You are currently browsing the tag archive for the ‘Funktionsnedsättning’ tag.

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Det kommer kanske inte som någon större överraskning när King i en intervju för Rolling Stone säger apropås Dreamcatcher: ”I was pretty stoned when I wrote it”. Filmatiseringen är i sin tur en kavalkad av större eller mindre misslyckaden där den ena efter den andra av Kings missbedömningar som författare paraderar förbi i fil eftersom Lawrence Kasdan och William Goldman fick för sig att försöka ge dem liv. Att se Dreamcatcher är som att hjälplöst åse hur ett tankfartyg ligger och rullar i bränningarna samtidigt som det blöder råolja som kladdar ned och förgiftar allt den kommer i kontakt med.

Som sagt, ursprungsmaterialet är verkligen ingen generationsroman eller Stor Litteratur. King verkar ha varit ute efter att göra sin egen version av H.G. Wells The War of the Worlds, kombinerat med gänget som delar övernaturliga krafter från It. Frågan är om Kings akilleshäl är utomjordingar? Betänk verk som detta, The Tommyknockers och Under the Dome (wait for it…). Att han i Dreamcatcher dessutom valde att låta utomjordingarna ta form av de parasitösa ”shit weasels” som äter sig ut genom sitt offers anus torde man kunna krita upp på OxyContin-kontot.

Men filmatiseringen… Åh herregud, filmatiseringen… Det är nästan så man skulle kunna tro att alla inblandade gått på Kings linje och knaprat Oxy som om det inte funnes någon morgondag. På pappret ser det dock minst sagt pålitligt ut. Kasdan är utan tvekan van både som regissör och manusförfattare, medförfattaren William Goldman står bakom klassiker som All the President’s Men. Fotograf John Seale vann en Oscar för The English Patient och på musiksidan har man håvat in James Newton Howard. Rollistan innehåller namn som Morgan Freeman, Thomas Jane, Jason Lee, Damian Lewis och Tom Sizemore.

Utseendet och musiken är kanske det som kommer undan med någon slags värdighet i behåll, även om scoret är ovanligt brötigt och trist för att komma från Newton Howard. Men då måste man också räkna bort den hiskeliga CGI:n som behövts för att realisera dagens slajmiga monster. Men manuset i sig är långt ifrån Oscarsvärdigt. Alla inblandade både agerar stelt och ser avgjort obekväma ut vilket innebär att det uppstår exakt noll dynamik. Det finns ingen som skulle gå på att grabbgänget har känt varandra i tjugo års tid och barnen som ska agera deras yngre jag funkar inte bättre de. Särskilt inte som man har Andy Muchettis senaste It-filmatisering att jämföra med. Olyckligtvis valde King att utrusta många av sina personligheter med särskiljande uttryck och tilltal (typ “laddie buck” eller “fuckaroo”). Ett val som blir än mer olyckligt i sin filmiska form eftersom uttrycken inte låter organiska utan enbart bidrar till den obekväma stelheten och känslan av att alla inblandade läser sina repliker från skyltar bakom kameran (är man hög på Oxy kan man behöva lite hjälp ibland).

Mitt i allt detta har King också petat in en av sina kära kanal-personer (the conduit), alltså någon som likt The Stands Tom Cullen står i kontakt med någon slags högre makt. Kanske inte det smartaste beslutet att låta Douglas ”Duddits” Cavell dessutom ha Downs syndrom eftersom det allt för lätt tippar över i lyteskomik. Det var uppenbarligen inget som vare sig Kasdan eller Goldman (eller för den delen rollbesättaren Ronna Cress) oroade sig för när de låter en tunnhårig Donnie Wahlberg hasa fram i keps med öronlappar och moon boots.

Det kluriga är att Dreamcatcher som film betraktat möjligen skulle ha kunnat rädda sig självt om den bara haft en smula självdistans. Kunnat blinka till publiken och säga ”Jaaaaa, vi vet, shit weasels, men häng med nu så skrattar vi lite åt idiotierna tillsammans”. Men detta är en gravallvarlig produktion med en sammanbiten (och vansinnig, glöm inte vansinnig) Morgan Freeman. Vilken ska samexistera med en Damien Lewis som i alien-infekterat stadium kör med en affekterad ”’Ello Gov’ner”-accent. Ja, ni ser ju själva…

Det man möjligen får ge Dreamcatcher är att den faktiskt är ganska magnifik i sin uselhet. En film som förhållandevis ofta övergår i ett så-dålig-att-den-blir-bra-stadium. En film att se tillsammans med ett kompisgäng som förhoppningsvis har bättre kemi än filmens dito.

Förlaga: Dreamcatcher (2001)
Cameo: –

alt. titel: Pestens tid, Stephen King’s the Stand, Apocalipsis, Virus mortal, La danza de la muerte, L’ombra dello scorpione, The Stand: Das letzte Gefecht, Le fléau

När flunsan slår till i Texas-staden Arnette finns inte tid för direktiv om handtvätt, avstånd eller ens lockdown. Faktum är att hela staden evakueras i en grisblink av militären, möjligen beroende på att de har ett finger med i spelet. Så pass att de till och med håller klaffen om vad som verkligen är problemet när det visar sig att evakueringen av Arnette inte räcker och folk börjar insjukna över hela den nordamerikanska kontinenten med blixtens hastighet. Kan det vara så att militären mixtrat lite för glatt med något slags superinfluensavirus?

Ganska snart slutar folk bry sig om dylika konspirationsteorier eftersom virusets härjningar inte bara resulterar i lite hosta och ledvärk utan dödsfall. Det dröjer inte länge innan det fåtal som visat sig vara immuna måste navigera sig igenom apokalyptiskt tomma städer. Alla dras de emellertid som genom magnetism till en av två personer, den åldriga Mother Abigail eller ”the walkin’ dude”, Randall Flagg. Gissa vem av dessa två som befinner sig i syndens näste Las Vegas där hen grundat en fascistbetonad diktatur? Och gissa vilka som dras till ett sådant samhälle?

Inte våra huvudsakliga protagonister i The Stand i alla fall. Nej, de lyssnar på Mother Abigails ”gud” och väljer i sann demokratisk anda en ledningskommitté. Som av en ren händelse råkar ganska många av berättelsens huvudsakliga protagonister bli invalda i sagda kommitté. Men i och för sig, skulle jag stå inför världens undergång skulle jag också kunna tänka mig att satsa både liv och hälsa på Gary Sinises Stu Redman och Ray Walstons Glen Bateman. Möjligen också på Rob Lowes Nick Andros. Därefter blir det mer skakigt…

Detta var långtifrån första titten på Mick Garris miniserie (fyra avsnitt om 90 mins vardera) men attans om jag mindes den riktigt så här halvdan, på riktigt så här många olika plan. Wikipedia rapporterar om en ansträngd budget trots att den var stor med 90-talets TV-mått mätt. Jag förstår att det sannolikt kostat multum att kuska runt till alla exteriör-inspelningsplatser, men konsekvensen blir tyvärr att det mesta som utspelas inomhus å andra sidan ser ganska slakt ut. Färgskalan är glåmig. Scenerier framstår som platta och anonyma.

Och medan fysiska effekter, exempelvis Randall Flaggs demon-look, förvisso verkar vara hyfsat genomarbetade är de inte snygga. Faktum är att de tyvärr resulterar i att jag sitter och småfnissar åt honom istället för att bli skraj. Till saken hör att skådisen Jamey Sheridans denim-och-hockeyfrilla-look à la countrystjärna på dekis inte heller injagar särskilt mycket skräck. Men som sagt, de fysiska effekterna synes ändå mer genomarbetade än de animerade. Som vanligt har dessa 90-talets tidiga försök med CGI åldrats ofantligt illa.

Dessutom är det alltså flera av även de huvudsakliga skådisarna som faller igenom. Största skurken i det här dramat är tyvärr Molly Ringwalds Fran Goldsmith, vilket verkligen är synd eftersom The Stand lider en smula brist på vettiga kvinnliga rollfigurer. Men visst, i försöken att baxa ned den voluminösa historien i en alldeles för liten kostym har mycket (nästintill all, skulle jag säga) av karaktärsutvecklingen fått trimmas bort. Vilket alltså innebär att det inte finns så mycket för Ringwald (eller Laura San Giacomo i rollen som Nadine Cross heller för den delen) att luta sig mot. I rättvisans namn saknas det i och för sig knappast manliga klavertramp heller. Jag har redan nämnt Sheridan men tvekar inte att klumpa ihop honom med exempelvis Adam Storkes Larry Underwood, Corin Nemecs Harold Lauder och Bill Fagerbakkes Tom Cullen.

Den senare rollen är å tredje sidan i sig självt halvskakig – jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Kings faiblesse för att utnämna personer med intellektuell funktionsnedsättning såsom stående i någon slags särskild kontakt med en högre makt. Eller ja, faiblesse och faiblesse, noga räknat kan jag än så länge bara komma på två där den andra lät vänta på sig ganska många år (wait for it…). Men i likhet med det senare exemplet vacklar Fagerbakkes prestation farligt nära lyteskomikens gräns.

Enligt Wikipedia ska King velat ha Mick Garris som regissör eftersom det var en kille som inte kom med allt för många egna idéer i förhållande till förlaga och manus. Jag vet inte hur smart det valet egentligen var. I nuläget är miniserien The Stand nedtrimmad till att enbart innehålla förlagans händelseutveckling. Allt som andas karaktärsutveckling och tankegods saknas, bortsett från att det religiösa anslaget blivit avsevärt mer prominent än vad jag minns från boken. Och den ende vi kan skylla på i det här fallet är King själv eftersom det i slutänden är hans manus som realiserats. Tyvärr misslyckas författaren allt för ofta med att överföra det som gör att folk dras till hans skrivna berättelser eftersom det är de elementen som tenderar att försvinna i adaptionerna han själv är inblandad i.

Nu har jag blivit så pass surmagad att jag nästan är benägen att säga att det enda som är riktigt bra med The Stand anno 1994 är scoret av W.G. Snuffy Walden. Faktum är att åtminstone ett par av hans melankoliskt folkiga countrymelodier är bättre än vad den här produktionen förtjänar. De i sig gör att jag som tittare ibland åtminstone får en aning om den episka americana-känsla som förlagan faktiskt dryper av. Men absolut, jag ska inte sticka under stol med att jag alltid blir lika glad när Miguel Ferrer dyker upp som Randall Flaggs handgångne man. Aaaaaaaand that’s about it.

Förlaga: The Stand (1978, omtryckt 1990 “Complete and Uncut Edition”)
Cameo: Teddy Weizak (en av de “goda” överlevarna i Boulder)

alt. titel: Varulve-nætter, Silverkulan, Peur bleue, Werwolf von Tarker Mills, Stephen King’s Silver Bullet

Tarker’s Mills. En amerikansk småstad likt många andra. Derry, Castle Rock eller Jerusalem’s Lot, för att ta några exempel. Japp, detta är förstås en Kingsk småstad där blodig tragedi inträffar varje månad, när månen är full. Den stupfulle järnvägsarbetaren hade kanske kunnat vara en olyckshändelse men detsamma är svårt att hävda när det kommer till den olyckliga Stella Randolph som blir brutalt lemlästad i sitt eget sovrum.

När den unge Brady Kincaid också faller offer för galningen som härjar i staden har invånarna fått nog och beväpnar sig till en lynchmobb. Vilket föga förvånande enbart leder till att pastor Lester Love får ytterligare fyra kistor att be över.

Bradys kompis Marty svär hämnd men har förstås lite svårt att ta saken i egna händer eftersom han dels är rullstolsburen, dels inte har en aning om vem som kan vara ansvarig för dåden. Men under en nattlig (och givetvis högst otillåten) fyrverkeriuppskjutning blir Marty själv attackerad. Han lyckas dock pricka förövaren mitt i plytet med en raket och behöver därför bara lite extra hjälp från systern Jane för leta efter en person i Tarker’s Mills som skadat vänsterögat.

Egentligen är det ju ingen större mening med att försöka hålla ovanstående beskrivning spoilerfri eftersom redan titeln, Silver Bullet, ger en klar antydan om vad det är vi har att göra med här. Förlagan, Cycle of the Werewolf, hymlar som synes mindre än så. Från början skulle kortromanen ha haft formen av en månadskalender där tecknaren Bernie Wrightsons bilder skulle kombineras med kortare texter från King. Föga förvånande fick författaren emellertid problem att hålla sig kalender-kort och projektet svällde ut till något mer omfattande. Cycle… är dock Kings kortaste fristående verk till dags dato. Men upplägget påminner alltså i någon mån om The Green Mile, med kortare, väl avskilda delar.

Alltnog, det spelar ju ingen som helst roll för filmen Silver Bullet (som King skrev manus till). Jag läser till min förvåning att Don Coscarelli från början skulle ha regisserat det hela men hoppade av i frustration över att Dino De Laurentiis och King inte kunde komma överens om vilken varulvslook man skulle gå på.

Nu föll den sysslan på Dan Attias istället, en regissör som sedan dess enbart tycks ha jobbat med en sjujäkla massa TV-produktioner. Men för att ståta med två regissörer tycker jag att Silver Bullet håller ihop förvånansvärt väl. Inte bara det, den är dessutom riktigt charmig med sin blandning av klassisk 80-talsslasher (jag förstår inte alls varför filmen ska utspelas just 1976 och den andas i vilket fall som helst mer 80- än 70-tal) samt barntillåtet äventyr á la Goonies.

Det som gör att Silver Bullet inte känns tråkigt generisk i någotdera av facken är Marty och hans funktionsnedsättning, systern Jane samt syskonens smått (såtillvida att halsa Wild Turkey i sin systersons närvaro nu kan kallas för ”smått” ) alkade odågs-morbror Red. Marty spelas av Corey Haim, Jane av Megan Follows (Anne på Grönkulla) medan vi som Uncle Red ser Gary Busey, komplett med en rejäl ölkagge vid pass 40 bast.

Jag gillar att manuset (jämfört med förlagan) uppgraderat Jane till historiens berättare även om det uppenbarligen fortfarande är Marty som är dess huvudperson. Reds upproriskhet, som resulterar i både räser-åkdon (som får transporteras på en liten släpvagn efter familjens bil) och otillåtna fyrverkerier, är ändå av en ganska jovialisk natur. Den sätter dessutom fingret på att särskilt Martys mamma vill försöka skydda sin son från alla livets problem som rullstolsburen samtidigt som Marty själv drömmer om att kunna spela baseball som sina kompisar. Men tack vare Reds motordrivna fordon framstår Marty knappast som någon hackkyckling eller mobboffer, utan snarare som en naturlig (kanske till och med lite cool?) del av Tarker’s Mills barnuniversum.

Jag hade faktiskt inte sett Silver Bullet förut, men filmen visade sig som sagt vara en riktigt trevlig liten överraskning. Till det jag redan sagt kan dessutom läggas biroller av såväl Terry O’Quinn som Everett McGill. Effekterna kan förstås inte tävla med varulvsgenrens giganter men tack vare sin charm känns det inte riktigt nödvändigt. Silver Bullet nöjer sig med vad den har och gör istället mesta möjliga av det.

Förlaga: Cycle of the Werewolf (1983)
Cameo: –

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Läs hela inlägget här »

Idag får jag göra sällskap med bloggkollegan Fripps filmrevyer. Henke har dessutom redan diskuterat dagens film på Shinypodden som precis har dragit igång sin tredje Hitchcock-säsong. Slink in och lyssna, vettja!

***

alt. titel: Fönstret åt gården, Fönstret mot gården, Fenêtre sur cour, Das Fenster zum Hof, Skjulte øjne, Vinduet mot bakgården, La ventana indiscreta, Alfred Hitchcock’s Rear Window

En man instängd i sin lägenhet, utan möjlighet att gå utanför dörren. Van vid ett äventyrligt liv som kringresande fotograf är lägenhetens begränsningar ytterligt påtagliga. Just nu kan han inte göra så mycket mer än att leva bland sina bildminnen och tjuvkika på sina grannar. Kameran och blixten, hans arbetsredskap, är undanlagda i ett skåp.

Rear Window hade mycket väl kunnat vara en pandemi-lockdown-thriller. Men nu är det mitten av 50-talet och James Stewart är faktiskt den ende som är hänvisad till sin lägenhet denna smältande varma sommarvecka tack vare ett brutet ben (som han givetvis skaffade sig i en ofantligt äventyrlig racerbilsolycka). Hans grannar kan komma och gå som de vill men spenderar ändå orimligt mycket tid i sina respektive lägenheter. Själv får han besök varje dag, såväl av den bestämda Thelma Ritter som den gudomliga Grace Kelly. Ritter är sjuksköterskan som ska se till att Stewart i växer fast i sin rullstol medan Kelly är hans flickvän. Sort of. Läs hela inlägget här »

Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.

Läs hela inlägget här »

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mordet på Will Willys, Ingen vet at jeg er her, Nobody Knows I’m Here

På något sätt förstår vi att den lätt mullige, men skönsjungande, grabben med det truliga utseendet som syns på gryniga VHS-band nu vuxit upp till en gravt överviktig karl som lever eremitliv på sin farbrors fårfarm. Frågan är bara hur. Vad är det som får Memo att ta sin tillflykt på en liten ö och knappt ens föra en konversation med sin farbror?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Greta, Ich bin Greta, I Am Greta – Una forza della natura, Yo Soy Greta

Ska man tro I Am Greta stod Nathan Grossman redo med filmkameran i samma stund som en 15-årig flicka parkerade sig utanför Sveriges riksdag i augusti 2018 och påbörjade sin ”Skolstrejk för klimatet”. Överhuvudtaget är det frustrerande oklart vem som står bakom vilken kamera i den slutgiltiga dokumentären, exempelvis under Atlant-seglingen under sommaren 2019.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg