You are currently browsing the tag archive for the ‘Kärleksbubbla’ tag.

Titten på mediokra Voyage of the Damned gjorde mig sugen på lite rejäl fartygsfilm – dags att se hur pass väl Titanic höll måttet efter 20 år. Jag såg filmen på bio när det begav sig och har sedan dess inte egentligen gett den en ordentligt uppmärksam tittning.

Till att börja med var det intressant att märka hur starkt berättelsen om Rose och Jack på skeppet satt sig – den här ramhistorien med en surferdudeblonderad och skattletande Bill Paxton hade jag totalt förträngt.

Även om jag tycker att ramen blir lite fjantig och något av ett farthinder för att köra igång själva historien, kan jag ändå se poängen att försöka förankra de kommande händelserna i någon slags samtid. Att det faktiskt inte är så himla länge sedan, men att man trots det aldrig kan jämföra personliga upplevelser med vare sig hypotetisk eller teoretisk kunskap.

Särskilt gillade jag den korta datoranimerade rekonstruktionen av själva sjunkförloppet där den entusiastiske besättningsmedlemmen Lewis Bodine uppenbart visar att han inte har en jäkla susning om vad han egentligen visar upp. Hans beskrivning blir en slags märgisande förövning.

Men det är klart att det är historien som utspelas på Titanic, ett av dåtidens största skepp (drinking game: hur ofta nämns ordet ”unsinkable” i filmen?), som är själva poängen. Egentligen är den ju inte så värst komplicerad och tur är kanske det för då finns också utrymme att relativt detaljerat beskriva vad som pågick när krocken med isberget var ett faktum.

Det jag inte tänkte på när jag såg filmen på 90-talet är hur pass mycket av Roses situation och historia som synes mig påverkad av Edith Whartons värld. Rose är inget mindre än en kvinnlig Newland Archer, men hon agerar på sin ångest och tillåter sig att försöka fly situationen på ett säkerligen fullkomligt anakronistiskt sätt.

Det är emellertid ett sätt som jag som tittare accepterar eftersom jag måste erkänna att Kate Winslet och Leo DiCaprio faktiskt är helt förtrollande som kärlekspar. Deras kemi och dynamik är laddad och avslappnad på en och samma gång. Mina favoritögonblick med dem är inte när paltorna åker av och ritblocket åker fram utan när de är mer sorglösa. Försöken att lära sig spotta över relingen, språngmarschen genom pannrummet.

Sedan finns det förstås saker som inte åldrats riktigt lika väl. CGI:n syns avsevärt tydligare så här 20 år i backspegeln. Särskilt svepningarna över skeppet i sin helhet svider en smula eftersom jag minns hur imponerande de kändes när det begav sig på biografen. Å andra sidan kan jag tycka att ambitionen att skapa en egen rollfigur av Titanic själv genom hennes nästan magiska maskin- och pannrum funkade förvånansvärt bra. Kan det ha varit så att de massiva pistongerna faktiskt inte var animerade utan byggdes upp i en studio? När det sedan ska till att sjunkas funkar sammansmältningen av CGI samt fysiska modeller och effekter betydligt bättre (för att det är natt?).

Här måste jag stå fast vid mitt intryck från den absolut första titten på biografen där i slutet av 90-talet. Titanic är fortfarande en film som klarar av att skapa en närvaro i en verklig historisk händelse och som gör mig som åskådare involverad eftersom jag i bakhuvudet vet att detta i någon mån ”är på riktigt” (notera hur heroiskt jag håller mig från att göra en massa ”BOATS”-skämt).

Vid det här laget har jag dock tappat själva kärlekshistorien en smula även om jag måste erkänna att jag köper Jacks arrestering som enda orsak till att Rose måste ge sig ned i skeppets innandöme. När vattnet börjar komma krypande över durken och smyger som en tjuv om natten in under dörrarna blir det närmast skräckfilmsvarning på det hela. En stämning som för min del funkar bättre än den actionvattenlandsatmosfär som följer därpå.

Jag blir inte riktigt klar över om det finns en Director’s Cut-version av filmen och om det var den jag såg i den här omgången. Oavsett vilket kan jag tycka att scenerna med panikslagna människor inne i skeppet blir lite väl långdragna, de(n) där Rose är på väg att skiljas från Jack likaså. Musiken som repriserar My Heart Will Go On körs till förbannelse när jag hellre hade velat ha ett score som inte låter riktigt lika modernt och…Céline Dion.

Ingen fullpoängare med andra ord men fortfarande en riktigt bra film i sina mest smickrande stunder.

Annonser

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Läs hela inlägget här »

Well, hello, Dolly/It’s so nice to have you back where you belong

Men var hör då Mrs. Dolly Levi hemma? Tja, i början är det åtminstone helt klart att den pigga änkan hör hemma i New York där hon känner halva staden och erbjuder sina tjänster till hela världen. Främst är hon proffs-matchmaker men står till tjänst med i princip vad som helst folk kan behöva hjälp med (”If you want your ego bolstered, muscles toned, or chair upholstered/Just leave everything to me”).

Läs hela inlägget här »

När musikalkollegan Filmitch gästade Snacka om film-poddens musikalavsnitt blev det mycket snack om West Side Story. Därmed var årets första och gemensamma film given. Någon gång har jag säkert sett den klassiska filmen men det var så länge sedan att det var dags för en ordentlig sittning.

Läs hela inlägget här »

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren. Läs hela inlägget här »

“In a galaxy far, far away…” Nej, det är ju en heelt annan film och inledningen här lyder istället “In the world of my imagination…”. Japp, anno ‘92 är det Emily Brontë själv som är berättaren av sin historia om det olycksaliga kärleksparet Cathy och Heathcliff.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg