You are currently browsing the tag archive for the ‘Journalist’ tag.
Det blåser kring dagens svenska skola och pedagogik. Full Metal Jacket och USA:s marinkår visar istället upp två eminent effektiva inlärningsmetoder: en ”drill sargeant” som oupphörligt och vrålandes kastar förolämpningar mot sina elever och kompanistryk för eventuella misstag.
Sedan kan man förstås ha åsikter om slutresultatet av den sortens utbildning, inte minst för utbildarens del. Detsamma gäller belöningen för de som tar sin examen – en biljett till Vietnam där returresan är högst tveksam.
Hade jag nu på kort tid sett fyra av de kanske mest välkända Vietnam-filmerna var det väl lika bra att klämma den femte också: Stanley Kubricks Full Metal Jacket. En film som jag i likhet med Apocalypse Now inte varit särskilt sugen på att återbesöka eftersom jag minns den som ganska oengagerande.
Men återigen i likhet med Apocalypse Now blev detta en återtitt som i någon mån fick mig att se ljuset. Eller i alla fall gav mig en helt ny uppskattning för Full Metal Jacket som Vietnam-film betraktat. Det de allra flesta brukar ta upp, och som gör att Kubricks produktion avviker från många andra krigsskildringar överhuvudtaget, är förstås filmens första del på Parris Islands träningsläger och närvaron av Lee Emerys sergeant Hartman.
Majoriteten av Hartmans repliker är råbarkat förolämpningsguld och enligt legenden ska Emery själv ha kommit på hälften av dem, van som han var vid jobbet efter att själv ha deltagit i Vietnamkriget när det begav sig. Den strida strömmen av ”You are nothing but unorganized grab-asstic pieces of amphibian shit” och prisandet av Gud samt marinkåren i lika mått skapar en utsatt och personlighetsnedbrytande sörja som det inte går att kämpa sig upp ur. Där andra filmer porträtterar krigets dehumanisering visar Full Metal Jacket att den processen börjar tidigare än så, redan på hemmaplan. Trots att det bevisligen finns andra människor på basen synes mannarna helt isolerade med sin indoktrinerande plågoande.
Och indoktrineringen fortsätter på plats i Vietnam eftersom filmens huvudperson, Joker, är där i egenskap av korrespondent för militärtidningen Stars and Stripes. En tidningen som fokuserar på två sorters historier: ”the winning of hearts and minds”, det vill säga amerikanska soldater som ger bort tandborstar till vietnameser, samt ”winning the war”, vilket innebär stridsbeskrivningar som resulterar i fiendens otvetydiga förintande.
Överhuvudtaget bär orden stor betydelse i Kubricks film, vilket väl knappast är särskilt överraskande. Den krasse stridspitten Animal kommenterar att om han nu ska dö för ett ord skulle han hellre göra det för ”poontang” än ”freedom”. Och de amerikanska soldaterna gör sin inställning till vietnameser tydlig med uttrycket ”gooks” samt påpeka att ”gulingarna” minsann inte verkar särskilt tacksamma över att härbärgera helylleamerikaner i sitt hemland som strider för deras frihet från det kommunistiska oket.
Denna andra Vietnam-del i Full Metal Jacket påminner dock snarare om en andra världskrigs-film eftersom striderna och dödandet äger rum i ett stadslandskap och inte en ångande djungel. Den avskilda eller losskopplade känslan i den här delen kommer sig sannolikt dels av Kubricks stil som regissör, dels av det faktum att scenerna inte spelades in i Thailand utan vid ett nedlagt gasverk strax utanför London (kompletterat med tusentals plastväxter).
Till skillnad från Platoon, vilken målade upp en betydligt mer stereotyp krigsmardröm, lyckas Kubrick ge intryck av ett system vilket i lika delar utnyttjar människans lust att döda (om inte annat för att hämnas fallna kamrater) och hennes sexualdrift. Scenerna där tomögda och skyltdockslika vietnamesiska horor utan större problem “förför” soldaterna (så länge priset är det rätta) är inte så mycket snaskiga, som de är ihåliga och mekaniska. Det är svårt att tänka sig något mer avtändande än den nasala rösten som stönar ”Me so horny”. Det skulle i sådana fall vara Stars and Stripes-redaktören som beställer ”low angle”-bilder på Ann-Margaret som visar både ”fur and early morning dew”.
Full Metal Jacket känns inte på långa vägar lika tragisk som The Deer Hunter eller lika hypnotisk som Apocalypse Now. Men bland de nyare Vietnam-filmerna står den sig bra, särskilt i förhållande till den ett år äldre Platoon. Jag klagade ju på att den inte kändes ”på riktigt”, något Full Metal Jacket däremot lyckas med. Och att avsluta filmen med Mickey Mouse March är genialiskt på så många nivåer. Fortfarande upplever jag Kubrick som en oerhört kall regissör men nu kan jag i alla fall ta med Full Metal Jacket i gruppen av regissörens filmer som jag inte aktivt ogillar. Alltid något.
alt. titel: Gud finns, hennes namn är Petrunya, God Exists, Her Name Is Petrunija
Stämningen är hög bland männen som står och fryser häcken (samt sannolikt alla övriga kroppsdelar och lemmar) av sig vid stranden. Den långrandige prästen är äntligen klar med sina välsignelser och slänger till slut ned träkorset i floden. Traditionen stipulerar att den som först får tag på korset i den iskalla flodfåran kan åtnjuta ett helt år av lycka eller tur.
Men döm om männens förvåning när den som först håller det åtrådda föremålet i näven är en kvinna som plötsligt gett sig in i leken genom att hoppa i floden med kläderna på. Så får det väl ändå inte gå till?! Det är ju männens sak, männens tradition, männens lycka. Prästerna försöker gjuta olja på vågorna medan kvinnan passar på att försvinna.
Och därmed blir det en polissak av det hela. Snart står lagens långa arm på tröskeln till huset där Petrunija bor med sina föräldrar, till mamma Vaskas stora förfäran. Hur har hennes dotter kunnat få för sig att vanhelga en religiös ceremoni på detta sätt? Pappa Stojan är lugnare till sinnet, han har förtroende för sin dotter och tycker att hon måste få hävda sin rätt till att också få vara med i kampen om korset.
Men varken mor eller far kan förhindra att polisen tar med sig Petrunija till polisstationen där emellertid den stridbara reportern Slavica vakar tillsammans med sin kameraman. Nu följer en långdragen process där både polis och prästerskap vill få Petrunija att frivilligt lämna ifrån sig det heliga föremålet samt erkänna att hon hade fel när hon försökte få tillgång till samma lycka som männen.
Tjahapp, då var mitt livs första makedonska film sedd. Nå, Gud finns… är ett samarbetsprojekt mellan Makedonien, Belgien, Frankrike, Slovenien och Kroatien. Som vanligt är det alltid intressant att se film från ett land som jag knappt ens skulle kunna peka ut på en karta. Hur sannfärdig filmens bild av landet och kulturen är går säkert att diskutera, särskilt som redan titeln antyder att här har vi en film med ett Budskap.
Så vitt jag förstår Gud finns… vill regissör och manusförfattare Teona Strugar Mitevska (tillsammans med medmanusförfattare Elma Tataragic) ifrågasätta ojämlikhet och manliga maktstrukturer genom att sikta in sig på religionen och dess traditioner. Men innan dess har vi fått en snabbskiss av Petrunijas vardagsliv och det är ingen skrattfest ens innan hon kastade sig i floden. Rollen spelas av Zorica Nusheva och det på ett sådant sätt att jag ibland blir lite tveksam över om hennes prestation hänger på dåligt skådespeleri eller bara är ett utslag av kulturskillnader, alternativt arty-farty-film, som jag inte förstår. Nusheva framstår nämligen ofta som antingen märkligt tvär eller i princip avstängd. Den tunga kroppen sitter orörlig i förhörsstolen och blicken är tom.
Alltnog, jag uppfattar att det för filmens händelseutveckling spelar en viss roll att Petrunija är en historiker med universitetsexamen men som aldrig verkar ha haft ett ”riktigt” jobb i större delen av sitt liv. Möjligen med undantag för servitris och här ställer jag mig verkligen undrande om ”servitris” ska uppfattas som någon slags eufemism för ”prostituerad”. Klart är i alla fall att chefen på den anställningsintervju hon travar iväg på ser det som fullkomligt självklart att han ska kunna tafsa på henne för att sedan förklara att en så anskrämlig kvinna som hon aldrig skulle kunna få ett jobb på hans fabrik.
Petrunija startar alltså i underläge i flera avseenden och därför blir också hennes fråga till prästen (som försöker få henne att lämna ifrån sig korset) relevant: om han är mån om hela församlingens fromma, varför vill han då förneka henne den enda möjlighet till lycka eller tur hon kanske haft i hela sitt liv? Bara för att hon är kvinna?
Att mobben av män som skanderar ”hora!” åt henne utanför polisstationen inte tycker att hon är värd samma möjligheter som dem råder det ingen större tvekan om. Inte heller att de sannolikt inte är över hövan religiösa om det inte handlar om att hävda sin ”uråldriga” rätt till traditioner som utestänger kvinnor.
Möjligen skulle man kunna dra filmens religiösa innehåll så långt som att se Petrunija som en veritabel Jesus-gestalt. Om inte annat tvingas hon utstå både förhör och en slags golgata-vandring. Men i slutänden blir Gud finns… en smula trubbig i både liknelser och budskap. Särskilt som jag får intryck av att filmen dessutom velat baka in exempelvis kommentarer om modernitet kontra tradition, förutsättningarna som möter förvärvsarbetande kvinnor och medias roll.
Mer intressant än bra blir tyvärr slutomdömet. Men hey, nu har jag i alla fall sett en makedonsk film!
I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”
Men livet blir ju inte alltid som man tänkt sig och Hanna är redan inne på en rejäl sittning vid vuxenvärldens skolbänk. Ständigt nekande svar vid jobbintervjuer i Stockholm och en otrogen pojkvän senare är hon tillbaka i Alingsås, under belägring av barnmaffian. Alltså de där tjejerna hon gick i skolan med och som nu inte kan prata om något annat än sina ungar och visa mobilföreviganden av deras första utflykter i potträningen förlovade land.
Jobbet vid Västnytt (kan Alingsås verkligen stoltsera med en helt egen redaktion?!) ser hon som lite under sin värdighet trots att hon inte ens fixat det själv. Pappa Lasse är nämligen en omtyckt präst på orten och har ett starkt nätverk. Men Lasse och mamma Eva har större delen av sitt gemensamma liv gått och burit på en stor hemlighet – Lasse trivs bäst i blus, klänning samt peruk och vill helst leva öppet som ”Marianne”. Det är ett avslöjande som Hanna har svårt att tackla ovanpå alla sina egna bekymmer och våndor.
Jag hade nog förväntat mig (eller snarare: fruktat) något betydligt mer tokroligt från Min pappa Marianne. En transversion av Hundraåringen…, typ. I det perspektivet visar regissören Mårten Klingberg samt manusförfattarna Ida Kjellin, Daniel Karlsson och Cilla Jackert upp en förhållandevis finstämd film. Många scener som jag, utifrån upplägget, såg framför mig (arga föräldrar vägrar låta sina barn fortsätta i kyrkokören, Marianne nedslagen vid sina första utflykter på stan) lyste befriande nog med sin frånvaro.
Däremot dras filmen med en rejäl black om foten och det är huvudpersonen Hanna. Hedda Stiernstedt har fått mycket beröm för sin tolkning och jag är inte säker på att det primärt är skådespeleriet det är fel på i sammanhanget. Om inte annat är hon rätt bra på att gråta och det är ju tur eftersom det snörvlas mer än om självaste Helena Bergström skulle ha varit på plats. Problemet är att pappa Mariannes dotter utmålas som en både osympatisk och självisk person. En sådan där som skriker alla saker jag själv ibland velat skrika när jag varit på dåligt humör och bara vill fara ut mot någon. Grejen är att när Hanna står där och skriker inser jag varför jag aldrig gjort det i verkligheten – det får nämligen Hanna att framstå som sjukt otrevlig.
Hon är så pass omogen att jag inte riktigt fattar varför hennes beteende i slutänden ska belönas med förlåtelse från både familj och chef samt en assnygg potentiell käresta. Det är inte så att jag missunnar henne en viss ångest över det där livet som inte blev som hon tänkt sig men hon behöver kanske inte ta ut den ångesten på alla i sin närhet? Men det kan som sagt främst handla om hur manuset skrivit fram Hanna som rollfigur?
Jag reagerar exempelvis på att jag uppfattar att vi i publiken ska känna sympati för henne när hon inte får ett jobb på DN baserat på meriterna ”jag har nästan skrivit en bok” och ”jag hade A i nyhetsjournalistik”. Själv har jag svårt att tycka synd om en person vilken mest av allt framstår som helt världsfrånvänd. Det blir också märkligt när hon på två röda sekunder och närmast som en ingivelse slänger iväg sitt bokmanus till Bonniers. Brukar man inte gneta och våndas en del över texten i det mail som åtföljer sagda manus? Innan dess har hon hulkat ”Jag har inget liv!” i pappas famn när samma pappa bara ett par timmar tidigare officierat sin egen mors begravning. Vem borde egentligen trösta vem? Särskilt som den ena parten inte är 8, utan 28, år gammal.
Baserat på Hannas personlighet framstår därför framförallt Rolf Lassgårds pappa som osannolikt förlåtande och stöttande. Hans dotter tar som sagt väldigt mycket plats i berättelsen men Min pappa Marianne försöker ändå så gott det går att också ge Lasse/Marianne lite utrymme och det tycker jag funkar bra. Det känns ändå lite ovanligt med filmer som berättar en historia om en man som bär på en hemlighet av lite känsligare slag än en gammal fängelsedom. Det blir åtminstone aldrig lyteskomik av det hela.
På den gränsen balanserar däremot Klas Wiljergård i rollen som brodern David. Om inte annat får han agera en enmans comic relief iförd en kavalkad av ”lustiga” (i ordets allra mest vulgära bemärkelse) T-shirts. Samtidigt bjussar Min pappa Marianne, i likhet med Lisa Aschans Ring mamma!, på en hyfsad syskonrelation mellan Hanna och David.
Min pappa Marianne blev i mina ögon därför något ojämn, både till innehåll och framförande. Lite för lite drama, lite för mycket feelgood, kanske? Å andra sidan hade ett mer renodlat drama riskerat att bli outhärdligt pretentiöst. Vågar jag drämma i med en gammal klysha? ”Den var bra…för att vara svensk”.
Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.
Och här rullar det på – nu behövs ju inga omständliga introduktioner av Gunhild, Beata, Krister, Viktor, Jenny och de andra. Självklart fungerade inte den osmakliga ritualen som Gunhild, Beata och Krister genomförde ute på mossen. Självklart är spritlangaren Harta redan ute ur häktet. Det enda positiva som följer med läsaren torde vara att den tuffa tidningsfotografen Schirin faktiskt inte blev ihjälslagen av Harta och hans baseballträ. Bara halvt om halvt. Nu håller hon på att förgås av leda på sitt sjukhusrum samtidigt som journalisten Mattias Jäder tar sig an det där konstiga paketet Schirin fick med sig ut från helveteshuset.
Jorden vaknar börjar i hyfsat lugn takt så länge Krister, Beata och Gunhild tror att de fick bukt med ondskan genom människooffret i Vattnet drar. Viktors sten är kraftlös och han är återigen en liten lort som ingen kraft har att sätta bakom sina ord. Men sedan lägger Bäck i högsta växeln och det är plattan i mattan i så pass hög grad att jag nästan blir lite matt.
Det hela är fortfarande välskrivet och flyhänt, mitt problem blir snarare att insatserna, i princip från första början, är så höga att jag inte ser hur de skulle kunna höjas så mycket mer. Det Beata upptäcker i Celias lägenhet är så kraftfullt att det mer eller mindre på en gång blir en kamp på liv och död.
Detta är åtminstone den minst oroväckande förklaringen till min matthet. Den andra skulle nämligen vara att jag i Jorden vaknar inser att jag faktiskt inte bryr mig särskilt mycket om seriens huvudsakliga persongalleri. Som så ofta i böcker och filmer innebär tokösaction och extraordinära omständigheter med naturnödvändighet att det inte finns så mycket utrymme för personerna att utveckla…en personlighet. Istället tvingas de reagera på fullständigt irrationella och bisarra skeenden som de är långtifrån förberedda på. Vilket i sin tur förstås riskerar att leda till irrationella och oförutsägbara beteenden.
I ännu högre grad än i Vattnet drar upplever jag att Jorden vaknar har en cineastisk framställning, alltså att det mer eller mindre går att se en film framför sig under själva läsningen. Mycket snabba korsklippningar och målande beskrivningar. Möjligen är det det berättagreppet som leder till att det ibland kan bli väl många passager där en person är som paralyserad medan en eller två andra skriker på hen att se till och skynda sig att göra det som måste göras. Annars kommer alla att dö.
Det författaren också drar på med jämfört med Vattnet drar är äckelfaktorn, vilken hon emellertid lyckas oerhört bra med. Det är brutalt, köttigt och pulserande på ett sätt som nästan inte står David Cronenberg efter. En känsla som givetvis förstärks av att en nyckelingrediens i Gunhilds amuletter, ritualer och värn är blod. Kladdigt och kliande när det stelnar på huden.
Jag tyckte ju att det blev lite väl otydligt i slutet av Vattnet drar vad som egentligen var på gång. Någon slags svar får vi i Jorden vaknar och rent informationsmässigt funkar det absolut för min del. Jag behöver inte nödvändigtvis veta exakt vad Bäck menar med exempelvis ”bergsmän” för att uppskatta historien hon berättar. Tyvärr kommer upplösningen och många svar i form av en rejäl Deus Ex Machina-lösning. Den göder förvisso min längtan efter besked men tyvärr också en viss irritation över vad som för mig synes vara en berättarmässig nödlösning.
Upplösningen i Jorden vaknar var så pass slutgiltig att jag kände mig ganska mätt och nöjd och tyckte att Madeleine Bäck på det hela taget skrivit två riktigt bra böcker. Döm om min förvåning när jag inser att det hela (förstås) är (minst) en trilogi där den tredje delen, Berget offrar, annonserades för utgivning i augusti 2018. Trevligt att inte behöva vänta men det är å andra sidan en väntan som jag inte kände av efter Jorden vaknar. Nu blir jag nästan lite orolig över hur det ska gå att kickstarta det hela igen – vilka frågor finns kvar eller kommer det att dyka upp helt nya? Nå, den som inte blir tagen av Vandraren får se.
Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.
Journalisten Laura har en bra källa i polisen Robert. Om det beror på att han är sugen på den eleganta blondinen eller har dåligt samvete för att han fortfarande inte lyckats sätta dit Lauras mors mördare förtäljer inte historien. Oavsett anledning tillåter deras relation Laura att knalla in på en brottsplats där offret fortfarande finns kvar i all sin blodiga härlighet och fotografera mördarens meddelande.
Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.
Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)
- Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
- Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
- Mänskliga försökskaniner anställda
- Rymdraket färdigbyggd
- Komet innehållande livsformer identifierad
- Livsformer insamlade
- Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd
Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)
En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.
Sista listan ut. Längre fram än till 2015 har jag svårt att ta mig eftersom det känns som om jag fortfarande saknar allt för många filmer. Påfyllning av åren kommer väl dock vad det lider. Och imorgon kickar årets Halloween-tema igång! På återseende då.
***
10. Jupiter Ascending
Jag såg denna bespottade film inte bara en, utan två, gånger och älskade den bägge gångerna. Helt jäkla utflippad både vad gäller design, historia och rollfigurer. Men Channing Tatum i vargöron och raketboots i all ära, detta är Mila Kunis film!
”Are those flying boots?”
9. Spotlight
Dagens nyckelord är “gedigen”. Både när det gäller det filmiska hantverket och för att den beskriver ett journalistiskt grävjobb som det inte finns mycket utrymme kvar nu för tiden. Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!