El orfanato (2007)

alt. titel: Barnhemmet, Børnehjemmet, L’orphelinat, Das Waisenhaus, The Orphanage

Laura växte upp som föräldralös. Därmed ligger det nära till hands att hon i vuxen ålder försöker ta hand om andras barn. Till att börja med har hon och läkarmaken Carlos adopterat lille Simón, men Laura har mer ambitiösa planer än så. Hon och Carlos har nämligen köpt det gamla schabraket till hus vid spanska Atlantkusten som en gång rymde barnhemmet där Laura bodde. Här planerar Laura att öppna en internatskola för barn med funktionsnedsättning.

Men innan hon hinner så långt blir det fnurror på hemmaplanstråden, för att uttrycka det milt. Simón får på en och samma gång veta att han är adopterad och HIV-smittad (något som Laura och Carlos inte berättat för honom) och kan inte hantera vetskapen särskilt bra. Han och Laura bråkar och efter den stunden är grabben som bortblåst. Under de där första panikslagna timmarna av sökande är Laura säker på att hon såg en pojke vid strandgrottorna, men polisens efterspaningar ger noll och intet resultat.

Till slut har det gått sex månader och Simón är fortfarande försvunnen. Laura är fullt förståeligt förkrossad över detta men har till Carlos förtvivlan nu börjat söka råd och vägledning inom paranormala kretsar. Kan det vara så att Lauras vänner från barnhemmet hemsöker huset och kan de i så fall hjälpa henne att hitta Simón?

Det skiljer några år dem emellan, men av någon anledning har jag alltid kopplat ihop Alejandro Amenábars The Others från 2001 och denna långfilmsdebut från Juan Antonio García Bayona. Eller ja, det finns väl i och för sig flera anledningar till sådana kopplingar om man börjar syna filmerna lite i sömmarna. Både Amenábar och Bayona är spanjorer även om nu Amenábar gjorde en helt engelskspråkig film. Oavsett språk, ser vi i huvudrollerna två riktigt bra rollprestationer från å ena sidan Nicole Kidman som den strama Grace, och å den andra Belén Rueda som den förtvivlat sökande Laura. Frågan är dock om inte Rueda får dra ett något tyngre lass prestationsmässigt. Jag vet i alla fall att jag blir mer berörd av och engagerad i hennes problematiska moderskap.

Men även miljöerna och influenserna påminner om varandra – ett big ass hus som är minst sagt ödsligt beläget. El orfanatos (märkligt välbevarade) barnhem känns kanske inte riktigt lika losskopplat från världen som det dimomvärvade huset i The Others. Men nog befinner sig Laura, Carlos och Simón rätt långt ifrån både ära och redlighet med en icke-fungerande fyr som närmaste granne. De bägge spökhistoriernas stillastående gestalter och stämning av krypande rädsla, kombinerad med sorg och tragik, går utan problem att spåra tillbaka till gamle Henry James och hans The Turn of the Screw.

Till det kommer att båda två är i det närmaste fläckfritt berättade skräckfilmer. Jag har inte sett El orfanato sedan premiären eftersom jag främst minns att jag blev väldigt besviken på slutet. Nu, när jag vet vad jag har att vänta, har jag betydligt lättare att ta till mig och njuta av hur elegant Bayona hanterar manuset (skrivet av regissörskollegan Sergio G. Sánchez). Det är hela tiden en fin balans mellan sådant som har en fullt rationell förklaring och sådant som eventuellt skulle kunna antyda något mer övernaturligt.

Skräckmässigt bjussar Bayona dessutom på en välavvägd blandning mellan snyggt placerade hoppa-till-effekter (som bland annat involverar en ambulans), fysiskt klägg (utmärglade barnkroppar och trasiga käkpartier) och smygande spökerier. Den grönfilmade seansen med Geraldine Chaplin som mediet Aurora gör mig nästan andlös av spänning trots att den är ganska lång och egentligen inte visar någonting. De två olika skattjaktsscenerna är i sin tur inte särskilt spännande, bara otroligt bra och visuellt tilltalande filmsekvenser med driv och en tydlig atmosfär av både sprudlande nyfikenhet och vag hotfullhet.

Så hur var det då med det där slutet då? Jag kan som sagt köpa det lättare vid denna omtitt eftersom jag nu kunde se hur elegant Bayona lotsar oss fram till det. Därmed kan jag också i någon mån uppskatta dess bottenlösa tragik. Men jag hade fortfarande föredragit något riktigt, jävla övernaturligt läskigt framför bottenlös tragik.

Land:
Spanien

Kulturprägel:
Svårt, men kanske antydan om hur pass religiöst landet ändå är när Laura får en St. Augustine-medaljong av Carlos?

Annons