
I mina försök att göda kompletisthungern var det oundvikligt att jag förr eller senare skulle landa i Cabin Fever 2: Spring Fever trots att jag inte var överdrivet imponerad av Eli Roths debutoriginal. Frågan är dock om uppföljaren bör räknas som en Ti West-produktion eftersom regissören och manusförfattaren tydligen bett om att få sitt namn borttaget från spektaklet efter ”extensive re-editing and re-shooting by the producers”.
På ett sätt kan jag förstå West. Slutresultatet har en air av amatörmässighet och valpig tafflighet. En B-film, helt enkelt. Samtidigt är mitt första intryck ändå mer positivt jämfört med originalet, kanske för att jag är beredd att förlåta en hel del utifrån B-filmskänslan. I någon mån köper jag helt enkelt konceptet med överåriga high school-”ungdomar” och mängden klumpiga skolbals-förebådanden som ska bygga upp till en tydlig Carrie-vajb. Bara med rejäla mängder blodiga kaskadspyor istället för elektrifiering.
Historien har nu förflyttat sig från den lilla stugan i skogen och de övermåttan gräsliga semesterfirarna till Springfield High School och ett gäng övermåttan gräsliga tonåringar. Men eftersom high school-miljön av hävd och vana är som klippt och skuren för gräsliga personligheter stör det inte lika mycket. Till skolan levereras lådvis med Down Home Water, vars innehåll fått en…liten extra kick tack vare kontamineringen som spreds redan i originalet.
Men eftersom tonåringar nu en gång för alla inte bara är övermåttan gräsliga personligheter utan också övermåttan äckliga personer är det ingen som reagerar när diverse blåsor och kläggiga kroppsavsöndringar börjar grassera. Det hör liksom till hela pubertets-grejen. Liksom den hopplösa kärlek som vår hjälte Jonathan hyser för barndomskompisen Cassie. Vilken i sin tur givetvis är tillsammans med det karatesparkande aset Marc. Men kanske kommer Cassie att se Jonathans goda sidor när de blir instängda i skolans aula av ondsinta och skyddsklädda agenter, vilka försöker begränsa smittan. Samtidigt som deras klasskompisar allt mer övergår i ett upplösningstillstånd under de glittrande discokulorna.
Som sagt, B-filmskänslan och den välbekant stereotypa high school-beskrivningen gör det betydligt lättare att svälja den milt uttryckt simpla historien. Fokus ligger istället på att klämma in så många äckeleffekter som möjligt – allt från grodinnehåll på biologilektionen, tappade naglar, munsår och en nedpissad bålskål. Stämningen är så pass gladlynt att jag aldrig tar det hela på allvar och därmed har en mer underhållande stund än jag fick med originalet. Men snackar vi Ti West är Cabin Fever 2 knappast ett måste i filmografin.