You are currently browsing the tag archive for the ‘Triangeldrama’ tag.

Ordet ”burlesk” härstammar från italienskans ””burlesco”, ett ord som i sin tur härstammar från ”burla”. Burla betyder skämt eller upptåg, vilket stämmer ganska bra med tanke på att filmen Burlesque ber oss tro på att en Christina Aguilera med perfekt hår håller på att ruttna bort i någon liten håla i Iowa.

Men absolut, hela upptakten går ut på att vi ska följa med Christina från landsortshålan, där tanterna glor ogillande på hennes extravagant högklackade skor, till Los Angeles. Där hon med nybörjarens hela optimism springer på auditions utan att någonsin ha tagit en enda sång- eller danslektion. Vad vi i publiken fått se i alla fall.

Men innan hon fått något jobb på det sättet fångas hennes blick av Chers ”Burlesque Longue”, vilken bjuder Christina på det hon uppenbarligen längtat efter hela livet i landsortshålan utan att veta om det. Korsetter, paljetter, fransar, sexiga matrosuniformer och plommonstop är alltså vad Christina vill ha ut av tillvaron (kanske tog Moulin Rouge tio år på sig att nå landsortshålan i Iowa, vad vet jag?). Och trots att Cher för fulla muggar sjunger om att burlesque är ”everything you can dream of but never possess” ska det visa sig att en klubbkarriär inte bara vad Christina drömmer om, utan också vad hon får när hon väl visat vad hon kan på scen.

Jag gissar att skådisen och engångsregissören Steve Antin velat skapa en lätt sagostämning så fort filmen kliver in på Burlesque Lounge. Eller kanske snarare en lätt surrealistisk musikalstämning, som signalerar att inget av det vi kommer att få se är riktigt på riktigt. Hur ska man annars exempelvis tolka det faktum att lätt påklädd striptease framhålls som kvinnosjälvförverkligande? Att en shimmy i behå, trosor och höfthållare ger kvinnor självförtroende och gör att hon ”don’t need a sugga daddy”. Eller att någon som kan dansa och sjunga som en fullfjädrad Christina Aguilera förklarar hela partytricket med ”I just do it…” Eller varför inte att teamen både bakom och på klubbscenen är så übereffektiva att de kan träna in och bygga scenerier till ett helt nummer, för att inte tala om en hel show, på mindre än 24 timmar. I det perspektivet känns det fullkomligt obegripligt hur klubben kan vara på fallrepet.

För det är klart att det måste finnas några orosmoln i horisonten som blott Christinas scenkonster kan råda bot på. Cher vägrar ge upp sin älskade klubb om det så tar kål på henne medan Christina länge velar mellan känslige kompositörbartendern Jack och fastighetsmogulen Marcus. När händelseutvecklingen så kräver får hon, fullt rimligt, ifrågasätta Jacks skitstövelbeteende (lugn, bara lugn, det vara bara en temporär svacka för genomschysste Jack och han var ju ändå bara sotis på Marcus). Men när manuset kräver annat får hon överreagera å det grövsta och storma ut för att vara desto mer mottaglig för Marcus oljiga inviter.

Men absolut, jag ska vara rättvis. Just den här obligatoriska kärlekstriangeldelen river Burlesque faktiskt av överraskande snabbt, en omständighet som i andra sammanhang kan ta upp mer eller mindre hela speltiden. Men däremot finns det som sagt inte mycket annat som rör sig djupare än vad som uttryckligen står på manussidorna. Någon slags karaktärsutveckling kan vi glömma och det är väl en evig tur att både Cher och Stanley Tucci är så pass bra skådisar att jag ändå i någon mån köper deras beskyddande föräldraroller på klubben.

Hur är det hela rent musikaliskt då? Tja, till att börja med krävs det förstås att man åtminstone kan acceptera hela burlesque-upplägget med allt vad det innebär av musik och scen”kläder”. Men funkar det tycker jag nog att själva uppträdandena är både underhållande och snyggt genomförda, så väl dans- som regimässigt. All sång och dans förekommer uppe på scen och jag upplever att det främst är de nyskrivna låtarna (bland annat av Aguilera själv) som används för att på klassiskt musikalmanér berätta om en känsla hos rollfiguren. Själv är jag inte det minsta överraskad av att jag föredrar de gamla godingarna som också förekommer, exempelvis Etta James Something’s got a hold on me och Tough lover eller Elmer Bernsteins Wagon wheel watusi.

Ska det vara någon idé att bänka sig framför Burlesque tror jag att minst en av följande fyra saker krävs. Man bör gilla (1) standardmusikaler, i vilken form de än månde komma, (2) romantik, (3) Cher eller (4) Christina Aguilera. Själv vill jag gärna ha lite mer budskap, djup eller driv i min popcornunderhållning. Och medan jag utan problem kan höra att både Cher och Aguilera är bra på att sjunga är musiken de framför inte riktigt min grej. Som sagt, hellre Etta James och därmed blir Burlesque knappast något jag kommer att återbesöka.

Ok, så idag har Filmitch dykt rakt ned i soptunnan. Kommer han ut därifrån med sinnet i behåll?

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Däremot funderar jag en del på filmens inledning eftersom den gör sitt allra bästa för att etablera att vi inte alls befinner oss i det soliga Florida utan i Texas. Det görs så överdrivet att filmen antingen försöker sig på en liten mindfuck (ska publiken bli orolig över att de ser på fel film ”Whaaaaat, hette den inte Moon Over MIAMI?!”?) eller också inte litar på att publiken ska fatta att vi inledningsvis inte befinner oss i Miami.

Alltnog, på Tommy’s TEXAS Burgers arbetar Susan Latimer och hennes två systerdöttrar Kay och Barbara. Men inte så länge till. De väntar alla tre ivrigt på ett stort arv som tyvärr, sedan skattmasen och advokaterna fått sitt, förvandlats till ynka 4 287 dollars och 96 cent. Det är ju knappast cash som tre kvinnor kan pensionera sig på, men däremot alldeles tillräckligt för Kays briljanta backup-plan.

Till tonerna av ”Oh me, oh Mi-ami” drar alla tre till Florida, där de checkar in på det berömda Flamingo Hotel (vilket så sent som 1935 hade en charmerande ”No Jews policy”). Genom att låtsas vara en rik arvtagerska ska Kay fånga sig en giftassugen miljonär, vilken alltså inte bara ska vara villig att försörja Kay utan också hennes moster och syster. Ganska snart visar det sig att planen till och med går lite för bra eftersom Kay uppvaktas ivrigt av kompisarna Phil McNeil och Jeffery Bolton. Männen är så i gasen att de aldrig lämnar den andre ensam med henne och därmed utan möjlighet till ett frieri, lite så där i avskildhet.

Moon Over Miami har som synes allt en klassisk musikal bör innehålla rent storymässigt – kärlek, and plenty of it! Plus några missförstånd längs med vägen, vilka förstås klaras upp med en närmast surrealistisk enkelhet under de sista minutrarna (”Jaha, du älska mig inte? Jamen, vad bra för jag insåg just att jag egentligen älskar din syster”).

Det som lockade med Moon Over Miami var väl främst rollistan där vi återfinner både Betty Grable som Kay Latimer och Don Ameche som Phil McNeil. Plus Robert Cummings som Jeffery Bolton där jag inte hade det blekaste minne av att han var med i Hitchcocks Saboteur trots att det inte var så länge sedan jag såg den. Nå, han gjorde i och för sig ett ganska blekt intryck där.

Men som vanligt bjuder äldre film på en hel del överraskningar när man väl börjar gräva lite i dem. Moster Susan spelas exempelvis av Charlotte Greenwood, född 1890, och enligt egen utsago, den enda kvinna i Hollywood som kunde ”kick a giraffe in the eye” (hon var 174 cm lång). I ett dansnummer med Jack Haley (fucking Tin Man från The Wizard of Oz!) får 50-åringen också visa upp sina benviftartalanger.

Dansnumren koreograferades av den kände Hermes Pan som hade samarbetat med Fred Astaire på 30-talet. Här skapar han ett antal både intima dansnummer och påkostade massdansscener. Tyvärr bygger flera av dem på att Betty Grable, tillsammans med bröderna Steve, Nick och Frank Condos, ska stepdansa (denna mest avskyvärda av dansstilar). Moon Over Miami bjuder dock också på den ögonbrynshöjande ”Solitary Seminole”. Kanske inte lika brutalrasistisk som Holiday Inns ”Abraham” men här har vi alltså en danstrupp som ser ut att ha svarta peruker på sig och sjunger ”Deek deek, pow wow” till musik som är klart mer swing än traditionell seminole. Numret förde med sig den lilla extrabonusen att bli hårdklippt under Hays-koden, i många stater helt bortklippt från filmen.

Moon Over Miami tillhör den typen av musikal som var rolig att se eftersom den känns så tidstypisk. Bilderna från Miami är i sådan gräll technicolor att jag nästan är lite rädd för att bli blind på kuppen. Florida framställs som paradiset på jorden där det enda man behöver bekymra sig för är avslagen champagne, att inte hänga med i congadansen eller att partygästerna somnar efter tre dagar av dansande och supande. Tidsandan är uppsluppet sexistisk där en äldre man ogenerat kan flörta med sin sons fästmö (”All the girls call me Willie”) och det är romantiskt när Don Ameche ger Betty Grable negativa komplimanger samt talar om vad hon egentligen känner och tycker.

Många av skådisarna är bra var och en på sitt håll men de enda som har någon slags dynamik sins emellan var Haley och Greenwood. Och medan Moon Over Miami var kul som ett tidsdokument är handlingen alldeles för infantil för att filmen som helhet ska bli särskilt underhållande. Det bästa jag kan säga om filmen är att den är lika harmlös som en tand- och klolös kattunge (fast där höll ju inte Hays-censuren med, uppenbarligen). Don Ameche och Robert Cummings uppdykande för att störa den andres uppvaktande av Betty Grable ackompanjeras inte sällan av en ledsam typ wah-wah-wah-ljudeffekt. Alla känslouttryck skruvas upp till 11. En båtracingscen pågår i evigheter. Och så var det ju det där förbannade steppandet…

Idag har musikalkollegan Filmitch däremot följt corona-restriktionerna och hållit sig betydligt närmare hemmavid.

alt. titel: Jag kan höra havet, Jeg kan høre havet, Ocean Waves, I Can Hear the Sea

Mer Ghibli-realism! Rikako kommer ny till Taku och Yutakas skola från Tokyo. Alla (särskilt killarna) är förstås fascinerade av storstadstjejen som både kan spela tennis och är bra i skolan. Men Rikako är inte så lätt att komma in på livet och har svårt att få kompisar. Yutaka har från allra första början fallit som en fura för henne men tyvärr (för grabbarnas vänskaps skull) visar Rikako större intresse för Taku.

Läs hela inlägget här »

Det finns ingen behagligare plats för att leva lyckliga i alla sina dagar än Camelot. Då är det ju tur att Arthur och Guinevere träffas inom synhåll från det sägenomspunna slottet. Arthur, som är livrädd för att gifta sig med en kvinna som han aldrig träffat förut, och Guinevere, som sörjer att livet som eftertraktad ungmö är över. Men under Camelots välgörande inflytande förstår de snart att de är som gjorda för varandra, vilket förstås gör det lite extra turligt att de var ett tilltänkt brudpar redan från början.

Läs hela inlägget här »

Så var det dan före dan. Dags för bloggen att ta lite julledigt och vila upp sig inför julbordet. Vi är tillbaka med ett par mellandags-inlägg innan det återigen blir en kort nyårspaus. God Jul alla och på återseende fredagen den 27 december!

***

alt. titel: Notorious!, Kvinna – Spion, Berygtet, Alfred Hitchcock’s Notorious

Ett år efter Spellbound var det dags för Alfred Hitchcock att fösa ihop Ingrid Bergman med en annan karl. Bergman spelar den egentligen ganska tragiskt trasiga (samt alkoholmarinerade) Alicia Huberman, dotter till en nyligen förräderidömd nazist. Alltså långt ifrån den rationellt vetenskapliga psykoanalytikern Constance Peterson.

Läs hela inlägget här »

I en cell på någon slags korsning mellan ett mentalsjukhus och ett fängelse sitter en rädd flicka. Faktum är att Juliette Ferrars balanserar nära gränsen till vanvett. Dels på grund av sin långa isolering, utan kontakt med en annan människa. Dels på grund av att hon har förmåga att döda andra med enbart sin beröring.

Läs hela inlägget här »

Dags att lära känna ännu en Kazuo Ishiguro-berättare. Den unga Kathy H har växt upp på ett slags barnhem och arbetar nu med att ta hand om organdonatorer. Så en rätt annorlunda person än den vördade och värdige butlern Stevens skulle man kunna tänka sig.

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?

Läs hela inlägget här »

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Läs hela inlägget här »

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Munich
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Bengt Liljegren, Adolf Hitler
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg