You are currently browsing the tag archive for the ‘Självmord’ tag.

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Den unga Tae-ju hatar sitt liv. Hon kommer aldrig att komma ur sin svärmors grepp för vart skulle hon ta vägen? Mrs. Ra tycker däremot att hon arrangerat det alldeles utmärkt för sin son och adoptivdotter. Vem känner bättre den fragile och sjuklige (för att inte tala om hypokondriske och bortskämde) Kang-woos alla behov än flickan som bott hos dem sedan hon var tre år?! Giftermålet var en enkel sak brukar den stolta modern skryta om, det var ju bara för Tae-ju att flytta från hennes säng och in i Jang-woos. För att få en stunds respit brukar den unga kvinnan smita ut om natten, springa barfota på stadens gator och sedan skylla på att hon går i sömnen.

Men när Kang-woos barndomskamrat Sang-hyun börjar besöka den lilla familjen under gemensamma Mahjong-kvällar vädrar Tae-ju morgonluft. Han är helt enkelt en spännande man, så katolsk präst han är. Sang-hyun har nämligen varit med om ett medicinskt mirakel när han till synes återuppstod från de döda och uppfattas numera som en helbrädgagörare. Det var förresten därför som han kom i kontakt med sin barndomsvän – Mrs. Ra klättrade helt sonika in genom ett fönster och krävde att prästen skulle hela hennes son från cancer (som han givetvis inte hade).

Ingen har någonsin varit lika snäll mot Tae-ju som Sang-hyun är och han tycks inte längre vara förmögen att stå emot sina celibatlöften. Eller är det kanske något annat som driver den unge mannen att överge både sin Gud och sin tro?

Park Chan-wook är inte det minsta intresserad att fördjupa sig i någon vampyrmytologi och det är ganska befriande. Sang-hyun drar slutsatsen att han blivit infekterad genom en blodtransfusion och hans vampyrism yttrar sig genom välkända attribut – känslighet för solljus, omänsklig styrka, förhöjda sinnesintryck och, förstås, en törst efter blod. Men utöver det är det inte bakgrunden till prästens vampyrism som regissören och manusförfattaren intresserar sig för, utan hur han handskas med den.

Inte så bra, skulle man nog kunna sammanfatta det med. Sang-hyun tycks fastna allt mer i sitt missbruk, blir kallsinnig och våldsam på ett sätt som tidigare skulle ha varit den försynte prästen fullkomligt främmande. Hans arbete som sjukhuspräst ger honom goda möjligheter att komma åt blod utan att direkt behöva jaga människor. Men vi förstår också att han är väldigt bra på att rationalisera sina motiv när det kommer till att exempelvis ”hjälpa” de som avslöjat sina självmordstankar för honom i bikten.

Så en explosiv kombo av katolsk skuld, sex och blodsugande med andra ord. Men Park Chan-wook stannar inte där. Snilledraget som mer eller mindre tvingar mig att älska Thirst är som synes att Park dessutom tömmer ned den här historien i formen som sattes av Émile Zola i hans Thérèse Raquin. När Tae-ju och Sang-hyun väl får ihop det ser det alltså inte lovade ut för stackars Kang-woo.

I mina ögon är detta en sådan briljant idé att det är med viss sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att Park tyvärr inte får ihop sina olika trådar i slutänden. När Sang-hyun överger sitt prästkall är det oklart om han gör det för att han känner sig övergiven av Gud eller tror sig vara Gud. Spänningen mellan hans kontrollerade humanvampyr och Tae-jus barnsligt övermodiga monstervampyr (klart som korvspad att han biter sin älskade till slut) vidmakthåller den här osäkerheten hos Sang-hyun. Har han kontroll över sin lust eller är han bara en större hycklare än sin älskarinna? Jag hade önskat att upplösningen hade kunnat vara lite tydligare när det gäller alla tankespår och uppslag som Park lägger upp i sitt mahjong-spel. Som det nu slutar känns det som om det hela bara sipprar ut i tomma intet och att Park faktiskt själv inte riktigt vetat hur han skulle avsluta sin dödliga passion.

Så hur var det då med det visuella, lyckades Park Chan-wook leverera på det planet? Jomen, det är klart att Thirst är snygg, även om den inte har samma högpolerade glans som i, säg, The Handmaiden. För min del kände jag att filmen var hemma ganska snabbt, när Sang-hyun störtblöder genom sin flöjt. Klart att en sådan som Park inte försitter många chanser att utnyttja blodets ångestladdade och makabra skönhet, särskilt när det befinner sig där det inte ska vara. Utanför kroppen.

Jag uppfattar inte att Park Chan-wook någonsin pysslat med renodlade skräckfilmer, så heller inte i fallet Thirst. Däremot är han en rackare på att skildra kroppsligt våld som gör att det känns i hela kroppen, även om det i princip alltid är grymt snyggt. Här finns också en del surrealistisk humor som sig bör i koreansk film men det är åtminstone inte av buskisvarianten. Är du nyfiken på en vampyrfilm som tar lite annorlunda vägar är Thirst absolut att rekommendera. Detsamma gäller för Thérèse Raquin-adaptioner. I det avseendet bjuder Thirst på det bästa av två världar.

Annonser

Ska man tro TV-serier och filmer har varje välbärgad, liberal villagata i USA ett. Ett homosexuellt par, alltså. Oftast bögar, alltid välutbildade. I de övriga kärnfamiljerna är fruarna generellt välvilligt inställda till män som (givetvis) också är intresserade av trädgårdssysslor och heminredning medan deras makar förhåller sig något mer avvaktande. På Camphor Tree Lane i Los Angeles är det här paret George och Jim. George är den äldre, mer reserverade, collegeprofessor i litteratur. Jim är den yngre, arkitekt och sannolikt mer sällskapligt lagd gentemot grannarna är sin partner.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

Läs hela inlägget här »

Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Läs hela inlägget här »

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser