You are currently browsing the tag archive for the ‘Diskriminering’ tag.
Ingen kan anklaga journalisten Karin Alfredsson för att inte dra sitt strå till stacken, varken när det gäller journalistisk och engagemang. Hon har bland annat varit gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet och chefat över biståndsföretaget We Effects som sedan 1958 bekämpat fattigdom, särskilt bland kvinnor.
Dessutom har hon kanaliserat detta engagemang i ett antal böcker, varav spänningsromanerna om den stridbare läkaren Ellen Elg uppmärksammats av Svenska Deckarakademin. Jag nappade åt mig det som fanns att låna i bibliotekets ljudboks-app, vilket var 80 grader från Varmvattnet och Pojken i hiss 54, den första och sista boken om Ellen Elg. Plus de fristående romanerna Skrik tyst så inte grannarna hör samt Sista färjan från Ystad.
Alfredsson tycks gilla att arbeta med parallella historier, sannolikt i syfte att kunna klämma in mer information om temat eller landet som den aktuella boken gäller. Tyvärr tycker jag att hon sällan får ihop dem till en helhet på slutet, vilket gör att läsupplevelsen blir en smula ryckig. Särskilt gäller det Pojken i hiss 54 där jag inte har några större problem att förstå varför boken vill berätta om dels Ellens upplevelser i Dubai som medföljande hustru, dels hur den pakistanske Mumtas försöker rädda sin syster Zubaida undan döden. Men den förståelsen gör tyvärr inte att sambandet blir starkare mellan de två. Och även med Deckarakademins uppmärksamhet i bakhuvudet tycker jag kanske inte att Ellen Elg-böckerna är helt solida när det gäller något slags mysterium- eller deckarmoment.
Men bortsett från de invändningarna är Alfredssons böcker fullt funktionsdugliga, dramatiserade upplysningsböcker med fokus på främst kvinnors situation runt om i världen. Och som sådana tycker jag också att de är ganska engagerande, mest för att jag förstås blir upprörd över vad de har att berätta om det systematiska förtryck som grasserar. I många länder och sammanhang gör könet dig alltid lite sämre, placerar dig lite mer i underläge.
80 grader från varmvattnet tilldrar sig i Zambia och handlar om graviditet och aborter. Hur kvinnor, frivilligt eller ej, ogifta eller ej, allt för lätt blir gravida vilket påverkar dem både fysiskt och socialt. Pojken i hiss 54 utspelas som sagt både i Dubai och Pakistan. Här gäller det snarare hur kvinnor i alla samhällsklasser lever under ett socialt (och ibland även juridiskt) tryck att alltid behöva ta hänsyn till vad männen i deras närhet tycker och tänker. Alfredsson passar dessutom på att peta lite extra på systemet med gästarbetare, vilket i praktiken gör människor livegna med bland annat systematisk misshandel och våldtäkt som följd.
I Skrik tyst… har Alfredsson lämnat Ellen Elg och nu får vi istället följa dels Ellinor som blir ivrigt uppvaktad av den äldre samt frånskilde Roger, dels Loveness som längtar efter ett förhållande med en man som kan se till att hon slipper kåkstaden i Lusaka. Till en början tycks kanske både Roger och Siame vara svaret på alla Ellinor och Lovenss böner men det ska förstås visa sig vara en bitter och smärtsam chimär.
Genusperspektivet, om än inte engagemanget, har skiftat när vi kommer fram till Alfredssons senaste bok, Sista färjan från Ystad. Nu har författaren riktat sökarljuset mot ett par samvetslösa bedragare och deras offer som är både män och kvinnor, både unga och gamla. Det kanske mest intressanta här är inte skurkarnas smått psykopatiska livshållning ”folk vill bli lurade” (för att de ”går på” lögnerna) utan hur skammen gör dem nästintill oantastliga eftersom det är så få av deras offer som vill schavottera med sin ”dumhet” i rätten. Men i likhet med de tre andra romanerna är Sista färjan från Ystad även den en habil bladvändare som i mina öron vann oerhört på att vara den enda av böckerna inläst av Katarina Ewerlöf.
80 grader från Varmvattnet (2006)
Pojken i hiss 54 (2011)
Skrik tyst så inte grannarna hör (2017)
Sista färjan från Ystad (2019)
Dags för en av bloggårets höjdpunkt –musikalveckan. Som vanligt genomförd tillsammans med bloggkollegan Filmitch. Willkommen! And bienvenue! Welcome!
***
Edgewater, Indiana. En stad i amerikanska mellanvästern som många andra städer i amerikanska mellanvästern. Kanske inte en del av det mest hysteriska bibelbältet och staden har faktiskt asfalterade gator, men det innebär inte per automatik att andan är liberal nog att vara inkluderande av allt och alla. En sådan som Emma Nolan, som är öppet homosexuell, passar exempelvis inte in i den accepterade mallen på James Madison High School.
Emma sticker faktiskt ut så pass mycket från standardmallen att PTA (är det ens någon idé att dra den svenska ”motsvarigheten” Hem och skola längre? Finns den ens kvar?), med ordförande Mrs. Greene i spetsen, försöker se till att få studentbalen inställd. Hellre det än att deras ungdomar ska riskera att få signaler om att det är ok att släpa med sig baldejter som är av samma kön. ”The Prom” är en uramerikansk (och uteslutande straight!) institution, lika helig som rätten att bära vapen.
Emma har förvisso rektorn Tom Hawkins på sin sida men hennes nuvarande flickvän är däremot inte särskilt öppen med deras förhållande eftersom det är Alyssa Greene, dotter till ovan nämnda PTA-ordförande. Alyssa är livrädd för vad hennes prestationsinriktade mamma skulle säga om det visar sig att hennes dittills perfekta dotter (cheerleader, fina betyg, debate club) var gay.
Men som om det inte vore nog för Emma att jonglera en ofrivillig medborgarrättshärva (får PTA ens ställa in balen?!) och en ovillig flickvän får hon dessutom ett gäng kändisaktivister på halsen. Musikalstjärnorna Dee Dee och Barry har fått dåliga recensioner på sin senaste produktion, Eleanor: The Eleanor Roosevelt Story, och letar nu desperat efter något som kan boosta deras image. Fulla av sin egen PK-betydelse dundrar Broadwaystjärnorna in i Edgewater för att tillhålla stadens invånare hur dumt det är att vara trångsynt och intolerant. Vilket naturligtvis blir ytterligare ett minus i Emmas kolumn för stadens del – om hon bara inte varit gay eller åtminstone haft anständigheten att hålla det för sig själv hade inget av detta behövt hända!
En smula överraskande visade det sig att poddparet Steffo och Fiffi i Snacka om film! hade väldigt olika åsikter om The Prom. Innan dess hade jag inte ens uppmärksammat denna Netflix-musikal men ett toppbetyg å ena sidan och ett halvljummet å den andra gjorde mig nyfiken. Särskilt som rollistan lockade med både Meryl Streep, Nicole Kidman och James Corden (en skådis jag haft en soft spot för sedan Lesbian Vampire Killers). Fördelen var nu också att jag kunde vara en smula förberedd på vad som komma skulle.
För The Prom är en tvättäkta Musikal – den vräker på med extravaganta sång- och dansnummer (James Madison High School torde ha USA:s mest dansanta elevpopulation), jazz hands och paljettbeströdda klädesplagg. Alla tar i från tårna i sina rolltolkningar och det märks tydligt att produktionen kommer från en scenmusikal både vad gäller enskilda scener och musikaliskt (av någon anledning påminde The Prom mig om Adam Shankmans Hairspray). Det känns inte som om regissör Ryan Murphy ändrat särskilt mycket från Chad Beguelin, Bob Martin och Matthew Sklars ursprungliga upplägg, Beguelin och Martin har också varit med och skrivit manus.
För min del tror jag som sagt att The Prom vann stort på att jag hade rätt förväntningar på musikalen. Det är väldigt mycket (rättelse: i princip enbart) yta och budskapet är lika enkelspårigt som en greyhound med span på kapplöpningskaninen. Filmen smälter likt sockervadd så fort man stoppar den i munnen och är lika lättuggad som uppvärmda Sommargrönsaker från Findus. Men det visade sig samtidigt att det var just vad jag var sugen på vid just den här titten – något sött och lättuggat som inte har pretentioner på att vara varken nyskapande eller innovativt. Jag inser naturligtvis att det finns filmer som hanterar frågan om olikheter och intolerans med betydligt mer finkänslighet och djup än The Prom, men dess stereotypa budskap är ju i alla fall bättre än ingenting. Jag tror dessutom att det är ett enkelt budskap som har potential att nå en bredare publik än de där finkänsliga och djupa produktionerna.
Dessutom älskade jag den överdådiga och bombastiska musikalkänslan i filmen. Den gör förstås att jag tenderar att ha en hel del mer överseende med enkelheten och stereotypin (men det är kul på riktigt när man rimmar på ”lesbian” och ”thesbian”). I någon mån är det ju vad klassiska musikaler går ut på – känslor och spörsmål sjungs rakt ut på scen och allt är överdrivet och färgglatt för att nå ända ut till de bakre raderna. Meryl Streep är underbar i sitt primadonna-överspel och till och med rektor Hawkins arbetsrum är färgkodat.
Som så ofta annars visar det sig att jag och musikaler klickar som bäst när jag är mentalt förberedd, för det här var en film som jag absolut kommer att återbesöka både med omtittar och avlyssningar. Tack för tipset, Snacka om film!
The Prom är alltså första filmen ut i 2021 års musikalvecka och helt enligt traditionen har jag och kollegan Filmitch sett samma musikal att starta upp veckan med. Hoppa över till hans blogg och se om han blev lika tjusad av fluffet som jag!
Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.
När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?
alt. titel: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
The Crimes of Grindelwald sällar sig till den allt längre raden filmer som väljer att starta sin historia med ett djärvt fritagnings- eller flyktförsök. I The Deathly Hallows var det allas vår Harry som skulle eskorteras till ytterligare ett år på Hogwarts. Nu har vi transporterats till New York, året är 1927 och mannen för dagen är den superskurksonde trollkarlen Gellert Grindelwald som ska få stå till svars för sina brott i Europa.
Innan man kan skriva om en uppföljare måste man ju skriva om originalet. En av bloggvärldens portalparagrafer…
***
alt. titel: Fantastiska vidunder och var man hittar dem
Vad säger ni? Klart att man funderade jättemycket på hur den magiska Harry Potter-världen såg ut på andra platser än England? Inte det? Nå, här kommer en film som berättar om allt det där som ni inte hade frågat särskilt mycket om.
Det är allt för lätt att akronymen RGB slinker över tungan, men nu snackar vi inte en färgskala, utan en av USA:s mest kända jurister i modern tid – HD-domaren Ruth Bader Ginsburg.
28 dagar. Längre tar det inte för världen att nå total kollaps och orsaken är som så ofta annars…zombiesmitta. I alla fall vad de överlevande i London vet, för utan vare sig TV-nyheter, radioutsändningar eller elektricitet är det inte så enkelt att skaffa sig en uppfattning om vad som händer i andra delar av världen.
På förekommen anledning från Jojjenito, som igår hakade på Henke och Movies-Noirs decennie-projekt och western-rullen Red River. Han jämförde den nämligen med just Australia.
***
Lady Sarah Ashley flyger hela vägen från England till Australien för att ta sin lössläppte lordmake i upptuktelse. Hon vet inte säkert exakt vad för, men är övertygad om att han håller på med något fuffens där ute i ödemarken. När hon väl anländer till Faraway Downs har emellertid lordmaken redan hunnit dö av ett spjut i ryggen. Men Lady Sarah får raskt annat att tänka på när hon ställs inför den råbarkat tjusige Drover, vilken vågar ifrågasätta henne.
They’re baaaack. Lite äldre, lite rundare. Men nu, vid 25-årsjubileet för TV-serien, är det äntligen dags för en välförtjänt pensionering av Enterprises ursprungliga (om man inte räknar pilotavsnittet ”The Cage” som aldrig sändes, utan ersattes av ”Where No Man Has Gone Before”) besättning. Det är bara ett sista uppdrag att klara av först.
Klingonimperiet har sträckt ut en oväntad olivkvist till planetfederationen och det är upp till Kirk att stå värd för förhandlingarna ombord på Enterprise. Ett jobb han inte hoppar jämfota av glädje över direkt. Han kanske inte skulle gå så långt som att säga att en bra klingon är en död klingon, men sedan mordet på sonen David på Genesis-planeten är Kirk ännu fastare i sin övertygelse att man inte kan lita på klingons.
That’s what HE said!