You are currently browsing the tag archive for the ‘Mor-sonkonflikt’ tag.

Ingen kan in alla fall anklaga Elijah Wood för att vila på lagrarna av barnskådis- och hobbit-kändisskapet sedan The Return of the King 2003. Frågan är dock om han någonsin tagit sig an en mer utmanande roll än Frank Zito i remaken av William Lustigs kultklassiker Maniac från 1980.

Jag var ju lite tveksam inför originalet och kände mig därför än mer skeptisk när det kom till denna remake. Jag menar, ”skräck-remake” andas lite för mycket samma luft som When a Stranger Calls eller Friday the 13th om vi nu ska snacka nyliga exempel från årets Halloween-tema. Skulle Frodo fixa galnings-biffen?

Men det går faktiskt ganska snabbt för mig att fångas av denna nya Maniac och Elijah Wood. Även om det dröjer innan vi får se honom, eftersom detta är en film som nästan uteslutande består av killer-o-vision. Så i det avseendet borde den vara den ultimata slashern, n’est pas? Mja, när det gäller dess plats inom slasher-genren gäller samma ”problem” som med originalet. Jag skulle säga att Maniac är mer av en psykologisk skräckfilm än en renodlad slasher.

Frank är ingen ikonisk seriemördare, ingen Michael eller Jason eller Freddy, bara en rejält sjuk man. Inblandningen från ett mestadels franskt filmteam – manus av Alexandre Aja och Grégory Levasseur, regi av Franck Khalfoun och foto av Maxime Alexandre – säkerställer dessutom att hans dåd känns avsevärt mer trovärdiga och därmed avsevärt hemskare än Lustigs version. Jag upplevde fortfarande inte någon Hitchcocksk spänning i väntan på det oundvikliga slutet i alla Franks möten med olika kvinnor. Däremot var själva mordscenerna så pass brutala och välgjorda att jag först i efterhand upptäckte att jag suttit och hållit andan under flera av dem.

Att göra Maniac till en PoV-film är ett genidrag eftersom greppet på samma sätt som found footage skapar både intimitet och klaustrofobi. Vi vadar hela tiden (nästan) runt i Franks träsklika psyke, vare sig vi vill eller inte. Jag vet inte om det är PoV-greppet som gör det, men Maniac lyckas till och med med konststycket att få hans monologer att låta förhållandevis naturliga i sammanhanget. En annan av filmens styrkor är musiken av fransosen Robin Coudert, artistnamn Rob. Electronica-slingorna passar i mina öron alldeles utmärkt till Franks regelbundna kvinnostalkning på L.A.:s gator och förhöjer spänningen i den ganska rejält. Soundet påminner dessutom så pass mycket om den två år yngre It Follows att jag undrar om inte dess kompositör, ”Disasterpeace”, hämtade viss inspiration härifrån.

Manusmässigt har Aja och Levasseur gjort både bra och dåliga val. Franks mammarelation är övertydligare den här gången och har förstås inte blivit mer nyskapande än den var 1980. Jag vet inte om den till och med skulle kunna vara den absolut allvarligaste invändningen till hela produkten: antagandet att en pojke som ser sin mamma plocka hem främmande män (jag är inte säker på om hon otvetydigt görs till prostituerad) oundvikligen blir komplett galen och börjar skalpera kvinnor för att häfta fast deras hår på skyltdockor.

Men skyltdockorna får ändå en mer naturlig del i Franks liv eftersom han faktiskt arbetar med att renovera sådana tingestar. Det innebär att han också får en betydligt mer organisk ingång till relationen med Anna som gillar att fotografera skyltdockor. De delar alltså ett gemensamt intresse som dessutom representerar någon slags fast mark för Frank att kliva på. Vi har tidigare i filmen också sett Frank föra sig tillräckligt i sociala sammanhang för att få följa med en kvinna hem trots att de inte känner varandra särskilt väl. Fast nog är det aningens märkligt att Anna dröjer så länge med att droppa att hon har en pojkvän?

Lite synd var det förstås att jag var spoilad på det absoluta slutet, men denna nya Maniac gör det samtidigt mer logiskt än originalet (både berättelsemässigt och symboliskt) och därmed i någon mening mer tillfredsställande. I det perspektivet tycker jag absolut att man ska se originalet före remaken eftersom det kom som en så total överraskning för 40 år sedan. Att redan vara spoilad från remaken skulle förta hela effekten.

Maniac anno 2012 var utan tvekan temats hittills mest obehagliga film. En film som hittade flera ömma triggerpunkter i mitt filmtittarpsyke. Däremot måste jag erkänna att den absolut inte har samma omittningsvärde som Psycho eller Black Christmas– och ANoES-originalen. En riktigt bra film, men något av en pärs att ta sig igenom.

Final girl: Finns ingen. Vilket känns helt följdriktigt i oceanen av tröstlöshet som var Maniac.

Historik/psykologi: Say after me: promiskuös mor=galen son. Har vi hört den förut?

Vapen: Här måste man ändå ge Maniac en rejäl slasherstämpel eftersom vapnen par preferance är olika typer av skarpslipade instrument.

Killer-o-vision: Som sagt, filmen är i princip en enda lång killer-o-vision.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Maniac – kvindemorderen, Maniac – dødens budbringer

Dagens föräldrar ska kanske inte ha riktigt så dåligt samvete för anklagelser om att de spenderar mer tid med näsan i mobilen än att titta till sina barn. Anno 1980 blev mödrar uppenbarligen så uppslukade av samtalen med sina väninnor att de inte noterade att deras telning cyklade förbi dem och ut från lekplatsen trots stränga tillsägelser om att stanna där.

Läs hela inlägget här »

Innan vi sparkar igång 2020 års Halloween-tema på allvar kan det vara idé att påminna om att de avslutande kategorierna kan spoila dagens film ganska friskt

***

alt. titel: Alfred Hitchcock’s Psycho

  • ”Why, she wouldn’t even harm a fly…”
  • ”We all go a little mad sometimes”
  • ”A boy’s best friend is his mother”
  • ”A son is a poor substitute for a lover”
  • ”Mother! Oh God, mother! Blood! Blood!”

Läs hela inlägget här »

Varför läsa en thriller när man kan läsa flera? Det visade sig att Harlan Coben var en av dessa produktiva författare som också hade en hel del ljudböcker på YouTube. Coben fick sin första roman, Play Dead, utgiven 1990 när han bara var tjugosex år och har därför haft några år på sig att komma upp i en respektingivande bibliografi. Sjutton fristående romaner, elva om den föredetta basketstjärnan Myron Bolitar samt tre ungdomsböcker med Myrons brorson Mickey i huvudrollen har det blivit till dags dato. I den här omgången blev det flest fristående böcker samt två var från paret Myron och Mickey Bolitar.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

Läs hela inlägget här »

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Läs hela inlägget här »

Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Läs hela inlägget här »

Micky Wards liv är ett upprört hav av ständiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-stormar. Å ena sidan har han det orubbliga stödet från sin familj. Å andra sidan håller (åtminstone delar av den) på att kväva honom. Å ena sidan har han en hyfsat framfångsrik boxningskarriär, å andra sidan kommer han aldrig ur skuggan som kastas av brodern Dicky Eklund vilken en gång knockat Sugar Ray Leonard och sedan dess varit ”The Pride of Lowell”. Å ena sidan är han skyldig Dicky sin hyfsat framgångsrika bokningskarriär, å andra sidan är Dicky numera crackberoende och långt ifrån den pålitlige tränare och matchstrateg som Micky skulle behöva.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg