You are currently browsing the tag archive for the ‘Stumfilm’ tag.
alt. titel: Det våras för stumfilmen, Med buller och bång, Silent Movie Plus
När Mel Brooks gjorde Young Frankenstein tillsammans med Gene Wilder var det inte många som filmade i svart-vitt. I sin nästa film vände han sig till en ännu äldre och i samtiden mer outnyttjad filmteknik – stumfilmen.
Pete Docter är i sanning en påhittig man. Han var det nymornade bolaget Pixars tionde anställde någonsin och en av de drivande krafterna bakom såväl Toy Story som Toy Story 2. När det var dags att börja fundera på något nytt efter Toy Story 2 var han redan inkörd på att det här med barns föreställningsvärldar var fruktbar odlingsmark.
alt. titel: Nosferatu: A Symphony of Horror, Nosferatu
Advokat Harker Hutter beordras av sin chef Renfield Knock att åka till Transsylvanien för att bistå greve Dracula Orlok med inköp av fastigheter i London Wisborg. Men Hutters unga maka Mina Ellen är orolig med maken så långt borta, hon känner på sig att något ondskefullt kommer att drabba honom.
Som en tjänst till mina ärade läsare bör jag kanske flagga för att det här inlägget blev ganska långt. Men läs det gärna ändå, det handlar om en intressant film 🙂
***
alt. titel: Nationens födelse
Sjuttio år innan Nord och Syd, innan familjerna Main och Hazard på varsin sida i ett blodigt inbördeskrig, hittar vi familjerna Stoneman och Cameron. Stonemans är nordstatare där pater familias Austin Stoneman är en ivrig abolitionist. I familjen finns två söner och dottern Elsie Stoneman. Äldste sonen Philip är vän med Ben Cameron och nästintill förlovad med Bens syster Margaret. Familjen Cameron bor South Carolina och består förutom Ben och Margaret också av en vänligt sinnad doktorsfader och moder samt två yngre bröder och en yngre syster, Flora. När Philip är på besök hos sin vän får Ben syn på ett foto av Elsie Stoneman och blir störtkär. Allt ser ut att ordna sig till det bästa.
Året är 1927 och livet leker i drömfabriken Hollywood. Stjärnan med största strålglansen är George Valentin, uppbackad av sin trogna jycke. Alla kvinnor vill ha honom, alla män vill vara som han – stilig, glamorös och sorglös.
Amerikaner är för charmiga. Här har man ett av världslitteraturens mest välkända verk, vilket tilldrar sig i Frankrikes huvudstad på 1400-talet. Hur väljer en amerikansk filmadaption att inleda? Givetvis med textskylten: ”Ten years before Columbus discovered America…”
I denna stumfilmsversion blir vi direkt introducerade till Lon Chaney Sr.’s Quasimodo som hatiskt stirrar ned på de oåtkomliga folkmassorna, föraktfullt spottar på dem och svingar sig utmed Notre Dames torn. Han vågar sig bara ut från katedralen om natten och då oftast i sällskap med sin herre och mästare Jehan Frollo, bror till den helgonlike ärkediakonen Claude.
…med ett alldeles färskt filmspanartema. Året 2014 ångar alltså igång för fulla muggar på temat tåg. Återigen finns förstås en mängd olika spår att följa för den hugade – komedi i Planes, Trains and Automobiles, action i Unstoppable eller varför inte en lista över de bästa tågfilmerna genom tiderna? En uppenbar krutladdning har jag redan bränt genom att publicera ett inlägg om David Lean’s melankoliska Brief Encounter i samband med Henkes decennie-publicering.
Sir George Carew är lite tveksam inför sin dotter Millicents uppvaktare Dr. Henry Jekyll. Visst är han en redig karl, men kanske lite väl fin i kanten. Ingen kan väl ändå vara så präktig som Henry tycks vara – när han inte forskar ägnar han tiden åt sin fria fattigmottagning i en av Londons sämre bemedlade stadsdelar.
alt. titel: Fantomen på stora operan
Parisoperans stora diva, Mademoiselle Carlotta, har blivit oväntat sjuk och in på scenen träder ersättaren Christine Daaé. Hon slår alla med häpnad över sitt fantastiska framträdande, inte minst fästmannen Vicomte Raoul de Chagny (vars mustaschspetsar han sannolikt trimmar med en pennvässare varje morgon). Men när han föreslår att de ska gifta sig (han hade kanske hoppats på att Christine skulle tacka ja på stubben, rusig av framgång som hon är) meddelar Christine istället att de inte längre kan ses.
För ett tag sedan publicerade Trash is King! en föredömligt trevlig topp-fem-lista med de bästa Lovecraft-filmatiseringarna. Det fascinerande är att även om författarens inflytande på skräckgenren i stort knappast kan undervärderas tycks det vara väldigt svårt för hans alster att på ett vettigt sätt lända sig till ett visuellt återberättande. En av nedanstående filmer fanns med listan, gissa vilken… Läs hela inlägget här »
That’s what HE said!