You are currently browsing the tag archive for the ‘Triangeldrama’ tag.
Vem hade kunnat tro att beskrivningarna av en singeltjej som varje nyårsafton lovar sig själv att röka, dricka och äta mindre skulle bli så otroligt populära? När jag läser på lite om fenomenet Bridget Jones ser jag att Helen Fieldings ursprungliga kolumn om den unga kvinnan i The Indpendent blev så omåttligt framgångsrik att det kunde bli en bok bara ett år senare. Med tanke på att Bridget, förutom strävan att leva ett hälsosammare liv, ständigt är på jakt efter kärlek och tvåsamhet undrar jag i hur hög utsträckning hennes äventyr inspirerat Candace Bushnells Carrie Bradshaw?
Annonser
“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.
Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.
SPOLERALERT! Främst vad gäller första stycket, så läs gärna resten 🙂
***
Upplägget är victorianskt så det räcker till och blir över – en lumpen och lågättad tjuv låtsas vara aristokrat för att kunna gifta sig med den rika arvtagerskan och sedan låsa in henne på dårhus för att leva loppan på hennes förmögenhet. För att vara på den riktigt säkra sidan att allt går enligt planerna låter han en ung flicka (som icke desto mindre är lika lastbar som han själv) ta plats i det rika hushållet som arvtagerskans kammarjungfru.
alt. titel: A Royal Affair
Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.
alt. titel: Idioten
Av någon anledning har det alltid funnits ett stort motstånd att ta itu med litteraturhistoriens ryska giganter: Tolstoj, Turgenjev och Dostojevskij. Varför Dickens och Austen alltid legat närmare tillhands i sugenhetslådan vet jag inte, kanske var det skolans litteraturlektioner som av någon anledning fick ryssarna att kännas som så svårtillgängliga.
Åtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.
Under första halvan av 1990-talet bevisade australiensisk film att man hade betydligt mer att komma med än en kille med en stor kniv som gillade att brottas med krokodiler. Strictly Ballroom, Muriel’s Wedding och Priscilla fick många att tycka att aussie-filmer av olika anledningar ofta kändes fräschare än Hollywwod-mainstream.
Jag kan relatera till James Brennans jobbproblem. När man söker vanliga jobb är det inte särskilt meriterande att ha CV:n full av ”extra curricular activities” och kurser i litteraturvetenskap. Generellt är arbetsgivare tveksamma till om akademikerråttor verkligen kan göra ett vettigt handtag.
Jag vet inte om jag ska ta mitt första intryck av Graham Greenes The Quiet American som intäkt för den historielöshet som min och senare generationer anklagats för eller den allomfattande amerikanska historieimperialismen. När jag i läsningen förstår att det pågår ett krig och sedan stöter på hänvisningar till Hanoi och Saigon dröjer det nämligen sedan bra länge innan jag börjar reagera på det faktum att det förekommer väldigt många franska karaktärer. Först därefter inser jag att eftersom boken publicerades 1955, kan det ju knappast vara det amerikanska Vietnamkriget som utgör bakgrunden till relationen mellan den brittiske journalisten Thomas Fowler och den försynte amerikanen Alden Pyle.
Nej, bakgrunden till triangeldramat är istället det första indokinesiska kriget som i och för sig kan ses som ett förstadium till det amerikanska Vietnamkriget; Pyle och Fowler får också möjlighet att vid ett par tillfällen diskutera rimligheten i den klassiska dominoteorin. Pyle tror, Fowler tror inte; kan vi väl sammanfatta det som.
That’s what HE said!