You are currently browsing the tag archive for the ‘Journalist’ tag.

Diary of a serial killerJournalisten Laura har en bra källa i polisen Robert. Om det beror på att han är sugen på den eleganta blondinen eller har dåligt samvete för att han fortfarande inte lyckats sätta dit Lauras mors mördare förtäljer inte historien. Oavsett anledning tillåter deras relation Laura att knalla in på en brottsplats där offret fortfarande finns kvar i all sin blodiga härlighet och fotografera mördarens meddelande.

Det smäller hon sedan upp på förstasidan i The Herald Examiner, en tidning som uppenbarligen betalar sin toppreporter en så hög lön till att de inte har råd med folk som kan konstruera en acceptabel förstasida. Formuleringar i brevet lyckas Laura koppla till Richard Ramirez, mer känd som Night Stalker-mördaren.

Vid en annan brottsplats finns kopplingar till Jeffery Dahmer och Laura drar raskt slutsatsen att mördaren måste hämta inspiration från USA:s värsta seriemördare för att lära sig hur saker och ting går till. Och hur man inte åker fast.

Jag vet ärligt talat inte vad man velat uppnå med en film som Diary of a Serial Killer. Till skillnad från vissa andra produkter i genren är filmen i sig inte fullkomligt undermålig. Skådisarna har i alla fall något hum om vad de gör och varför de är där. Miljöerna är någorlunda varierade, effekterna acceptabla och man har till och med ansträngt sig för att det rent kameratekniskt ska synas skillnad på när filmen befinner sig i nutid med Laura och när den tittar tillbaka på de olika seriemördarförebilderna.

Men ”historien” är så pass rudimentär att det blir svårt att veta vad regissör Andy Hurst och manusförfattare Ellis Walker velat säga med sin film. Den sägs vara ”Inspired by true events” och det är väl sant i så måtto att vi serveras skissartade bakgrundshistorier till Ramirez, Dahmer och Ed Gein. Men filmens så att säga verklige mördare levererar inte så mycket mer än ett par mord, intensivt stirrande in i trasiga speglar, kladdigt skrivna lappar och förmågan att kläcka ur sig floskler som ”I want to know what it is to really live” eller ”There’s a thin line between life and death”.

Och att han skulle behöva några läromästare i konsten att undvika polisen faller på sin egen orimlighet med tanke på att en sådan sak som gummihandskar på en brottsscen tycks vara ett okänt fenomen för Robert och hans kollegor. De klampar glatt omkring och tafsar på både det ena och det andra med bara fingrar. Liksom Laura, kan tilläggas, eftersom detta är poliser vilka som sagt inte tvekar inför att plocka med sig en civilist på jobbet.

Den konkreta kopplingen mellan de historiska seriemördarna och filmens egen tycks man inte heller ha tänkt igenom. Laura kommer Ramirez dåd på spåren genom mördarens första (?) meddelande, men sedan tycks det som om han har haft tillgång till Jeffery Dahmers privata VHS-stash. Alternativt spelat in egna videos med en person som är hyfsat lika Dahmer. Hur Ed Gein kommer in i historien är ännu mer oklart, möjligen visar mördaren Laura en dramatisering eller också bara gamla filmklipp. Oklart i vilket syfte dock. Lika oklart är det varför man slängt in vinkeln att Lauras mamma skulle ha varit mördarens första offer. Bortsett från att Laura nu kan se ledsen och stressad ut samt sänka whiskey i parti och minut medan ett melankoliskt piano klinkar i bakgrunden.

Diary of a Serial Killer är en helt igenom meningslös film. Den är varken skrattretande usel, tillräckligt läskig eller kläggig för att den ska registrera i något avseende. Den är direkt tråkig. Möjligen skulle man kunna försöka bli lite upprörd över att den exploaterar allmänhetens till synes aldrig sinande intresse att gotta ned sig i hemska dåd begångna av psykiskt sjuka män. Men nej, den är för tråkigt till och med för det.

Jag har inte läst David Lagercrantz Millennium-trilogi-uppföljare Det som inte dödar oss och hade ärligt talat inte fattat att The Girl in the Spider’s Web byggde på den innan jag satte mig ned för lite Wikipedia-läsning efter filmvisningen. Därför kan jag heller inte uttala mig om i hur hög utsträckning filmen skiljer sig från boken.

Läs hela inlägget här »

Carlton Drakes milstolpelista (OBS! Supertopphemlig!!)

  1. Ny genterapi som revolutionerar cancervården uppfunnen
  2. Frontföretag med luddig men behjärtansvärd affärsplan samt namn (”Life Inc.”, ”World Foundation”?) grundat
  3. Mänskliga försökskaniner anställda
  4. Rymdraket färdigbyggd
  5. Komet innehållande livsformer identifierad
  6. Livsformer insamlade
  7. Fullständig symbios med livsformer och mänskliga försökskaniner uppnådd

Slutmål: Amoraliskt och megalomant (närmare precisering onödig)

Läs hela inlägget här »

En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.

Läs hela inlägget här »

Sista listan ut. Längre fram än till 2015 har jag svårt att ta mig eftersom det känns som om jag fortfarande saknar allt för många filmer. Påfyllning av åren kommer väl dock vad det lider. Och imorgon kickar årets Halloween-tema igång! På återseende då.

***

10. Jupiter Ascending
Jag såg denna bespottade film inte bara en, utan två, gånger och älskade den bägge gångerna. Helt jäkla utflippad både vad gäller design, historia och rollfigurer. Men Channing Tatum i vargöron och raketboots i all ära, detta är Mila Kunis film!

”Are those flying boots?”

9. Spotlight
Dagens nyckelord är “gedigen”. Både när det gäller det filmiska hantverket och för att den beskriver ett journalistiskt grävjobb som det inte finns mycket utrymme kvar nu för tiden. Läs hela inlägget här »

True Grit bokDrängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Läs hela inlägget här »

438 dagar.jpegSom berättare och filmskapare är det säkert lätt att lockas av den otroliga historien om journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons fångenskap i ett etiopiskt fängelse under mer än ett år. Närmare bestämt fyrahundratrett… ja, ni fattar. Få svenskar torde ha missat förloppet, antingen vid själva hemkomsten med allt vad det innebar av presskonferenser och mediauppbåd eller vid publiceringen av boken med samma titel som filmen. 438 dagar inleds trots det med den, i det här fallet, närmast överflödiga upplysningen om att filmen är ”baserad på en sann historia”.

Läs hela inlägget här »

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnan Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Wax Mask, Gaston Leroux’s The Wax Mask

Tack vare sin amatördetektiv Joseph Rouletabille rankas författaren Gaston Leroux i klass med Arthur Conan Doyle och Edgar Allan Poe när det kommer till detektivgenren. Och ändå är det inte de sju mysterieromanerna där Rouletabille spelar huvudrollen som gjort störst avtryck i populärkulturen utanför Frankrikes gränser.

Läs hela inlägget här »

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg