You are currently browsing the tag archive for the ‘Självmord’ tag.

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Själv backade jag in i min bekantskap med fröken Karlsson. Eller smet i bakvägen, om man skulle föredra den bilden. Från För gudinnan till En man av stil och smak och nu Jag såg henne idag i receptionen. Å ena sidan gjorde det sannolikt att jag ställde mig mer frågande än jag skulle ha behövt göra inför För gudinnan-trojkan Tipper, Tiphany och Adam. Å andra sidan har den här läsningen av Anders Fagers tre böcker antagit karaktären av en arkeologisk utgrävning där jag allt eftersom kunnat blottlägga lager efter skinande lager. Skala av istället för att lägga ihop.

Fager tycks vara en författare som i möjligaste mån värjer sig mot ett linjärt berättande. Framställningen kan vara nog så pang-på från gång till annan men i likhet med de andra Svenska kult-böckerna bryts historien av och upp mellan både personer och tidsramar.

Cornelias egen berättelse öppnar och slutar Jag såg… men däremellan får vi också träffa tre män. En av dem är bekantingen Ingemar Fredman, de andra två har ett närmare förhållande till just Cornelia: yrkesmilitären Fredrik Hedlund och arkivarien CeO Molin (en man med koll, stil och smak som vi ju sedermera får lära oss).

Sällan har väl Fagers kärva stil tjänat så väl som i fallet Cornelia. Hennes egen upptakt är 60 sidor virvelvind. Redan de första sidorna är ren läsmagi, där staccato-språket snabbt och med en imponerande effektivitet skissar upp en ensam flickstackare med en schlagerföredetting till mamma och en frånvarande pappa. Det frammanar ett barns formuleringar, blandar in löpsedelssensationalism och banala låttexter, men lyckas samtidigt förmedla både sinnesstämningar och precisa detaljer. Vi serveras dessutom rappa precisionskast både framåt och bakåt i Cornelias historia.

Jag, som tidigare hävdat att det tristaste som finns är att läsa om andras drogberoende, har inga som helst problem att hänga med på Cornelias Europaturné av sprit, piller och gud vet vad annat. För att parafrasera Ludvig Holberg: alla säger att Cornelia knarkar men ingen frågar varför Cornelia knarkar. Men vi som läser vet ju.

I väsandet från gasen som strömmade ur ugnen där Cornelias mamma placerat sitt huvud (med ett vinglas bekvämt tillhands på den uppfällda luckan) hör den 11-åriga flickan för första gången rösten som kommer att förfölja henne under resten av livet. Den Viskande Mannen har ögon fulla av oändlighet och stjärnor. Han är en mörk drottningmakare, försäkrar att han ser Cornelias annorlunda-skap och att han vet vad hon vill ha. Enda sättet att undkomma den där rösten är att fly in i droger och ritualer som gör att man bli lite dum i huvudet. Lite galen.

Men samtidigt som Cornelia är den stam kring vilken romanen hela tiden kränger sig antyder redan titeln att det alltid finns de som ser på henne utifrån, att hon aldrig är riktigt sin egen. Etapperna i hennes liv markeras inte sällan av händelser som utbrottet av galna ko-sjukan, kriget på Balkan och 9-11. Händelser som Cornelia själv knappast bryr sig om, men som i alla fall för min del innebär en vink om vem som hela tiden håller koll på henne. För vi vet ju att Den Viskande Mannen, Tipper och deras gelikar gillar att röra om i människogrytan nu och då.

Cornelias förhållande med Hedlund delas i sin tur upp av de tio fotografier han hinner ta på henne under deras tid tillsammans. Kameran är ett sätt för honom att hålla verkligheten på avstånd och göra den hanterlig även om han för all del gärna skulle vilja komma Cornelia närmare än vad som nu är fallet. Han och hans lägenhet (”28 kvadrat ångest”) blir en sorts fristad men inget som i slutänden kan rädda henne.

Den (förhållandevis) vanlige och normale Fredrik Hedlund är dock en välbehövlig gestalt i Jag såg… som annars sannolikt skulle bli lite väl full av arkana, hemlig kunskap, makt, tempel, kraft och ren, jävla galenskap. Hedlund eftertraktar inte makt, kanske inte ens den över sitt eget liv. Hans lojalitet mot Cornelia som person (och inte enbart till det hon kan, vet eller förmår vilket är vad både CeO och Fredman är mest intresserade av) tycks ändå vara till någon slags tröst för henne.

I En man… fann jag de historiska tillbakablickarna hejdlöst underhållande. Fredmans egna äventyr med drottning Kristina i Jag såg… tycker jag inte fungerar lika bra. Visst, de ger förstås en ytterligare dimension till världsbygget som är Svenska kulter men i det här fallet bröt de av allt för mycket från den jag ville veta mer om – Cornelia. De blev tyvärr delar av boken som jag skyndade över en smula för att kunna få återvända till dess huvudsakliga nutid.

En man… var en snyggare paketerad helhet och jag är oftast svag för sådana produkter. Samtidigt kan jag, lika lite som någon annan, blunda för Cornelias tjuskraft i Jag såg… Nu inväntar jag bara romanen där Anders Fager äntligen avslöjar bakgrunden till sin fascination över Grottbjörnens folk.

Annonser

Hugo är supersmart och student på Handelshögskolan i Göteborg. När det kommer till tjejer har han dock en märklig preferens – han faller bara för kvinnfolk i samband med cykelkrockar.

Agnes ömt vårdade fiol får ta sig en simtur med Poseidon utanför konserthuset och hon skäller ut cykeldrummeln efter noter (heh…). Men Hugo är ju så rar när han kommer för att be om ursäkt, utrustad med rosor och allt, och Agnes låter honom omgående bjuda på räkostmackor i studentläggan.

Men relationen med Agnes slutar inte särskilt lyckligt och det krävs ytterligare en cykelkrock, den här gången med en gris, och en halvt avdankad cirkus för att återuppväcka Hugos livsandar. På denna cirkus finns nämligen inte bara den ekonomiskt handikappade direktören Robert Casall som brinner för en sågspånsdammig cirkusnostalgi utan också den väna men mystiskt stumma Anna.

Hugo gör ett flertal försök att återgå till vardagen med föreläsningar, mobiltelefoner och gasker men Cirkus Margôt utövar en märklig lockelse på honom. Det visar sig också vara en perfekt arena för vilka märkliga egenskaper Hugo nu än har som gör honom till en fena på att lösa alla cirkusens problem, från bokföring till clownnummer och hästdressyr.

Helena Bergström har kanske slagit in på en ny väg och börjat specialisera sig på filmer med ordet ”jävla” i titeln. Eller också är svordomen i Vilken jävla cirkus helt enkelt ett försöka att casha in på den tidigare En underbar jävla jul, vilken blev ganska framgångsrik i juletider för ett par år sedan.

Julfilmen tyckte jag oväntat bra om, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag hade några som helst förhoppningar eller förväntningar på den aktuella cirkusfilmen. Men även utan sådana krav på sig blir det inte mycket till föreställning från Vilken jävla cirkus.

Först som sist ska sägas att åtminstone en del av skådespelarprestationerna är bra, i vissa avseenden till och med bättre än vad filmen egentligen förtjänar. Regissörsdottern Molly Nutley spelar Anna och hon gör inte bara bra ifrån sig för att hon under kanske halva filmen inte behöver säga så mycket. När hon väl gör det flyter svadan nämligen riktigt naturligt. Gustav Lindh som Hugo har en svårare match med en hel del hopplösa repliker som tycks vilja få honom att åkalla en ”charmigt” stammande Hugh Grant. Trots det tycker jag att även han lyckas så pass bra att det ska bli spännande att se vad han ska hitta på härnäst.

Cirkusdirektören spelas av Tomas von Brömssen som givetvis inte är dålig. Men jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag direkt fäster mig vid hans halvalkade drömmare, vilken hellre lever på dammig nostalgi än konfronterar den bistra verkligheten. Men därefter följer en veritabel kavalkad av parodiskt överspelande östgötskor, kajalälskande eldslukare, ilskna clowner med mindervärdeskomplex och ännu ilsknare ryska hästdressörer.

Möjligen ska de ofta upprepade försäkringarna om att cirkusen är en plats för magi och sagor övertyga tittaren att det inte är någon idé att ifrågasätta vadhelst filmen slänger fram i vår väg (Griskrockar! Sångnummer!). Den Amélie-snyltade dragspelsmusiken från Jennie Löfgren och Anders Herrlin är antagligen menad att fungera på samma sätt.

Själv blir jag dock inte tillräckligt förförd av sepiatonade tillbakablickar och frieserhästar i motljus för att gå på den lätta. Istället för Edward af Sillén och Daniel Réhn är det nu Helena Bergström som på egen hand totat ihop manuset och det är tyvärr fullt av övertydligt berättande, svaga rollfigurer och märkliga repliker. Bergström bjuder på allt för många bilder lika nötta som von Brömssens hågkomster (mobiltelefoner med hemska besked som faller i slowmotion, undervattenskamp för att nå den älskade). Molly Nutley verkar ha kommit utrustad med en alldeles egen motljuslampa och hennes Anna tillåts bli märkligt öppen märkligt fort under Hugos närmast mirakulösa inflytande.

Vilken jävla cirkus är dock långt ifrån lika usel som maken Colins senaste bottennapp Medicinen, där Bergström enbart tog plats framför kameran. Om jag fick bestämma skulle hon försöka utvecklas bakom den istället.

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

Nej, i det avseendet är titeln välfunnen – Joaquin Phoenix Joe känns inte riktigt närvarande i verkligheten. You Were Never Really Here var min första Lynne Ramsey-film och därför visste jag inte egentligen vad jag skulle förvänta mig.

På ytan är You Were… en ganska enkel historia, det är bara det att Ramsey valt att berätta den på ett ovanligt, och ibland onödigt, invecklat sätt. Först är det nog meningen att vi ska tro att Joe är en lönnmördare, där han står och torkar av sin blodiga hammare på ett anonymt hotell- eller motellrum. När han ringer till en telefonsvarare och bara meddelar ”It’s done”.

Men Joe är av annat virke och tycks ha specialiserat sig på att rädda unga flickor från påtvingad prostitution. Unga flickor med familjer som är beredda att betala för Joes tjänster vill säga, han driver ju knappast någon välgörenhetsinrättning. När han inte jobbar bor han med sin åldriga och eventuellt dementa mamma, men hon tycks inte vara värre däran än att Joe kan vara hemifrån både ofta och länge.

Men när Joe tar på sig att plocka upp en förrymd senatorsdotter är det ett uppdrag som ska komma att bita honom i svansen.

Av någon anledning tycks det mig som om jag på sista tiden suttit framför många filmer där jag frågar mig: vad VILL egentligen Michael Haneke/Paul Verhoeven (Elle)/Yorgos Lanthimos/Lynne Ramsey med det här? Men det är nog först i och med titten på You Were… som jag inser varför jag överhuvudtaget ställer mig den frågan. För det är ju knappast så att jag sitter och vrider mina händer över dylika enigman under filmer som Infinity War eller A Quiet Place.

Sett till ren händelseutveckling skulle nämligen You Were… kunna ha varit en vanlig, jäkla thriller. Släng in lite hämndmotiv och det skulle kunna vara något från Park Chan-wook. Mer eller mindre våldsam och blodig. Joe hade kunnat göras mer eller mindre sympatisk, bland annat beroende på hur mycket plats hans relation till modern hade tillåtits ta.

Men nu är filmen ingen vanlig, jäkla thriller. Dels förekommer ett antal oförklarade och okommenterade flashbacks som med lite god vilja skulle kunna tolkas som att Joe tidigare arbetat som soldat, inom rättsväsendet eller möjligen både och. Kommit i kontakt med trafficking-offer, vapen och brutalitet tidigare.

Förutom de här glimtarna har Ramsey valt att stoppa in ännu mer obskyra referenser till en möjlig barndom med en möjlig våldsam fader som möjligen lett till att Joe verkar ha ett behov av att kväva sig själv på olika sätt.

Filmen innehåller alltså ett antal element, som inte har något som helst att göra med handlingen men möjligen allt att göra med Joes psyke. De kombineras med det faktum att Ramsey inte bemödat sig det minsta med att logiskt försöka förklara hur det kommer sig att filmens skurk exempelvis tycks ha total kontroll över exempelvis polisen. Sammantaget gör detta att jag känner mig manad att än en gång ställa frågan: vad vill Lynne Ramesy med You Were…?

Berätta om Joe? För det får vi veta alldeles för lite. Vara upprörd över vit slavhandel? För det är den alldeles för renons på känslor. Äckla oss tittare? Där skulle möjligen kunna finnas något med tanke på rakknivar, kulhammare och en egenhändig tandutdragning.

Jag står som synes kvar med mer frågor än svar när det gäller You Were… Det jag inte heller kan svara på är varför jag av någon anledning har bättre tålamod med Ramseys speciella bildval jämfört med Yorgos Lanthimos The Killing of a Sacred Deer trots att de bägge helt klart skulle kunna anklagas för att vara konstruerade och (that ugly word!) pretto.

Detta, tillsammans med en på ytan mer rätlinjig historia och en föredömligt kort speltid, gör att You Were… inte blev den filmskräckupplevelse som jag fruktade. Jag ska väl inte påstå att jag är sugen på att se om spektaklet i brådrasket men man kan inte få allt här i världen.

Det slumpade sig så att jag såg Billy Wilders Some Like It Hot och The Apartment nära inpå varandra. Två klassiker där det kanske främst är Some Like It Hot som är känd för gemene man, då gärna under svenska titeln I hetaste laget. Eventuellt kan man tänka sig att det beror på likheterna med den populära farsen Charleys tant. Eller också så handlar det bara om att humorpotentialen hos män som klär sig i kvinnokläder tycks närmast outtömlig.

Läs hela inlägget här »

Någon gång skulle det vara intressant att se vad österrikaren Michael Haneke skulle kunna få ur sig om han satte sig för att göra en riktig skräckfilm. Om inte annat är han rätt oöverträffad när det gäller sina anslag i den vägen.

Läs hela inlägget här »

I majnumret av tidningen Analog Science Fiction dök det 1975 upp en novell som hette ”The Storms of Windhaven”. Den var ett samarbete mellan numera välkände George R.R. Martin och Austin-bon Lisa Tuttle. Martin hade både Nebula- och Hugonomineringar innanför bältet och Tuttle hade året innan vunnit pris som bästa nykomling. Exakt varför dessa två författare fann varandra förtäljer inte historien men resultatet blev tillräcklig bra för att förtjäna ytterligare en Hugonominering samt en plats i redaktören Donald A. Wollheims prestigefyllda serie The 19XX Annual World’s Best SF.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Läs hela inlägget här »

Det skulle vara mig fullkomligt främmande att generalisera för att ta billiga poänger men det känns som om svensk deckarlitteratur tog en ny vändning för ett antal år sedan, kanske mot slutet av 00-talet. Berättelserna blev otrevligare, realismen råare och detaljerna vidrigare.

Läs hela inlägget här »

Föga anar Sir Michael Audley att hans paradis invaderats av en orm. Det är till och med så illa att den som utgör grunden för paradiskänslan, den vackra, unga och nyblivna frun Lucy, egentligen är ormen som han nu när vid sin barm.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser