You are currently browsing the tag archive for the ‘Omtitt’ tag.
Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.
Jag hade i och för sig åldern inne när original Child’s Play kom till svenska biografer som Den onda dockan. Däremot inget intresse av skräckfilmer och därmed ingen möjlighet för Chucky att leta sig in i mitt tonårshjärta. Någon gång under årens lopp har jag nog sett första filmen från början till slut, men det blev som synes aldrig någon särskilt minnesvärd titt. Jag vet också att jag såg Bride of Chucky på någon filmfestival men det är också så långt som min franchise-kunskap sträcker sig.
Jag inser att jag därmed är helt fel målgrupp för Cult of Chucky. Inte minst för att filmen förlitar sig på en hel del självrefererande. Jag har alltså svårt att bedöma om vissa detaljer verkligen är nya i Cult of Chucky eller om filmen bara ägnar sig åt lite avancerade nickningar till sig själv.
Exempelvis att vi får börja med att hänga med Andy Barclay på en dejt. Greppet att återbesöka ett ungt skräckfilmsoffer i vuxen ålder kan ju knappast ses som nyskapande längre. Men jag vet som sagt inte heller om Andy är en stadigt återkommande gäst i Chucky-filmerna och alltid haft ett demolerat Chucky-huvud i ett skåp. Cult of Chucky gör dock tydligt att medan Andy inte sitter på hispan är hans främsta livskamrat Chucky.
En annan som däremot hamnat på hispan är Nica Pierce som anklagats för mord på sin familj som…you guessed it…Chucky egentligen har utfört. Hon har nu emellertid blivit så pass ”frisk” att Dr. Foley tycker att det är dags att förflytta henne till ett sjukhus med lägre säkerhet och färre restriktioner. Big mistake…
Förutom att vara ihärdig verkar Mr. Mancini också vara bra på att hålla kvar jobbrelationer (vem vet, kanske hänger de två ihop?). Cult of Chuckys förtexter avslöjar att det fortfarande är Brad Dourif som röstar Den Onda Dockan och att till och med Alex Vincent, som spelade lille Andy i första filmen, blivit indragen i det hela igen. Jennifer Tillys namn dyker upp och har inte huvudrollsinnehavaren Fiona Dourif ett väldigt välbekant efternamn?
Vore jag mer engagerad i antingen filmen eller franchisen som helhet skulle jag antagligen tycka att Cult of Chucky var betydligt roligare och smartare än jag nu gjorde. Det är alltid klurigt huruvida man som skräckfilmstittare blir underhållen eller uppgiven inför klassiska grepp eller troper. Exempelvis är mentalsjukhuset Harrogate förstås inget verkligt eller normalt sjukhus. Nurse Ashley har en sådan där liten vit hatt och en ännu mindre rock – knappast en arbetsuniform man ser på någon svensk vårdinrättning. Dr. Foley uppfyller alla krav på oansvarig och sliskig psyk-doktor som tänkas kan – att droga en hysterisk patient så att hen är fullt medveten utan att kunna röra en muskel verkar i mina ögon inte vara en särskilt smart metod för att få hen att lugna ned sig.
Det där med att ha missat tidigare filmer gör också att jag inte kan avgöra om frågorna jag nu fick rörande Chucky-mytologin besvaras eller om det är lika luddigt som jag uppfattade det. I mina ögon blev Cult of Chucky en tekniskt sett kompetent genomförd slasher, men en ganska tråkig sådan. Som vanligt är större delen av persongalleriet på plats enbart för att agera kanonmat och ju mindre som sägs om beskrivningarna av deras respektive psykiska ohälsa, dess bättre.
Det Cult of Chucky ändå lyckades uppnå var ett visst sug att se om originalet. Kanske back-to-back med remaken som kom 2019? Lite nyfiken blir jag ändå på det faktum att Brad Dourif där är utbytt mot…wait for it…Mark Hamill!
Omtitten:
Förvirrad text? Absolut. Fast inte om man tar i beräkningen att jag såg Cult of Chucky innan jag bestämde mig för att återbesöka franschisen i den mån jag hade möjlighet. Alltså omtitt på originalet och Bride of Chucky samt nytitt på Curse of Chucky.
Därför känns både närvaron av Andy Barclay (introducerad via post credit-scener i Curse…) och Nica Pierce klart mindre överraskande den här gången. Jag uppfattar också att den stereotypa mentalsjukhusmiljön främst är vald för att kontrastera mot Pierce-familjens gotiska kråkslott i Curse…
Men nej, jag vet inte om jag hittade så mycket mer i de tidigare filmerna (som jag nu hade i färskt minne) som gjorde Cult… till en bättre film. Jag kan uppskatta att den storymässigt knyter ihop Chucky och Nicas relation som ju lämnades oavslutad i Curse… Men på det hela taget är den allt för själlös, repetitiv och tar sig själv på för stort allvar för att bli samma positiva överraskning som Curse… Märkligt att Don Mancini regisserat och skrivit manus till bägge två, det går inte ihop för mig. Alltnog, mitt första betyg får kvarstå.
Sarah Connors upplevelser 1984 ledde till slut till att hon offrade både sin familj och sitt liv. Detsamma gäller Laurie Strode och eftermälet av hennes upplevelser från 1978, med de famösa ”the baby sitter murders”. Men Sarah hade å sin sida ett brännande uppdrag: att varna för en framtid som hon någonstans hoppades skulle kunna undvikas. Det enda Laurie Strode har kunnat göra är att försöka förbereda sig för den dag Ondskan dyker upp igen, till priset av hennes egen dotter med familj vänt sig ifrån henne. Samt att en post-9-11-värld sakta men säkert börjat omvärdera det som hände. Vadå, det var ju bara fem pers som omkom?! För 40 jäkla år sedan!
Det hjälps inte att Ondskan, the Boogeyman, aka Michael Myers, sitter i tryggt förvar på den psykiatriska rehabiliteringskliniken Smith’s Grove som patient A2201. Under 40 år har han inte sagt ett ord om sina dåd den där Halloween-natten medan han övervakats av först Dr. Loomis och sedan dennes efterträdare Dr. Sartain. Men nu är det slut på sötebrödsdagarna för Meyers, han ska lämna Dr. Sartains ömma omvårdnad och istället transporteras till förvaringsanstalten Glass Hill. På självaste Halloween, icke desto mindre.
Jag brukar alltid hävda att jag såg John Carpenters original-film ”för sent”, när jag redan konsumerat en del både skräckfilm och slashers. I det perspektivet syntes inte grundstenen ha särskilt mycket nytt att komma med. Orättvist, jag vet, men vad kan man göra?
Likt många andra har jag ingen särskilt god erfarenhet av klassiska skräckremakes eller -uppföljare. I bästa fall blir de passabla (Evil Dead, The Thing) i sämsta fall blir de skräckinjagande på helt fel sätt (ANoES, Poltergeist). I det perspektivet var det nog lika bra att jag inte hade koll på att dagens regissör, David Gordon Green, stått bakom den monumentalt usla stoner-rullen Pineapple Express.
För Green har, tillsammans med manusförfattarna Danny McBride och Jeff Fradley, i och med denna nya Halloween totat ihop en rätt trevlig liten film. Jag ska väl inte påstå att jag någon gång blev direkt rädd (till skillnad från de tvångsmässigt pladdrande tonåringarna som var mitt biosällskap vid första titten) men på det hela taget var denna omgång av Halloween (förhållandevis) snygg och tajt. Den lyckas förvalta sitt icke föraktliga arv (för visst ärdet väl ändå härligt att se den välbekanta fonten i förtexterna?!) samtidigt som exempelvis både musik och rollfigurer uppdaterats med en relativt varsam hand till att bland annat synka bättre med en #metoo-vardag.
Som vanligt blir jag också alltid glatt överraskad när det visar sig att skräckfilmsdeltagare faktiskt inte är as, utan riktigt trevliga. Eller åtminstone någorlunda vanliga människor. Möjligtvis med undantag för en särdeles påfrestande brittisk podcastjournalist som tycks ha satt en ära i att överträda sociala gränser. Generellt sett har rollbesättarna gjort sitt jobb och alla inblandade, från Jamie Lee Curtis som Laurie till mindre biroller som Virginia Gardner i form av barnvaktskompisen Vicky, gör inte bara individuellt bra prestationer utan skapar också en avslappnad relationsdynamik sins emellan.
Trots att jag inte hatade Rob Zombies version gillade jag samtidigt att Michael Myers här är en närmast övermänsklig (utommänsklig?) mordmaskin. Filmen trycker ganska hårt på hans storlek och tyngd. Stegen är tunga och kameran befinner sig ofta i ett grodperspektiv eller sveper uppför en omöjligt solid kropp. Stel och målmedveten klafsar han genom blod och hjärnsubstans från offer till offer utan något till synes annat behov än att ta människoliv, oavsett ålder (nästan) och kön. Våldet utgör en väl avvägd blandning mellan det redigt makabra och antydningar off camera. Han blir en arketyp och utgör som en sådan en närmast oemotståndligt lockelse både för de som vill förstå och de som vill förgöra honom.
Jag har inga större problem med själva upplösningen, men de logiska konstigheterna staplas tyvärr på lite väl stor hög under den sista fjärdedelen. Samtidigt tycker jag att denna Halloween ändå försvarar sin position, både som fristående film och ingående i en av de mest heliga av skräckfilmsfranchises.
Final girl: Återigen tycker jag mig se spår av #metoo-uppdateringen eftersom vi avslutar med inte bara en, utan tre, generationer bad-ass-kvinnor. Samtidigt är jag tillräckligt lättköpt för gilla hur Jamie Lee Curtis inledning faktiskt visar på att det inte alltid är en dans på rosor att vara “the final girl”.
Samtidigt undrar jag om denna Laurie-version ändå inte är ett statement mot H2O:s Keri Tate/Laurie. Istället för att självmedicinera med alldeles för mycket alkohol och gömma sig för världen har Laurie anno 2018 istället stannat i Haddonfield och gått full prepper. Samt självmedicinera med alldeles för mycket alkohol. Å andra sidan har hon i denna tidslinje i och för sig haft koll på var Michael befinner sig.
Historik/psykologi: Det sägs väl aldrig rent ut om jag inte missminner mig, men det är underförstått att även om Michael Myers som sagt är betydligt mer urskillningslös jämfört med originalets The Shape ser han Laurie som “the one that got away”. Absolut, han är fortfarande Ondskan personifierad (i ännu högre utsträckning än i originalet skulle jag vilja påstå) men det är ju inte så att han bara råkar snubbla över Lauries hus mitt ute i skogen. Man skulle ju i och för sig samtidigt kunna fråga sig om han har någon slags psykisk kontakt med sin gamla mask, för hur hittade han annars igen de vidriga podd”journalisterna”?
Vapen: Lite allt möjligt, från ren hand- och skokraft till pålitliga kompanjoner som kniv och hammare
Killer-o-vision: Damn… Det var verkligen inte länge sedan jag såg (om) filmen, men jag minns banne mig inte… Vilket får mig att anta att det i så fall inte kan ha varit särskilt framträdande eller minnesvärt.
Filmen fick en text för första gången på bloggen i mars 2015.
I den mån jag har gjort något förarbete inför detta Halloween-tema har det främst handlat om att jag lyssnat på den utmärkta brittiska skräckfilmspodcasten The Evolution of Horror som i sin allra första säsong avhandlade just slashergenren. Ett helt avsnitt ägnades åt It Follows, där både poddaren Mike Muncer och hans gäst inte kunde ösa nog med beröm över filmen.
Jag såg It Follows när den gick på bio och var tyvärr föga imponerad. Men man är ju inte sämre filmbloggare än att man kan ändra sig. Jag tänkte att jag kanske hade missuppfattat hela grejen med It Follows eller att den på något magiskt sätt skulle hitta sin rätta hemvist bland alla de andra slasherfilmerna.
Men icke sa Nicke. Ok, jag kan för all del bättre uppskatta det rena hantverket som David Robert Mitchell gör med sin film, men min upplevelse av den blir inte avsevärt mycket bättre. Jag får inte ut något av den drömlika stämningen som ibland tar över, blir snarare irriterad på den. Fortfarande blir den alldeles för indie-quirky för min smak. Otaliga bilkörningsscener, som jag ju till och med uppskattade i Maniac tillsammans med sitt Carpenter-lika electronica-score, känns här både plan- och poänglösa.
I den här titten framgår i och för sig barndomsförlusttemat väldigt mycket starkare än när jag såg It Follows för första gången. Då hade jag mest fullt upp med att bena ut könssjukdomsanalogin och logiken. Den här gången ser jag istället att nära nog alla rollfigurer vid ett eller annat tillfälle pratar med längtan efter en sorglös barndom när man inte hade ett enda bekymmer i hela världen. När man var omedveten om skiljelinjerna mellan förort och storstad, kunde vara kompisar utan irriterande puppy-love-känslor och knappt ens visste vad sex var.
I den meningen skulle man väl kunna tänka sig att temat går att förena med den mer övertydliga symboliken i det överförda hotet – ”It” är inte bara sex, det är hela vuxenblivandet. När man inte längre bara kan kajka runt i en pool eller drömma om frihet, utan åtminstone måste bestämma sig för om man ska ta ansvar eller inte. Oavsett om det som hänt kan antas vara ditt ”fel” eller inte. Är det ok att avhända sig ansvar till någon annan (som inte gått med på det i förväg) med motiveringen ”Someone did this to me too!”?
Så hur var det då med den där slasherhemmahörigheten för It Follows? Såvitt jag förstod av poddsamtalet ville man hävda att filmen befinner sig i en ”slasher setting” i och med att den ofta utspelas i en uppenbart amerikansk storstadsförort. Själv kan jag inte tycka att det räcker. Visst, Halloween mer eller mindre odödliggjorde bilden av en obeveklig seriemördare på trygga förortsgator men efter det skulle jag vilja påstå att slasher-miljöerna spretade iväg i väldigt många olika riktningar. I mina ögon har förortsmiljö aldrig per automatik stavat ”slasher”.
Poddavsnittet nämnde också It Follows tydliga fokus på sex men att filmen vänder den tropen över ända på ett smart sätt. Jag kan hålla med om att analogin till exempelvis könssjukdomar är intressant, men samtidigt utnyttjade exempelvis redan Cherry Falls från 2000 (som jag dock inte har sett) klichén ”ha sex och du är död” genom att vända på den. It Follows använder sig alltså förvisso av tropen, men var långtifrån först med att göra det.
Förutom detta (förort och sex) lyfte podden också tydliga regler eller logik som ett slasher-kännetecken. Och medan jag kunde hitta nya eller andra saker att uppskatta med It Follows vid denna omtitt fastnade jag banne mig ännu mer på logiken. Funkar överföringen bara vid heterosex? Bara vid penetrationssex? Måste en eller bägge två få orgasm? Om det räcker med en, kan det vara antingen den som överför eller den som tar över? Plus detta med vilka krafter ”It” egentligen har. När vi i filmen ser varelsen anta skepnaden hos en välbekant gestalt är det ofta till för oss i publiken, inte för den som är hotad eftersom den personen inte ens ser hotet innan det nästan är för sent. It är också orimligt stark men hemfaller ändå åt att bulta på stängda dörrar istället för att bara slå sönder dem med en gång. Av oklar anledning verkar varelsen sky vatten? Kanske? Och den kan uppenbarligen kasta ting med stor kraft och precision, varför inte utnyttja det oftare för att nå sitt offer?
Jag förstår mycket väl att den här typen av funderingar inte är det som är själva meningen med It Follows. I det avseendet måste jag ändå ge Mitchell att han skapat en i vissa delar både stämningsfull och avgjort läskig film. Men det handlar fortfarande som sagt bara om fläckvisa scener och jag kan inte påstå att denna omtitt fick mig att se ljuset vad gäller It Follows. Däremot blev jag ändå tillräckligt imponerad av hantverket för att peta upp betyget ett halvt snäpp från när det begav sig 2014.
Final girl: Jay? Kanske? Men slutet gör den statusen minst sagt ambivalent. Samt att hon faktiskt inte själv tar hand om sitt monster.
Historik/psykologi: Det finns som synes många frågor kvar att besvara i detta avseende. De regler som vi har att förhålla oss till refereras emellertid ganska så omgående.
Vapen: Inga. Handkraft eller typ övernaturlig styrka.
Killer-o-vision: Ja, banne mig, får vi ändå inte ett kort ögonblick av denna typiska trop i simhallen.
Texten publicerades för första gången på bloggen i juli 2018.
***
Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.
Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2015.
alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya
Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.
Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.
alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty
Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?
Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2014.
alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea
Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.
Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.
Texten publicerades för första gången på bloggen i december 2013.
alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea
Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.
Texten publicerades för första gången på bloggen i augusti 2016.
Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.
Texten publicerades för första gången på bloggen i november 2016.
Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem. Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.
That’s what HE said!