You are currently browsing the tag archive for the ‘Otrohet’ tag.

alt. titel: Död zon

En Stephen King som ibland kanske hamnar lite i skuggan av The Shining eller Cujo? Möjligen helt rättvist, åtminstone i jämförelsen med The Shining? I The Dead Zone har King nämligen valt att i allt väsentligt dela upp Jack Torrence komplicerade personlighet i dels snällisen Johnny Smith, dels styggingen (för att inte nämna galningen med ett saftigt pappa-komplex) Greg Stillson.

Stillson är den kontrollerande galningen medan Johnny är den kapable och genomhygglige killen. Dock är Johnny kanske ovanligt känslig för att vara en King-man, både fysiskt (alla operationerna som krävs för att återställa hans kropp) och mentalt (pressen av sina syner). Han känns också ovanligt mildsinnad, men är också (oftast) bestämd och säker på sin egen förmåga på det där sättet som King brukar gilla hos sina huvudpersoner.

Samtidigt finns det i bokens första halva ett slags tringeldrama mellan Johnny, Stillson och Johnny kärleksintresse Sarah som jag tycker är rätt smakligt. Kontrasteringen mellan Johnny och Stillson blir förstås enklare att göra när de inte är en och samma person. Kanske ger King här också sin plågade Jack Torrence möjlighet att göra om och göra rätt gentemot sin goda sida.

Nå, känner alla till historien? Nästan lika enkel som Cujo skulle man kunna säga. Johnny Smith är med om en bilolycka och ligger i koma i fem år. När han vaknar upp igen är han inte bara mer eller mindre handikappad efter alla år av sängliggande och belastad av monumentala sjukhusräkningar utan också utrustad med en förmåga att se syner av sådant som hänt eller sådant som kommer att hända.

Åren som Johnny aldrig kommer att få tillbaka (han vaknar ju på ett sätt upp från de döda) ger King möjlighet att skriva en av sina mest melankoliska böcker. Kanske är det också därför den inte är lika omtalad som en del av hans andra verk? Johnny blir till en plågad man, full av sorg över ett liv som kunde ha varit hans. Särskilt i förhållande till Sarah förstås, som under hans koma gått från att vara Sarah Bracknell till att bli Sarah Hazlitt.

Historien lägger också stort fokus på Slumpen som kanske är Ödet eller till och med Guds hand? Å ena sidan är mycket av det som händer beroende av slumpen, något som Johnny funderar en hel del på, samtidigt känner han sig mot slutet mer eller mindre driven (av en högre makt?) mot Stillson. Ett grepp som i och för sig inte är helt obekant för den gode King.

Författaren själv ger egentligen inga definitiva svar i den här frågan men lägger in en ambivalens i form av Johnnys troende mamma Vera. Det är hon som mot slutet av sitt liv är övertygad om att hennes son ingår i Guds plan. Det författaren däremot är oerhört tydlig med är sitt hat mot alla de som vill utnyttja både Johnny och hans förmåga samt godtrogna människor som Vera Smith för snöd vinnings skull. Tidningarna med rubriker som ”Jag födde en utomjordings barn”, ”Våra medier hittar dina borttappade saker” och ”Vi har svaret på vem som vinner valet” är en nästan lika stor fiende som Greg Stillson själv.

Nu är Stillson både galen, brottslig och farlig på ett sätt som gör att det känns svårt att dra en helt rak linje mellan honom och en viss nyvald president. Däremot kändes det som om just den delen av historien faktiskt gav The Dead Zone en helt ny aktualitet. Inte minst på det sätt som alla som kanske kunde ha gjort något åt saken bara ser honom som en ofarlig dumbom och skrattar åt hans vansinniga påhitt och utsagor. Här är frågan om Margaret Atwood också lät sig inspireras när hon beskrev bakgrunden till den värld som är realiteten i The Handmaid’s Tale? En annan aktualitet kommer från 11.22.63 som ju blev TV-serie under 2016. Enligt egen utsago är det en bok och en historia som King funderat länge på och det är frågan om inte berättelsen om ett politiskt lönnmord till viss del transformerades till berättelsen om Johnny Smith. Wheels within wheels.

TV-serien The Handmaid’s Tale hade premiär 26 april i år och har fått stående ovationer. Som av en händelse var det inte länge sedan jag läste boken den byggde på.

***

I en okänd framtid har åtminstone delar av den amerikanska östkusten förvandlats till en teokratisk diktatur. Det är en förvandling som blir plågsamt uppenbar i backspegeln men som skedde så gradvis att ingen egentligen kom sig för att försöka stoppa utvecklingen. Till en början skrattade många åt de fåniga idéerna, så långt ifrån det moderna och frigjorda samhälle man lyckats skapa.

Men allt eftersom blev inskränkningarna och lagändringarna fler och fler, tills det en dag inte bara blivit svårt, utan rentav farligt, att inte rätta sig efter dem. Med Gud som alibi är republiken Gilead i sanning en kvinnocentrerad värld men sannolikt inte på det sätt som man som kvinna skulle önska sig.

Vår ledsagare är kvinnan som kallas Offred. Hon beskriver ett samhälle där kvinnokroppen i allt väsentligt blivit statens egendom. Av olika anledningar har mänskligheten i Gilead fått svårt att föröka sig och lagen dikterar att problemet bara kan ligga hos ett av de två könen.

Bevisligt fertila kvinnor (handmaids) skeppas därför runt till olika dignitärer för att kunna ge dem och deras hustrur barn. Hustrurnas enda roll är i sin tur att vara ornamentala och värdiga partners samt uppfostrare av de barn som kommer dem till del. Att det absolut inte kan vara de manliga dignitärerna själva som har repoduktionsproblem tycks mer eller mindre vara inskrivet i lagen – om en handmaid varit tillräckligt länge i ett hushåll utan barnalstrande kommer en ny i hennes ställe. Deras namn kommer sig av förnamnet på den man vars hustru de för tillfället tjänar, ”Of Fred” till exempel. En ny man innebär ett nytt namn och de har alltså inte ens det individuella kännemärket av ett eget namn att hålla sig till.

Samtidigt är det en socialt avundsvärd position, de förväntas inte göra så mycket mer än ta hand om sig själva och sin kropp för att vara i reproduktivt topptrim. I de ledande hushållen finns många kvinnor för att utföra kvinnosysslor, män av enklare klass får oftast bara hålla till godo med en ”econowife” som förväntas sköta allt.

The Handmaid’s Tale var min första bok av kanadensiskan Margaret Atwood och jag måste säga att den definitivt gav mersmak. Både för sitt sätt att beskriva hur lömskt (för att inte säga obehagligt välbekant) den nya världsordningen etableras och inom ramen för sin historia framföra flera tänkvärda iakttagelser.

Till exempel hur begränsande klädsel kan vara. Handmaids förväntas gå klädda i klänningar som skyler deras kroppar från andras blickar under de få timmar de får vistas utanför sin herres hus. De måste också ha på sig hattar med vida brätten som effektiv begränsar deras synfält till en liten plätt rakt fram. Och trots att Offred är tillräckligt gammal för att minnas en friare tid, innan Gilead, när kvinnor kunde gå klädda i vad som föll dem in har hon med tiden blivit så pass indoktrinerad att hon förfasar sig över lättklädda turister.

Just skillnaden mellan världen före och efter Gilead uttrycks oerhört tilltalande i de kontrasterande uttrycken ”freedom to” och ”freedom from”. Innan Gilead, i den ”vanliga” världen, var det inte minst för kvinnor viktigt med frihet att kunna göra saker. Att kunna utbilda sig, ha flera olika män, att förtjäna sina egna pengar, att göra abort. Nu har den friheten istället förvandlats till en massa olika omständigheter och situationer som kvinnor helst av allt vill slippa.

På samma sätt använder Atwood skillnaderna mellan då och nu för att kunna sätta fingret på i hur hög utsträckning saker och ting som vi tar för givna egentligen är socialt betingade, beroende på omständigheter och den rådande kulturen. Med starka begränsningar av det tryckta ordet och inget egentligt utbildningsväsende att tala om (inte för kvinnor i alla fall) blir en sådan sak som ett parti Alfapet till något kittlande och förbjudet. Något som lockar och har större attraktionskraft än den sexualakt som förvandlats till ett socialt kontrakt och en samhällelig plikt.

Som ramverk finns en historia som känns igen från andra diktaturskildringar – en motståndsrörelse och idoga försök att komma undan med förbjudna handlingar och tankar. Men jag uppfattar att själva poängen egentligen är att beskriva kulturen Gilead och hur den kunde komma till stånd från en för oss ”normal” situation. Båda delarna är intressanta, den förra spännande och den senare oroväckande och isande. Lägg därtill ett otroligt underhållande metaslut som blir både en drift med och svidande kritisk av en distanserad akademisk kultur och det kan inte bli så mycket annat än bra. Mer Atwood, tack!

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Läs hela inlägget här »

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren. Läs hela inlägget här »

Från kodknäckande till klassiskt spionraffel! I ett krigshärjat England jagar professor Percival Godliman och polisen Frederick Bloggs, bägge rekryterade av MI5, efter den stilettförsedde superspionen Henry Faber, die Nadel. Särskilt som Nålen inte bara är händig med stickvapen utan också klurat ut de allierades invasionsplaner. Förlorar de överraskningsmomentet vid Normadies stränder är det bara att packa ihop medan Hitler tar över världen.

Läs hela inlägget här »

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Svindlande höjder

Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.

Läs hela inlägget här »

true-detectiveJag hade egentligen tänkt att den här bloggen skulle vara TV-fri, men den principen har jag redan naggat i kanten med hjälp av Star Trek. Så när jag äntligen har sett den första säsongen av serien som ”alla” pratade om för ett (bra) tag sedan kan jag ju inte göra annat än att fortsätta naggandet. Dessutom: denna första säsong av mega-hit-serien är ju med sina blott åtta avsnitt inte mycket längre än fyra normallånga filmer eller tre mastodont-dito.

Läs hela inlägget här »

wuthering-heights-2011Bara för att en film är en uppföljare eller adaption behöver det inte innebära att den är lika med säkra pengar på banken. Jag kan tänka mig att det ibland nästan kan vara större risk att en sådan film mäter ut sig en plats i development hell eftersom det finns vissa förväntningar på den.

Läs hela inlägget här »

the-godfatherOne Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them

Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Rosalie Ham, The Dressmaker
Raymond Chandler, The Big Sleep

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg