You are currently browsing the tag archive for the ‘Knarkuppgörelse’ tag.
Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”
Efter ett par mindre lyckade utflykter i sagornas värld (King Arthur och Aladdin) bestämde sig tydligen Guy Ritchie för att det var läge att lägga ut The Gentlemen-picnic-filten där det kändes gammalt och vant. Ergo: en snabbklippt gangsterhistoria med rapp dialog och en god portion makaber humor.
Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med 
alt titel: Snabba cash 2, Easy Money II: Hard to Kill
Jens Lapidus valde i sin uppföljare Aldrig fucka upp att fokusera på losern Mahmoud och hur han på relativt lösa grunder blir inblandad i efterdyningarna av Palme-mordet. Det säger sig kanske självt att det knappast var en lysande premiss för en uppföljare till en populär film.
alt. titel: Easy Money
Katten på råttan, råttan på repet… Jorge Salinas lyckas efter en djärv fängelserymning hålla sig undan från polisen. Däremot inte från gangsterbossen Radovan Krajnic vars torped Mrado Slovovic plockar upp Jorge för att ge honom en omgång i ett avlägset skogsparti. Men det finns fler som vill lägga vantarna på Jorge (eller snarare hans knarkkontakter) och därför har Abdulkarim skickat ut JW att hålla koll på den unge sydamerikanen.
I mitten av 1800-talet framhöll man gärna religion som ett folkets opium. Något som passiviserade arbetarklassens massor så till den grad att de inte brydde sig om att ställa krav på en människovärdig tillvaro.
De härdade New York-maffiabossarna med radarparet Benny Chains och Teddy Deserve i spetsen oroar sig för återväxten i de egna leden. Ingen i den yngre generationen tycks ha cojones eller hjärna nog att kliva i de hårdkokta äldre männens fotspår.
Kriminella må blåsa alla andra, men inte varandra. I alla fall om man ska tro uttrycket ”honor among thieves” som på svenska mycket väl kan översättas till ”tjuvheder” (Wikipedia vill också jämställa det med det italienska omertá, vilket känns mer tveksamt. Eller i alla fall en insnävning eftersom omertá snarare handlar om att man inte tjallar).
Semestrar är avslutade och det är dags för vardag. Bloggen firar sin återgång till vanlig postningsfrekvens med en zombieaction av tidigare datum än World War Z. Titta gärna in hos Movies-Noir, Filmitch och Flmr som alla också tagit del av de franska zombiesarna.
***
Ett stenhårt gäng parisiska poliser tar sig in i ett nedgånget hyreshus för att hämnas en av sina kollegor som blivit dödad av en nigeriansk knarklangare. Men saker och ting går snett, snart är ännu en av dem död och ett par av de andra allvarligt sårade. Alla är de tillfångatagna av knarklangaren Markudi och hans gäng. Sedan börjar saker och ting gå ännu mer snett eftersom de nyss dödade påbörjar en jakt efter människokött.
Med en zombieinvasion utanför huset formas en osäker allians mellan de kriminella och poliser som ännu finns kvar i livet.
Ibland är det bra att ha lite draghjälp för att komma sig för att se de där filmerna man hela tiden tänker att man ska komma fram till men av olika anledningar aldrig gör. Den här gången var det Fiffi som genom sina måndagsklassiker såg till att jag fick tummen ur arslet och samma arsle ur vagnen och ned framför TV:n. Varför inte passa på att kolla vad hon tycker om Trainspotting när du ändå är på gång? Jag gissar på mycket bra…
***
På något sätt måste ändå all den där skrämselpropagandan kring knark som pumpades ut under 80-talet ha gett effekt. Må så vara att man i klassrumssammanhanget hånskrattade åt Stefan Jarls patos i Ett anständigt liv eller bara fann lilla tyska Christianes öde långtråkigt. Men när man väl konfronterades med ens en sumpig utkant av drogträsket satt ändå bilden av Det Farliga Knarket i ryggraden.
That’s what HE said!