You are currently browsing the tag archive for the ‘Tonår’ tag.

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Läs hela inlägget här »

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

Fortsättning på gårdagens sammanfattning och det sista inlägget för 2020 års Slasherween!

***

En faiblesse som många mördare har, men som inte verkar räknas som en trop, är driften att psyka sina presumtiva offer. Jag har lite dålig pejl på när detta startade men skulle kunna tänka mig att det blev en slags utveckling från försök att gömma undan liken. När filmmakarna en gång fattat grejen med hoppa till-effekten av att låta blodiga kroppar trilla ut från garderober av misstag är det förstås ett kort steg till att låta mördaren arrangera sagda blodiga kroppar i akt och mening att ytterligare skrämma sina offer. Och därmed är vi framme vid filmer som H20 där Michael av oklar anledning hängt upp en fisk-urtagen flicka som en makaber lampskärm över en naken glödlampa så att ljuset skiner ut genom hennes bröstkorg och mage.

En annan välkänd detalj är masken, ett måste för varje modemedveten mördare? Mja, skulle jag vilja säga. När sista ordet är sagt är det ändå ett överraskande stort antal filmer där en sådan inte förekommer. Men visst, plockar man sedan bort alla filmer där mördaren inte visar sitt ansikte (förrän kanske i upplösningen, exempelvis original-Friday the 13th eller Sleepaway Camp) finns inte särskilt många kvar. Det är svårt att konkurrera med skräckpotentialen i ett blankt ark, ett tomrum.

Lika vanligt som en i någon mening okänd eller anonym mördare, om inte ännu vanligare, är fokuset på ungdomar som offer. Helst i små grupper. Här är det framförallt de tidiga filmerna som faller utanför ramen och exemplen från 70- och 80-talet som inte riktigt kan räknas som slashers (tex. The Driller Killer, Maniac, Halloween III). Ibland kan offren bestå av enstaka poliser som har oturen att försöka hjälpa de utsatta, annars skulle jag säga att ett av de mest notabla slasher-undantagen är Child’s Play.

Och vad gör ungdomar? Ligger eller knarkar, förstås! Eller de vill i alla fall gärna både ligga och knarka, om än inte nödvändigtvis samtidigt. Jag har redan postat ett inlägg om det problematiska sexet, vilket kräver någon form av vedergällning, efter tittarna på Halloween, Friday the 13th och The Burning. Detta är dock ett tema som verkar ha varit absolut mest populärt under 80-talet och i viss mån 90-talet.

Summa summarum skulle jag vilja påstå att den är ganska få temafilmer med produktionsår utanför guldåldern som uppfyller alla troperna utan frågetecken eller undantag. Som alltid får man ta regler och riktlinjer med en nypa salt.

Ska vi snacka specifika filmer från temat är Psycho förstås en odiskutabelt Bra Film, men vill man se en typisk slasher som dessutom är förbannat underhållande skulle jag utan tvekan rekommendera Black Christmas från 1974. Halloween och Friday the 13th hamnar strax under betygsmässigt. ANoES är briljant och underhållande men inte en lika typisk slasher som de föregående exemplen. Scream ligger däremot på samma betygsnivå som Black Christmas och ANoES, well done Wes Craven! Jag ska kanske påpeka att detta alltså bara gäller original-filmerna i alla nämnda fall.

Bland temats övriga filmer finns det bara en ytterligare kandidat som jag gett betyget 4 och det var 2012 års remake av Maniac. Bra, men absolut ingen slasher. Förutom Maniac skulle jag också vilja sälla mig till alla som talat sig varma för den tidigare så utskällda Halloween III: Season of the Witch. Inget mästerverk, men allt som andas Nigel Kneale får (än så länge) per automatik godkänt för min del. Andra positiva överraskningar var The Prowler, Sleepaway Camp och Happy Death Day.

Vad inte blev så positivt var däremot att beta av hela Halloween-serien, där det fanns försvinnande få guldkorn. Redan fyran och femman började vara ganska trista och krystade, medan Zombies Halloween II, The Curse… och Resurrection tävlade med varandra i klassen ”usla idiotier”. I det perspektivet blir 2018 års omstart rena rama mästerverket. Det jag tar med mig från den erfarenheten är upptäckten av Season of the Witch och minnesbekräftelsen på att Rob Zombies Halloween-remake från 2007 inte på långa vägar förtjänar allt skäll den fått av ihärdiga fans.

Vad ni än gör ska ni hålla er väldigt långt borta från uppföljare som Freddy’s Dead, Halloween: The Curse… och Resurrection samt remakes som When a Stranger Calls, Rob Zombies Halloween II och Friday the 13th. Men det behöver jag väl inte ens påpeka för så kloka bloggläsare?

Räknar jag genomsnittligt betyg för alla filmer inom temat plus slashers som jag sett och skrivit om tidigare hamnar vi på föga imponerande 2,4 (2,3 för temafilmerna och 2,5 för redan sedda). Ganska typiskt i Halloween-tema-sammanhang skulle jag dock säga. Tittar vi årtalsvis snor 70-talsfilmerna föga förvånande en hel del betygspoäng från de risiga 00-talsprodukterna. Övriga årtionden håller sig däremot runtikring det kanske något mellanmjölkiga 2,5.

Därmed sätter jag punkt för 2020 års Halloween-tema. Hoppas ni har uppskattat exkursionerna i slasher-träskets tassemarker lika mycket som jag gjort. Vi ses förhoppningsvis igen nästa år under en sprillans ny temarubrik. Fast bloggen tuffar på som vanligt förstås, så varmt välkommen tillbaka på onsdag den 11 november då det garanterat kommer att handla om något annat än slashers.

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Läs hela inlägget här »

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Om du lyssnar noga, Whisper of the Heart, Hjertets hvisken

Ni som tillhör 70-talistgenerationen eller är äldre än så, minns ni de här korten längst bak i låneböckerna där bibliotekarien stämplade återlämningsdatum? Och på vissa, mindre, bibliotek kunde det till och med vara så att man fick skriva sitt namn på kortet så att boken fick en slags egen genealogi och historia av låntagare.

Om du lyssnar noga bjuder i det avseendet på en riktig nostalgitripp eftersom 14-åriga Shizuku Tsukishima är en sann bokslukare som passar på att låna hem högvis med böcker under lovet. Efter ett tag märker hon att många av hennes läsäventyr tidigare lånats av en Seiji Amasawa. Hon börjar dagdrömma om hur det skulle vara att ha en kille som är så perfekt matchad i boksmak. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Jag kan höra havet, Jeg kan høre havet, Ocean Waves, I Can Hear the Sea

Mer Ghibli-realism! Rikako kommer ny till Taku och Yutakas skola från Tokyo. Alla (särskilt killarna) är förstås fascinerade av storstadstjejen som både kan spela tennis och är bra i skolan. Men Rikako är inte så lätt att komma in på livet och har svårt att få kompisar. Yutaka har från allra första början fallit som en fura för henne men tyvärr (för grabbarnas vänskaps skull) visar Rikako större intresse för Taku.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg