Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Dessutom är hennes åldrade far Gong Gong på besök från Kina, vilket innebär en ytterligare press eftersom han aldrig accepterat Evelyn eller hennes livsval. Och som om detta inte vore nog är den handfallne maken Waymond inte till någon större hjälp (allt ska man behöva göra själv!). Dottern Joy envisas i sin tur med att vilja släpa med sig flickvännen Becky, allt medan hon beklagar sig över att modern aldrig accepterat henne eller hennes livsval.

Evelyn ser alltså inte särskilt många ljusglimtar i sitt liv, inte mycket som känns rimligt eller rättvist. Men besöket hos den sura handläggaren på IRS blir plötsligt avbrutet av en kontakt från ett helt annat universum. Evelyn tvingas nu, i en inlärningskurva modell backhoppsbacke, ta in att det inte bara finns ett multiversum utan att det också är hotat av en ond och kaotisk kraft.

I min filmvärld kom Everything Everywhere All at Once från ingenstans men samlade på en oerhört kort tid på sig tillräckligt med momentum för att mitt intresse skulle explodera i ett glittrigt konfettimoln. Jag bänkade mig inför en titt utan att egentligen veta mycket mer än att det skulle vara någon slags multiversumhistoria (och jag torde vara expert på slikt efter att ha hängt med Stephen Strange och America Chavez i två timmar) samt att Michelle Yeoh stod på rollistan.

Lyckligtvis tyckte jag mycket om det jag fick från multiversumhistorien och Michelle. Upptäckten att Russo-bröderna står som producenter kändes i efterhand ganska naturligt, eftersom Everything… framför sin berättelse på ett sätt som starkt påminner om brödernas tidigare produktion tillsammans med Dan Harmon, Community. I grunden innehåller filmen nämligen en relativt vardaglig historia som vi dessutom känner igen från många andra håll och kanter: en medelålders person måste finna sig tillrätta i sitt liv och i sina relationer med såväl föräldrar, som livspartners och avkomma.

Regissörerna och manusförfattarna Dan Kwan och Daniel Scheinert (tillsammans blir de ”Daniels”, tidigare ansvariga för den något specialla Swiss Army Man) snitsar sedan till den här vardagligheten, genom att i sann Community-anda klä den i en fantasirik multiversum-kostym. Jag gillar att jag aldrig behöver förstå exakt hur allt funkar eller om det hänger ihop, men att alla mumbo-jumboförklaringar och -detaljer ändå ger filmen djup och stadga. En smula överraskad inser jag dessutom att möjligheten till femtielva miljarders Marvel och Evil Dead-referenser gjorde att Doctor Strange faktiskt blev lite baktung jämfört med Everything… Dagens film serverar en helt ny historia, vilket innebär att jag aldrig behöver fundera över om Racacoony är en obskyr Marvelhjälte som dök upp i två nummer av Blade under det tidiga 80-talet.

Samtidigt ger multiversum-vinkeln goda möjligheter till snygga klipp, humoristiska kontrasteringar och övergångar samt smarta kopplingar och repriseringar. Cirkelformen går exempelvis igen ända från början (för vad är väl multiversum om inte en enda stor rundgång?); som en spegel, ett fönster, en svart ring av tusch eller varför inte en bagel?

Michelle Yeoh flankeras främst av Ke Huy Quan som spelar Waymond och Stephanie Hsu i rollen som Joy. Jag måste erkänna att jag skrattade högt när jag insåg att Quan var ingen mindre än Short Round från Indiana Jones and the Temple of Doom. Han är dessutom nio år yngre än Yeoh, vilket skapar en rätt intressant dynamik mellan Evelyn och Waymond. Hsu ersätter Awkwafina som Joy och jag upplever att det var ett bra val. Jag gillar Awkwafina men tror att hennes särpräglade stil hade gjort Everything… för skruvad.

Men jag blev faktiskt ännu mer förtjust över närvaron av Jamie Lee Curtis IRS-handläggare. Ett perfekt byråkratporträtt, iförd karpaltunnelhandledsstöd, en senapsgul polotröja över ett par lagomt sladdriga tantbröst och en oklanderligt kalibrerad magvalk som pöser över byxlinningen. I en mer medveten, artsy-fartsy och quirky version av Everything… hade samma figur spelats av Tilda Swinton, men Curtis fyller den nuvarande rollen fulländat.

Visst blir det hela ibland en smula sentimentalt, särskilt som Evelyn alltså har tre personer i sitt liv som hon måste sluta fred med innan vi kan anse oss helt klara. Samtidigt har jag alltid haft svårt att värja mig mot filmer som understryker vikten av snällhet, knasighet, humor och omtanke istället för kantighet, alienering och brutalitet. Historier där man aldrig är ”för snäll för sitt eget bästa”, utan bara…snäll.

Everything… är både snygg och smart berättad. Dess bärande allegorier eller teman är som sagt i grunden tydliga men intrikat sammanvävda. Filmen är dessutom tillräckligt full med detaljer och humor (varav en del hyfsat barnförbjuden) för att utan problem höja sig över den till synes enkla grunden.

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”

The Personal History of David Copperfield (2019)

alt. titel: David Copperfields äventyr och iakttagelser, David Copperfields personlige historie

I The Personal History of David Copperfield beklagar sig den lätt tossige, men godhjärtade, Mr. Dick över oroande tankar. Mest för att det inte är hans egna. På något sätt känner Mr. Dick att de tankar, som en gång befann sig i kungen Charles I:s huvud, hoppade över till hans eget när monarkens knopp skiljdes från hans kropp år 1649.

Fortsätt läsa ”The Personal History of David Copperfield (2019)”

Isle of Dogs (2018)

alt. titel: L’île aux chiens, Isle of Dogs – Ataris Reise, Ataris Reise, L’isola dei cani, Isla de perros

Den stackars strävhåriga scout-foxterriern Snoopy gick ett grymt öde till mötes i Moonrise Kingdom, skjuten i halsen med en pil av sina egna hussar. Lyckligtvis behövde jag inte misstänka att Wes Anderson hatar hundar tack vare den efterföljande Isle of Dogs. Och tack vare tre lägliga Viaplay-månader kunde jag dra igång hundfilmen per omgående.

Fortsätt läsa ”Isle of Dogs (2018)”

X3: Zombiehumor (2009 & 2019)

”Welcome to Centerville. A real nice place!”

Men tack vare en lätt tippning i jordaxelns lutning är Centerville snart inte längre något särskilt trevligt ställe. Till en början ser det ut som om staden härjas av ett (eller kanske till och med flera) vilt djur som tuggar i sig medborgare i parti och minut. Men den unge polismannen Ronnie Peterson har snart räknat ut vad som hemsöker dem: zombies.

Fortsätt läsa ”X3: Zombiehumor (2009 & 2019)”

We Need to Talk About Kevin (2011)

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

Fortsätt läsa ”We Need to Talk About Kevin (2011)”

The Prophecy (1995)

alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Fortsätt läsa ”The Prophecy (1995)”

2013 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

Ida, with Dawid Ogrodnik and Agata Trzebuchowska

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Fortsätt läsa ”2013 års tio bästa filmer — the remake”

Constantine (2005)

Ska jag vara helt ärlig var det främst minnet av Constantine som fick mig att börja fundera på årets Halloweentema. Jag trodde nog att det skulle vara betydligt enklare att hitta (skräck)filmer om demoner men som inte handlade om besatthet och exorcism. Där bet jag mig i tummen.

Fortsätt läsa ”Constantine (2005)”

Only Lovers Left Alive (2013)

Only Lovers Left AliveDamn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!

…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.

Fortsätt läsa ”Only Lovers Left Alive (2013)”