You are currently browsing the tag archive for the ‘Satanism’ tag.

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Libby har valt att inte konfronteras med minnena av sin familj, utan förvisat dem till sitt medvetandes ”dark places”. Hon har inte träffat vare sig brodern Ben eller loserpappan Runner sedan 1985 och mordrättegången.

Däremot har hon inte haft några större samvetsbetänkligheter att leva på den inkomst som ett välkänt mordfall kan generera i good ole US of A. Men nu börjar folk inte längre vara särskilt intresserade av att ge pengar till en stackars moder- och systerlös flicka (och som dessutom har en djävulsdyrkare till bror). För att inte hamna på gatan måste Libby nu försöka tjäna sitt uppehälle men det enda hon egentligen har att bidra med är sin historia.

Därför kommer erbjudandet från Lyle Wirth och hans lilla grupp med privatspanare lägligt. De är övertygade om att Ben är oskyldig och även om det i sin tur skulle innebära att Libby ljög om vad som hände den där natten tar hon på sig uppgiften att försöka luska i fallet.

Jag blev rätt förtjust i Gillian Flynns thriller Dark Places och nu var det alltså dags för att se om adaptionen av fransmannen Gilles Paquet-Brenner skulle hålla måttet. Om inte annat imponerar rollistan med namn som Charlize Theron, Nicholas Hoult, Chloë Grace Moretz, Tye Sheridan och Christina Hendricks.

Men, njae, jag vet inte, jag… Mycket hänger förstås på Charlize Theron i huvudrollen som den vuxna Libby och hon kan vara en lite ostadig skådis. Aldrig direkt dålig men inte alltid heller lysande. I Dark Places upplever jag att hon tagit en ganska lätt lönecheck eller också är det manuset som inte låter henne vara särskilt mycket mer än trumpen och ovettig mot sina medmänniskor. Hon gör inte bort sig men skapar samtidigt heller inte det engagemang för sin Libby som jag tyckte att Gillian Flynn lyckades med.

Särskilt tydligt blir det förstås eftersom filmens många flashbacks till 1985 ger nästan lika mycket utrymme åt Christina Hendricks slitna mamma Patty som inte bara måste dras med en utmätningshotad gård utan också en oregerlig son. Ska jag jämföra med Theron tycker jag nog att jag får betydligt mer tillbaka från Hendricks oroliga ögon och spända drag kring munnen.

När jag läste Gillian Flynns förlaga kändes det som om den höjde sig över thrillermängden tack vare sin gråkalla atmosfär. Kansas var verkligen inget ställe man blev särskilt sugen på att ens komma i närheten av. Gilles Paquet-Brenner har i egenskap av både manusförfattare och regissör lyckats helt ok med att överföra Flynns grundhistoria till filmmediet men är inte riktigt lika framgångsrik i sina försöka att återskapa bokens stämning. På det hela taget känns Dark Places i sin filmversion platt och generisk, sin rollista till trots. Ser man bara filmen kan den säkert bli helt ok. Men har man läst boken är det svårt att blunda för allt som saknas.

Annonser

Fortsättning på gårdagens inledningsinlägg till årets halloweentema.

***

Den katolska kyrkan utvecklade under historien alltså en komplicerad och avancerad struktur för att klassificera och identifiera demoner, hur man ska undvika dem samt behandla personer som blev besatta av dem. Och det är väl kanske där den starkaste fascinationen för inte minst skräckfiktion ligger; att katolicismen hela tiden någonstans ändå betraktar detta med änglar och demoner, himmel och helvete som reella fenomen som man måste ta hänsyn till i vardagen. Läs hela inlägget här »

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Läs hela inlägget här »

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Black Magic Rites, Black Magic Rites: Reincarnations, The Reincarnation of Isabel, Black Magic Rites & the Secret Orgies of the 14th Century

Aldrig trodde jag väl att jag inom loppet av ett år skulle se inte bara en, utan två, erotiska vampyrfilmer. Jag hade kanske heller inte föreställt mig att erotisk vampyrfilm numero due skulle vara så jäkla skum att jag först inte ens kopplade att den skulle kunna klassas som en sådan.

Läs hela inlägget här »

Som liten flicka fick Libby Day bevittna mordet på nästan hela sin familj. Den ende överlevande, förutom hon själv, var brodern Ben och han hamnade i fängelse efter att Libby vittnat om att det var han som mördade deras mamma och två systrar.

Läs hela inlägget här »

The devils groundalt. titel: The Cycle

Ett gäng (surprise, surprise) collegestudenter är på väg rakt ut i spenaten för att försöka lokalisera en gammal indiansk begravningsplats och därmed stoppa rovgiriga gruvföretag från exploatering (because that’s what they do best!). Deras lärare har lovat dem ett säkert betyg på miljökursen om de hittar begravningsplatsen, för det är så universitetskurser fungerar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulens dotter

Twins of Evil”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.

Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Devil’s Bride

The devil rides outDen som någon gång varit nyfiken på det här med djävulsdyrkan och satanism känner säkert inte bara igen namn som Anton LaVey, utan också författaren Dennis Wheatly som på 30-talet började publicera enormt populära ockulta thrillers. Därför är det ingen större överraskning att The Devil Rides Out, vilken ackompanjeras av en mängd mer eller mindre välbekanta djävulssymboler i förtexterna, visar sig bygga på en Wheatly-bok.

Läs hela inlägget här »

Vissa kör med påskekrim. Själv tycker jag att sommaren är det bästa tillfället för att klämma ett antal mer eller mindre hjärndöda deckare när man inte orkar fokusera på något mer avancerat. Som vädret exempelvis.

***

Björn Hellberg: Den grå (2001)
Journalisten Björn Hellberg är sannolikt mer känd för sina TV-framträdanden, inte minst som populär domar-parhäst med Lennart Oldsberg i På Spåret. Men han är även en ivrig deckarförfattare som producerat en hel del böcker om kommissarie Sten Wall som opererar i den anonymt skånska Staden. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg