You are currently browsing the tag archive for the ‘Hoppa till’ tag.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

”Keri Tate” skulle lika gärna ha kunna fly från en betydligt mer anonym bakgrund innehållandes en mordisk galning till bror. Hennes flykt har lett till en tjänst som rektor för en fisförnäm privatskola där sonen John också går. Han är 17 bast och börjar vara en smula less på en morsa med ett badrumsskåp lika välfyllt som hos en välbärgad och upptäcktslysten knarkare. Som trots det dessutom självmedicinerar ytterligare med en flaska vodka på ständig kylning i frysfacket. En morsa vars överbeskyddande attityd helt går i spinn varje gång det drar sig mot halloween och uppvisar noll förståelse för att en tonårig grabb vill åka på skolresa med kompisarna samt få lite egentid med flickvännen Molly.

När man vet med sig att det är Williamson som stod bakom det första manusutkastet inordnar sig H20 utan problem i raden av 90-tals-high school-skräckisar som Scream, I Know What You Did Last Summer, The Faculty och Teaching Mrs. Tingle. Vi bjuds exempelvis på vääääldigt många stöta-ihop-hoppa-till-effekter och H2O är aningens för medveten om att den är en skräckfilm (i sann 90-tals-metaskräckfilmsanda med hänvisningar till exempelvis Jason och Scream 2). Samtidigt är det lite rart att se Jamie Lee och Janet Leigh tillsammans, ackompanjerade av en uppsjö Psycho-referenser.

Till 90-talskänslan bidrar inte minst rollistan med Josh Hartnett i sin första långfilsmroll som John, Michelle Williams som Molly och…wait for it…LL Cool J som säkerhetsvakten Ronny. Vilken givetvis har utrustats med putslustiga egenheten att han ständigt diskuterar sina futila försök att skriva erotiska romaner med flickvännen över telefon.

Jag vill minnas att jag tyckte att H20 var rätt underhållande när det begav sig på biograferna. Men antingen har den inte åldrats särskilt väl eller också är det jag som har blivit blasé för det här var banne mig inte särskilt kul. Visst finns det ett visst värde i att återigen se Jamie Lee Curtis i rollen som Laurie men risken är att miljön ”kalifornisk privatskola” faktiskt helt enkelt inte funkar för en Halloween-film. Å andra sidan…efter haveriet som var The Curse of Michael Myers är i princip vad som helst ett steg i rätt riktning.

Men visst är det så att high school-vinkeln i någon mån stjäl fokus från dynamiken mellan Laurie och Michael och får det hela att känns ganska splittrat. Det blir liksom två olika filmer – Lauries nojjor, dåliga psykiska hälsa och, så till slut, möjligheten att än en gång stå ansikte mot ansikte med sitt livs nemesis å den ena sidan, high school-hanky panky å den andra. Fyrklövern John och Molly tillsammans med kompisparet Sarah och Charlie innehåller två alldeles för övertydliga offerlamm. De är dessutom ett par som jag inte tycker att jag lyckats lära känna det allra minsta lilla när det äntligen är dags för Michael att bli påhittig med kockkniven.

Och jag som inte trodde att jag var Halloween-renlärig… Men nu upptäcker jag också att jag inte alls gillar att man ser ganska mycket hud i maskens ögonhålor. Eller det faktum att Michael får ett avsevärt mer slutgiltigt öde jämfört med tidigare filmer (or does he?!).

Final girl: Än en gång Laurie och än en gång Jamie Lee. Fasiken, hon är fin ändå! Och det funkar överraskande bra att nästan helt strunta i allt som hänt i Halloween 4-6, förutom bilolyckan som innebar hennes (fejkade) död.

Historik/psykologi: Tack gode gud att vi är av med de övernaturliga sektvibbarna! Å andra sidan kvarstår förstås en massa frågetecken, där det exempelvis tycks vara så att Michael fortfarande är mer eller mindre odödlig. Och varför tar han sig tid att plåga sina presumtiva offer genom att visa upp sina redan döda mordoffer på så komplicerade sätt? När vi är inne på den vägen, varför bryr han sig ens om att mörda Sarah och Charlie om han nu främst är ute efter John? Plus att han måste minst ha vetat att hans syster överlevt den fejkade bilolyckan, fått ett barn och när, för att den tidsmässiga hämnden ska hänga ihop logiskt (det vill säga, ge sig på John när han fyller 17 år).

Vapen: Mest den klassiska kockkniven men inledningen visar oväntad uppfinningsrikedom med en skridsko, trots att det strikt räknat inte alls var nödvändigt.

Killer-o-vision: Nope, H2O har gjort gemensam sak med The Curse… och droppat denna trope.

***

Idag har Filmitch närmat sig hemmaplan, men å andra sidan rest ännu längre tillbaka i historien. Klicka här för att bekanta dig med skräcken i ödsligt belägna alpbyar.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!

Det är inte ofta det händer, men nu är det dags för springandes, sprillandes, skinande nytt på bloggen! Själva innehållet i Anders Fager och Peter Bergtings Kråkorna är emellertid varken särskilt spralligt eller glittrande, vilket i sig naturligtvis inte behöver vara en nackdel.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Terrified

När två härdade skräckentusiaster som Filmitch och Fiffi går crazy bananas över en argentinsk film är det givet att bli nyfiken på på vad alla deras hyllningar egentligen handlar om. Redan affischen är ju rälig så det räcker och nog för att ge en mardrömmar någon vecka framöver.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Zir-e Saye, Under skyggen

Kvinnor fick lite av en raw deal i det post-revolutionära Iran, skulle man väl kunna säga. Särskilt för kvinnor som Shideh. Innan revolutionen var hon en politiskt aktiv läkarstudent – nu är hon hänvisad till slöjan och hemmet. Läkarplanerna måste läggas på hyllan eftersom hon förvägras att fortsätta med studierna med hänvisning till hennes politiska ställningstagande. De gamla kursböckerna kan lika gärna åka på soptippen. Jane Fonda-videon med de ögonblödande grälla jympingdräkterna måste hållas inom strikt lås och bom.

Läs hela inlägget här »

Vet ni vad som är en riktigt jävla dålig idé? Att pappa Richard introducerar flickvännen Grace för de traumatiserade syskonen Aidan och Mia, samtidigt som de helt uppenbart skyller mamma Lauras självmord på Graces blotta närvaro. Vet ni var som är en fullkomligt sinnesrubbad idé? Att Richard fått för sig att det väl skulle vara jättemysigt för hans Grace att spendera ett par dagar tillsammans med de fientligt inställda kidsen i den ödsligt belägna stugan som det tar sex timmar att köra till. Om vägarna inte snöat igen vill säga, vilket risken är ganska stor för så här i juletider. Det bör också tilläggas att Aidan och Mia besöker familjestugan för första gången sedan Lauras död.

Läs hela inlägget här »

Äntligen! Efter omvägen kring Midsommar var jag så framme vid en av 2018 års mest uppmärksammade skräckfilmer: Ari Asters Hereditary. Var skulle omdömet landa? Briljant? Läskigaste filmen ever? Pretentiöst skräp som egentligen bara vill berätta om en familj i sammanbrott men som av oklar anledning också försöker vara en skräckfilm?

Läs hela inlägget här »

Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingel-i-dång…

En vanlig regel i skräckfilm är att enskilda företeelser är hanterbara medan massor och myller är obehagliga och skrämmande. En zombie (särskilt om den är av den långsamma sorten) går att runda utan allt för mycket ansträngning medan en zombielavin kan knäcka den starkaste av murar.

Läs hela inlägget här »

När nu överrasknings-regissören grandeluxe M. Night Shyamalan faktiskt drämde till med en riktigt bra film i form av Split vågade jag mig äntligen på att se hans tidigare The Visit. En film som jag ditills undvikit med tanke på att regissören stadigt tappat minst ett IMDb-poäng per produktion sedan The Sixth Sense.

Läs hela inlägget här »

Det sägs att den enögde är kung i de blindas rike. I de tystas rike kan de teckenspråkiga knappast regera, men åtminstone ges en chans att överleva.

A Quiet Place inleder med en i skräckfilmssammanhang välbekant scen – ett övergivet snabbköp och snabba, nakna barnfötter. Men här utgör inte det tysta tassandet ett hot utan själva grunden för livhanken. Vi förstår snart att den lilla människoskaran hör ihop och att de alla är livrädda för att ge ifrån sig ett enda ljud.

Läs hela inlägget här »

Är det något de senaste årens skräckfilmer har lärt mig är att man ska passa sig jäkligt noga när det börjar dyka upp antika leksaker. Greta Evans har däremot inte riktigt något större val när hon ser utbudet i den läskigt stora brittiska herrgården eftersom hon flyttat från Montana till England för att arbeta som nanny.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Vitlöksballaderna
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg