Una farfalla con le ali insanguinate (1971)

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Till saken. En ung flicka mördas brutalt och gärningsmannen flyr så pass klumpigt att flera personer hinner iaktta hans flykt. Men trots intensivt kriminaltekniskt arbete får fallet inget genombrott innan ett vittne tycker sig känna igen mördaren som programledaren för ett populärt sportmagasin på TV.

Efter en uppmärksammad rättegång döms Alessandro Marchi till döden eftersom han misslyckas med att producera den älskarinna som han påstår utgör hans alibi. Hans advokat Giulio Cordaro sörjer inte allt för mycket över sin klients öde eftersom han i sin tur är Maria Marchis älskare.

Alessandro och Marias dotter Sarah söker tröst i armarna på den unge Giorgio eftersom hon, förutom att ha en dödsdömd far, också kände offret Françoise. Men varje gång Sarah nämner sin döda vän blir Giorgio om möjligt ännu mer upprörd än hon själv och måste dra igång Tjajkovskijs dramatiska pianokonsert i b-moll på skivspelaren.

Men polisen hinner inte klappa sig på axlarna särskilt länge för att ha lyckats fälla mördaren Alessandro eftersom det snart sker ett nytt kvinnomord i samma park. Kanske var han oskyldig ändå?

The Bloodstained Butterfly visade sig inte vara så mycket en typisk giallo (av det Argento-snitt som jag vant mig vid hittills) som ett kriminaldrama med inslag av rättegångsprocedur samt ett visst mått av thriller. Filmen spenderar ungefär lika mycket tid i sällskap med polisen som med de andra huvudsakliga personerna. Personer där det förblir något oklart varför regissören Duccio Tessari väljer att introducera dem i början med namn och plats i historien (typ ”Maria, madre di Sarah”) eftersom det inte tar jättelång tid innan den genomsnittligt intelligente tittaren fattar det ändå.

Det fanns dock en hel del att tycka om i fjärilsfilmen, Tessari väljer ibland roliga vinklar och har en faiblesse för att panorera mellan ansiktena på de som för närvarande samtalar med varandra. Kriminaldramat var intressant, om inte annat som periodmarkör (exempelvis sker fingeravtrycksidentifieringen förstås manuellt). Åklagare och försvarsadvokat verkar älska dramatiska utspel i rättegångssalen där juryn eller nämndemännen ser oerhört formella ut med ordensband i samma färger som den italienska flaggan.

Det återkommande irritationsmomentet för kommissarie Berardi med assistenten som aldrig kan ge honom gott kaffe är roligt. Detsamma gäller hur Giorgio, vid en fantastiskt stel födelsedagsmiddag med sina föräldrar, tömmer ett glas vatten över sin födelsedagstårta istället för att blåsa ut ljusen som en duktig pojke. Och så kan man konstatera att italienska fängelsekunder inte kan vara särskilt härdade eftersom Alessandros cellkamrat nästan börjar gråta när han får en smocka i magen av den timide sportkommentatorn med det vikande hårfästet.

Men Tessari misslyckas tyvärr med att ge sin film en känsla av sammanhang. Det är för många scener vars syfte är otydligt och upplösningen skapar alldeles för många frågor. Det är också högst oklart varför vi får ta del av all denna otrohet – slutsatsen tycks vara att alla vuxna är svin (de enda helt oskyldiga i sammanhanget är Sarah och hennes döda väninna) men när den slutsatsen inte får tjäna någon större poäng känns det hela bara spekulativt.

Till det kommer att par rejäla WTF-moment som kanske säger mer om tidsandan och genren än Tessari och hans medmanusförfattare Gianfranco Clerici. Men ändå… När det andra mordoffret visar sig vara en prostituerad kvinna står polisen helt handfallen – Françoise var en ordentlig flicka så där kan motivet absolut ha varit sexuellt men hur blir det med en hora?! Henne kan man ju betala och därmed kan motivet inte alls ha handlat om sex. Alltså endast ett tuppfjät från slutsatsen ”horor kan inte våldtas”.

Filmen innehåller också en synnerligen obekväm sexscen (som dessutom är alldeles för lång) mellan Giorgio och Sarah där han är lite för hårdhänt och hon mest ligger stilla och gråter. Men att det skulle röra sig om en regelrätt våldtäkt ges inte den minsta antydan om, Sarah påpekar bara lite försiktigt efteråt att han skrämde henne.

Sarah tycks faktiskt vara dömd till taskiga sexupplevelser eftersom hennes mamma Maria en stund senare kommer på älskaren Giulio med att antasta hennes dotter. Maria blir fly förbannad, i och för sig på Giulio, men bara i perspektivet att detta visar att han inte längre vill ha henne, utan en yngre kvinna. Han försvarar sig med att alla män älskar unga kvinnor. De kan helt enkelt inte hjälpa det. Som sagt, spekulativt…

Så lite heaven och lite hell i The Bloodstained Butterfly med andra ord. Filmen var intressant eftersom den rent berättelsemässigt bjöd på något annat än mördarhandskar och blänkande rakknivar men hade lite väl mycket negativt genusbagage att släpa på.

Annonser

Påtaglig risk att skada (2002)

Malou Lundström är besviken. Här har hon åkt hela vägen till Västindien, enbart i syfte att, förutom att ha kul, också skaffa sig ett vacket café au lait-färgat barn. Ett barn som skulle bli en exotisk fågel, full av kreativt konstnärskap mitt i all den svenska tråkigheten. Och så blev det Simone. Som dessutom bytte namn till Svea (efter präktiga mormor) så fort hon blev gammal nog och utbildade sig till knastertorr jurist.