You are currently browsing the tag archive for the ‘Tonår’ tag.

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Men till Nancys stora förtret är det först när Sarah Baily kommer till St. Benedict’s som gruppen kan uppnå något med sitt mässande. Med en fyrklöver istället för en trojka kan gruppen äntligen åkalla kraften hos Manon för att se till att deras önskningar blir uppfyllda. Men allt du sänder ut kommer tillbaka trefalt, varför det in slutänden kanske inte är så himla smart att be om en killes kärlek, ett lämpligt mobbar-straff, skönhet eller allomfattande makt.

Jag vet helt säkert att jag såg The Craft när det begav sig i mitten av 90-talet men kan för mitt liv inte inte hitta igen recensionstexten. Vilket är ganska synd, för vad jag minns var en helt ok ungdoms-häx-film men inget remarkabelt i perspektivet av alla andra ungdomsfilmer som ändå fanns ute på 90-talsmarknaden (Scream, I Know What You Did…, Cruel Intentions, Clueless, Pump Up the Volume, 10 Things…, Never Been Kissed, Buffy, Idle Hands, The Faculty). Därför förvånar det mig en smula när jag upptäcker att just den här filmen med årens lopp blivit en kultklassiker.

Sannolikt beror det på att jag redan 1996, vid pass 24 års ålder, faktiskt inte tillhörde filmens målgrupp och i någon mån heller inte hade gjort det ens när jag själv var tonåring. Jag var varken gothare eller såg mängder av skräckfilmer tillsammans med kompisar.

Samtidigt kan jag i någon mening förstå filmens lockelse. Det oförblommerade hyllandet av både tjejernas initiala vänskap och deras klädstil (90-tals goth och bohochic på en och samma gång) samt fokuset på klassiska high school-troper (mobbning, försmådd kärlek, popularitet, utanförskap, kompisar som vänder en ryggen) kombinerat med övernaturliga element torde har träffat rakt i hjärtat på en ganska stor grupp unga tittare. Repliken ”We are the weirdos, mister” är en klassiker nästan helt på egen hand.

Dessutom är de fyra tjejerna riktigt bra tillsammans. Så länge de kommer överens finns det en naturlig och lättsam dynamik i deras relation och under hela filmens gång är särskilt Fairuza Balk som Nancy något av en naturkraft. Hon är en skådis som alltid utstrålat en smula farlighet, hämningslöshet och galenskap, oavsett vilken roll hon spelar och som Nancy passar det förstås som hand i handske. Rachel True som Rochelle får inte lika mycket att jobba med och försöken att göra Neve Campbell ”ful” funkar väl sådär minst sagt. Robin Tunney i rollen som Sarah är i sin tur den svagaste av de fyra rent skådismässigt. Men som grupp är de som sagt både bra och charmiga.

Eftersom vi har att göra med en film med nästan 25 år på nacken har alla effekter inte heller åldrats med värdighet men scenen med tusentals riktiga ormar är fortfarande överraskande effektiv. Ibland får också ungdoms-films-stämningen ta överhanden, exempelvis det faktum att 175 000 dollar framställs som en nästan obegripligt stor summa pengar när den sannolikt inte skulle ha räckt särskilt långt i en stad som L.A. ens på den tiden. Jag ifrågasätter också en skolkultur där lärare inte slår ned som en utsvulten tiger på killar som i deras klassrum hänvisar till en tjej som ”the snail trail”. När det gäller skolan blir jag förresten inte riktigt klok om det egentligen ska göra någon skillnad att den är katolsk med nunnor vid katedrarna och obligatoriska gudstjänster eller om det bara handlade om att visa upp en miljö med religiöst betonad symbolik som kontrasterar mot tjejernas wicca.

För min del har nog inte upplevelsen av The Craft förändrats särskilt mycket sedan jag såg den för första gången, annat än att den så här i backspegeln förstås blir närmast plågsamt 90-talig i allt från kläder till soundtrack. Då, 1996, var det ju liksom vardag.

Efter att två prequel-filmer i det närmast oändliga försökt tänja ut historien om den demoniska Annabelle-dockan är vi så äntligen framme vid den tidpunkt när Ed och Lorraine Warren plockar med sig otyget. Ni vet, den där lilla ”förfilmen” i The Conjuring?

Manuset till denna senaste del i Annabelle-filmerna, Annabelle Comes Home, törs dock inte riktigt lita på att publiken är alls särskilt bekant med vad den hiskeliga dockan kan åstadkomma. Eller också hade Gary Dauberman inte tillräckligt med material för att fylla sin huvudsakliga historia. Oavsett anledning bjuds vi på en liten omväg (förbi en kyrkogård, icke desto mindre) innan Ed och Lorraine är hemma och kan stänga in Annabelle i sitt lilla välsignade glasskåp.

Och där blir hon sittande i ett år innan det är dags för dottern Judy att bli barnvaktad av Mary-Ellen medan mamma och pappa far iväg. Mary-Ellen är i sin tur utrustad med både den lättsinniga väninnan Daniela, vilken ställer väl många nyfikna frågor om kompisens arbetsgivare, samt den uppvaktande Bob, vilken som av en ren händelse bor mer eller mindre granne med Warren-familjen.

Daniela ser till att bjuda in sig själv och kan förstås inte hålla fingrarna borta från Det Där Rummet. Det vill säga rummet som utrustats med femtielva lås och om möjligt ännu fler skyltar som talar om att innehållet är livsfarligt. Kort sagt, allt som utgör en obeveklig lockelse för Daniela som visar sig ha en alldeles egen anledning till att vilja kontakta Andra Sidan. Så gissa vad hon gör när hon väl står inför Annabelles lilla skåp som är prytt med ännu fler varnings-skyltar?

Alla Annabelle-filmerna har präglats av ett par tydliga förebilder. För Annabelle Comes Home har Dauberman (som den här gången står för både manus och regi) vänt sig till vad jag uppfattar som ett klassiskt slasher-upplägg: barnvakten, barnet, kompisen och pojkvännen. En känsla som förstås understryks av hela filmen ska utspelas 1972.

Men det som stryker runt i Warren-huset efter att Daniela varit framme och fingrat på varenda liten hemsökt och förbannad pryttel är förstås inte vare sig någon Michael Myers, Jason Vorhees eller ens en Freddy Krueger. Istället lyckas Annabelles krafter väcka i princip alla objekten och så fylls slasher-fomen av det lika typiska moderna spök-/demon-innehållet. Jamen, ni vet – generöst med hoppa-till-effekter, opålitliga ljuskällor, förbiilande gestalter, läskiga skuggor, skepnader i reflekterande ytor och varelser av allehanda slag som dyker upp precis bakom någon av våra protagonister. Detta kompletteras dock också med lite gotik-godis i form av dimmor värdiga en Hammer-rulle och ett lagomt lurvigt monster.

Särskilt Mckenna Grace som spelar Judy torde vara mer än van vid den här stilen eftersom hon spelade den unga Theo i Mike Flanagans nyinspelning av The Haunting of Hill House. Men alla inblandade – Madison Iseman som Mary-Ellen, Katie Sarife som Daniela och Michael Cimino som Bob – är tillräckligt duktiga på att spela skitskraja för att jag utan några större problem ska acceptera Annabelle Comes Home som en skräckfilm. Förvisso en ganska generisk sådan men jag får vare sig mer eller mindre än vad jag förväntar mig från en dylik franchise-uppföljare. Det är en film som vet vad och vart den vill och inte gör det allt för krångligt för sig att uppnå det.

Det man måste släppa om filmen ska bli det minsta tuggvänlig (förutom frågan varför alla envisas med att alltid placera Annabelle i en position där hon ser så otäck ut som möjligt) är dock varför Daniela ger sig in i det där rummet till att börja med. Jag förstår absolut att det kan finnas en viss lockelse i objekt som påstås vara farligare än cigaretter, sprit och veneriska sjukdomar tillsammans men om hon främst är nyfiken på farligheten i dem varför använder hon dem då för att kontakta andevärlden? Och om hon primärt är intresserad av att kontakta vänliga andar, varför försöker hon göra det via uttalat Onda ting? Sedan är det väl bara att erkänna att jag också storknar lite på inledningens försök att påstå att detta med förbannade och hemsökta objekt är dagsens sanning.

Jag noterar i att jag gett de två tidigare Annabelle-filmerna ett genomsnittligt men helt ok betyg och jag kan tycka att Annabelle Comes Home borde vara värd detsamma. Särskilt som även denna visning gästades av skrikande tonårstjejer som var tvungna att högt säga ”Oh, jävlar!” efter varenda hoppa-till-effekt. Har de en ”swear jar” hemma torde de vara ganska panka efter den pärsen.

Stranger Things (2016-, 3 säsonger och 25 avsnitt)

Det säger kanske något att Stranger Things var så pass omtalad att jag redan skrivit om seriens första säsong samma år som den hade premiär på Netflix. Och ska jag döma utifrån den texten är det frågan om inte Duffer-brödernas skapelse till stor del är ansvarig för den efterföljande 80-talsnostalgivågen som kanske fortfarande sköljer över oss.

Läs hela inlägget här »

En sista gång får jag möjlighet att hänga med i bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar. Tack för alla Pixar-fredagar, Jojje! Och så visade det sig dessutom att podden Snacka om film! också hade sett dagens Pixar alldeles nyssens. Är du Patreon-stödjare kan du lyssna med en gång. Är du inte Patreon-stödjare borde du bli det.

***

alt. titel: Framåt, Fremad, Eteenpäin, En avant

Efter att ha tränat fingrarna blodiga på trollkarlsstaven utropar en överlycklig trollkarlslärling ”’Tis so easy!!” när han istället får chansen att pröva på den här nymodigheten alla pratar om – elektriskt ljus. Om vi ska tro Onward var det första steget ned i avgrunden. Ett okänt antal år senare är magin borta ur världen eftersom dess invånare kommit på att tekniska uppfinningar faktiskt gör livet betydligt enklare. Och med magin försvann också förundran ety det finns tydligen inget att förundras över med en teknisk pryttel som en smartphone.

I denna nya, osköna värld fyller alven Ian 16 år. Hans pappa dog när han bara var en baby men mamma Laurel och storebrorsan Barley lever i högönsklig välmåga. Sort of… Grabbarna är inte överdrivet förtjusta i att Laurel dejtar kentaurpolisen Colt medan Barley har inrättat sig lite väl bekvämt i en avslappnad sabbatsårstillvaro som mest går ut på att han spelar rollspel och pular med sin van, Guienevere. Ian å sin sida längtar så han kan gå sönder efter både pappans närvaro i sitt liv och dennes självförtroende eftersom det är en vara som Ian själv lider allvarlig brist på.

Men den här födelsedagen ska visa sig bli lite annorlunda än alla de tidigare som Ian firat. Innan pappa Wilden gick bort skänkte han något till sina söner som det nu är dags att öppna. Det visar sig vara en trollkarlsstav, komplett med en besvärjelse som ska kunna väcka Wilden till liv igen för ett dygn. Men något går snett och plötsligt måste Ian och Barley ge sig iväg på ett tvättäkta äventyr för att kunna utnyttja sina pappa-timmar.

Näst senaste Pixar-filmen till dags dato, inkilad mellan Toy Story 4 och Soul. Trots att den som synes bygger på fantasymagi, snarare än ett superhjälteuniversum, vilar det ändå en distinkt Marvel-aura över det hela. Eller också är det bara i mitt huvud det blir så eftersom Ian och Barley röstas av Tom Holland och Chris Pratt. Men påminner inte Barleys sjukhusberättelse väldigt mycket om inledningen till Guardians of the Galaxy och Peter Quills historia?

I fallet Onward får Barley dock åkalla Parks and Rec:s Andy Dwyer, snarare än Peter Quill. Allt eftersom vi får följa bröderna på deras färd blir det allt mer uppenbart att hela eskapaden är till för att de ska komma att lära känna varandra lite bättre. I början tycker Ian att hans storebrorsa är något av en loser som begraver sig i dammig historia och flyr in i fantasyrollspel (var det någon som sade Stranger Things?) istället för att ta itu med sitt liv.

Samtidigt har Ian som sagt sina egna problem. I vad som visar sig vara en av Onwards största akilleshälar får mamma Laurel direkt adressera filmens huvudsakliga problem: ”One of them’s afraid of everything, and the other isn’t afraid of anything”. För att utnyttja samma uttryckliga adressering (vilken därmed förutsätter att varken tittare eller läsare kan lägga ihop två och två till fyra): Onward är alldeles för övertydlig. Ungefär lika övertydlig som Ians små AttGöra-listor, för det torde stå utom allt tvivel att när vi ser frasen ”BE LIKE DAD” är det just vad som inte kommer att hända. Ian måste ju finna sig själv, sin egen identitet. Och hur hittar han den? Även det får vi oss nerkört i halsen relativt omgående: genom självförtroende, mod och en uppskattning av sin bror.

Representationsmässigt plockar Onward både bonus- och minuspoäng. Bonus för naturlig förekomst av både funktionsnedsättning och brott mot heteronormativitet (vilken givetvis inte släpptes igenom i vissa länder). Minuspoäng för genusperspektivet (om vi inte ska räkna Guienevere), vilket samtidigt inte skaver riktigt lika mycket som det kan göra hos Pixar (jag tittar på dig, The Incredibles) eftersom målet inte är att besegra någon storskurk utan att…all together now… finna sig själv.

Och trots att det var ganska underhållande med både biker-féer och tvättbjörnsenhörningar saknade jag uppfinningsrikedomen i världsbygget som jag tycker att jag får i högre utsträckning från, säg, Monsters Inc-världen. Onward kändes helt enkelt ganska platt i allt för många avseenden, inte minst den fullkomligt intetsägande titeln. Därmed blir jag heller inte så mycket berörd som närmast provocerad av att Onward trots detta lycka trycka på exakt rätt knappar mot slutet. Ståpälsen kommer som en helt ofrivillig och, ärligt talat, ovälkommen reflex eftersom jag verkligen inte tycker att Ian och Barleys historia gjort sig förtjänt av min ståpäls. Damn you, Pixar!

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Läs hela inlägget här »

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

Fortsättning på gårdagens sammanfattning och det sista inlägget för 2020 års Slasherween!

***

En faiblesse som många mördare har, men som inte verkar räknas som en trop, är driften att psyka sina presumtiva offer. Jag har lite dålig pejl på när detta startade men skulle kunna tänka mig att det blev en slags utveckling från försök att gömma undan liken. När filmmakarna en gång fattat grejen med hoppa till-effekten av att låta blodiga kroppar trilla ut från garderober av misstag är det förstås ett kort steg till att låta mördaren arrangera sagda blodiga kroppar i akt och mening att ytterligare skrämma sina offer. Och därmed är vi framme vid filmer som H20 där Michael av oklar anledning hängt upp en fisk-urtagen flicka som en makaber lampskärm över en naken glödlampa så att ljuset skiner ut genom hennes bröstkorg och mage.

En annan välkänd detalj är masken, ett måste för varje modemedveten mördare? Mja, skulle jag vilja säga. När sista ordet är sagt är det ändå ett överraskande stort antal filmer där en sådan inte förekommer. Men visst, plockar man sedan bort alla filmer där mördaren inte visar sitt ansikte (förrän kanske i upplösningen, exempelvis original-Friday the 13th eller Sleepaway Camp) finns inte särskilt många kvar. Det är svårt att konkurrera med skräckpotentialen i ett blankt ark, ett tomrum.

Lika vanligt som en i någon mening okänd eller anonym mördare, om inte ännu vanligare, är fokuset på ungdomar som offer. Helst i små grupper. Här är det framförallt de tidiga filmerna som faller utanför ramen och exemplen från 70- och 80-talet som inte riktigt kan räknas som slashers (tex. The Driller Killer, Maniac, Halloween III). Ibland kan offren bestå av enstaka poliser som har oturen att försöka hjälpa de utsatta, annars skulle jag säga att ett av de mest notabla slasher-undantagen är Child’s Play.

Och vad gör ungdomar? Ligger eller knarkar, förstås! Eller de vill i alla fall gärna både ligga och knarka, om än inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har redan postat ett inlägg om det problematiska sexet, vilket kräver någon form av vedergällning, efter tittarna på Halloween, Friday the 13th och The Burning. Detta är dock ett tema som verkar ha varit absolut mest populärt under 80-talet och i viss mån 90-talet.

Summa summarum skulle jag vilja påstå att den är ganska få temafilmer med produktionsår utanför guldåldern som uppfyller alla troperna utan frågetecken eller undantag. Som alltid får man ta regler och riktlinjer med en nypa salt.

Ska vi snacka specifika filmer från temat är Psycho förstås en odiskutabelt Bra Film, men vill man se en typisk slasher som dessutom är förbannat underhållande skulle jag utan tvekan rekommendera Black Christmas från 1974. Halloween och Friday the 13th hamnar strax under betygsmässigt. ANoES är briljant och underhållande men inte en lika typisk slasher som de föregående exemplen. Scream ligger däremot på samma betygsnivå som Black Christmas och ANoES, well done Wes Craven! Jag ska kanske påpeka att detta alltså bara gäller original-filmerna i alla nämnda fall.

Bland temats övriga filmer finns det bara en ytterligare kandidat som jag gett betyget 4 och det var 2012 års remake av Maniac. Bra, men absolut ingen slasher. Förutom Maniac skulle jag också vilja sälla mig till alla som talat sig varma för den tidigare så utskällda Halloween III: Season of the Witch. Inget mästerverk, men allt som andas Nigel Kneale får (än så länge) per automatik godkänt för min del. Andra positiva överraskningar var The Prowler, Sleepaway Camp och Happy Death Day.

Vad inte blev så positivt var däremot att beta av hela Halloween-serien, där det fanns försvinnande få guldkorn. Redan fyran och femman började vara ganska trista och krystade, medan Zombies Halloween II, The Curse… och Resurrection tävlade med varandra i klassen ”usla idiotier”. I det perspektivet blir 2018 års omstart rena rama mästerverket. Det jag tar med mig från den erfarenheten är upptäckten av Season of the Witch och minnesbekräftelsen på att Rob Zombies Halloween-remake från 2007 inte på långa vägar förtjänar allt skäll den fått av ihärdiga fans.

Vad ni än gör ska ni hålla er väldigt långt borta från uppföljare som Freddy’s Dead, Halloween: The Curse… och Resurrection samt remakes som When a Stranger Calls, Rob Zombies Halloween II och Friday the 13th. Men det behöver jag väl inte ens påpeka för så kloka bloggläsare?

Räknar jag genomsnittligt betyg för alla filmer inom temat plus slashers som jag sett och skrivit om tidigare hamnar vi på föga imponerande 2,4 (2,3 för temafilmerna och 2,5 för redan sedda). Ganska typiskt i Halloween-tema-sammanhang skulle jag dock säga. Tittar vi årtalsvis snor 70-talsfilmerna föga förvånande en hel del betygspoäng från de risiga 00-talsprodukterna. Övriga årtionden håller sig däremot runtikring det kanske något mellanmjölkiga 2,5.

Därmed sätter jag punkt för 2020 års Halloween-tema. Hoppas ni har uppskattat exkursionerna i slasher-träskets tassemarker lika mycket som jag gjort. Vi ses förhoppningsvis igen nästa år under en sprillans ny temarubrik. Fast bloggen tuffar på som vanligt förstås, så varmt välkommen tillbaka på onsdag den 11 november då det garanterat kommer att handla om något annat än slashers.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg