Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Inte som Clea Borglund, klassens stjärna och född med skådespelarskeden i munnen genom sin mamma. Clea har redan det liv som Tamar drömmer om, med roller i julkalendrar och ett perfekt Insta-konto. Ihop med coole Tim, son till ännu coolare nästan-Hollywoodskådisen Jack Helander. Det far och son också delar tycks vara något av en bad boy-aura, men säg när den sortens utstrålning låg den sortens män i fatet?

Nu ska dock detta första läsår visa sig innehålla fler utmaningar för Tamar, Clea och deras klasskompisar än utfrysningar, tonårsskitsnack, en ohälsosam festarkultur och härsklystna lärare. Det ryktas nämligen att Erling Jensen, en av skolans före detta elever som försvann på 40-talet, hemsöker korridorer och aula.

Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin hade fått tillräckligt översvallande lovord för att jag skulle bli nyfiken. Jag har dessutom aldrig haft några principiella invändningar mot böcker som eventuellt riktar sig mot en lite yngre läsekrets, snarare tvärtom. Har jag åtminstone alltid berömt mig själv med, men nu börjar jag undra om den fristen löpt ut.

Jag hade nämligen gärna velat ha något lite matigare. Författarens beskrivning av en nutida tonårsvardag upplever jag förvisso som detaljerad (på rätt sätt och nivå, vilket jag tackar för) och trovärdig. Men det kanske bara beror på att jag egentligen inte har en susning om vad kidsen gör eller hur de pratar nu för tiden? Känslolägen är inte sällan uppvridna till 11 och här tacklas både osunda förhållanden, missbruk och psykisk ohälsa. Till samtidsproblematiken kan också läggas hänvisningar till en kulturscen som exponerades mindre smickrande i upprop som #tystnadtagning. Allt detta tycker jag att Bergmark Elfgren väver ihop på ett ganska organiskt sätt, utan allt för överdrivna pekpinnar. (Med ett notabelt undantag mot slutet när en av våra två huvudpersoner blir orimligt vältalig när hon läser lusen av en av sina lärare.)

Tyvärr lyckas Norra Latin skapa mer intresse hos mig som läsare för just denna samtids- och tonårsvardag än för sina övernaturliga (spök-)element när min preferens i normala fall brukar vara precis tvärtom. Samtal som ska vara vuxna, kanske till och med lite ålderdomliga, och mystiskt skrämmande låter i mina öron väl stela. Jag har svårt att ge mig hän och tro på allt det övernaturliga som händer. I slutänden känner jag att jag inte riktigt hänger med i mytologin och jag är benägen att skylla detta på att jag helt enkelt inte blev tillräckligt engagerad i just den. Jag hade önskat lite mer driv, lite mer jävlaranamma.

Norra Latin är välskriven och lättläst, det håller jag absolut med om. Just den här gången hörde jag nog dock inte riktigt till målgruppen. Det är fullt möjligt att jag hade älskat den om jag själv varit lite närmare huvudpersonernas ålder.

Färjan (2015)

Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.

Fortsätt läsa ”Färjan (2015)”

È stata la mano di Dio (2021)

alt. titel: La main de dieu, Fue la mano de Dios, The Hand of God

Lever du i tron att förföriska äldre kvinnors plats i unga italienska gossars uppväxthistorier är något som hör till ett filmhistoriskt förflutet? Då ska du hålla dig långt borta från Paolo Sorrentinos självbiografiskt inspirerade È stata la mano di Dio.

Fortsätt läsa ”È stata la mano di Dio (2021)”

Akira (1988)

Efter Mamoru Oshiis Ghost in the Shell var jag sugen på lite mer klassisk anime. Och den enda film som kan konkurrera med Ghost in the Shell (i den västerländska populärkulturen, i alla fall) i det avseendet torde vara Katsuhiro Otomos Akira.

Fortsätt läsa ”Akira (1988)”

Så jävla easy going (2022)

För Joanna är livet just nu mest fyllt av hinder. Pappa har fastnat i soffan framför meningslösa frågetävlingsprogram. Mamma är borta. Matheus kan inte hålla klaffen när de ligger. Inget nytt uttag på adhd-receptet innan de två tidigare är betalda. Och tyskaläraren tjatar om att Joanna och Audrey måste prata tyska under den lindrigt sagt meningslösa gruppövningen (”Ich heisse Joanna”).

Fortsätt läsa ”Så jävla easy going (2022)”

Brightburn (2019)

Unge Brandon Breyer är sig inte lik. Borta är det rara barnet och i dess plats inträder hemlighetsfullhet, ilska, humörsvängningar och upproriskhet. Mor och far hittar bilder av BH-modeller under Brandons madrass.

Fortsätt läsa ”Brightburn (2019)”

Booksmart (2019)

Sista dagen på high school! En rektor som gömmer sig på expeditionen och ser fram emot att säga adjö till ännu en kull tonåringar. Feststämning i korridorerna och skåprensning. Två som inte deltar i galenskaperna i någon större utsträckning är bästisarna Molly och Amy. De har under hela skoltiden hållit fötterna på mattan och näsan i böckerna med det implicita löftet att de ska få sin belöning när det är dags för college. Och nog kan man säga att det löftet infriats – till hösten ska Molly till Yale och Amy till Columbia.

Fortsätt läsa ”Booksmart (2019)”

Carrie (2013)

Remake-dags! Vi träffar återigen Carrie White, skolans hackkyckling numero uno. Nu ännu mer utsatt eftersom hennes panik vid sin första menstruation filmas och mer eller mindre per automatik därefter dyker upp på sociala medier. Vet ni vad som däremot inte förändrats jämfört med 1970-talet? Religiös fanatism! Vilket innebär att Carrie fortfarande lider under mamma Margarets ok av potentiellt syndfullt leverne.

Fortsätt läsa ”Carrie (2013)”

Carrie (1976)

Så, Brian De Palmas famösa Carrie. Den absolut första King-adaptionen. Tillika en av världens mer kända skräckfilmer, en milstolpe och en vattendelare för genren (åtminstone i västvärlden). Därmed öppnas tyvärr också en mängd slukhålsfällor under fötterna på en nutida tittare. Dels är det svårt att se filmen nu för vad den var då, för 45 år sedan. Dels är vissa scener så välanvända, både i sin ursprungliga form och otaliga andra versioner, att deras effektivitet lider av en viss pyspunka.

Fortsätt läsa ”Carrie (1976)”

The Craft (1996)

alt. titel: Den onda cirkeln, Den onde cirkel, The Craft – Den onde sirkel, Der Hexenclub, Dangereuse alliance, Häxkretsen

Nancy, Bonnie och Rochelle är den mobbade tjejtrion på den katolska skolan St. Benedict’s Academy. Nancy är argsint white trash och kör goth-stuket så långt skoluniformen tillåter, Bonnie försöker gömma sig så gott det går bakom otvättat hår och bylsiga koftor medan Rochelle måste tampas med både rasistiska kommentarer och en ”slut”-stämpel. Inte så konstigt att alla tre tjejerna med gemensamma krafter försökt att skaffa sig lite makt och positiv styrka genom diverse magiska ritualer.

Fortsätt läsa ”The Craft (1996)”