You are currently browsing the tag archive for the ‘Mor-sonkonflikt’ tag.

Placeringen av Peter Tillbergs ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972 på omslaget till pocketutgåvan av Jonas Gardells En komikers uppväxt är ganska talande för den förändring konstverket genomgått. Tillberg inspirerades av låten ”Är du lönsam lille vän (och för vem?)” som handlar om arbetare, disponenter, spånplattefabriker och landsbygdens utarmning.

Men numera tittar väl de flesta på Tillbergs målning och ser inte stort mer än ett 70-talstypiskt klassrum med bänkar i räta rader, teckningar på anslagstavlan och polotröjor i syntetmaterial på ungarna. Jag sätter ett par tioöringar på att majoriteten dessutom har manchesterbyxor på sig. Roströda.

Gardells bok tilldrar sig ganska ofta i ett sådant där 70-talsklassrum och låt mig avslöja: det är precis lika skojfriskt och muntert som Tillbergs målning låter antyda. Det vill säga snarare något som framstår som helvetets förgård. Varje skoldag är en ständig kamp för Juha Lindström. Han vill så förtvivlat gärna ha lite uppmärksamhet, särskilt från de coola killarna Stefan och Lennart.

Hur ska man ställa sig i matkön så sannolikheten är störst att man kan hugga en av de åtråvärda stolarna vid Stefan och Lennarts bord? Vad är det exakt rätta tonläget för att hålla med om att skolbespisningens potatis är det äckligaste som finns? Hur ska man positionera sig på gympan så att man får dela skåp med Stefan och Lennart? Hur ska man få vara med och kika i titthålet in i tjejernas omklädningsrum? Och om man inte får vara med och kika, hur ska man kunna hänga med i snacket om pattar? Och nåde den som inte hänger med i snacket om pattar, för den killen är ju helt uppenbart oskuld. Kanske det absolut töntigaste som finns, åtminstone i den där omklädningsrumssituationen.

För det är ju det som är det luriga med skolan, det vet alla. Nämligen att ALLT kan på en handvändning förvandlas till det absolut töntigaste som finns. Har man en gång råkat uppfattas som på väg i den riktningen är man ohjälpligt förlorad. Juhas knep är att uppträda i alla situationer som månde uppstå, han älskar att få skrattarna på sin sida och ögonen på sig. Vill ni se en stjärna, se hur noggrant Juha tränar in vitsar till roliga timmen eller vrålar ABBA-låtar i ett hopprepshandtag på föräldrarnas fester.

Nej, det är knappast något idylliskt 70-tal som Gardell tecknar där i Sävbyholm. Skolan är en kamp, familjelivet är en kamp (kommer mamma Ritva någonsin att uppleva en morgon utan en hårig pung som tittar fram ur makens kalsonger?), grannsämjan är en kamp (pappa Bengt tvingas åse hur grannen har både snyggare gräsmatta och bättre pli på ungarna) och i alla lägen tycks Juha och hans föräldrar befinna sig på den förlorande sidan.

Men visst, till och med Juha inser att han absolut inte skulle vilja byta med Jenny som har fula hårspännen i sitt fula stripiga hår eller Tomas med sin konstiga tyska mamma. Särskilt Jenny har det lite tufft eftersom hon och Juha bor grannar och egentligen gillar att umgås. Men så fort någon av de coola killarna viftar med lillfingret är det som om Jenny inte existerar. Juha känner sig lite, lite skuldmedveten för det där men kan liksom inte motstå frestelsen från känslan av att vara accepterad. Känslan av att Passa In.

Både när det gäller den tidsmässiga realismen och psykologiska trovärdigheten blir jag under läsningens gång allt mer övertygad om att John Ajvide Lindqvist måste ha låtit sig inspireras av Gardells skildringar till Låt den rätte komma in. Gardell visar skoningslöst upp 70-talets, förortens och skolans allra sämsta sidor med en detaljrik och psykologisk pricksäkerhet men kryddat med så pass generösa mängder svart humor att man ändå mäktar med misären.

Och i och för sig, ska man se till åtminstone Gardell får man väl säga att all den där misären resulterade i en rätt rejäl lönsamhet. Vilket osökt får mig att tänka på Lorrysketchen där Susanne Reuter psykologisk misshandlar sin son å det grövsta så att han ska växa upp och bli lika rolig som Jonas Gardell.

Bonus: En komikers uppväxt (1992)
Jag är inte säker på att jag såg de tre TV-serieavsnitten regisserade av Jonas Cornell när det begav sig så varför inte passa på nu? Hela härligheten finns på SVT:s Öppna arkiv, en utmärkt institution. Gardell ha skrivit manus från sin egen bok och lika mycket bättre som Liza Marklunds dialoger blir av att dramatiseras, lika mycket sämre blir tyvärr Gardells. Mycket av humorn från boken blir fullkomligt massakrerad i samtalen mellan skådisarna.

Samtidigt har serien så gott det går försökt skapa olika möjligheter att ta tillvara på både humor och perspektiv genom att Björn Kjellmans vuxne Juha ofta får prata med kameran eller en mer generell publik när han ska dra sina stand up-nummer. Jag blir påmind om hur bra Björn Kjellman kan vara i sina bästa stunder, om än här med en horribel hockeyfrilla.

Första avsnittet är mestadels humoristiskt, andra mestadels tragiskt och det tredje närmast surrealistiskt med en utsjasad mellanstadiefröken som super arslet av sig i kartrummet och ett barnkalas från helvetet. Generellt ligger mer fokus på den vuxne Juha än i boken och förlåtelsetemat är tydliggjort.

Serien är ok, men både stel, amatörmässig och stämningsmässigt off av och till. Boken är bättre tack vare en humor som funkar bäst i text- eller monologform samt en jämnare kvalitet.

Annonser

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Som Happy End startar skulle filmen nämligen lika gärna ha kunnat vara en skräckfilm. Vi får se hur en anonym mobilfilmare ondgör sig över sin deprimerade mamma och experimenterar på sin hamster med mammas piller. Kanske man skulle kunna uppnå hamsterresultat även på mamma om man bara använde lite fler piller?

Sedan kastas vi raskt över till familjen Laurent där familjeföretaget sitter i knipa efter en arbetsplatsolycka. Tillträdande chefen Pierre hanterar inte det hela särskilt finkänsligt och hans mamma Anne har vissa åsikter om både hans bemötande mot arbetsmiljöinspektörer och vinintag.

Det är i den här fullständigt dysfunktionella mixen som den unga Eve kastas in. Annes bror Thomas är nämligen Eves biologiska far men de har inte träffats på många år. Nu måste emellertid Eve nu komma och bo hos honom, nya hustrun Anaïs och lille Paul eftersom Eves mamma ligger på sjukhus efter en tablettöverdos. And hilarity ensues…

Nå, det beror väl lite på vad man tycker är roligt. Döda föräldrar? Livströtta åldringar? Det där lätt skeva förhållandet till sex och smärta som regissören tycks vara så förtjust i? Vissa i publiken på den visning jag bevistade tyckte åtminstone att Haneke är höjden av komik. Det räckte med att en rollfigur svarade ”Nej” på en fråga för att riva ned skratt. Själv ställer jag mig mer tveksam.

Jag ska villigt erkänna att Haneke är mer eller mindre fenomenal på att successivt trappa upp ett tryck i sina filmer. I fallet Happy End understryks den känslan av att i alla fall jag sitter på helspänn för att ens fatta vad som pågår och vem som är vem eftersom vi inte får mycket gratis i det fallet. Dessutom hopar sig förstås också frågorna omedelbart: är Eve en samvetslös mörderska som vid första tillfälle kommer att ”tappa” sin lille halvbror i golvet eller ge honom en ammoniakgrogg?

Inte är det mycket mer avslappanat i den övriga familjen Laurent heller. Förhållandet mellan Anne och Pierre är lika dysfunktionellt som det mellan Eve och Thomas, om inte mer. När sonen uttrycker självtvivel blir hon honom inte svaret skyldig: ”Du är inte värdelös. Du är ju MIN son…” Det finns också vissa tecken som tyder på att såväl patriarken Georges, sonen Thomas och så slutligen Eve kan vara hyfsat kallsinniga när det gäller att få saker och ting som de vill ha dem. Möjligen ska hänvisningarna till mobilfilmer och märkliga Youtube-inslag på något sätt förstärka den här känslan av distans.

Tyvärr har jag samma problem med Happy End som med de flesta av Hanekes filmer som jag sett hittills – den känns poänglös. När sista ordet är sagt fattar jag inte vad regissören vill säga med filmen. Vill han säga något överhuvudtaget med den? Jag gissar att det kan vara en anledning till att Funny Games är den av hans filmer som jag tycker bäst om. Där får nämligen poänglösheten i sig en poäng, i och med att våldet som drabbar filmens familj synes så slumpartat.

Som så ofta annars undrar jag dessutom över titeln. Haneke är verkligen ingen regissör som sätter en ära i att leverera några Happy Ends, vare sig det gäller känslor, för- eller utlösning.

Happy End var också första filmen ut för min del på årets Stockholm filmdagar. Vad tyckte de andra filmspanarna om Hanekes lyckliga slut?
Fiffis filmtajm
Jojjenito

“Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I’ve ever known in my life.”

The Manchurian Candidate 1962Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg