You are currently browsing the tag archive for the ‘Journalist’ tag.
Trots rekommendationer från påliltiga läsare lyckades jag aldrig komma överens med Charles Stross och hans två första böcker om de hemliga agenterna Bob Howard och Mo O’Brien. Hur osannolikt det än verkade gillade jag inte kombon byråkratisatir, Lovecrafttentakler och James Bond/Len Deighton-pastisch.
Men innan jag gav upp totalt bestämde jag mig för att att också pröva på Stross som fantasyförfattare, enligt parollen “du kan sällan gå fel med fantasy”. Samlingsvolymen The Bloodline Feud innehåller de två första böckerna, The Family Trade och The Hidden Family, i Stross Merchant Princes-serie.
I likhet med Mio, Harry och gudarna vete hur många fler föräldralösa chosen ones upptäcker amerikanske journalisten Miriam Beckstein en parallell värld. När hon förlorar jobbet på grund av ett artikeluppslag som visar sig vara på tok för pinsamt för hennes arbetsgivare tycker hennes adoptivmor att det är dags att dela med sig av de få ägodelar som Miriams biologiska mamma lämnade efter sig.
Bland dem finns en underlig berlock som visar sig leda till en annan värld, ett slags medeltida och parellellt USA där Miriam kastas rakt in i ett lika intrikat som blodigt inbördeskrig. Vilket samtidigt är en släktfejd eftersom denna värld i allt väsentligt styrs av fem olika klaner. Som genom en händelse är Miriam systerdotter till den mäktige hertig Angbard, en position som ska visa sig vara oväntat livsfarlig. Men i likhet med sina föräldralösa kollegor är Miriam inte tappad bakom en vagn och hennes fiender tvingas snart inse att de har en formidabel motståndare att tampas med.
Det är något med Stross föreläsande språk som jag har problem med. Inledningsvis ska Miriam förklara den konspiration hon kommit på spåren för kollegan Paulette och jag känner med en gång hur jag helt tappar koncentrationen. Men när författaren väl lägger ifrån sig pekpinnen på katedern och istället börjar fokusera på att berätta sin historia blir det desto bättre.
Jag tycker mig märka att det ligger en hel del tankemöda bakom byggandet av de parallella världarna och det är förstås ett arbete som betalar sig i långa loppet. Både miljöer och personer är väl underbyggda och på det hela taget välkommet befriade från den överdrivna och påfrestande ironiska ton som präglade spionromanerna.
Inte minst förtjänar Stoss böcker uppmärksamhet för sitt tacknämliga och lediga feministiska perspektiv. Miriam är ingen blyg fantasyviol som väntar i ett hörn av drakens grotta på att befriaren ska komma sin vita springare. Hon ser istället till att utnyttja draken undermåliga utveckling och förmår honom att modernisera grottan på ett sätt som är till fördel för dem bägge. Vem hade kunnat tro att ekonomisk historia kunde vara både så spännande och så lönsamt? Dessutom samlar Miriam ett gäng rådiga kvinnor runtomkring sig och det är på det hela taget både gemytligt och prosaiskt. Inte minst eftersom beskrivningen går ifrån den trötta och unkna stereotypen att kvinnor inte kan samarbeta utan att flyga varandra i strupen.
Bok nummer två, The Hidden Family, som alltså avslutar denna volym lämnar läsaren med ett par rejäla cliffhangers och det är bara att erkänna att Stross vid det laget har mig stadigt på kroken. AdLibris nästa, tack.
Annonser
alt. titel: The Underground Girls of Kabul
Det är inte ofta jag känner ågren eller missnöje över vad jag har åstadkommit i mitt liv. Jag har kärlek, jobb och en tillfredsställande hobby. Inget remarkabelt men good enough for me. Men ibland dyker det upp personer som Jenny Nordberg på radarn. Personer som åtminstone gör att jag känner mig lite skuldmedveten över att ha nöjt mig med good enough.
Jenny Nordberg och jag är nämligen födda samma år. Jag har tagit en på det stora hela rätt bekväm väg via roliga utbildningar bekostade av CSN till statlig tjänstemannatrygghet. Jenny Nordberg har:
- Gått journalistutbildning i Sverige (som jag inte kom in på)
- Gått journalistutbildning i USA
- Arbetat för SVT och Sveriges Radio
- Arbetar sedan 2002 i USA för bla Svd, NY Times, The New Yorker och The Guardian
- Fått Guldspaden 2003
- Fått Pultizerpriset 2005
- Fått något som heter The Robert F. Kennedy Award for Journalism 2010
Denna remarkabla kvinna är också författare till De förklädda flickorna i Kabul, en bok som är resultatet av resor och research i bland annat Afghanistan mellan 2010 och 2011. Hon beskriver hur hon långsamt, långsamt kan börja blottlägga existensen av en för utomstående närmast okänd grupp flickor och kvinnor.
Det det handlar om är bacha posh, flickor som har kortklippt hår och byxor för att kunna passera för pojkar. I en kultur där kvinnor ses som mannens egendom och en andra klassens medborgare innebär pojkstatusen en möjlighet att överhuvudtaget kunna röra sig utanför hemmets fyra väggar. Springa ärenden, hjälpa till i familjens butik, spela fotboll. Ha någon form av barndom, kort sagt.
Anledningen till att vissa familjer omvandlar en av sina döttrar till en son är i grunden alltid densamma: det finns ingen son. Sonlösa familjer (men särskilt modern förstås) är inte bara föremål för släktens och omgivningens medlidande, utan också dess klander. En kvinna som inte kan producera söner är en dålig kvinna. Därför har det utvecklats en slags tyst överenskommelse: i brist på riktiga söner kan en dotter ibland få vara stand in. Både för att höja familjens status och genom att bli en slags magisk garant för att nästa barn säkert kommer att ha det kön hon låtsas ha.
Jenny Nordberg har i sitt sökande hittat flera olika bacha posh-personer. Hennes samtal med dem och deras familjer får bli representativa för olika typer eller stadier av bacha posh. Lille Mehran som ännu är tillräckligt liten för att bli bortskämd och får styra över sina systrar som han vore en pojke och pappas ögonsten. Den tonåriga Zahra som börjar känna trycket att återgå till sin flickstatus eftersom hon nu är tillräckligt gammal för att det ska vara dags för giftermål. Shukria, som numera är gift och har tre barn. Och Shaheda som arbetar i Afghanistans nationella polisstyrka.
Alla dessa kvinnors historier (och fler därtill) är naturligtvis intressanta (och inte så sällan beklämmande). Det som gör att boken lyfter sig över mängden av reportageböcker är att Nordberg på ett utmärkt sätt lyckats väva in mer generella resonemang om allt från afghansk kvinnokultur och bistånd till genus, sexualitet och zoroastrism.
Särskilt spännande tyckte jag att det var att börja fundera på detta med könsroller, sexualitet samt vad som ses som manligt och kvinnligt i en kultur som på många plan är så radikalt annorlunda än vår egen. Hur påverkar bacha posh-statusen dessa flickor och kvinnors fortsatta liv? Är det möjligheten att för en kortare eller längre period ha fått leva som pojkar som gör hela skillnaden eller handlar det snarare om den självkänsla som de får?
Nordberg beskriver flera gånger hur en avgörande skillnad mellan ”riktiga” kvinnor och ”riktiga” män i Afghanistan är förmågan att se den man pratar med i ögonen. ”Riktiga” kvinnor viker alltid undan med blicken. Därför blir det stor munterhet när Nordberg ber en av sina informanter att lära henne bete sig som en man – i allt väsentligt beter hon, som västerländsk kvinna, sig redan som det härskande könet.
De förklädda flickorna i Kabul är en välskriven bok som dessutom känns gedigen i sin research. Den levererar inte bara intressanta fakta utan ger också upphov till en hel del tankar. Som att jag borde sluta nojja över vad jag åstadkommit i mitt liv och istället känna mig jäkligt tacksam över att jag kan leva det här och nu.
Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.
Jag är inte särskilt välbekant med undergenren screwballkomedier men Howard Hawks välkända His Girl Friday kändes som ett bra ställe att börja. Inte minst eftersom filmen efter en miss i copyright-förnyelsen numera kan ses gratis på många olika plattformar.
Don’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot
Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.
En historia, nästan lika välkänd som bibelns. Hur den späde Kal-El sänds från den sönderfallande planeten Krypton av sin mor och far för att kraschlanda på Jorden och sedan bli uppfostrad av Martha och Jonathan Kent. Hur den unge Clark Kent upptäcker att han har krafter som hans jämnåriga inte har och hur han använder dessa krafter för att göra gott.
Ibland är det inte så dumt att vara en outsider. Fråga bara den nye Boston Globe-redaktören Marty Baron som vågade sig på det oerhörda att be tidningens undersökande journalistteam, kallat Spotlight, att börja gräva i pedofilanklagelserna mot en man ur Bostons vördade katolska prästerskap. Baron hade inga som helst kopplingar till Boston men blev strax varse vad han bett om när flera av hans medarbetare med bävan i rösten frågade ”You wanna sue the Chuch?!” Detta, ska tilläggas, i en storstadstidning med sin egen religionsbilaga och där stadens kardinal kallar en ny chefredaktör till ett mer eller mindre obligatoriskt möte.
Förtexterna till In Search of Lovecraft är faktiskt rätt snygga, lite sepiatonade med en massa symboler som flimrar förbi. It’s all downhill from there…
Regissör och manusförfattare David J. Hohl (tillika producent och klippare) bjussar på en historia om hur en konspiration omgärdar Lovecrafts mythos eftersom den råkar vara dagsens sanning. Ondsinta kultmedlemmar gör sitt bästa (vilket ärligt talat inte är särskilt mycket) för att förhindra att kunskapen om Nyarlahotep och grabbarna inte når allmänheten.
In Search of Lovecraft var ”official selection” vid 2008 års upplaga av H.P. Lovecraft film festival i Oregon. Ett faktum som säger avsevärt mer om festivalens förkärlek för all things Lovecraft än dess förmåga att bedöma filmkvalitet. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Utan ont uppsåt
Sydney Pollack brukar inte göra en besviken, varken som skådis eller regissör. Och med en stjärnspäckad rollista var det ett enkelt val att en strålande vacker sommareftermiddag stänga in sig med Pollacks Absence of Malice.
Intet nytt under solen. Inte ens journalister som låtsas vara homosexuella eller judar eller ska försöka leva på socialbidragsnivå under en månad.
Strax efter millenieskiftet 1900 reste den amerikanske journalisten och författaren Jack London till staden han döpt sitt författar-jag efter. Då hade han bland annat hunnit delta i guldrushens glada dagar i Klondike och blivit aktiv socialist. Influerad av sina politiska sympatier wallraffade författaren därför under sommaren 1902 i Londons East End. Resultatet blev boken The People of the Abyss.
That’s what HE said!