You are currently browsing the tag archive for the ‘Journalist’ tag.

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Nåvälan, det spelar kanske inte så stor roll, så här dryga tio år senare. För nu är ju Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes stapelvaror i den svenska deckarbutiken med uppmärksammade och påkostade filmatiseringar samt en minst lika uppmärksammad och påkostad ”uppföljare” av David Lagercrantz från 2015, Det som inte dödar oss.

Den har jag inte läst. Däremot har jag läst Larssons trilogi och det mer än en gång. Inte för att jag har tyckt att böckerna varit några mästerverk utan för att så många andra verkar tycka det att jag ständigt ifrågasätter min egen upplevelse av dem. Den här omgången blev det världsvida nätet ett incitament – jag hade ju faktiskt aldrig lyssnat på böckerna och aldrig läst dem på engelska. Skulle jag ha upplevt dem som lika mediokra om jag inte vetat att de var svenska? På’t igen, alltså.

Nu är det ju väldigt svårt att koppla bort det faktum att jag faktiskt vet att den så kallade Millennium-trilogin är svensk. Plus att det aldrig slutar att låta oerhört bisarrt när ord som ”Pontonjärgatan” eller, för den delen, ”Michael Blomkvist” (Larsson var inte så internationellt taktisk när han döpte sin hjälte där) uttalas med kraftig brytning av uppläsaren.

Eller också är det så att jag faktiskt börjar känna mig rätt säker på att Millennium-trilogin är en ojämn samling böcker. Män som hatar kvinnor är fortfarande en helt ok, ibland till och med riktigt bra, seriemördarthriller med skräckinslag och historiens vingslag som sig bör i genren. Fortfarande har jag dock stora problem med de inledande citaten från professor Eva Lundgrens Slagen dam (2001). De vill visa på ett generellt problem på systemnivå men sedan är alla Larssons exempel individuella och, ärligt talat, rejält extrema. Jag kan inte låta bli att tycka att Män som hatar kvinnor hade känts mindre splittrad om Larsson valt ett av perspektiven. Antingen mordiska vettvillingar med gudskomplex eller vardagsvåldet som kan drabba vem som helst. I nuläget känns det som han vill säga att det förra blir ett exempel på det senare och det stämmer inte.

Och så har vi ju förstås vår hjältinna, Lisbeth Salander. Här gäller det att inte fastna allt för mycket i detaljer utan bara hänga med på färden. Acceptera att hon ibland framställs som mer eller mindre socialt funktionshindrad men i andra lägen är extremt högfungerande och förmögen att läsa sin omgivning som en öppen bok (lex bankkupp). Det är också helt uppenbart att paret Salander och Blomkvist är trilogins motor, på gott och ont.

När de bara är de två som ska försöka komma överens där ute i Hedestad går det väl an. Men när romanerna sedan förflyttar sin handling till Stockholm (och en nivå upp när det gäller mäns systematiska våld mot kvinnor) tappas detta fokus.

Flickan som lekte med elden vill säga något om både trafficking och prostitution samt teckna en fylligare bakgrund för Salanders del. Och det är väl bra ambitioner om det inte vore för att Larsson nu börjar gå lite väl crazy bananas med sitt historieberättande. Grejen med den överdrivna detaljrikedomen har jag aldrig riktigt fattat och jag kan därmed inte påstå att jag tycker att det tillför något att få veta exakt hur många Billys Pan Pizzor Salander köper på 7-11. Det blir så mycket relationstjafs att boken ibland tappar bort sin huvudstory. Idén med att plocka in verkliga bekanta till Larsson i handlingen funkar milt sagt mycket dåligt. Särskilt som det övertydligt påpekas att den där Paolo Roberto, han är minsann inte så boxarkorkad som man skulle kunna tro. I det här fallet hjälpte det heller inte till att uppläsaren inte hade en jäkla susning om hur Paolo Roberto låter när han pratar.

Detta tilltag är ändå en andeviskning jämfört med Larssons rent löjeväckande introduktion av en blond jätteskurk som är okänslig för smärta (do you cliché much on your spare time as well?). Som i sin tur är en andeviskning jämfört med påhittet att låta Salander komma på en lösning till Fermats teorem medan hon hukande springer över en leråker.

De här direkt skrattretande elementen har lyckligtvis inte behållits i någon större utsträckning i Luftslottet som sprängdes även om man får intrycket av att både läkare och ambulanspersonal är på god väg att utnämna Blomkvist till hedersdoktor på Sahlgrenska för sin idé att förbinda sår med silvertejp. Nu har å andra sidan berättelsen förflyttats ytterligare en nivå upp. Nu handlar det om rikets säkerhet samt att avslöja en hemlig sektion inom Säpo och vi hamnar alltså ytterligare ett steg bort från den personliga dynamiken mellan Michael och Lisbeth.

Samtidigt är det som om Larsson kommer på att han ju skrev en bok som skulle handla om mäns våld mot kvinnor (och inte enbart Lisbeth Salander) och slänger därför in en bihistoria med redaktören Erica Berger som blir stalkerutsatt på sitt nya jobb (en stalker som givetvis siktar in sig på hennes könsmässiga tillhörighet). Alla medföljande beskrivningar av hur en större tidningsredaktion funkar är i sig inte dåliga men har inget att göra med den huvudsakliga historien.

Jag ska inte påstå att Larsson enbart fyller sina böcker med goda kvinnor och vidriga män men med trilogin i ryggen tycker jag ändå att snedfördelningen blir problematisk. Michael Blomkvist är en hygglig och givetvis jämställd snubbe men Larssons torskar blir aldrig något mer än vidriga typer, vilka enbart ser prostituerade som värdelösa förbrukningsvaror. Män är patetiskt fragila varelser vars sköra självkänsla kan knäckas av att bli ignorerad av de snygga tjejerna på gymnasiet. Skurkpsykiatrikern är givetvis också pedofil.

Inte heller efter denna genomläsning kan jag tycka att Stieg Larssons övergripande och vittomfamnande historieberättande funkar. Det blev inte bättre bara för att ”Kalle” Blomkvist pratade engelska.

Män som hatar kvinnor (2005)

alt. titel: The Girl with the Dragon Tattoo

Flickan som lekte med elden (2006)

alt. titel: The Girl Who Played with Fire

Luftslottet som sprängdes (2007)

alt. titel: The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest

Annonser

alt titel: Deep Red, The Hatchet Murders

Musikläraren och jazzpinisten Marcus Daly skäller på sina medmusikanter. Stycket de tränar på utförs för perfekt, genomförandet ska vara trashigare. Vad som däremot inte är det minsta trashigt eller ofullständigt är Dario Argentos Profondo Rosso. Det skulle till ett halloween-tema för att jag äntligen skulle komma mig för att se detta portalverk inom giallo-genren.

Läs hela inlägget här »

alt titel: De nio heta spåren, The Cat o’ Nine Tails

Man skulle kunna tro att dagens regissör (Dario Argento, vem annars?) i ett anfall av dåligt självförtroende döpte sin film efter ett välkänt straff- och tortyrinstrument men så illa är det nu inte.

Däremot är väl kanske titelns koppling till själva historien om möjligt ännu tunnare än i den tidigare The Bird… Inte heller har vi någon som helst bildlig koppling till vare sig piskor eller missbildade katter. Nej, vad det handlar om är en något krystad lista med nio olika ledtrådar våra huvudpersoner anser sig ha hittat i fallet med det mordinfesterade genetiska institutet som ligger tvärs över gatan från den blinde Franco Arno.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lust of the Vampire, The Devil’s Commandment, Evil’s Commandment

Temat börjar med tidig italiensk skräckfilm. En av de tidigaste någonsin faktiskt, enligt kunskapsymnighetshornet Wikipedia i alla fall. I Vampiri är föregången av blott en stum, och numera förlorad, Frankenstein-rulle från 1920, bland annat tack vare att genren var helt förbjuden under 30- och 40-talen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Strebern

Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Kvinna utan samvete

När man idag pratar om ”ofilmbara” filmer menar man ofta manus eller förlagor som är särskilt komplicerade, har en speciell berättarteknik som funkar bättre i text eller som är så fantasifulla att inte ens den nuvarande CGI:n hänger med.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Flugan

Nej, riktigt slut var det ju inte i och med Curse of the Fly och tur är väl det. På omvägar, kringelikrokar och via Mel Brooks av alla människor kom det en ny version av George Langelaans novell 1986, regisserad av kanadensaren David Cronenberg. Trots filmer som The Brood, Scanners, Videodrome och The Dead Zone skulle The Fly komma att bli hans dittills största succé.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulen bär Prada

2015 spelade Anne Hathaway en chef som fick den åldrige Robert De Niro som assistent and hilarity ensued. Knappa tio år tidigare var det hon som fick vara assistent till Meryl Streeps queen bitch-redaktör Miranda Priestly.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

Det finns så många yrken som man inte ens visste om att de fanns eller i alla fall inte tänker på särskilt ofta. Till den kategorin torde definitivt dödsruneskribenter räknas, inte minst eftersom det inte är en särskilt framträdande del i den svenska kulturen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Six Years
Lisa Genova, Fortfarande Alice

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser