Så jävla easy going (2022)

För Joanna är livet just nu mest fyllt av hinder. Pappa har fastnat i soffan framför meningslösa frågetävlingsprogram. Mamma är borta. Matheus kan inte hålla klaffen när de ligger. Inget nytt uttag på adhd-receptet innan de två tidigare är betalda. Och tyskaläraren tjatar om att Joanna och Audrey måste prata tyska under den lindrigt sagt meningslösa gruppövningen (”Ich heisse Joanna”).

Audrey är dock ett ganska trevligt hinder för Joannas del. Eller ja, i alla fall både-och eftersom hon i Joannas ögon framstår som orimligt cool, med orimligt coola kompisar. Och ändå verkar hon gärna vilja hänga med Joanna. Men hur ärlig kan vår huvudperson egentligen vara med sitt milt sagt komplicerade liv? För att uttrycka det på ett annat sätt: saker och ting tenderar att strula för Joanna så varför skulle kärleken inte också göra det?

Jag är inte så bekant med Jenny Jägerfelds böcker, känner bara vagt igen titlarna Här ligger jag och blöder och Jag är ju så jävla easy going. Det är alltså denna senare som blivit regissören Christoffer Sandlers debutfilm Så jävla easy going (med benäget manusbistånd från Linda-Maria Birbeck, Jessika Jankert och Lina Åström). Mitt intryck är att han ändå tagit ganska varsamt hand om historien, eller kanske snarare Joanna som huvudperson.

Nikki Hanseblad gör nämligen i mina ögon ett ganska bra jobb när hennes Joanna tvingas balansera historiens skruvade element med dess sorgsnare stråk. De senare kryper framförallt ut hemmavid med en lämpligt castad Shanti Roney som kurar i soffan och undrar om inte dottern kan klara sig utan medicin tills dess att sjukpenningen betalas ut medan köket flödar över av disk. Det är också han som levererar filmens för min del mest berörande scen. Men om det är en åldersgrej (alltså att jag har lättare att identifiera mig med Roney än med Hanseblad) eller hänger mer på skådiskompetens kan jag inte avgöra.

Missförstå mig rätt, jag gillar Hanseblad i rollen som Joanna. Hon har en charm som lyser igenom bland annat en dialog, vilken då och då synes vila lite väl tungt på avbrutna meningar (”Nej, alltså… Jag måste… Vi kan väl…”). Men jag tror trots allt inte att jag är den primära målgruppen för historien om Joanna, hennes struliga liv och kärleken till Audrey (spelad av Melina Benett Paukkonen). Deras relation är rar och torde inte uppröra någon utom de mest rabiata av homofober men jag kan heller inte påstå att jag blir särskilt berörd av vare sig den eller dem. Jag sitter inte och biter på naglarna av oro för hur det ska gå för filmens starcross’d lovers.

Och det väl kan i och för sig vara en kvalitet i sig – Så jävla easy going gör att jag känner mig ganska trygg i förvissningen att det mesta kommer att ordna sig innan de föredömliga 90 minutrarna är till ända. Joanna verkar inte oroa sig över att den ekonomiska balansräkningen inte går ihop på någon fläck när filmen är till ända, så varför skulle jag göra det å hennes vägnar?

Filmen har en viss visuell ambition men tar inte munnen överdrivet full i det avseendet heller. Joannas adhd manifesteras i strobb-blinkande lampor medan lugnet representeras av ett tryggt (jag frestas säga livmoderslikt) mörker. Det är naturligtvis också passande att filmen som inviger Göteborgs 45:e filmfestival (samt sändes digitalt på ett gäng biografer ute i landet) utspelas i ett försommaridylliskt Göteborg.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: