You are currently browsing the tag archive for the ‘Satanism’ tag.

alt. titel: Mayhem – Senhores do Caos

”This movie is based on truth…lies…and what actually happened”

Tja, som hyfsat van BOATS-tittare vet man ju vid det här laget att alla filmer av den typen kan vara fyllda med lite av varje. Så också i fallet med Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds tredje långfilm som beskriver cirkus sex år av den norska black metal-scenen med fokus på Mayhem.

Mayhem grundades redan 1984 av gitarristen Øystein Aarseth, med stor inspiration från band som Venom, Motörhead och Slayer. Förutom Øystein, kallad Euronymous (efter en kort sejour som ”Destructor”), solidifierades Mayhem efter ett par år i basisten Necrobutcher, trummisen Hellhammer och svenske sångaren Dead. Vi guidas genom berättelsen av Euronymous berättarröst som glatt överraskat får kommentera ”We even had fans!”

Tyvärr ska det visa sig att en kille som längtar efter att se ut som ett lik, vara ett lik och skär sig på scen kanske inte är den mest stabila av personer och 1991 tog Dead livet av sig. Euronymous såg i sin tur en chans att faktiskt vara precis så där mörk och ond som han alltid påstått att han var och väntade med att ringa polisen tills han hunnit ta ett gäng foton på sin döde bandmedlem. Allt för att underblåsa myten och imagen av en musik som var ren ondska och musiker som var genuint sjuka i huvudet. Den här sortens ondska blev dock lite väl magstark för Necrobutcher som drog.

Ett band på två pers är inte mycket att skryta med och det är nu Euronymous kommer i kontakt med Kristian Vikernes, kallad Varg, alternativt Greven, alternativt Count Grishnackh, alternativt Greifi Grishnackh. Varg har redan dragit igång enmansprojektet Burzum men ska enligt Lords of Chaos ha varit mycket imponerad av Mayhem och Euronymous. Efter ett tag smyger sig det dock in ett icke föraktligt mått av konkurrens mellan de två, inte minst när det visar sig att Varg är en jävel på att bränna ned norska kyrkor – dåd som han får mycket uppskattning för i black metal-cirkeln. Under den första halvan av 90-talet eskalerar händelserna tills dess att det hela, som Euronymous redan hintat om i inledningen, ”badly”.

Ja, det är som sagt alltid svårt att veta vad som är sant, falskt och poetiska friheter när det kommer till BOATS-filmer. Inte blir det särskilt mycket lättare när filmens manus bygger på en kritiserad och kontroversiell bok. Plus att de som faktiskt var inblandade verkar ha ganska olika uppfattning om både vad som egentligen hände och varför. Boken Lords of Chaos kom redan 2008 och fokuserade enbart på åren 1990-1993 men försökte ta ett helhetsgrepp om hela black metal-musikscenen. Musikern och journalisten Michael Moynihan fick kritik för att boken underförstått propagerade för högerextrema åsikter, vilka han själv sades sympatisera med i hemlighet.

Det skulle jag påstå inte är någon större risk när det kommer till Åkerlunds film (han har själv skrivit manus tillsammans med Dennis Magnusson). Det känns inte som om det heller borde vara någon större risk att vare sig Mayhems ”ondska”, kyrkbränningarna eller det våld som förekommer uppfattas som coolt eller eftersträvansvärt. På gott och ont, naturligtvis. Självklart är det tacknämligt med en film som inte hyllar det killarna pysslade med på 90-talet eller förvandlar det hela till snaskig tortyrporr.

Å andra sidan sker det till priset av att Lords of Chaos inte tar sina protagonister riktigt på allvar, vilket också understryks av den lätt ironiska berättarrösten som hela tiden håller publiken i handen. Det finns i princip hela tiden komiska stråk i kontrasterandet mellan den ”ondska” alla påstår sig eftersträva och puttriga, norska villagator, volvo-bilar, kebabhak, journalister som bjuds på te samt rimligt städade lägenheter. Det är helt uppenbart att Varg inte på något sätt kan förklara hur han ideologiskt eller filosofiskt får ihop asa-tro, satanism och nazism – det är bara uppseendeväckande varumärken att samlas kring. Det är lika uppenbart att det inte finns mycket som är verkligt sataniskt med ett gäng killar som hänger på sig kedjor och headbangar i en källare samtidigt som de med jämna mellanrum vrålar ”Hell, Satan!”

I rollen som Euronymous ser vi Rory Culkin, den yngste av Culkinbröderna medan Varg spelas av Emory Cohen (den riktige Varg ska tydligen inte alls ha uppskattat det skådisvalet av förklarliga skäl). Andra notabla namn på rollistan är Jack Kilmer och Valter Skarsgård (plus vår egen Gustaf Hammarsten som norsk journalist).

Särskilt Culkin och Cohen är bra i sina roller, inte minst för att de ser oerhört unga ut vilket understryker deras jag-vill-vara-farlig-wannabe-status. Det jag möjligen skulle ifrågasätta är huruvida den verklige Euronymous kunde visa upp ett så pass vältränat sexpack som Culkin gymmat sig till. Tyvärr finns det andra rollprestationer som inte är lika stabila och jag kan inte låta bli att undra hur bra Åkerlund är på personregi. Att filmen däremot är välgjord rent visuellt behöver kanske inte påpekas.

I slutänden blir ändå Lords of Chaos en av de där ganska sällsynta BOATS-filmerna som både är intressanta och innehåller en engagerande historia. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt, men att framställningen inte skyggar för våld på ett vettigt sätt utgör en stor del av det.

Vilken tur! Jag mindes helt rätt och kunde alltså minuter efter jag lagt ifrån mig William Hjortsbergs djävulsnoir trycka in Alan Parkers filmatisering i spelaren. Och med en kompetent regissör som Parker bakom spakarna hade jag inte behövt oroa mig – Angel Heart levererar lika bra som Falling Angel.

Läs hela inlägget här »

Mickey Rourke-filmen Angel Heart har jag både tyckt om och sett flera gånger utan att ha en tanke på att det skulle finnas en litterär förlaga. Det svenskklingande författarnamnet William Hjortsberg var inte det minsta bekant för mig, men det är alltså han som i slutet av 70-talet levererade en underhållande mix av hårdkokt noir-deckare, svart magi och voodoo i form av Falling Angel.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Sect, The Devil’s Daughter

Lika bra att riva av Michele Soavis tredje film som regissör medan vi ändå är på gång!

***

Om lärarinnan Miriam bara vetat vad som väntade henne hade hon kanske trampat lite extra på gaspedalen den där dagen. Som det nu slumpade sig körde hon bara på, inte ihjäl, en gammal man. Skuldmedveten tar hon med sig åldringen hem, ett välgärning som hon får anledning att bittert ångra.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: All the Colors of the Dark, Day of the Maniac, Demons of the Dead, They’re Coming to Get You

Inte undra på att Jane går omkring som en zombie om dagarna, vaknar utmattad och är så borta att hon ställer sig i duschen med nattlinnet på (med bonuseffekten att det blir alldeles genomskinligt – vem hade kunna ana det?!). Som femåring blev hennes mor brutalt mördad och för inte så länge sedan var hon och maken Richard med om en bilolycka där de förlorade sitt gemensamma (sannolikt ofödda). Nu drömmer Jane hemska mardrömmar om blodiga, gravida kvinnor, kvinnor som blir mördade av en man med genomträngande, isande blå ögon samt bisarra dockor i drag med usla tänder. Allt ackompanjerat av läskig musik förstås.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på gårdagens inledningsinlägg till årets halloweentema.

***

Den katolska kyrkan utvecklade under historien alltså en komplicerad och avancerad struktur för att klassificera och identifiera demoner, hur man ska undvika dem samt behandla personer som blev besatta av dem. Och det är väl kanske där den starkaste fascinationen för inte minst skräckfiktion ligger; att katolicismen hela tiden någonstans ändå betraktar detta med änglar och demoner, himmel och helvete som reella fenomen som man måste ta hänsyn till i vardagen. Läs hela inlägget här »

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Läs hela inlägget här »

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Alistair McLean, The Guns of Navarone

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg