Crip Camp (2020)

Jag har inget emot dokumentärer. Tänker att jag borde se den typen av film oftare, men av många olika anledningar blir det sällan av. Crip Camp hörde jag dock talas om via jobbet (film på arbetstid, yay!) och eftersom den fanns på Netflix var tröskeln osedvanligt låg.

Crip är en term som under de senaste åren håller på att reclaimas inom funktionsnedsättnings- eller funkisvärlden. Crip theory utvecklas jämsides med exempelvis områden som queerteori. Sedan början av 1900-talet har dock ”crip” på engelska inte enbart varit en beskrivande term för personer med fysiska funktionsnedsättningar, utan ett skällsord.

I slarvig folkmun blev därför sommarlägret Camp Jened ”Crip Camp” eftersom det var ett läger som inte bara välkomnade deltagare med olika funktionsnedsättningar, utan också personal. Jened var ett läger såväl för, som med. personer med funktionsnedsättning. Alla var välkomna och alla gavs i möjligaste mån en chans att vara delaktiga och låta sin röst bli hörd.

Efter ungefär halva speltiden öppnar dock framställningen upp för ett avsevärt bredare perspektiv när det visar sig att ett ganska stor antal ”jenedianer” var extremt aktiva i 70-talets rättighetsaktivism. Inte minst genom Judy Heumann och organisationen Center for Independent Living. På den tiden stred man hårt för rent fysisk tillgänglighet eftersom exempelvis byggnader eller kollektivtrafik sällan kunde användas av personer som satt i rullstol.

Heumann själv hade 1970 blivit nekad en lärarlicens med hänvisning till att hon i sin rullstol ändå aldrig skulle kunna ha tillgång till ett vanligt klassrum. Eftersom USA ändå var ett land där en rullstolsburen man varit president satt diskrimineringsstämningen från Heumann som en smäck. Överhuvudtaget blir det tydligt hur nära de olika medborgarrättsrörelserna låg och arbetade med varandra i USA på den här tiden. Funktionsnedsättningsrörelsen fick exempelvis bra dragkraft från Vietnam-ditot (många veteraner kom hem i mindre bra skick), Svarta pantrarna (svarta med funktionsnedsättning blev inte sällan dubbelt diskriminerade) och Women’s Lib (även kvinnor med funktionsnedsättning måste få ha rätt till både fri sex och barn).

Crip Camp är en otvetydigt bra dokumentär. Den relaterar ett både intressant och berörande ämne samtidigt som framställningen är dynamisk och livaktig. Nutida talking heads varvas med bilder från både lägret och den senare aktivismen. Då en av regissörerna, manusförfattarna och producenterna är James LeBrecht, som själv varit med hela vägen, har filmen ett intressant innifrånperspektiv. Den ger oss normisar också en möjlighet att se på världen som vi alltid tagit för given med aningens nya ögon.

Crip Camp erbjuder en chans att smaka på befrielsen i att kunna känna igen sig själv i andra, upplevelsen att alltid ses som en andra klassens medborgare och skammen över att vareviga dag förväntas vara tacksam över att ha getts möjligheten (via tvingande tillgänglighetslagstiftning) att gå på toa utan assistans. Ta den chansen!

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: