Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Sedd så här i backspegeln simmar Romeo + Juliet omkring i så mycket orimlighet att den knappt borde existera. Nog för att regissören Luhrmanns debutfilm Strictly Ballroom blivit en oväntad hit, inte bara i Australien, men det är inte alla regissörer som tar sig vidare till bigger ’n better things efter ett one-hit-wonder. Särskilt inte om de befinner sig utanför Hollywood.

Luhrmann lyckades dock på något sätt inte bara få 20th Century Fox att pynta upp några dollars för lite brainstormande och testfilmningar, utan också övertala Leonardo DiCaprio att på egen bekostnad flyga till Australien och delta i spektaklet. Resultatet av de här testballongerna ledde till att Fox gick med på att pröjsa för hela kalaset.

DiCaprio var vid det här laget dryga 20 men ser ut som om han är närmare 12 eller möjligen 15. Vacker som en dag, oavsett vad. Luhrmann lyckades också fånga den uppåtstigande stjärnan i exakt rätt ögonblick – innan dagens film hade han gjort uppmärksammade prestationer i framförallt Lasse Hallströms What’s Eating Gilbert Grape och möjligen också Sam Raimis The Quick and the Dead. Året efter Romeo + Juliet kom Titanic

Leo var alltså på banan relativt tidigt, men man verkar ha famlat lite mer efter den rätta Julia. Först var Natalie Portman på plats men med sina blott 14 år fick hon dels Leo att se äldre ut än vad han egentligen var, dels ge intrycket av att det som utspelades inte var så mycket en ömsesidig kärlekshistoria, som något som gränsade till övergrepp. Sarah Michelle Gellar förekom i snacket men lyckades inte få ihop schemat. Och med tanke på hur perfekt Claire Danes passar i rollen undrar jag om inte Gellar framstått som en väl vuxen och jämbördig Julia i förhållande till Leos Romeo.

För i just den här versionen av pjäsen tycker jag att det funkar så otroligt bra med en något oskyldigare och naivare Julia, ett flickebarn på gränsen till kvinna som blir blixtförälskad i den vackre pojken som kraschat hennes pappas extravaganta fest. Claire Danes är söt som socker och vän utan att bli våpig. Både hon och Leo lyckas övertyga med en himlastormande fjortisförälskelse, vilkeni sann 15-1600-talsanda resulterar i bröllop inom 24 timmar efter att de träffats för första gången.

Men dessa två huvudrollsinnehavare är inte de enda, närmast osannolika, fullträffarna på filmens rollista. I den lilla rollen som Julias andre friare, Dave Paris, ser vi supersympatiske Paul Rudd i sin tredje filmroll någonsin. En viktigare del i historien utgörs av Romeos BFF Mercutio, formidabelt over-the-top-spelad av Harold Perrineau som på 00-talet skulle gå vidare till att bli Link med hela Matrix-publiken. Lika mycket over-the-top, men med en helt annan stil får vi från John Leguizamo i rollen som Julias kusin och Mercutios baneman Tybalt. De två familjernas överhuvuden får inget enormt utrymme (pjäsen heter ju trots allt Romeo och Julia, inte Romeo och Julias fäder) men länder en icke oviktig atmosfär av gravitas i form av Paul Sorvino som Fulgencio Capulet och Brian Dennehy som Ted Montague.

Det finns dock mer att hämta från Romeo + Juliet än bara rollistan. ”Over the top” skulle faktiskt kunna användas för att beskriva hela produktionen – Luhrmann startar sin film i 110 knyck och fortsätter sedan att gasa på för fullt och jag kan inte låta bli att charmas av det fullkomligt skamlösa överdådet. Det är skrik och gråt och tandagnisslan och tonårsångest och känslomässiga utrop till höger och vänster. Fyrverkerier och änglavingar. Av någon outgrundlig anledning får filmen Shakespeares ålderdomliga engelska, späckad med ”thy” och ”thee”, att samspela oväntat sömlöst med 90-tals-gäng-jargong och poserande.

Romeo + Juliet står konstant och vinglar på gränsen till det skrattretande och löjliga men Luhrmann, tillsammans med sina skådisar, lyckas hela tiden räta upp produktionen precis lagom mycket. Det är en film jag tjusas av och skrattar med, istället för åt.

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”

Nytitten: Dead Poets Society (1989)

alt. titel: Döda poeters sällskap, Dagen er din, Døde poeters klub, Der Club der toten Dichter, Le Cercle des poètes disparus, El club de los poetas muertos

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”

Nu har förvisso inte anrika Vermont-internatet Welton Academy anammat devisen från Uppsala universitet som sitt motto, men skolan skulle utan tvekan ha stämt in i dess andemening. Därför är det kanske inte så konstigt att när den nye engelska-läraren läraren John Keating försöker vända på kuttingen stöter han på visst motstånd. Hans latinkollega menar å det bestämdaste att det är livsfarligt att ge hormonstinna tonårsgrabbar uppfattningen att de kan vara fritänkare och uppmuntra dem att ta sig utanför Welton Academys ganska begränsade låda. Att betrakta sina elever som en mindre vetande, pubertal hord är inte cyniskt, det är realistiskt.

Fortsätt läsa ”Nytitten: Dead Poets Society (1989)”

X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)

Bengt Liljegren skriver i sitt förord till Adolf Hitler att bilden av diktatorn tenderat till att vara relativt endimensionell, även om dimensionerna kunnat skifta. Tysklands frälsare, en märklig man som ingen tog tillräckligt på allvar för att stoppa eller en djävul i människohamn? Liljegrens ambition med sin biografi är inte att förminska eller relativisera men att också lyfta fram människan bakom stereotypierna – mannen som ”led av kroniska magbesvär, älskade chokladkaka med vispgrädde och gärna tittade på King Kong”.

Fortsätt läsa ”X3: Adolf Hitler (2003, 2008 & 2017)”

The Power of the Dog (2021)

alt. titel: Il potere del cane, El poder del perro

Bröderna Phil och George har levt i hyfsad sämja på föräldrarnas ranch ett bra tag nu, trots att de i princip är så olika som två män kan vara. Phil är i och för sig burdus, nedlåtande, grov i munnen och ständigt otvättad men samtidigt vältalig och en naturlig ledare för ranchens cowboys. George är å sin sida istället prydlig, proper och hövlig samt nästan plågsamt tafatt och tystlåten (det är något oklart vilken roll han egentligen fyller i familjeföretaget).

Fortsätt läsa ”The Power of the Dog (2021)”

The Mist (2017)

När jag satte mig ned med Frank Darabonts filmatisering av The Mist hade jag hunnit glömma bort att det kom en TV-serie tio år senare. I det fallet fick jag faktiskt hjälp av Netflix vanligtvis undermåliga sökfunktion som slängde upp ”Dimman” när jag sökte efter tjänstens egna King-produktioner: 1922 och Gerald’s Game.

Fortsätt läsa ”The Mist (2017)”

The Mist (2007)

alt. titel: Dimman, The Mist – Nebbia assassina, Stephen King’s The Mist

Stephen King och Frank Darabont, tillsammans igen! Hur är det, en gång är ingen gång men tre gånger är en vana? Samtidigt var jag nog inte den enda som höjde en smula på ögonbrynen när jag förstod att Shawshank RedemptionGreen Mile-regissören skulle ta sig an en äkta skräck-King den här gången. The Mist är ännu en minnesvärd (lång)novell från Kings penna men med den läsningen i bagaget insåg man också att nu borde det bjudas på andra, och betydligt tuffare, bullar än smått melankoliska skildringar av hårdföra fängelsemiljöer.

Fortsätt läsa ”The Mist (2007)”