You are currently browsing the tag archive for the ‘Otrohet’ tag.

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Som de två kontorsråttor de är har de dessutom valt varsin expressiv och konstnärligt lagd extrapartner – Robert är författare och Lucy dansös. Enda problemet är kanske att dessa personlighetsdrag också åtföljs av en viss faiblesse för dramatiska utspel; både Mary och Michael tycks lika utmattade av sina krävande skakelhopp.

Så varför inte röra om lite i grytan och ta en relationsmässig paus genom att vara otrogna? Med varandra.

Till en början blir jag inte klok på musiken i The Lovers. Den har tydliga drag av klassisk feelgood-musikal, typ Sound of Music eller Easter Parade. Det känns malplacerat tillsammans med äktenskapsproblemen hos ett medelålders par vilka dessutom verkar bli stressade intill panikens gräns av det stundande besöket från sonen Joel.

Men efter ett tag gifter sig musiken med historien och kombinationen kommer snarare att andas en slags modern shakesperiansk kärlekskomedi. Jag gläds med Derba Wingers Mary och Tracy Letts Michael som (på lite oklara grunder, ska erkännas) hittar tillbaka till sin ungdoms förälskad lunchknull.

Vill man skärskåda själva historien ligger filmens största problem just här. Vi får bara se hur paret hittar varandra på ett fysiskt plan men på något sätt fixar det alla problem i deras liv. Men för all del, även i filmer som handlar om yngre människor tycks ju sex vara svaret på alla relationsmässiga svårigheter så varför inte på samma sätt även om huvudpersonerna blivit lite mer till åren?

Winger och Letts är emellertid tillräckligt bra skådisar som gör tillräckligt trovärdiga prestationer för att jag ska vrida mig av obehag, exempelvis när de (pre-lunchknullsperioden) oväntat stöter på varandra i hemmet när bägge trodde att den andre skulle vara borta just den kvällen. Trovärdigheten följer även med det kroppsliga, särskilt Letts synes ha blott ett snabbmatsmål kvar till en hjärtinfarkt. Hans hummerröda ansiktsfärg när han skrattar lite för hysteriskt inne på sitt kontor gör mig allvarligt oroad.

Regissören och manusförfattaren med det spännande namnet Azazel Jacobs lyckas också hitta en hel del fina bilder eller scener som säger mer än enbart dialogen har att bjuda på. Den tyst utmattade desperationen i en ensam bil på en öde parkeringsplats när livet faller samman runtomkring en. Det halvhjärtade primalskriet framför jobbdatorn. Michaels urholkade silhuett i serveringsöppningen bakom Marys stela gestalt i soffan när det enda de kan dela är en flaska vin.

På det hela taget bjuder The Lovers på en välspelad historia som mot all förmodan lyckas vända och vrida lite ytterligare på de eviga frågorna om otrohet och lust.

Festivaldagens tredje film för Filmspanarna innan den storstilade avslutningen med Downsizing.
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Annonser

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Sir Michaels dotter Alicia är måttligt förtjust över att få en styvmor marginellt äldre än henne själv men det är hennes kusin Robert som börjar ana oråd. Robert kommer för att hälsa på sin farbror med vännen George Talboys men den sköna Lucy gör alla möjliga krumbukter för att undvika att träffa George. Till slut försvinner George hastigt och lustigt och trots att allt pekar på att han återvänt till Australien där han gjort sig en förmögenhet på de brutala guldfälten kan Robert inte släppa tanken på att hans vän mött ett oblidare och inte minst ofrivilligt öde.

Till saken hör nämligen att George en gång övergav sin fru Helen och parets unge son George Jr. för att åka till just Australien. På den tiden var de fattiga som kyrkråttor, giftermålet med Helen hade fått Georges far att göra sin son arvlös och inte gjordes saken bättre av att Helens försupne och spelberoende far ständigt behövde extrapengar som paret inte kunde avvara. I hopp om att någon gång i framtiden kunna försörja son och hustru begav sig alltså George iväg till kolonierna. Men när han relativt välbärgad återvänder till hemlandet efter tre år nås han snart av beskedet att hustrun omkommit. George är otröstlig och hade det inte varit för vännen Robert hade han med stor sannolikhet tagit livet av sig.

Nu försöker Robert trots allt ingjuta lite livsmod i sin vän men när George försvinner utan ett spår finns trots allt oron att han ändå till slut gått och tagit livet av sig. Robert vägrar dock acceptera en sådan utgång och lägger ned sin själ i sökandet efter sanningen.

Mary Elizabeth Braddon har med Lady Audley’s Secret skrivit en rafflande sensationsroman av ungefär samma snitt som Wilkie Collins The Woman in White (Braddon är också tillräckligt medveten om sina föregångare för att låta Robert hänvisa till både Alexandre Dumas och Collins). Återigen har vi ett fall av identitetsbyte, för ärligt talat, det dröjer inte jättelänge innan man som läsare börjar undra om det möjligen KAN så att den förmodat avlidna Helen Talboys och den ljuva (men ack så bedrägliga) Lucy Audely är en och samma kvinna. Till viss del avslöjas ju den utvecklingen redan i bokens titel, vilket är lite synd. En något mer hemlighetsfull händelseutveckling hade förstås varit rolig. Braddon friskar dock på sin historia i tre volymer och jag måste säga att jag blev grundligen road genom alla tre.

Däremot ska erkännas att Lucy/Helen inte är en riktigt lika underhållande skurk och antagonist som Collins greve Fosco. Braddon tycks ha ett rejält horn i sidan till sitt eget kön och Robert får göra många utläggningar om kvinnosläktets allmänt svekfulla illistighet. Hon lindar sin nye make runt lillfingret och vänder honom mot både den egna dottern och den dittills älskade brorsonen. Hennes brott att överge sin egen son framställs också i betydligt värre dager än Georges brott att överge både hustru och son, vilket blir lite orättvist kan jag tycka. Särskilt som George faktiskt överger grabben en andra gång när han, full av sorg över Helens död, lämnar lillpysen hos sin morfar. En man som med bästa vilja i världen knappast kan anses vara någon lämplig vårdnadshavare.

Robert är ivrigt uppvaktad av sin kusin Alicia men tycks avsevärt mer betuttad i och intresserad av kompisen George. Det känns verkligen inte som om han skulle ha ansträngt sig ens hälften så mycket om det hade varit Alicia som försvunnit under mystiska omständigheter. Vilken tur då att han ändå kan spela sin roll i människosläktets bevarande – Georges syster Clara visar sig vara sin bror upp i dagen…

I Helen/Lucys arsenal ingår också ett giftigt ifrågasättande av Roberts mentala hälsa, vilket ger anledning att reflektera över hur mycket attityden till ”galenskap” ändå förändrats sedan 1800-talets mitt. Enligt lady Audley är många galningar (särskilt de farliga!) nämligen fullt medvetna om att de är galna men gömmer detta faktum efter bästa förmåga. Ibland blir dock särskilt de mordiska böjelserna alltför starka att stå emot och personen i fråga ger efter med skrämmande blodigt resultat. Allt detta är dessutom egenskaper som går i arv med katastrofalt resultat.

Lady Audley’s Secret är som sagt en rätt frejdig historia och jag har nu trots allt en soft spot för den här typen av victoriansk underhållningslitteratur. Till kategorin roliga detaljer hör dessutom att Braddon själv hade ett förhållande (inklusive barn) med sin förläggare John Maxwell samtidigt som han var gift med en annan kvinna. Kanske fick skuldbeläggandet av bokens skurk därmed tjäna som en slags projicering för både Braddon och Maxwell?

Librivoxkvalitet: Librivox bästa inläsare Elizabeth Klett strikes again! Antagligen var det uteslutande på grund av hennes medverkan som jag ens fick för mig att ladda ner boken och det betalar sig ju med råge. Varje gång.

alt. titel: Och Gud skapade kvinnan, …And God Created Woman

Eftersom det var synd om stackars Adam där han knallade omkring i Edens lustgård alldeles ensammen bestämd sig Gud för att skapa en ”hjälp, sådan som honom hövdes”. För den hjälpen som Adam behövde, den kunde inte fyllas av vare sig växter, fåglar eller fyrfota djur (vilket man kanske får vara tacksam för…).

Så skapade Gud en kvinna av Adams revben varpå mannen stolt deklarerade att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen”. Det var inte så mycket med women’s lib-rörelsen under den där första perioden i Eden. En viktig detalj i sammanhanget är också att ”mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra”.

Jag vet inte om det var just det som Roger Vadim bestämde sig för att ta fasta på när han valde titeln Et Dieu… créa la femme. Tittarna får emellertid närmast omedelbart bekräftat att särskilt blygsam, det är då inte den unga kvinnan Juliette. I Brigitte Bardots utsökt timglasformade skepnad framställs hon som ett slags naturbarn som gillar att gå barfota. Men inte allt för mycket barn förstås, för då skulle det kanske bli lite knepigt för alla män som vill ha henne. Bardot själv var 22 år 1956 men jag upplever att hon ser ut och framförallt beter sig som betydligt yngre i filmen.

Grejen med Bardots framtoning är att hon å ena sidan som sagt synes naiv och troskyldig men å den andra samtidigt är oerhört medveten om sin inverkan på det manliga könet och därmed manipulativ. Men på ett oskyldigt sätt. Ett kritiskt sinnelag skulle kunna säga att poängen med att förena dessa personlighetsdrag i Juliette är visa hur fullkomligt irrationella kvinnor är. De vet ju aldrig hur de vill ha det och är ett ständigt rov för sina egna himlastormande känslor.

Nå, vad händer då Juliette-med-torpedtuttarna i Et Dieu…? Samtidigt som hon blir hovsamt men ivrigt uppvaktad av den äldre M. Carradine suktar hon själv efter den unge Antoine Tardieu. Han är dock av en mindre trogen natur – löftet att hon ska få följa med honom till Toulon skiter han i så snart han kan. För att få Juliette att stanna kvar i staden (hennes lösaktiga beteende gör att hon riskerar att skickas tillbaka till ett barnhem tills dess att hon fyllt 21) föreslår M. Carrdine att Antoine skulle kunna gifta sig med henne, ett förslag han bara hånskrattar åt. Men en som spetsar öronen är Antoines yngre bror Michel eftersom han alltid suktat efter den ouppnåeliga.

Trots att alla – familjen (Mme Tradieu: ”Jamais!”), prästen (”Juliette är som ett ungt djur, du kan inte tygla henne”) och Juliette själv (”Jag är för nöjeslysten för att bli en bra hustru”) – försöker övertala Michel att skippa den fullkomligt galna idén framhärdar han. Och till en början ser utsikterna oväntat lyckosamma ut – Juliette har vett nog att vara tacksam mot den unge mannen och inviger honom i sexualitetens fröjder. Men så kommer Antoine tillbaka för att ta jobb hos M. Carradine.

Det är lika bra ett erkänna det – jag satte mig framför Et Dieu… i full förväntan att få se film som jag skadeglatt och med största nöje skulle kunna såga jäms med fotknölarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, fråga bara nästan vem som helst av rollfigurerna i Et Dieu…

Inte så att jag upplevde något mästerverk, vare sig filmiskt eller feministiskt. Men själva den tragiska historien fångade mig ändå på något sätt. Det kändes till exempel lite oväntat att Juliette faktiskt är Michel trogen och tycks älska honom på sitt eget lite bakvända sätt. Det kändes helt enkelt inte givet vem i trojkan Michel-Carradine-Antoine som skulle gå segrande ur striden.

Sedan är kanske inte heller Bardot ett under av skådespelartalang, särskilt inte när hon ska föreställa förtvivlad, överspänd eller glädjestrålande. Föga förvånande är hon som bäst när hon ska vara den ”sex kitten” som i och med Et Dieu… blev hennes signum. Men med imponerande kroppsliga attribut, en hetsig avslutande dansscen och en illande brokig fransk färgsättning kommer filmen förvånansvärt långt.

Mitt utforskande av Neil Gaimans författarskap går vidare, om än i inte särskilt rask takt. The Ocean at the End of the Lane landade i blickfånget när jag behövde en liten och smidig sak att plocka med i bagaget och då passar ju kortromanen om knappa 200 sidor alldeles utmärkt.

Vår namnlöse huvudperson är sju år gammal och bor med föräldrar och småsyster i ett stort hus. Det egna rummet måste försakas på grund av ekonomiska problem och hyrs ut till en radda mer eller mindre suspekta (i pojkens ögon, de bor ju i hans rum!) hyresgäster. Priset tas förstås av den sydafrikanske opalletaren som kör ihjäl pojkens älskade katt Fluffy.

Men det är också opalletaren som (förvisso ofrivilligt) leder till att pojken träffar Lettie Hempstock och hennes mamma och mormor som bor på gården som ligger längre ned vid landsvägen. Och i änden på vägen finns det en ocean. Eller ja, pojken ser bara en alldeles vanlig damm men Lettie säger att den är en ocean. Och eftersom Lettie är en ovanligt bestämd elvaåring får man väl tro på det då.

Men det är också Lettie som gör att pojkens rum och värld invaderas av en riktig orm vid namn Ursula Monkton. Ursula hotar pojken med alla möjliga straff om han inte gör som hon säger, tycks utgöra en farlig lockelse för pojkens lättledda pappa och inte ser mamma vad som försiggår i det tidigare så (relativt sett) trygga huset.

The Ocean… påminner mig en hel del om Coraline (kanske för att antagonisten är en kvinna?) men den tagit Coralines något barnsliga tilltal och gjort det hela till en avgjort vuxen historia. Eller också kanske det handlar om att Gaiman har renodlat Coalines teman och ramat in dem tydligare i en uppväxtkonflikt. För vad annat ska man kalla det när mer eller mindre varje sida beskriver händelser som understryker att barndomstryggheten är ett minne blott?

Och eftersom vår protagonist är en ensam liten kille som gillar att dra sig undan med böcker eller Gilbert and Sullivan-skivor är detta en historia som mycket väl skulle kunna vara av karaktären ”It was all in his head…”

Men det gör inte så mycket eftersom Gaiman har en omisskännlig stil som känns både episk och poetisk på en och samma gång. The Ocean… är ingen bok som griper tag i både hjärta och hjärna på samma sätt som mina absoluta favoriter men jag måste böja mig för dess förmåga att skapa en imponerande ”sense of wonder” på sina fåtaliga sidor. Gaiman gläntar på förlåten till livets mysterier och låter oss vara med och kika. Det är skrämmande, häpnande, sorgligt, förtröstansfullt och humoristiskt på en och samma gång. Som livet självt skulle jag kunna skriva om det inte vore för att jag står över sådana klichéartade uttryck…

Så till ett brittiskt demontips från kollegan Filmitch. DVD-omslaget ståtar med blurbar som ”Incredibly brutal”. Det här kan ju bli hur bra som helst…

Den nybakade polisen Rachel ska göra sin första jobbnatt i den lilla skotska småstaden Inveree. Det är en jobbnatt som till och med börjar lite tidigare än Rachel räknat med när hon ser sig tvungen att arrestera den unge Francis (som dock kräver att få bli kallad för det betydligt coolare ”Caesar”) för att ha kört på en man. Strunt samma att det inte ligger någon söndermanglad kropp under bildäcken, Rachel såg ju olyckan med egna ögon och bilfronten ståtar med tydliga blodspår. Möjligen missade hon i upphetsningen Caesars närmast desperat muttrade ”Not another one!”.

Läs hela inlägget här »

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Läs hela inlägget här »

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Läs hela inlägget här »

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg