You are currently browsing the tag archive for the ‘Otrohet’ tag.

För inatt, inatt är det du är det jag/å vi följer så lätt minsta motståndets lag/Mot en himmel som har nummer 7/inget kan stoppa oss nu.

Se där, ett par korta fraser som inte bara kärnfullt beskriver drömmarna hos Inger, Kaj, Lennart och Robert i BlackJack (jo, enligt Svensk filmdatabas ska titeln vara hopskriven), utan drömmarna hos snart nog alla som patrullerar landets dansbandslokaler. Banalt, javisst, men är inte vardagen och livet ganska banalt allt som oftast?

BlackJack är filmen om de som var fredags- och lördagskväll kuskar runt och dansar till Thor Görans och Berth Idoffs. Snurrar runt till saxofonriff och smyger lite närmare i de lugnare låtarna. Den samtida kritikerkåren anklagade som sagt BlackJacks handling för att vara simpel och ytlig men i omtitten av en film som snart har 30 år på nacken (men, men…90-talet var ju IGÅR?!) kan jag fortfarande inte tycka annat än att enkelheten tillhör filmens styrkor. Det ÄR banaliteten i det hela som gör ont i bröstet.

Den porträtterar en alldaglighet som för all del både är deprimerande och ångestframkallande men utan att fullkomligt grotta ned sig i den totala misär som annars kan vara lockande. Roberts taskiga ölsinne har inte a-lagsklass, utan är det taskiga helg-utekvälls-ölsinne som hemsöker tusentals. Han är den desperate mannen som är körd i alla kvinnors ögon och därför lika gärna kan ta avspisningarna som en anledning att sänka ytterligare en sexa whiskey. Som försätter sig i korkade situationer och sedan blir förbannad på kompisarna som försöker rädda honom ur dem.

För att överhuvudtaget kunna bli en långfilm har Colin Nutley petat in en bihistoria om dansbandet Black Jacks (vilka 1991 faktiskt fick en efterföljare IRL) eventuella framgångar men dess träffsäkra huvudpoäng är förstås nyskilda (eller bara nyseparerade?) Ingers förhållande till snällis-Kaj å ena sidan och glidar-Tommy å den andra.

BlackJack skyggar inte för att även nyskilda kvinnor ibland kan vilja ha ett enkelt knull i baksätet på en svinkall bil. För att sedan dessutom bete sig rejält svinaktigt mot snällis-Kaj så att hon kan hooka upp med glidar-Tommy. Snällis-Kaj vaktar barn så att Inger kan ta tåget med blott en tandborste och ett par rena trosor i handväskan för en hotellrumsnatt med glidar-Tommy. BlackJack får hjärtat att blöda hos alla oss som känner att vi alltid har varit och alltid kommer att vara snällis-Kaj.

Till filmens fördelar måste också räknas det faktum att jag mer eller mindre återupptäcker både Helena Bergström och Reine Brynolfsson. Två skådisar som jag börjat bli hjärtligt trött på under de senaste åren, men som till min förvåning fortfarande är riktigt bra här (jag borde förstås däremot inte bli förvånad över hur unga de ser ut, men det blir jag ändå. Hallå, 90-talet var ju IGÅR!). Två verkliga personer som förvisso tar korkade beslut men som icke desto mindre känns genuina. Jag behöver inte någon ingående psykologiserande bakgrund för vare sig Inger eller Robert, deras handlingar känns naturliga ändå.

Sedan finns förstås smådetaljer som stör helheten. Dialogen flyter inte alltid smärtfritt. Det är rätt uppenbart att Ing-Marie Carlsson inte har den blekaste aning om hur hon ska agera frisör. Kronologin verkar i mångt och mycket ha offrats på de dramaturgiska detaljernas altare – det är exempelvis bara fem dagar mellan den 13 och 18 december men ändå är bägge danskvällar. Bara ett par dagar efter nyårsafton ska det föreställa vara helt snöfritt i höjd med Gävle. Det jag undrar absolut mest över är dock var Loa Falkmans dansbandsagent har sitt kontor med tanke på att Inger sitter på en ödslig järnvägsstation och väntar på glidar-Tommy mellan Avesta Krylbo och Gävle/Sandviken. Såsom sträckningen går idag bör hon därför befinna sig i någon av metropolerna Storvik, Torsåker, Horndals bruk eller Fors. Men vad vet jag, orterna är kanske allesammans veritabla dansbandsmecka?

Men det är, som sagt, detaljer. På det hela taget håller denna tidiga Colin Nutley-film en klass som han sedan dess tycks ha tappat greppet om.

Annonser

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Läs hela inlägget här »

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Killer Must Kill Again, The Killer Must Strike Again, The Dark Is Death’s Friend

Tack vare den utmärkt trevliga bloggen “Pappa älskar film” hade jag fått upp ögonen för regissören Luigi Cozzi som verkade vara en sympatisk typ. Så det är klart att jag passade på att hugga en av hans tidigare alster när tillfälle gavs. Cozzi tycks vara mest känd för rymdoperan Star Crash (”a masterpiece of unintentionally bad filmmaking”) men jag valde nu en film vars titel antydde något mer åt giallo-hållet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins

En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Den djävulska fällan, Fyra flugor på grå sammet, Four Flies on Grey Velvet, Four Patches of Grey Velvet

Fågeln och katten behövde inte vänta särskilt länge innan Dario Argento gav dem ett slags löst hängande trilogisällskap i form av 4 mosche di velluto grigio eller Four Flies on Grey Velvet, vilken torde vara filmens mer välkända titel utanför Italien.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser