The Imitation Game (2014)

Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.

Fast…riktigt så enkelt var det förstås inte. I verkligheten, alltså. Matematiskt begåvade personer har, helt i linje med temat för The Imitation Game, räknat ut att filmen till 57,7% består av överdrifter, utelämnade fakta och rent hittepå. Desto svårare att förhålla sig till, då norske Morten Tyldum trots (eller tack vare) alla dessa dramaturgiska friheter skapat en berörande, intressant och ibland till och med spännande film om de brittiska kodknäckarna vid Bletchley Park.

Det som för min del känns svårast att fördra är den avsmalning som The Imitation Game tvingat på sin historia. Rent berättarmässigt kan jag se vitsen med fokusera på ett fåtal personer och en enda tänkande maskin (vilken dessutom fått byta namn, från det patriotiska ”Victory” till det mer känslomässigt anstrukna ”Christopher”).

Men det innebär samtidigt att det är en massa personer som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Insatserna från Turing och hans kompisar, samt ”Christopher”, därmed framstår därmed som mer heroiska och enastående än de verkligen var. Nu är i och för sig The Imitation Game inte ensam om denna fadäs – filmatiseringen av Robert Harris Enigma lyckades även den helt ”glömma” det faktum att en gäng polska kryptologer kämpat mot Enigma-koderna sedan 1932.

Med tanke på att The Imitation Game också försöker lyfta fram mannan Alan Turing (och inte enbart hans krigsinsatser) kan jag också tycka att det blir lite märkligt att filmskaparna inte lyckats hålla sig från att smyga in lite dramaturgiskt godis även i de obligatoriska avslutande informationstexterna. De syftar främst till att sätta ljus på den brittiska attityden och juridiken gentemot homosexualitet, vilka bland annat dömde personer till fängelse för ”gross indecency” innan lagen ändrades 1967. Men The Imitation Game vill så hjärtans gärna göra sin poäng så övertydlig, att den sätter likhetstecken mellan Turings påtvingade hormonbehandling och hans självmord 1954. I själva verket gick det 14 månader mellan behandlingens avslut och hans död.

Och, för att plocka upp även den sista kastade handsken – Benedict Cumberbatchs genialiska rövhål framställs ganska otvetydigt som en person med någon typ av autismspektrumtillstånd, med för 2014 välkända tecken. Ett maniskt behov av att hålla ärtor och morötter separerade på tallriken, en osviklig förmåga att tolka alla uttalanden bokstavligt och en obeveklig logik som ofta övertrumfade känslomässiga tendenser. Med resultatet att filmens Turing ofta framstår som direkt socialt handikappad. Såvitt jag kan förstå fanns det i själva verket ganska lite av sådana övertydliga markörer hos den verklige Turing.

Samtidigt kan jag också se hur lockande det är att plocka ihop en filmisk Alan Turing av alla de här delarna. Inte nog med att han själv myntade uttrycket ”the imitation game” i uppsatsen ”Computing Machinery and Intelligence” från 1950, det är också en titel som har en minst tredubbel betydelse. Turing synes ha varit besatt av tanken att skapa en tänkande maskin, en maskin som skulle imitera mänskligt tänkande eller intelligens. Det direkt olagliga med Turings sexuella preferens gör i sin tur att det är den enda hemlighet som måste skyddas mer än hans kodarbete. Han tvingas alltså själv imitera en straight man för att inte åka i fängelse. Och så lägg till detta en eventuell funktionsnedsättning som gör att han också måste imitera en hel del mänskligt beteende av den typ som utgör ett socialt smörjmedel. The Imitation Game gör verkligen ingen hemlighet av sitt likhetstecken mellan Turing själv och hans maskin i sina försök att imitera mänsklighet.

Men om man nu bortser från att Cumberbatch porträtt av Turing knappast är 100% sanningsenligt gör han en mycket bra prestation. Skådespelaren var ju långt ifrån främmande för att spela genialiska rövhål, men Turing är ändå en rätt annorlunda fågel jämfört med den moderne Sherlock Holmes. Här får vi hela registret av rädsla, frustration, ensamhet, arrogans och en viss ömsinthet. Rent skådespelarmässigt blir det svårt att hävda att Cumberbatch matchas av Kiera Knightleys Joan Clarke, men hennes roll är i alla fall ett försök att i någon mån sätta ljus på det faktum att kvinnor också kan kodknäcka. Fokus ligger dock som sagt mer på prestation än psykologi eller personlighet.

The Imitation Game är en bra film, en bra berättad film, en film-film. Som BOATS betraktad tar den sig som synes väldigt många friheter men det är samtidigt en film som inte bara är sevärd för att den är intressant och inte bara intressant eftersom bygger på verkliga händelser. Men suget att efteråt läsa på hur det ”verkligen” var, tror jag aldrig att jag kommer ifrån.

X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)

Det är inte alla förunnat att få till en romandebut som Robert Harris med sin Fatherland. En andlös alternativhistoria där Hitlertyskland gick vinnande ur andra världskriget och därmed lyckats förtrycka sanningen om förintelsen. Men Harris var i och för sig ingen ovan skribent innan publiceringen 1992 (Fatherland blev så framgångsrik att Harris kunde bli författare på heltid), han hade jobbat på både BBC och The Observer samt släppt ett antal faktaböcker.

Fortsätt läsa ”X3: Robert Harris (1986, 2006 & 2013)”

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

Fortsätt läsa ”X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)”

J’Accuse (2019)

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Fortsätt läsa ”J’Accuse (2019)”

Enigma (1995)

Omtitten på filmen Enigma (som alltså INTE handlar om Alan Turing) påminde mig om att den faktiskt bygger på en bok av thrillerförfattaren Robert Harris. Och eftersom jag tyckte filmen växte i och med omtitten växte också suget efter lite hederlig krigsthriller.

Fortsätt läsa ”Enigma (1995)”

Enigma (2001)

EnigmaEn gång, för fler år sedan än jag helst vill tänka på, skrev jag ett specialarbete om kryptografi. Hur osannolikt det än kan verka i nuläget var det faktiskt inriktat på matematik och datorprogrammering men givetvis hittar jag en liten inklämd bild av en enigma-maskin där också.

Fortsätt läsa ”Enigma (2001)”

The City and the City (2009)

The city and the cityJag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.

Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.

Fortsätt läsa ”The City and the City (2009)”