kanske är det inte så konstigt att den samlade psykiatrikerkåren misstror Carla Morans upplevelser? I ett årtionde när man var fullt och fast övertygad om den freudianska förklaringsmodellen och att allt skrämmande kan förklaras bara man rotar tillräckligt djupt i det mänskliga psyket? Att människor helt omedvetet kan tillfoga sig själva skador som tycks vara orsakade av en utomstående förövare? Carla, som har problematiska sexuella erfarenheter, barn med två olika män och eventuellt också varit drogmissbrukare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Läs hela inlägget här »

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

Christmas wreathNu tar bloggen lite julledigt men innan vi ses igen på Annandagen med den sista decennie-filmen lämnar jag er med en riktigt fin film. Varför inte se en klassiker om vansinne och mord under julhelgen?

***

SpellboundPå sinnessjukhuset Green Manor tycks läkarkollegorna nästan mer upptagna med att diskutera den enda kvinnan bland dem, Dr. Constance Peterson, än sina patienter. Hur kan en så vacker kvinna vara så totalt renons på känslor, det är som att försöka omfamna en lärobok! Särskilt doktor Fleurot försöker få Constance på fall genom att koppla hennes brist till arbetet – hur ska hon kunna bli en riktigt bra psykiatriker om hon inte har en känslomässig förståelse för kärlek?

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDetta är inte en film som ger tanken något att arbeta med. Kärnan i upplevelsen ligger inte i ord, utan inom dig själv. Med andra ord: om du inte gillar The Quiet Roar är det hos dig felet ligger.

Eller också kan man se det inledande uttalandet som en programförklaring för filmen som helhet. Vid beskedet att hon är obotligt sjuk väljer Marianne att ta kontakt med en organisation som på en tysk rastplats kan bistå med en inre resa. Marianne hade länge ingen kontakt med sin numera döde make. Inte heller de två sönernas liv tycks hon ha någon plats i.

The Quiet RoarMöjligen vill hon försöka förstå varför livet har blev som det blev eller också bara besöka sitt inre jag. Men hjälp av en drogcocktail blir hon sin egen åskådare under en period när sönerna var små och familjen bodde (hyrde?) en avlägset belägen bergsstuga.

Jag uppfattar The Quiet Roar som en film om en person som under större delen av sitt liv varit mer eller mindre deprimerad, någon som i desperation ständigt skriker i det tysta. Hon försöker upprätthålla en fasad mot man och barn men har aldrig riktigt vågat ge sig hän till kärleken eller i relationer generellt. Äktenskapet liknas vid cigaretter: det finns tusen orsaker till varför Marianne inte ska röka men ändå gör hon det.

Grejen är att man inte är särskilt rolig som person när man är deprimerad och det är därmed inte heller The Quiet Roar.

Det inledande halvfuturistiska upplägget är fantasieggande men är egentligen helt meningslöst. Vad som är den mystiska organisationens syfte förblir en gåta. Kunden tycks dessutom inte få några insikter av sitt besök i det förflutna som hon inte lika gärna kunde ha få ut av en genomsnittlig timme psykoterapi. Samtidigt som det säkert känna angeläget för Marianne själv att hitta någon slags inre försoning är hennes process faktiskt fullkomligt ointressant för mig som tittare. Jag känner inte kvinnan på filmen och den lockar mig heller inte till att lära känna henne eller engagera mig i hennes situation och känsloliv.

Filmen består primärt av bilder på (1) det förtrollande vackra bergslandskapet, (2) husets interiörer (många sittmöbler klädda med kohud blir det) och (3) Joni Francéen och Jörgen Svensson som säger saker rakt ut i tomma intet, allt ackompanjerat av lagomt svårmodig musik. Visst fanns det anledning att sätta en ännu större prettovarningsstämpel på regissörsduon Henrik Hellström och Fredrik Wenzels första film, Man tänker sitt, men det gör inte The Quiet Roar bra, bara mindre blodtryckhöjande.

star_half_full

Som vanligt var det trevligaste med filmen sällskapet. Tror du de tyckte likadant?

Except Fear
Har du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

FilmspanarnaKanske var det för att det blev mycket nymfomaniprat på senaste filmspanarträffen, men när temat ”Överdrift” deklarerades gick mina tankar omgående till Nymphomaniac. Jag menar, var är mer överdrivet än en femtimmarsfilm? En femtimmarsfilm som dessutom låtit tala om sig i samma ordalag som en porrfilm, en erogen zon som bolaget Zentropa redan varit inne och pillat på med filmer som Pink Prison och All About Anna.

Även regissör Lars von Trier själv torde kunna passa väl in i ett överdriftstema, både vad gäller filmskapande och person. Å ena sidan har vi som sagt Nymphomaniac, å andra hans inspel med Dogme 95 där överdriften gick åt andra hållet. Minimalistiskt, avskalat och realistiskt var ledorden. Ledord vid det här laget torde kunna sägas vara ganska så övergivna av von Trier själv.

Läs hela inlägget här »

De djurvänner som under 1800-talet kämpade hårt för “våra befjädrade vänner” hade sannolikt haft ett betydligt tuffare jobb om de försökt åstadkomma sympati för Dr. Moreaus hiskeliga djurmänniskor. Frågan är om de ens försökt. Djurvänner har nämligen oftast ganska strikta regler för vad som är skyddsvärda djur: panda – ja, havsgurka – nej.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser