You are currently browsing the tag archive for the ‘Augustpris’ tag.
Ett år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.
Vad vore väl skräckgenren utan dubbelnaturen? Ett monster som ser ut som ett Vi men som egentligen är ett Dom? Men som Johan Hiltons Monster i garderoben visar är skräcken för dubbelnaturen något som inte bara är förbehållet fiktionens värld.
Det är svårt att inte bli imponerad av Bea Uusma. Först framgångsrik illustratör (i alla fall tillräckligt för att ha en egen utgiven barnbok och få konstnärsstipendium). Sedan utbildad läkare. Intill besatthetens gräns fascinerad av ingenjör Salomon August Andrées polarexpedition som ägde rum under slutet av 1890-talet. En besatthet som dessutom är tillräckligt systematisk för att människan inte bara ska kunna skriva en bok om sitt allt uppslukande intresse, utan också en bok som vinner Augustpriset.
Inom ramen för Bokcirkeln har vi redan nosat på Underdog som kontrasterades mot Kristian Lundbergs Yarden. Men Torbjörn Flygt har ju faktiskt skrivit fler böcker.
***
Någonstans i bakhuvudet måste det där Augustpriset från 2002 ha lurat, för någon annan anledning till att jag greppade Torbjörn Flygts näst senaste alster, Outsider, kan jag inte komma på. En författare som hittills aldrig varit aktuell på min radar. Men nu blev jag fullkomligt betagen av hans egen inläsning av fortsättningen på Johan Krafts äventyr och såg därför till att bekanta mig ytterligare med författaren.
Som i det mesta annat tyskarna föresatte sig att göra, gick bildandet av Lodz getto ordentligt tillväga i det ockuperade Polen 1939. En skrivelse finns bevarad där författaren konstaterar att det aldrig kommer att gå att deportera 320 000 judar från Lodz på en och samma gång. Bättre då att se till att de åtminstone håller sig inom rasmässig hank och stör och inte besudlar anblicken för arier. Men gettot ska aldrig ses som något annat än en temporär insats: ”Hur som helst måste slutmålet vara att en gång för alla helt och hållet bränna bort denna smittosamma abscess.”
Jag kan inte påstå att jag någon gång ångrat mitt val att läsa idéhistoria i Umeå: trevlig stad, mycket trevlig institution och tilltalande ämne. Men om professor Yvonne Hirdman är en lika bra föreläsare som hon är författare och uppläsare börjar det gnaga lite att jag inte också prövat på att läsa historia i Stockholm.
Både Yvonne och dotter Anja Hirdman är välbekanta namn i den svenska kultursfären och i Den röda grevinnan målas fascinerande bilder upp av dessa kvinnors företrädare på mödernet: Yvonnes schweiziska mormor Emilie och, framförallt, mamma Charlotte, Lotti, Lolotte.
Stämningen i Tant Ellens hus i Motala är vanlig, andäktig, kvävande eller full av ouppfyllda drömmar, helt beroende på vem av de från hagasessorna döpta flickorna man frågar. Margareta bor ju där och vet inte av något annat, men tycker nog att det var allra bäst när det bara var hon och Ellen. Christina vill gärna att det egentligen var Ellen som var hennes mamma istället för tokiga Astrid, Astrid som har väldigt hårda nypor. Hon trivs bra i Tant Ellens lugna, gråa trygghet med husmorssysslor och handarbeten.
That’s what HE said!