Svøm med dem som drukner (2014)

alt. titel: Simma med de drunknade

Edvard Hirifjell, så bondpojk han är, har alltid vetat att det funnits ett mysterium i hans liv. Han är förvisso uppväxt på sin farfars gård där det odlas potatis och föds upp får. Men när Edvard var fyra år försvann han för några dagar på franska landsbygden efter sina föräldrars tragiska död. Intill denna dag vet ingen vad som hände med honom de där borttappade dagarna.

Eller gör någon det i alla fall? När farfadern dör kan Edvard börja nysta i sitt livs mysterium, vilket först leder honom till Shetlandsöarna och sedan till andra världskrigets slagfält i norra Frankrike. Det ska visa sig att han därmed kan rulla upp en historia som sträcker sig långt bortom hans eget livsöde.

Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av norske journalisten och författaren Lars Myttings Simma med de drunknade. I vanlig ordning när det gäller för mig obekanta böcker som rekommenderats av andra deltagare i vår bokcirkel utgick jag från att den skulle vara ”svår”. Vilket den till min glädje inte alls visade sig vara.

Bara kringelikrokarna kring Edvards livsmysterium är så pass intrikata och intressanta att historien i sig självt hade varit nog för att jag skulle läsa romanen med stor nöje. Men nu kan Mytting dessutom bidra med både ett rikt språk, en känsla för familjetragedier och, inte minst, en ren åder av träkärlek som löper genom det hela.

Det där med träet är kanske inte så överraskande när man betänker att Mytting slog igenom på bred internationell front i början av 2010-talet med en fackbok om just trä, Hel ved. Här har han lyckats omvandla all den där fackkunskapen till en vital del av sin historia, både som hantverk och en tragisk vittnesbörd till krigets fasor. Till synes utan ansträngning knyter författaren ihop Sommes skyttegravshelvete, de norrmän som slogs på tyskarnas sida på östfronten och den tajta relationen mellan Shetlandsöarna och Norge med en falnande trävaruindustri och kärleken till trä i alla dess former. En förening mellan människa och naturråvara i sin bästa form.

Men vår protagonist måste såklart också lida lite hjärtats kval och av de detaljerna är jag kanske inte lika intresserad. Hans relation med den hemlighetsfulla Gwen på ön Unst (ungefär så långt norrut man kan komma och fortfarande vara kvar i Storbritannien) får sitt främsta bränsle genom hennes koppling till hans egen historia, inte genom någon briljant personlig dynamik. Mytting är som bäst när han får beskriva skiftningarna i flambjörkens trä eller de vilda stormarna som attackerar Unst.

Simma med de drunknade bjussar på både fascination och intresse. Kombinerat med det gåtfullas sirensång är romanen en klar rekommendation från den här läsaren.

X2: Kreativa kvinnor (2022)

Som av en ren händelse bjussade hemmabiografen på premiär av två helt oberoende filmer om två helt oberoende kvinnliga konstnärer inom loppet av mindre än en vecka. Kvinnorna för dagen är alltså målaren Hilma af Klint samt författaren Emily Brontë och deras filmer heter, helt följdriktigt, Hilma och Emily.

Amores perros (2000)

alt. titel: Älskade hundar, Elskede kjøtere, Love Is a Bitch, Amores perros – Von Hunden und Menschen

Kärlek kan vara något alldeles underbart, upplyftande, rusigt. Det kan också vara alldeles åt helvete, destruktivt, något skört som när som helst kan splittras i miljoner vassa skärvor som skär djupa sår.

Up in the Air (2009)

Ryan Bingham har skapat sig en välsmord munläderskarriär genom att lätta både sin egen och sina medmänniskors livsryggsäckar. På det personliga planet skyr han alla nära relationer som pesten. Istället för att spendera en enda sekund i onödan i sin opersonliga lägenhet är han på ständigt resande fot. Som frilansande inspirationstalare ger han sina åhörare bilden av hur oerhört skönt det är att befria ryggsäcken från såväl jordiska ting, som energidränerande relationer. Medan det arbete han är anställd för att utföra går ut på att “befria” folk från sina anställningar.

X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Romeo + Juliet (1996)

Guldläge för en uppvärmning inför Baz Luhrmanns senaste produktion, Elvis. Den texten kommer på måndag den 4 juli.

***

Den enda formulering som skulle ha uppdaterat titeln på Shakespeares klassiska tragedi mer än den nuvarande hade möjligen varit Romeo+Julia=Sant. Men det är inte bara titeln som signalerar att australiensaren Baz Luhrmann bjussar publiken på en Romeo och Julia för 90-talet. Vi möts omedelbart av en berättare i form av en nyhetsuppläsare och kastas rakt in i gäng-/maffiakriget som utspelas i ”Verona Beach” mellan familjerna Montague och Capulet.

Death on the Nile (2022)

Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.

Så jävla easy going (2022)

För Joanna är livet just nu mest fyllt av hinder. Pappa har fastnat i soffan framför meningslösa frågetävlingsprogram. Mamma är borta. Matheus kan inte hålla klaffen när de ligger. Inget nytt uttag på adhd-receptet innan de två tidigare är betalda. Och tyskaläraren tjatar om att Joanna och Audrey måste prata tyska under den lindrigt sagt meningslösa gruppövningen (”Ich heisse Joanna”).

West Side Story (2021)

Det räcker med en blick tvärs över den dansanta gympasalen för att Maria och Tony ska vara hjälplöst förälskade i varandra. Kärleken de upplever är så musikalperfekt att de inledningsvis inte ens behöver utbyta ett ord för att veta vad den andre känner, det räcker med en tyst dans. Mindre än 24 timmar senare försäkrar de att de ”alltid” kommer att älska varandra och genomför vad som i allt väsentligt är en prästlös bröllopsceremoni.

Demon From the Dark (2010)

Omslaget till Demon From the Dark pryds inte av en långsvansad demon. Hell, inte ens en en kamelridande sådan. Däremot ett svartvitt foto på en ytterst välskulpterad manlig torso i trekvartsvinkel. Trots det tog det mig ett antal sidor innan jag fattade att boken i min hand tillhörde den omåttligt populära subgenren ”paranormal romance”. Hade jag fått tag på någon annan av Kresley Coles böcker i serien The Immortals After Dark hade jag kanske inte behövt bli lika överraskad eftersom de bär titlar i stil med A Hunger Like No Other, Dark Needs at Night’s Edge och Dark Desires After Dusk. Klart mindre neutrala i förhållande till sitt innehåll alltså.