You are currently browsing the tag archive for the ‘Journalist’ tag.
Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.
Det jag däremot raskt kan konstatera är att flickan som fångats i spindelns nät inte har särskilt mycket gemensamt med den Lisbeth Salander som jag fått träffa i Stieg Larssons böcker. I alla fall inte bakgrundsmässigt. Flickan som lekte med elden berättade om en uppväxt i en förortslägenhet med en närmast svagsint mor och en misshandlande far. Medan The Girl in the Spider’s Web öppnar upp med dunder och brak med ett par supersmarta småsystrar, en incestuös far, en helt frånvarande mor samt ett dramatiskt snölandskap som inte har det minsta gemensamt med en grå Stockholmsförort.
Som vuxen tycks Lisbeth Salander inte ha någon som helst koppling till vare sig Dragan Armanski eller Milton Security, utan tar på sig frilansuppdrag när hon inte travar omkring barfota i sin industri-utkylda lägenhet (på Söder Mälarstrand?). Den senaste beställaren av Lisbeths frilanstjänster är Frans Balder som börjat ångra att han utvecklade mjukvara till NSA, vilken möjliggör vem som helst att ta över kontrollen av ett lands vapensystem.
Salander fingrar på sina datorer off camera och sedan påbörjas en nedladdning från NSA:s servrar. Tjolahej, tjolahopp så ligger programmet istället på Salanders hårddisk och hon tar sig ett välförtjänt bad efter uträttat värv. Men det visar sig att den lilla programvaran hade ett antal entusiastiska följare som nu har siktet inställt på Salander. Som det inte det vore nog har Balder dessutom vänt sig till Säpo.
Det känns rimligt att dagens regissör, Fede Álvarez, har sneglat ganska mycket på David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo från 2011. För visst får vi möta samma James Bond-inspirerade och CGI-stinna förtexter i The Girl in the Spider’s Web. Fördelen är att både persongalleri och historia sedan utvecklas till att, i betydligt högre utsträckning än den tidigare filmen, faktiskt också påminna om en Bond-film. Därmed skär sig inte inledningen lika mycket mot resten av innehållet.
För visst är Lisbeth Salander en superhjälte. Någon som först superlimmar ihop sina sår för att sedan ta till rejälare doningar (lex häftpistol) när hennes våldsamma äventyr fortsätter att sätta sina avtryck. Hennes hand med datorer, mobiltelefoner och varjehanda nätverk är bekymmersfri, praktisk och omedelbar. Inledningen ger dessutom vid handen att hon blivit någon slags maskerad hämnare (hade hon haft ett alias skulle det kunna vara ”Our Lady of righting of wrongs”). Ständigt på jakt efter alla dessa män som tydligen inte kan låta bli att hata kvinnor. Men huvudsakligen måste hon i The Girl in the Spider’s Web slåss mot en mer äkta James Bond-superskurk. Till och med korrekt iförd en synnerligen utmärkande klädsel.
Jag beklagade mig över att Stieg Larsson petat in en sådan överdriven stereotyp som Ronald Niedermann i Flickan som lekte med elden men här blir det tydligt att inte heller uppföljaren är främmande för sådana styggelser. Frans Balders son August har någon form av högfungerande neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och hans närvaro skriker Mercury Rising långt innan handlingen ”avslöjar” barnets rätta roll.
Efter att ha sett Evil Dead-remaken är jag inte särskilt förvånad över att Fede Álvarez fått ur sig en snygg men ack så grå film. I detta Sverige finns alla upptänkliga färger, så länge de är svart, vitt och alla nyanser däremellan. Vi snackar stål, sten och snö och det ser förbannat kallt ut för jämnan. Trots det envisas flera rollfigurer av någon anledning med att klä av sig i tid och otid.
Claire Foy gör en helt ok prestation som superhjälte-Salander, särskilt om man jämför med hennes motspelerska Sylvia Hoeks eller de småflickor som spelar de unga systrarna i iledningsscenerna. Detsamma gäller Sverrir Gudnason som hennes ständige vapendragare ”Kalle” Blomkvist. Roligast var emellertid att se genomcharmige Stephen Merchant i rollen som Frans Balder och Phantom Thread-Vicky Krieps som Erica Berger.
Storymässigt ligger The Girl in the Spider’s Web i linje med exempelvis valfri Fast&Furious– eller varför inte Mission Impossible-film. Exakt vad titeln ska anspela på är dock oklart bortsett från att Fede Álvarez låter en lockespindel knata över ett schackbräde i början (fun fact: Manusförfattaren Stephen Knight har också skrivit och regisserat Tom Hardy i Locke). Jag kan heller inte tycka att Erica Bergers fullt rimliga fråga huruvida Michael Blomkvists journalistkarriär står och faller med Lisbeth Salander får någon riktigt lösning.
Det finns egentligen ingenting i filmen som vare sig gör att jag tittar till lite extra (bortsett från en raffinerat upplagd hisscen) eller börjar gäspa käkarna ur led allt för mycket. Bara en av många genomsnittliga thrillerflugor som fastnat i actionspindelns nät.
Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)
- Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
- Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
- Mänskliga försökskaniner anställda
- Rymdraket färdigbyggd
- Komet innehållande livsformer identifierad
- Livsformer insamlade
- Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd
Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)
Filmen Venom skuttar bekymmerslöst genom ovanstående lista och kastar sig rakt in i punkt 6 som är på g att gå åt helvete. Carlton Drakes rymdraket karschlandar och ett helt kontrollrum fullt av vitklädda personer kan inte göra mer än åse katastrofen på enorma videoskärmar och fälla kryptiska hänvisningar till ”samples”. Plus att deras kvalitetskontroll och riskhantering lämnar en del övrigt att önska eftersom ”one of the organisms escaped and we don’t know which one”.
Det enda den politiskt och socialt engagerade gräv-journalisten Eddie Brock vill göra är att sätta dit Drake (och då han inte ens sett milstoplelistan). Som alla riktigt journalister har han en ”hunch” om pågående oegentligheter och det räcker för honom. Plus lite luskande i advokatflickvännen Annes jobbdator som innehåller hemliga dokument om Drake. Hastigt och lustigt står emellertid Eddie utan svar på sina tuffa frågor, utan jobb och utan flickvän (som också fick sparken tack vare Eddies snokande).
Sex arbetslösa månader senare har Eddie fortfarande råd att bo i en stor lägenhet, dricka på barer och köpa färdigmat i kvartersbutiken. Tack vare kontakt med Drake-anställde forskaren Dora får Eddie emellertid reda på att företagaren är precis så hänsynslös som hans ”hunch” ville göra gällande. Han får dessutom hjälp att ta sig in på Life Foundation för att med egna ögon kunna se vad Drakes ohyggliga symbios-experiment går ut på. Vi kan väl säga att den efterforskningen gav lite mer utdelning än vad Eddie hade räknat med.
Jahapp, här var det alltså dags för Sony att försöka starta upp ett eget universum, Sony’s Marvel Universe. På ett sätt ligger de väl bättre till än Universal eftersom de äger rätt många Marvel-figurer och de startar med ett hyfsat säkert kort. Symbioten Venom är starkt kopplad till kändisen Spider-Man och har dessutom redan förekommit en gång på film i Sam Raimis Spider-Man 3.
Där var det Spidey själv som inledningsvis närmast blev våldtagen av den rovgirige Venom innan hen (det sägs aldrig huruvida Venoms symbiot-släkte idkar könlig befruktning eller inte) gav sig på Eddie Brock. Då i form av Topher Grace. Den här gången har Sony krutat på rejält och satt in Tom Hardy i huvudrollen (samt sett till att hans skrivit kontrakt för ytterligare två filmer).
Hardy, som i och för sig inte är helt ovan i superhjälte-skurksrollen, även om hans Bane var både betydligt mer sammanbiten och bitig (heh…) i jämförelse. För Venom är på det hela taget en ganska lättsam film som närmar sig odd couple-territorium i relationen mellan Brock och utomjordingen. Tänk Turner & Hooch där Hooch, istället för att dregla på människor, vill bita huvudet av dem. Vårt radarpar munhuggs och tar livet av folk med samma glimt i ögat.
Tyvärr får jag inte ut så mycket av Hardys superskurkar. Jag hade förvisso inte direkt tråkigt när jag såg på Venom men jag intresserade mig heller inte tillräckligt mycket för vare sig själva handlingen, spektakulära biljakter eller den obligatoriska slutfajten (där den riktige skurken sägs vara ”unstoppable” men sedan ändå inte visar sig vara det). Hardy är långt ifrån någon dålig skådespelare men jag tycker å andra sidan inte att hans prestation bidrar med något nytt till klichén ”mannen som inte riktigt styr över sin egen kropp”.
Trots att det är en uppenbarligen påkostad introduktion kan jag inte påstå att Venom gör mig särskilt sugen på vare sig fler delar av Sony’s Marvel Universe eller ytterligare filmer där Tom Hardy ska bita huvudet av elaka människor. Men för all del, det var ingen The Mummy…
En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.
Sista listan ut. Längre fram än till 2015 har jag svårt att ta mig eftersom det känns som om jag fortfarande saknar allt för många filmer. Påfyllning av åren kommer väl dock vad det lider. Och imorgon kickar årets Halloween-tema igång! På återseende då.
***
10. Jupiter Ascending
Jag såg denna bespottade film inte bara en, utan två, gånger och älskade den bägge gångerna. Helt jäkla utflippad både vad gäller design, historia och rollfigurer. Men Channing Tatum i vargöron och raketboots i all ära, detta är Mila Kunis film!
”Are those flying boots?”
9. Spotlight
Dagens nyckelord är “gedigen”. Både när det gäller det filmiska hantverket och för att den beskriver ett journalistiskt grävjobb som det inte finns mycket utrymme kvar nu för tiden. Läs hela inlägget här »
Drängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.
Som berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.
Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.
alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask
Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.
När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?
alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders
Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.
That’s what HE said!