You are currently browsing the tag archive for the ‘Otrohet’ tag.

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Läs hela inlägget här »

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Prélude, The Audition

Enligt Google Translate betyder ”vorspiel” förspel, en term som skulle kunna antyda något betydligt mer vågat än vad ljudet av ivrigt gnidande fiolstråkar förebådar. För i det här sammanhanget pratar vi mer i termer av upptakt, ett preludium. Det senare är förstås en än mer välfunnen term eftersom vi kastas rakt in i en uppspelning för inträde till en prestigefylld musikskola. Många känner sig kallade, få äro utvalda.

Läs hela inlägget här »

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Läs hela inlägget här »

Tjugo-plus år efter biobesöket kan jag inte för mitt liv påminna mig varför jag satte mig framför en film där jag aldrig hört talas om regissören Alexander Payne. Var det minnet av Reese Witherspoon från Pleasantville och Dangerous Liasons-remaken Cruel Intentions som spökade? Eller Matthew Broderick mask-hantering i Roland Emmerichs Godzilla som kom året innan?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for

”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”

Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.

To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Absolut makt

Hur illa Luther Whitney än kan tycka om den balansen är han en bättre inbrottstjuv än far. Dottern Kate har blivit åklagare, sannolikt enkom i syfte att kunna sätta dit sådana som Luther, och vägrar att prata med sina dagars upphov.

Läs hela inlägget här »

Min relation med brittiske regissören Ben Wheatley har baserats på de, i mina ögon, nästintill obegripliga Kill List samt A Field in England och därmed varit ganska knackig. Men när jag förstod att det var just Wheatley som stod bakom nyversionen av Daphne du Mauriers Rebecca kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken. Skulle Rebecca vara filmen som öppnade upp en slät och bred relationsaveny för min och Wheatleys del?

Skulle du Maurier har gått på Émile Zolas linje och döpt Rebecca efter protagonistens namn, istället för att namnge sin roman efter en bortgången antagonist, hade det blivit en särdeles anonym roman. Det är nämligen en helt namnlös kvinna som i Monte Carlo första gången träffar på Maxim de Winter, ägare av det berömda godset Manderley. Hon är honom underlägsen i alla avseenden och kan därför inte tro sin lycka när han inte bara räddar henne från ett liv som löneslav, utan också gör henne den äran att kunna kalla sig Mrs. de Winter. Men ska hon någonsin kunna matcha den första kvinnan som bar den titeln? Det är ju inte så lätt att konkurrera med de döda.

Lily James huvudperson (som sedermera alltså blir Mrs. de Winter) får omgående med eftertryck hävda att hon inte tror på spöken och frågan är om Ben Wheatley gör det heller. Nu är jag förvisso väldigt förtjust i Alfred Hitchcocks filmatisering, som i ganska hög utsträckning försökte ge Rebecca en air av spökhistoria, men jag upplever att det är en ganska tydlig skillnad mellan de två versionerna.

Det Wheatley däremot plockat in i sin Rebecca är stråk av folkhorror, mer renodlad skräck och ett triangeldrama som jag upplever inte utspelas så mycket mellan Mrs. de Winter, Max och Rebecca som mellan Mrs. de Winter, Max och Mrs. Danvers. Tyvärr vet jag inte riktigt hur väl du Mauriers ursprungshistoria lånar sig till det Wheatley velat göra med den, vilket gör att jag ställer mig något undrande till varför han valt att göra filmen överhuvudtaget. Jag får inte intryck av att Rebecca anno 2020 är ett kärleksprojekt, sprunget ur en djupt känd relation med antingen romanen eller 40-tals-filmen, utan något mer pliktskyldigt.

Möjligen kan det också hänga ihop med att jag tycker mig känna av samma platthet i framställningen som kostymdramer så ofta dras med. I mina moderna ögon synes Hitchcocks film utspelas i samtiden medan Wheatleys tydligt är placerad i en historisk miljö. Utseendemässigt kan jag förstå det, denna nya Rebecca är snygg på alla sätt som tänkas kan med utsökt kostymering och ett Manderley som är ihoppusslat av snart sagt vartenda gods som upplåter sig till varje filmteam som kan betala för sig.

I andra avseenden är det dock helt uppenbart att man velat uppdatera den nya Rebecca, vilket i och för sig är ganska välkommet. Lily James får i betydligt högre utsträckning än Joan Fontaine vara en kvinna med egen vilja och agens. En fysisk person som inte är hänvisad till att gå genom livet och aldrig få säga stort mer än ”Ursäkta mig, jag är så dum och klumpig”. Medan det inte är så rättroget mot förlagan är det ändå en välkommen förändring eftersom jag bara tycks få mindre och mindre tålamod med Fontaines våp för varje omtitt. År 2020 är det snarare omgivningarna och folkmassor som får förtrycka den nya Mrs. de Winter än hon själv.

Jag tycker mig också se ett tydligare försök till systerskapsbyggande mellan den nya Mrs. de Winter och Mrs. Danvers. Kristin Scott Thomas strama uppenbarelse räcker till synes ut en hand till James när hon refererar till deras gemensamma ställning: ”Women like us either marry or go into service”. Därmed blir det också ett så mycket större svek när Thomas förråder detta systerskap till förmån för den försvunna, men ack så närvarande, Rebecca.

Tidsandan på 40-talet tillät heller inga antydningar till homosexuella relationer men år 2020 upplever jag att man tagit chansen att om inte annat göra Thomas rollfigur mer ambivalent. Hennes gestalt känns lite mer butchig, med en mörkt röd knytblus under den strikta dräkten som antyder både en flammande själ samt ett själsligt band till den döda härskarinnan. Och visst är det väl så att hon låter sitt pekfinger mycket medvetet vidröra Lily James hand när de träffas första gången?

På samma sätt som jag får allt sämre tålamod med Joan Fontaine, sker detsamma med Laurence Olivers Max för varje omtitt. Han är verkligen en förbannat oskön rollfigur och den sortens attityd hade förstås inte varit möjlig att upprepa för Armie Hammer 2020 och post-metoo. Jag uppfattar att den nya filmer draggar upp till ytan vad som 1940 fortfarande låg på botten och jäste – Max de Winter är en psykisk och potentiellt (or is he?!) fysisk hustrumisshandlare. Det stora hotet, ja själva skräcken, i den moderna Rebecca kommer inte alls från kvinnorna som delar Manderley med den nya Mrs. de Winter utan från hennes egen make.

Även det en rimlig uppdatering men samtidigt en som gör relationen mellan James och Hammer en smula paradoxal. För om hon nu faktiskt är en tjej som inte enbart är uppfylld av sin egen värdelöshet, varför står hon då ut med en karl som ganska ofta beter sig fullkomligt oresonligt (och bevisligen ibland mer än så). Ett beteende som hon dessutom lite nu och då faktiskt får ifrågasätta med den fullt naturliga replik som Joan Fontaine förvägrades: ”How was I supposed to know?!”

Vet ni vad som också är paradoxalt? Trots att jag nu klankat ned på både Olivier och Fontaine tycker jag ändå bättre om 40-tals-filmen än 20-tals-ditot. Ben Wheatleys moderna Rebecca är ingen dålig film och jag tyckte att mycket av det han gjorde med den var både intressant och relevant. Men jag kan inte komma ifrån att tempot och berättandet är betydligt bättre i Alfred Hitchcocks version (plus att en annan eftergift till 40-tals-censuren faktiskt gör det hela aningens mer trovärdigt). Hans Rebecca är dryga två timmar och detta var kanske tredje eller fjärde gången jag såg den, ändå flög minutrarna iväg. Jag var absolut inte uttråkad av den moderna Rebecca men känner samtidigt att denna enda titt var väldigt lagom.

Rebecca (1940)

Rebecca (2020)

Ett tack till podden Snacka om film! är på sin plats eftersom det var Fiffi och Steffos snack om Rebecca i det senaste avsnittet som gav mig incitamentet att se den så pass omgående och inte, i vanlig ordning, vänta tio år.

alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg