You are currently browsing the tag archive for the ‘Kärleksbubbla’ tag.

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Mike, som i den där skogen kommer på artistnamnet Blaze Foley, skriver nämligen country- och blueslåtar och skulle gärna vilja bli legendarisk. Inte en stjärna, ety stjärnor förlorar förr eller senare sin glans, utan en legendar.

Men det är svårt att bli legendarisk om ingen mer än småfåglarna och ekorrarna lyssnar på ens musik så Blaze och Sybil tar så småningom beslutet att flytta till Austin. Och visst är det då fler som kommer i kontakt med hans musik men det innebär samtidigt att Blaze själv kommer i kontakt med både alkohol och andra droger (utöver den marijuana som han och Sybil ivrigt puffade på därute i skogen). Vilket i sin tur sätter honom i kontakt med mindre tilltalande personlighetsdrag.

I Juliet, Naked försökte Chris O’Dowds colleglärare Duncan genom sin hemsida få hela världen att uppmärksamma den enligt hans mening bortglömde alternativrockern Tucker Crowe, spelad av Ethan Hawke. I Blaze är det Ethan Hawke själv (i egenskap av såväl regissör som medmanusförfattare) som velat få världen att uppmärksamma Blaze Foley. Och han har lite kraftigare doniningar än en hemmasnickrad hemsida till sin hjälp.

En hel film alltså, tillägnad Blaze Foley. Eventuellt ett osjunget geni. En film proppad med packade musiker och en hel massa melankolisk musik, vilken för all del har sin charm. När det hela är överstökat har vi i publiken förvisso fått någon slags kronologi från det att Blaze träffar Sybil till sin död 1989 men jag får känslan av att Hawke knappast har haft ambitionen att berätta sin historia från A till Ö. På samma sätt som ordet ”Alfabet” representerar 29 olika bokstäver representerar filmen Blaze Foleys liv. En slags abstraktion om man så vill, mer av en stämning eller en känsla än en regelrätt historia.

Däremot är jag inte helt säker på vad den här abstraktionen ska stå för. Kärlekshistorien mellan Sybil och Blaze som för Blazes del aldrig verkar ha gått över, åtminstone inte om man skulle se till hans musik? Eller en mer generell kärleksskildring, hur kvinnor kan göra hela sina liv till kärlek (åtminstone till en viss gräns) medan (musiker)män aldrig har mer kärlek än att den förbrukas av deras musik? En berättelse om hur många det är som rycker och drar i en talangfull musiker och vill vara en del av hans arv? Eller en bild av en man som av olika anledningar sällan tycks klara av att undvika korkade beslut som leder till att han allt som oftast blir utkastad från sina egna gig på grund av fylla eller slagsmål? Inte sällan både och, dessutom.

Blaze är inte dålig. Framförallt tyckte jag om rolltolkningarna från Ben Dickey och Alia Shawkat som Blaze och Sybil där de lyckas skapa djupt känd autenticitet. De är rara tillsammans och det känns aldrig som att jag sitter och tittar på två skådisar, utan på två människor som verkligen är kära i varandra. Det fanns också ett par, tre scener som var milt humoristiska på ett ganska tilltalande sätt, särskilt den där Blaze och Sybil besöker Sybils judiska föräldrar (där modern faktiskt spelas av den verkliga Sybil Rosen).

Men samtidigt får jag ingen riktig rätsida på Hawkes framställning. Det blir för många lösryckta scener som inte riktigt passar in i den övergripande kronologin och för många antydningar som lämnas utan åtgärd. Ibland känns det som om hela Blaze är en enda stor antydan, filmen tippar över av all undertext som finns under ytan. I mångt och mycket handlar det förstås om att jag aldrig blir tillräckligt intresserad av Blazes historia. På sätt och vis var det nästan tur att förtexterna gjorde klart att detta skulle vara en verklig historia för det gjorde faktiskt att jag hade lättare att acceptera dess brist på riktning.

Jag kan sympatisera med Hawkes önskan att öppna folks ögon och öron för Blazes historia och hans musik. Samtidigt har jag svårt att fördra en man som helt uppenbart tycks ha varit sin egen värsta fiende. Av det vi får se tycks musikern ha haft många chanser att göra sig själv till den där legenden som han drömde om men inte tagit någon av dem. Jag misstänker att Blaze, i likhet med A Star is Born och Bohemian Rhapsody, är en film där jag kommer att behålla soundtracket inom mig betydligt längre än själva filmen.

Vi var flera filmspanare som samlades runt Blaze Foleys gitarr:
Filmfrommen
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer

Annonser

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

Man ska aldrig förakta tillfällen att lära sig något nytt. Till och med Wonder, en film som i all sin menlöshet fullkomligt dränker publiken i eruptioner av sirap och smör, har något att komma med. Med tanke på dess djupgående enfaldighet kan det vara frestande att tro att Wonder inte skulle kunna uppröra en endaste själ, men i nutidens diskussionsklimat är det förstås det en fåfäng förhoppning. Ordet för dagen är därför ”inspiration porn”.

Läs hela inlägget här »

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pure

Adam! Du önskade en formbar beundrarinna och fann en labil sökare med usel självkänsla. Du ville ha ett tidsfördriv som skulle kunna jaga vardagligheten på flykten ett par dagar medan fru och barn var på semester. Du fann en ung kvinna som upptäckt en vackrare verklighet i den klassiska musiken. Du sökte ett snabbt ståknull och fann någon som ställde krav. Du är inte bara besviken, du är frustrerad och irriterad över att hon vägrar försvinna så fort du kväker ur dig floskler som ”kärleken vi har haft måste vara fri för att andas”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ingenting och allting

Olly skulle gärna ha bott kvar på östkusten men har man en farsa som har lika svårt att behålla ett jobb som att låta bli flaskan är det bara att gilla läget. Och med flytten till L.A. ljusnar läget högst betydligt eftersom Olly bor granne med supersnyggingen Madeline.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Läs hela inlägget här »

.

Amerikansk indiefilm, diagnostikformulär 1A

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser