You are currently browsing the tag archive for the ‘Omtitt’ tag.

Publicerad tidigare på bloggen i juli 2018

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

På ett sätt kan man säga att jag såg Friday the 13th alldeles för sent, jag hade börjat på universitetet och den eminenta föreningen Filmstudion i Umeå bjöd på en lucia-visning som det året råkade infalla på en fredag. Jag var alltså lite väl gammal för att bli genuint skrämd av Tom Savinis trollkonster.

Samtidigt kan man säga att jag såg filmen alldeles tillräckligt sent. Jag hade nämligen vid det här laget börjat bekanta mig med skräckfilm och kunde därför se det skönt nostalgiska i denna slasherns urtyp. Istället för att bli irriterad på alla välbekanta grepp och troper tyckte jag att de var ganska rara och charmiga. Ett kärt återseende på något sätt trots att det var första gången jag såg filmen.

Den lilla upptakten från 1958, när två lägerledare vid Camp Crystal Lake ”smyger” undan för att idka köttsligt umgänge, lyckas jag alltid glömma bort. Nej, för min del börjar Friday the 13th på riktigt när den käcka Annie gör entré i den lilla stadens diner och konfronteras av en mur med ogästvänliga ansikten när hon frågar efter vägen till Camp Crystal Lake. Hög komedifaktor där, som dock snart övertrumfas av ”Crazy Ralphs” uppenbarelse och yranden om den förbannelse som vilar över ”Camp Blood”.

Sedan är det ju bara att luta sig tillbaka och vänta på att de där ögonen som smyger runt och spanar på de unga lägerledarna (”slavar” känns som ett mer adekvat uttryck med tanke på hur mycket de får jobba) ska kicka igång händelserna på riktigt.

För min del är Friday 13th framförallt Tom Savinis film, jag fångas betydligt mer av make up och specialeffekter än klippning eller manus. Visst är det intressant att Mark Nelsons Ned torde vara slasher-genrens första ”practical joker victim” men jag har svårt att inte enbart störa mig på vilket totalt rövhål han verkar vara. Samtidigt ska sägas att stämningen mellan honom samt Kevin Bacons Jack och Jeannine Taylors Marcie är precis så avslappnad och naturlig som syftet var med att fixa tre skådisar som redan kände varandra.

Friday the 13th är en bra slasher, inte tu tal om den saken. Men eftersom jag aldrig blir rädd försvinner förstås en del av poängen med att se den. Det är inte ens så att Betsy Palmers Pamela Voorhees är särskilt obehaglig. Ärligt talat blir jag till och med lite överraskad när jag läser mig till att regissör Sean S. Cunningham inte ville att hennes skådespeleri skulle vara ”over the top” – i det avseendet skulle jag säga att han misslyckades i sin ambition. Däremot är den avgörande scenen oväntat effektiv när filmen helt plötsligt övergår i slow motion.

Jag ska inte påstå att jag visste precis vad som skulle hända när jag såg Friday the 13th första gången den där lucia-kvällen i Umeå. Däremot var jag som sagt tillräckligt skäckfilmsvan för att slutklämmen skulle berövas sin chockeffekt. Återigen – den är bra gjord och välplacerad men jag blir inte rädd.

Omtitt 2020:
Såklart jag inte kunde undgå en omtitt på denna allra mest kända slasher, vid sidan av Carpenters Halloween. Som jag skrev i originalinlägget påminner min egen relation till de två filmerna ganska mycket om varandra också. Eftersom jag upptäckte filmens underbara värld först som universitetsstudent har jag aldrig upplevt den där, kanske mer förlåtande, tonårskonsumtionen. Dessutom hade jag redan innan jag såg dem, via andra filmer, snappat upp många av troperna som filmerna var först med att sätta .

Därför blev mina egna tittar på läskigaste-skräckfilmerna-ever av förklarliga skäl absolut inte just det. Alltså läskiga (samma öde vidhäftar tyvärr också filmer som The Exorcist och Rosemary’s Baby). Men samtidigt har jag nu, efter ytterligare ett antal år, konsumerat tillräckligt mycket film för att jag ska vara lite bättre på se att deras klara förtjänster.

Därför blev denna senaste titt på original-Friday the 13th en väldigt trevlig filmupplevelse eftersom jag nu också såg den i sin rätta plats i slasher-kronologin. Halloween är kanske en bättre film, men Friday the 13th är faktiskt förbannat underhållande. Samt dessutom berömvärt effektiv i perspektivet slasher. Den masar inte runt, utan kommer snabbt till saken och det är faktiskt inte särskilt svårt att förstå dess ikon-status. Därför känns det helt uppenbart att jag också måste sätta den på samma piedestal som Halloween och alltså lägga till en halv stjärna till betyget.

Final girl: Allas vår Alice Hardy.

Historik/psykologi: Det klassiska snedsteget är förstås att vanemässigt sätta Jason som mördaren även i denna första film. Men mamma Pamelas motiv är mer renodlat hämndinriktade och har i sin tur, givetvis, resulterat i ren och skär galenskap.

Vapen: Uppfinningsrikedomen är ganska stor hos mördarmamman — allt från knivar, till yxor, till pilar. Hon är en veritabel Kajsa Warg

Killer-o-vision: Jamenvisst, fredags-filmen är väl inte en av slasher-genrens portalverk för inte?

KaguyaTexten publicerades för först gången på bloggen i april 2015.

alt. titel: Sagan om prinsessan Kaguya, The Tale of the Princess Kaguya

Det var en gång ett äldre bambuhuggarpar som bodde i skogsbrynet. Allt de önskade här i livet var ett barn att ta hand om. En dag upptäckte bambuhuggaren något som lyste i skogen och när han undersökte skenet närmare var det ett bambuskott. Men inget vanligt bambuskott, för när det öppnade sig fanns där en liten, liten flicka. Bambuhuggaren tog med sig flickan hem och han och hans fru blev äntligen de föräldrar som de så länge drömt om.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för först gången på bloggen i september 2013.

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för först gången på bloggen i april 2014.

alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea

Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.

Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.

Läs hela inlägget här »

Texten publicerades för först gången på bloggen i december 2013.

alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Läs hela inlägget här »

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

hell-or-high-water

Det torde vara närmast en omöjlighet att ha missat presidentkandidaten som gått till val på mottot: ”Let’s make America great again!” Efter ett besök i bröderna Howards hemtrakter är det inte så svårt att förstå hur ett sådant budskap kan gå hem.  Den ekonomiska nedgången har farit fram som en vildsint gräsbrand och mejat ned både folk och fä med övergivna småsamhällen och ödsliga skrotupplag som resultat.

Läs hela inlägget här »

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

Med ett demontema hägrandes vid horisonten var det dags för en omtitt på Sinister. Själva filmen höll glädjande nog fortfarande måttet, jag tycker att den är genuint läskig. Vad jag tyckte om filmen när den hade biopremiär kan du läsa här. Den här gången försökte jag dock fokusera lite mer på vår vän Bughuul.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten

Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Vitlöksballaderna
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg