You are currently browsing the tag archive for the ‘Självmord’ tag.

Efter ett par månader i ett trist hyresrum på en knölig bäddsoffa har Malin äntligen fått ett alldeles eget studentrum i en alldeles egen studentkorridor. Eller ja, hon delar förstås korridoren med arga Rebecka, snälla Pelle, Muf-aren Rickard, försiktige Torbjörn och ordentliga Camilla. Malin är expert på att känna sig utanför i de allra flesta sammanhang och korridoren är inget undantag även om Pelle gör sitt bästa för att få henne att känna sig välkommen. Inte blir Malins korridorsupplevelse bättre av att hon får veta att rummets tidigare hyresgäst, den japanska utbytesstudenten Yuko Nakata, tog livet av sig i badkaret.

Typisk Japan-skräck som utspelas i en helt vanlig studentkorridor i ett av Linköpings studentgetton – kan det vara något? Tja, åtminstone om författaren Jenny Milewski har något att säga till om.

Nybakade nationalekonomi-studenten Malin kommer till universitetsstaden Linköping med två tegelstenar i bagaget. Dels flyttar hon från byhåla och känner sig i klassmässigt underläge, dels är hon adopterad och hatar den obligatoriska frågan ”Men vart kommer du ifrån? Egentligen?”

Och snart börjar Malins vaga obehag inför den frånvarande Yuko övergå i ren skräck när allt märkligare och otäckare saker börjar hända i korridoren.

Konceptet Japan-skräck-i-studentkorridor är Yukos både välsignelse och förbannelse. Å ena sidan tycker jag att greppet är både roligt och smart. Det är också främst det som driver romanen framåt. Å den andra förstod jag redan i inledningen (som är en tillbakablickande sådan och därmed ganska avslöjande) vartåt det barkade. Och då är jag inte ens särdeles välbekant med ”genren”, men det räckte med tittar på Ringu, Ju-On och Dark Water för att kunna checka av de mest välbekanta elementen i beskrivningen av ett kvinnligt spöke med trassligt, svart hår.

Häri ligger dessutom en annan av Yukos akilleshälar – språket är genomgående deskriptivt och prosaiskt på ett sätt berövar mig som läsare en hel del av spänningen. Allt för ofta känns det som om jag läser en förklaring av något som egentligen händer på en film. Inte heller scener som den där Malin första gången hör Rage Against the Machine (på ”grunge-kväll”) särskilt engagerande eller berörande eftersom Milewski blir allt för övertydligt i sina försök att förklara sin huvudpersons känsloläge.

Och när jag ändå är inne på gnällspåret… Varför måste musikintresserade Pelle vifta med en Bob Hund-demokassett? Den sortens övertydliga tidsmarkörer har jag svårt att fördra och detsamma gäller formuleringar av typen ”Om det här vore en skräckfilm, så…”. Det är svårt att få sådana att falla naturligt.

Däremot blev jag väldigt tilltalad av själva studentkorridorsmiljön, hög identifieringsfaktor på den. Tentaplugg, begagnade soffor och kladdkaka. Antingen är en sådan miljö (inklusive livet man lever i dem) mer eller mindre tidlös eller också är sannolikheten stor att jag och Milewski faktiskt var studenter under ungefär samma tidsperiod. Och som sagt, jag tycker om idén med en hemsökt studentkorridor. Plus att det förstås är smart att förlägga historien i en tid när få i Sverige ens visste om att det fanns något sådant som japanska skräckfilmer.

Och även om Yuko i mina ögon aldrig blev särskilt läskig (en eventuell filmatisering däremot… Japan-skräck på vita duken gör mig vettskrämd) har Milewski i alla fall bra koll på sina äckeleffekter. Här gissar jag att författaren gjort en hel del research och det betalar sig. Kanske också för att det är en scen som funkar hyfsat ihop med romanens beskrivande språk.

En annan fin detalj var hur romanen sög en smula på karamellen med Malins adoptiv-bakgrund och dessutom i samband med det skapade en avslöjande scen som fördjupade frustrationen hos sin huvudperson över att alltid få sin härkomst ifrågasatt.

Så lite heaven och lite hell med andra ord. Men det är alltid roligt med exkursioner in i de svenska skräckmarkerna.

Judas Coyne är fullt upptagen med att odla sin bad boy-rocker-persona även om det är ett bra tag sedan han stod på höjden av sin karriär eller, ärligt talat, ens tyckte att det var särskilt roligt att odla en bad boy-rocker-persona. Han har dock fortfarande tillräckligt mycket av en rocker-aura för att kunna locka till sig goth-groupies med självskadetendenser, vilka accepterar att bo hos honom under ett antal kravlöst sexfyllda månader innan han kastar ut dem.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Läs hela inlägget här »

Jordklotet börjar svämma över och mänskligheten har därför börjat söka sig allt längre ut i världsrymden. Men det ska visa sig att vi inte är ensamma i universum och att dess andra invånare inte alltid är vänligt inställda. Ett rymdskepp med kolonister blir nedskjutet av utomjordingarna som kallas Taureans (taureaner på svenska?) och det intergalaktiska kriget är ett faktum. När läsaren, tillsammans med menige William Mandella, kastas in i vanvettet har det redan pågått ett bra tag och ingen ljusning finns i sikte.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Läs hela inlägget här »

Nära 700 sidor tunga diktatorsbiografier hör inte till min vanliga sänglektyr. Men när två pålitliga läsare, oberoende av varandra, rekommenderade Cambridgehistorikern Simon Sebag Montefiores Stalin: The Court of the Red Tsar var det bara att ställa sig i givakt. Huvudfokus ligger på utvecklingen efter 1932 och för att inte lämna några luckor har författaren därför också skrivit en volym med titeln Young Stalin.

Läs hela inlägget här »

Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.

Läs hela inlägget här »

Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Munich
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Bengt Liljegren, Adolf Hitler
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg