Ringu 2 (1999)

alt. titel: Ring 2: El círculo 2, El aro 2, The Ring 2, Ring 2

En kort tid har gått efter fyndet i den igenmurade brunnen under uthyrningsstugan och polisen är förbryllad. Inte enbart för att mannen i paret som hittade den drunknade kvinnan nu är död. Kvinnan har i sin tur försvunnit tillsammans med sin son, samtidigt som kvinnans far hittas död i sitt hem. Nej, det märkliga är att brunnskroppen bara tycks ha varit avliden i ett par år medan alla uppgifter tyder på att offret knuffades ned i brunnen för över 30 år sedan. (Ok, så det är också lite märkligt hur man kan avgöra det när Reiko och Ryuji av allt att döma hittade ett skelett och inte en ruttnande kropp i originalet…)

Ringu (1998)

alt. titel: Ringu – the Ring, Ring – Das Original, The Ring (El círculo), The Ring, Ring

Upplägget i denna moderna klassiker torde vara så pass välbekant att det knappt behövs återges, eller hur? Hur tittaren introduceras i den moderna myten om det förbannade videobandet av två tonårstjejer, för att sedan gå vidare till TV-journalisten Reiko Asakawa. Reiko är redan intresserad av exakt samma myt, men inledningsvis ovetande om att den har en koppling till systerdottern Tomokos dödsfall.

The Help (2009)

När filmen The Help gjorde väsen av sig inför Oscarsgalan 2012 vill jag minnas att det redan då nämndes ganska ofta att den var en adaption från en roman skriven av Kathryn Stockett. Kanske för att boken var förhållandevis ny, kanske för att vissa menade att filmen uppvisade ett allt för starkt white saviour narrative? Att Viola Davis, vilken spelar ”huvudrollen” Aibileen Clark, i efterhand menar att filmen var ”created in the filter and the cesspool of systemic racism” kanske är att ta i lite väl hårt. Men som sagt, att filmen The Help är en adaption av en populär bok var alltså ingen större hemlighet. Och eftersom jag kände att filmen absolut drogs med vissa problem var jag lite nyfiken på att se hur boken hanterat det hela.

The Help (2011)

alt. titel: Niceville, Barnepiken, Barnapían, Historias cruzadas, La couleur des sentiments, Criadas y señoras

“The Help”. Det låter mest av allt som en vänligt sinnad liten husälva som fladdrar runt och gör så att kristallkronan gnistrar lite extra eller fluffar upp soffkuddarna. Verkligheten i 1963 års Jackson, Mississippi, ser aningens annorlunda ut. Där är de där husälvorna en kader av svarta kvinnor som lämnar sina egna barn för att ta hand om andras. Kvinnor som på pappret har en anställning men som i praktiken inte sällan är mer eller mindre livegna hos sina arbetsgivare.

X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)

Det är inte alla förunnat att få till en romandebut som Robert Harris med sin Fatherland. En andlös alternativhistoria där Hitlertyskland gick vinnande ur andra världskriget och därmed lyckats förtrycka sanningen om förintelsen. Men Harris var i och för sig ingen ovan skribent innan publiceringen 1992 (Fatherland blev så framgångsrik att Harris kunde bli författare på heltid), han hade jobbat på både BBC och The Observer samt släppt ett antal faktaböcker.

Quick (2019)

Bloggen ”firar” 6 juni med en svensk film som lutar sig ovanligt långt in över genre-territoriet. Mer av amerikansk thriller än svensk krimi (även om true crime knappast är en ovanlig hemmahörighet för svenska produktioner).

***

SVT-journalisten Hannes Råstam håller på att slutföra en dokumentär om ett antal mordbränder i Falun när ett par förflugna kommentarer får honom att börja fundera på ett annat svenskt rättsfall. Ingen mindre än Sveriges störste seriemördare, Thomas Quick, som sitter på Säteranstalten på livstid. Dömd för 8 mord men misstänkt för drygt 20 till. En djävul i människohamn om tidningarna och den allmänna opinionen får säga sitt.

Bombshell (2019)

alt. titel: Bombshell – När tystnaden bryts, Opgørets time, Scandale, Bombshell – Das Ende des Schweigens, Bombshell – La voce dello scandalo

Den blonda bombnedslaget, Jean Harlow, introducerades med följande ord i filmen Bombshell från 1933: ”Lovely, luscious, exotic Jean Harlow as the Blonde Bombshell of filmdom!” En blondin som drygt 80 år senare orsakade, snarare än var, ett bombnedslag var den från Fox News avskedade journalisten och programledaren Gretchen Carlson.

X2: Jan Guillou (2009 & 2014)

En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.

X3: Det stora århundradet (2018-2020)

Äntligen! Dags för herr Guillou och hans läsare att sätta punkt för det stora århundradet, 1900-talet. Tio maffiga volymer (alla med en uppläsningstid på minst 15 timmar om jag minns rätt) där berättelsen i de fyra sista delarna gick en smula långsammare än i de första. Författaren väljer nämligen att ägna de sista böckerna åt max ett decennium, medan de första spände över kanske två eller till och med tre.

Venom: Let There Be Carnage (2021)

När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.