You are currently browsing the tag archive for the ‘Självmord’ tag.

alt. titel: Mayhem – Senhores do Caos

”This movie is based on truth…lies…and what actually happened”

Tja, som hyfsat van BOATS-tittare vet man ju vid det här laget att alla filmer av den typen kan vara fyllda med lite av varje. Så också i fallet med Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds tredje långfilm som beskriver cirkus sex år av den norska black metal-scenen med fokus på Mayhem.

Mayhem grundades redan 1984 av gitarristen Øystein Aarseth, med stor inspiration från band som Venom, Motörhead och Slayer. Förutom Øystein, kallad Euronymous (efter en kort sejour som ”Destructor”), solidifierades Mayhem efter ett par år i basisten Necrobutcher, trummisen Hellhammer och svenske sångaren Dead. Vi guidas genom berättelsen av Euronymous berättarröst som glatt överraskat får kommentera ”We even had fans!”

Tyvärr ska det visa sig att en kille som längtar efter att se ut som ett lik, vara ett lik och skär sig på scen kanske inte är den mest stabila av personer och 1991 tog Dead livet av sig. Euronymous såg i sin tur en chans att faktiskt vara precis så där mörk och ond som han alltid påstått att han var och väntade med att ringa polisen tills han hunnit ta ett gäng foton på sin döde bandmedlem. Allt för att underblåsa myten och imagen av en musik som var ren ondska och musiker som var genuint sjuka i huvudet. Den här sortens ondska blev dock lite väl magstark för Necrobutcher som drog.

Ett band på två pers är inte mycket att skryta med och det är nu Euronymous kommer i kontakt med Kristian Vikernes, kallad Varg, alternativt Greven, alternativt Count Grishnackh, alternativt Greifi Grishnackh. Varg har redan dragit igång enmansprojektet Burzum men ska enligt Lords of Chaos ha varit mycket imponerad av Mayhem och Euronymous. Efter ett tag smyger sig det dock in ett icke föraktligt mått av konkurrens mellan de två, inte minst när det visar sig att Varg är en jävel på att bränna ned norska kyrkor – dåd som han får mycket uppskattning för i black metal-cirkeln. Under den första halvan av 90-talet eskalerar händelserna tills dess att det hela, som Euronymous redan hintat om i inledningen, ”badly”.

Ja, det är som sagt alltid svårt att veta vad som är sant, falskt och poetiska friheter när det kommer till BOATS-filmer. Inte blir det särskilt mycket lättare när filmens manus bygger på en kritiserad och kontroversiell bok. Plus att de som faktiskt var inblandade verkar ha ganska olika uppfattning om både vad som egentligen hände och varför. Boken Lords of Chaos kom redan 2008 och fokuserade enbart på åren 1990-1993 men försökte ta ett helhetsgrepp om hela black metal-musikscenen. Musikern och journalisten Michael Moynihan fick kritik för att boken underförstått propagerade för högerextrema åsikter, vilka han själv sades sympatisera med i hemlighet.

Det skulle jag påstå inte är någon större risk när det kommer till Åkerlunds film (han har själv skrivit manus tillsammans med Dennis Magnusson). Det känns inte som om det heller borde vara någon större risk att vare sig Mayhems ”ondska”, kyrkbränningarna eller det våld som förekommer uppfattas som coolt eller eftersträvansvärt. På gott och ont, naturligtvis. Självklart är det tacknämligt med en film som inte hyllar det killarna pysslade med på 90-talet eller förvandlar det hela till snaskig tortyrporr.

Å andra sidan sker det till priset av att Lords of Chaos inte tar sina protagonister riktigt på allvar, vilket också understryks av den lätt ironiska berättarrösten som hela tiden håller publiken i handen. Det finns i princip hela tiden komiska stråk i kontrasterandet mellan den ”ondska” alla påstår sig eftersträva och puttriga, norska villagator, volvo-bilar, kebabhak, journalister som bjuds på te samt rimligt städade lägenheter. Det är helt uppenbart att Varg inte på något sätt kan förklara hur han ideologiskt eller filosofiskt får ihop asa-tro, satanism och nazism – det är bara uppseendeväckande varumärken att samlas kring. Det är lika uppenbart att det inte finns mycket som är verkligt sataniskt med ett gäng killar som hänger på sig kedjor och headbangar i en källare samtidigt som de med jämna mellanrum vrålar ”Hell, Satan!”

I rollen som Euronymous ser vi Rory Culkin, den yngste av Culkinbröderna medan Varg spelas av Emory Cohen (den riktige Varg ska tydligen inte alls ha uppskattat det skådisvalet av förklarliga skäl). Andra notabla namn på rollistan är Jack Kilmer och Valter Skarsgård (plus vår egen Gustaf Hammarsten som norsk journalist).

Särskilt Culkin och Cohen är bra i sina roller, inte minst för att de ser oerhört unga ut vilket understryker deras jag-vill-vara-farlig-wannabe-status. Det jag möjligen skulle ifrågasätta är huruvida den verklige Euronymous kunde visa upp ett så pass vältränat sexpack som Culkin gymmat sig till. Tyvärr finns det andra rollprestationer som inte är lika stabila och jag kan inte låta bli att undra hur bra Åkerlund är på personregi. Att filmen däremot är välgjord rent visuellt behöver kanske inte påpekas.

I slutänden blir ändå Lords of Chaos en av de där ganska sällsynta BOATS-filmerna som både är intressanta och innehåller en engagerande historia. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt, men att framställningen inte skyggar för våld på ett vettigt sätt utgör en stor del av det.

alt. titel: Mannen i bildrutan, Nettet

”I’m mad as hell and I’m not gonna take this any more!”

Det är stridsropet varmed det numera komplett galne nyhetsankaret Howard Beale vinner över den amerikanska TV-publiken till hans och bolaget UBS ”nyhetstimme”. I djungeln av TV-bolag försöker UBS (ägt av konglomeratet CCA) klösa sig uppåt och de samvetslösa affärsmännen kunde inte bry sig mindre om vilka principer som måste kastas överbord för att nå dit. Invändningen ”This violates every canon of respectable television” sopas undan med ett krasst konstaterande: ”We’re a whore house”.

Mitt i allt detta finner vi nyhetschefen Max Schumacher som tills nyligen trodde att det fortfarande fanns en plats för ”verkligheten” inom TV. Att nyheter handlar om att förmedla viktiga och sanna saker till TV-publiken. Programchefen Diana Christensen, med idéer om program som The Mao Tse-Tung Hour (komplett med äkta bilder på en terrorgrupp som rånar banker!), ser dock till att ta honom ur den villfarelsen.

Sidney Lumets Network gör mig lite förvånad. Jag hade nog trott att filmen skulle vara en mer traditionell beskrivning av livet på ett TV-bolag. Kanske till och med lite av en thriller, något i stil med All the President’s Men fast på TV. Istället utspelas ett drama så argt och cyniskt (jag törs faktiskt inte använda ordet ”skruvat”) att det nästan skulle kunna uppfattas som science fiction. Tänk The Running Man minus Arnie i sparkdräkt och motorsågar.

Om inte annat känns både temat och historien märkligt profetisk. I en av sina spyende monologer skriker Howard Beale till TV-publiken att ”The only truth you know is what comes out of this tube. This tube is the most awesome goddamn power in this whole godless world. Television is not the truth. Television is a goddamn amusement park. We’re in the boredom killing business.” Byt ut Robert Duvalls korta 70-talskostymbrallor eller Faye Dunaways fjäderklippta hår och häpp: Network skulle lika gärna kunna utspelas idag och handla om nätet och sociala medier.

Duvall spelar spelar chef till Dunaways Diana Christensen och de är bägge lika samvetslösa och krassa när det kommer till vad som krävs för att dra tittare. Ingen av dem bryr sig det minsta om vad som skulle kunna utgöra ”bra” eller ”hederlig” TV, det enda som betyder något är huruvida man har en ”hit show”. Jovialiske Ned Beatty är i sin tur konglomeratschef, högsta hönset. Han får en chans till en egen predikan inför Howard och passar då på att berätta om det enda som betyder något här i världen: ”one holistic system of systems [—] The international system of currency”.

Nej, varken Sidney Lumet eller manusförfattaren Paddy Chayefsky verkar ha haft vare sig höga tankar eller några större förhoppningar om standarden på samtidens TV-utbud. Inte heller om den amerikanska publiken, vilken i filmens perspektiv är en ansiktslös massa som villigt glufsar i sig vad skräp än UBS och Diana klämmer ur sig. Politisk ideologi? Glöm det, hängivne kommunisten Laureen Hobbs visar sig vara precis lika pengakåt som alla andra när hon får chans till en del av kakan (”Don’t fuck with my distribution costs!”). Terrorgruppen Ecumenical Liberation Army (lite Life of Brian-varning på det namnet…) säljer sina mordiska tjänster till högstbjudande.

Till slut står vi alltså i princip där med programmet som Max och Howard föreställde sig i inledningens suprunda – The Death Hour. ”A great Sunday night show for the whole family”. Filmen speglar tyvärr till och med 70-talsverkligheten i så motto att reportern Christine Chubbuck faktiskt sköt sig själv inför kameror 1974. Det finns förstås mycket spekulation kring huruvida den händelsen inspirerat Chayefskys manus.

William Holdens Max är möjligen den ende som får vara en slags förnuftets röst i hela den här cirkusen men han lever minst sagt på lånad tid. Jag tappar räkningen på alla gångerna han hinner få sparken av den hemske Frank Hackett under filmens gång. Jag upplever dessutom att Networks budskap i det avseendet är att en nostalgisk längtan efter en svunnen tid med moral och ryggrad är fullkomligt meningslös. Max inleder dessutom en i mina ögon något obegriplig affär med Faye Dunaways Diana – jag menar, vad kan hon få ut av det utom möjligen lite groupie-fucking-vibbar?

Då blir det faktiskt lite lättare att se hela den biten som något allegoriskt. Max blir tillsammans med Diana i ett försök att ”rädda” henne (och televisionen) från att förfalla ned i total och riktningslös amoralitet. Deras kärlek skulle kunna bli något ”verkligt” att hålla fast i och värdesätta. Men Diana tar givetvis inte den chansen och Max lämnar henne frivilligt, med rak rygg. Fast inte rakare än att han knatar direkt hem till frugan han varit gift med i 25 år och ber att hon ska ta honom tillbaka.

Usch, ju mer jag tänker på den desto hemskare blir Network. Den blir ju bara ännu hemskare tack vare att den är en riktigt bra producerad film med fantastiska skådisprestationer. Networks tröstlöshet och allt uppslukande cynicism får mig att känna mig smutsig och skamsen, särskilt som ett enkelt byte från TV till nätbaserad underhållning gör att den där cynismen kommer väldigt nära.

Det finns flera alternativa titlar till Victoria Benedictssons roman Pengar. Giftermål. Äktenskap. Kvinnor. Frihet. Allt detta fokuseras i historien om den obemedlade Selma Berg, vilken gifter sig alldeles för ung. Vid 16 års ålder hyser hon ofullbordade konstnärsdrömmar men utan vare sig pengar eller sin fars och farbrors välsignelse konstaterar farbrodern krasst “Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: One Missed Call, 1 ubesvart anrop, Mistet opkald, La mort en ligne, The Call – Non rispondere, The Call, You’ve Got a Call

Telefonterror anno 1974: ”The call is coming from inside the house!
Telefonterror anno 1996: ”Because I want to know who I’m looking at.
Telefonterror anno 2003: Döden kommer i mobilen du alltid bär med dig.

Läs hela inlägget här »

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: My Life as a Comedian

Finns det verkligen behov av ytterligare en adaption av Jonas Gardells version av barndomshelvetet i den på ytan paradisiska och idylliska förorten Sävbyholm? Efter att ha suttit igenom denna senaste filmatisering av En komikers uppväxt är jag tyvärr benägen att svara ”nej”.

Läs hela inlägget här »

Efter ett par månader i ett trist hyresrum på en knölig bäddsoffa har Malin äntligen fått ett alldeles eget studentrum i en alldeles egen studentkorridor. Eller ja, hon delar förstås korridoren med arga Rebecka, snälla Pelle, Muf-aren Rickard, försiktige Torbjörn och ordentliga Camilla. Malin är expert på att känna sig utanför i de allra flesta sammanhang och korridoren är inget undantag även om Pelle gör sitt bästa för att få henne att känna sig välkommen. Inte blir Malins korridorsupplevelse bättre av att hon får veta att rummets tidigare hyresgäst, den japanska utbytesstudenten Yuko Nakata, tog livet av sig i badkaret.

Läs hela inlägget här »

Judas Coyne är fullt upptagen med att odla sin bad boy-rocker-persona även om det är ett bra tag sedan han stod på höjden av sin karriär eller, ärligt talat, ens tyckte att det var särskilt roligt att odla en bad boy-rocker-persona. Han har dock fortfarande tillräckligt mycket av en rocker-aura för att kunna locka till sig goth-groupies med självskadetendenser, vilka accepterar att bo hos honom under ett antal kravlöst sexfyllda månader innan han kastar ut dem.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ved vejs ende, L’infinie comédie, The End of the Tour – Un viaggio con David Foster Wallace

”…one of the most interesting American writers of all time…”
”…one of the most influential and innovative writers of the last twenty years…”
Time magazine Best Books of the Year (Fiction), 1996
Pulitzer Prize nominee, 2012

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg