Publish and Perish: Three Tales of Tenure and Terror (1997)

En otrogen litteratur-postdoc som dessutom kämpar med att kicka igång sin karriär får problem med sin hustrus katt, Charlotte. En tidigare hyllad antropolog som tack vare ett konferens-snedsteg försöker återupprätta sitt rykte på distans i England. En ung, kvinnlig historiker som är på väg att få inte bara sitt arbete, utan hela sitt liv, förstört av en ogin och makthungrig professor.

Man behöver inte befinna sig särskilt länge inom universitetsvärlden innan man kommer i kontakt med uttrycket ”Publish or perish”. Myntat redan på 20-30-talet är innebörden att om man inte ser till att publicera sig, kan man kyssa en akademisk karriär adjö. Sedan finns det förstås en massa förbehåll knutna till detta också. Det handlar inte uteslutande om kvantitet eller kvalitet, det handlar också om vilka tidskrifter man syns i och med vilka andra forskare man knutit an. En djungel med andra ord.

Och en djungel skördar sina offer. Som titeln på dagens bok säger – det är inte säkert att man överlever trots att man försökt göra ”allt” rätt. Den korrekta benämningen på amerikanske författaren och skribenten James Hynes tre berättelser i denna samling torde vara ”långnoveller”. De är skrivna med en mörkt humoristisk och satirisk spets men som vanligt fann jag allra mest nöje i beskrivningarna från en universitetsvärld som ibland utan tvekan kan ha huvudet väl långt uppe i sin egen röv ibland.

Alla Hynes huvudpersoner har kommit på det ena forskningsämnet mer krystat än det andra. De excellerar i högtflygande och abstrakta kopplingar mellan, säg, Michel Houellebecq, motorsågsindustrin i Iowa på 1950-talet och polynesisk kolonialism samt putslustiga titlar på sina papers. Och som antropologen Gregory Eyck i mittennovellen ”99” får lära sig den hårda vägen, det kan vara farlig att förlita sig allt för mycket på ironi i den post-post-moderna, medvetna och lättkränkta universitetsvärlden.

Förutom det satiriska stråket är det tydligaste temat i Hynes tre långnoveller adaptioner, mer eller mindre löst. Den svinige Paul finner sig i första långnovellen ”Queen of the Jungle” fångad i tassarna hos Poes ”The Black Cat”. Gregory Eyck får se sig genomleva någon slags version av den stackars Sgt. Neil Howies öde. Och Virginia Dunning måste i ”Casting the Runes” tampas med professorn Victor Karswell, vilken är beredd att ta till…okonventionella metoder för att tvinga till sig hennes forskning.

Publish and Perish bjöd på riktigt underhållande läsning och till och med en del skrock längs med vägen. Själv föredrog jag ”Casting the Runes” men det kanske bara är för att det var en ganska klurig uppdatering av M.R. James klassiska novell och för att jag är väldigt förtjust i både novellen och filmadaptionen.

Ett, tu…TV-serier! #27

Yellowjackets (2021-, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fyra kvinnor delar den tveksamma äran av att vara överlevande efter en katastrofal flygkrasch. Olyckan skedde när de var tonåringar, på väg för att spela en fotbollsmatch. Med på resan var också deras coach och dennes två söner. Vi som tittar får inte veta vad som hänt under åren som gått sedan de räddades från vildmarken och nutiden, men det är uppenbart att de gått olika vägar för att hantera det som hände i de kanadensiska skogarna.

Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

alt. titel: Twin Peaks – Laura Palmers sidste dage, Twin Peaks – Les 7 derniers jours de Laura Palmer, Twin Peaks – Der Film: Die letzten 7 Tage im Leben der Laura Palmer, Fuoco cammina con me

I den lilla staden Deer Meadow hittas den unga Teresa Banks brutalt mördad. Av oklar anledning bestämmer sig FBI för att lägga sig i saken och Gordon Cole skickar agenterna Chester Desmond and Sam Stanley. De två får kämpa ganska tappert mot den minst sagt ovilliga småstadsheriffen och hans deputy. Innan de hinner klara ut särskilt mycket kring dödsfallet försvinner Desmond spårlöst. Agent Dale Cooper skickas till Deer Meadow för att leta rätt på Desmond men misslyckas. Han är dock övertygad om att den som mördade Teresa Banks har fler offer i åtanke.

Empire of Light (2022)

Som regissör tycks brittiske Sam Mendes dras till filmer där huvudpersonerna lever vad Henry David Thoureau karakteriserade som “lives of quiet desperation”. Såväl Lester Burnham och Anthony Swofford, som April och Frank Wheeler har resignerat inför vardagen, tappat tron på att livet kan vara något mer än det de har framför sig här och nu.

Andra akten (2023)

“I slutet av första akten kommer den första vändpunkten. Det är en händelse som ändrar berättelsens riktning. Huvudpersonen får ett nytt mål och/eller står i en ny situation.”

När det gäller film är det väl lika bra att söka sig direkt till hästens mun. Som i det här fallet är Svenska filminstitutet och beskrivningen av treaktsmodellen. En klassiker i sammanhanget. Men begreppet “akt” går ju alldeles utmärkt att applicera på mer än bara filmdramaturgi. Rent livsmässigt skulle man exempelvis kunna säga att dagens film handlar andra akten för fysioterapeuten Eva och dramatenskådespelaren Harald.

Peter’s Friends (1992)

Lika bra att avsluta bloggåret med en riktig klassiker, vilket dessutom passar synnerligen väl in rent tidsmässigt. En nostalgivåg av tsunamimått. Jag såg Peter’s Friends första gången våren 1994, tack vare Umeås eminenta filmstudio. En lördags-double feature med franska komedin La Crise från samma år. Den såg jag inte… Hur många gånger jag däremot sett om Peter’s Friends sedan dess vete tusan. Jag kanske skulle ha blivit lika förtjust i exempelvis The Big Chill om jag sett den under samma period. Men jag tror att en stor del av min initiala förtjusning låg i välbekanta skådisar som här uppvisade för mig helt nya muskler i sitt skådespeleri. Att de alla – Stephen Fry, Kenneth Branagh, Alphonsia Emmanuel, Hugh Laurie, Imelda Staunton och Emma Thompson – framstår som så otroligt bekväma i sina respektive roller och med varandra beror sannolikt på att många av dem faktiskt var gamla collegekompisar.

Dýrið (2022)

alt. titel: Lamm, Lamb

Ingvar och Maria är isländska bönder på en ödsligt belägen gård (finns det någon annan sorts gårdar på Island?). De odlar potatis och har får. Men under en av lamningsperioderna levererar en tacka en lite…annorlunda avkomma.

Blonde (2022)

Tja, när jag nu hoppat på Marilyn Monroe-tåget med titten på My Week With Marilyn kunde jag ju lika gärna fortsätta färden med den omtalade adaptionen av Joyce Carol Oates hyllade Blonde, regisserad av Andrew Dominik. En film som delat publiken i betydligt högre utsträckning än jag uppfattar att bokförlagan har gjort. Kanske för att Oates skrivit sin roman som en uttalad ”biographical fiction” medan filmen Blonde inte lägger fram några sådana förbehåll. Blonde tar förvisso inte munnen lika full som My Week With Marilyn (”This is their true story”). Men i och med att Dominik valt att utnyttja flera visuella grepp och berättartekniker som ska signalera inre processer och upplevelser hos sin huvudperson skulle jag vilja påstå att han samtidigt lägger tyngdpunkten på “biographical” snarare än ”fiction”.

Amores perros (2000)

alt. titel: Älskade hundar, Elskede kjøtere, Love Is a Bitch, Amores perros – Von Hunden und Menschen

Kärlek kan vara något alldeles underbart, upplyftande, rusigt. Det kan också vara alldeles åt helvete, destruktivt, något skört som när som helst kan splittras i miljoner vassa skärvor som skär djupa sår.

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.