Hannes Råstam fick ju hjälp med att slutföra sin Fallet Thomas Quick. En av de som valde att gå vidare med hela historien var journalistkollegan Dan Josefsson. En man som för övrigt är minst lika välmeriterad som Råstam rent prismässigt – bland annat tre Guldspadar och lika många Stora journalistpris.
För i likhet med många andra som tog del av det som Råstam satte ljus på i den märkliga Quick-härvan undrade även Josefsson: hur kunde den rättspsykiatriska vården och ett helt rättsväsende börjat trassla in sig i detta till att börja med?
Josefsson hade redan tidigare skrivit två populärvetenskapliga böcker tillsammans med psykologen Egil Ligne och det föll sig därför naturligt att han började i den änden. Mannen som slutade ljuga är en fascinerande kartläggning som börjar med psykoanalysens födelse samt upphovsmannen Sigmund Freud och som slutar i en av Sveriges största rättsskandaler.
I både för- och bakgrund till Quick-härvan står nämligen psykoterapeuten Margit Norell. En av de allra mest drivande i Sverige när det bland annat gäller psykoanalysen kring bortträngda minnen. Förenklat uttryckt kan man säga att Norell och hennes följeslagare menar att i princip all psykisk ohälsa – från lättare depressioner och ätstörningar till svår schizofreni – har sin grund i traumatiska barndomsminnen.
Mår du dåligt och inte har några minnen av en svår barndom är kopplingen ändå så stark att den enda lösningen som kvarstår är att du trängt undan dem. Därmed blir det terapeutens uppgift att försöka få dig att minnas igen. Allt som patienten kommer på under terapisessionerna tas för dagsens sanning och ska under inga omständigheter ifrågasättas eftersom det ses som ett övergrepp.
Lika övertygande som Råstam argumenterade för hur Quick-härvan utspelade sig, lika övertygande argumenterar Josefsson för hur den kunde uppstå överhuvudtaget. Hur Norell skapade små kotterier av lärljungar, vilka inte minst befann sig på Säter. (Men hon var också drivande bakom Hanna Olsson i arbetet med Catherine och sanningen). Om Råstam var försiktig med att kalla gemenskapen runt Quick för ”sekt-liknande”, visar Josefsson med all önskvärd tydlighet att det inte var något ”-liknande” över Norells grupper – kvinnan skapade mer eller mindre renodlade sekter runt sin egen person. Kanon fick på inga villkor ifrågasättas och de som kom med kritik blev utstötta ur gemenskapen.
Josefsson lägger inte ut texten särskilt mycket om det rena händelseförloppet runt Sture Bergvall och Thomas Quick, men det behövs inte heller. Det har ju Råstam redan gjort i Fallet Thomas Quick. Mannen som slutade ljuga blir därmed ett utmärkt komplement till Råstams bok där de bägge journalistförfattarna tar sig an hela den bisarra historien från två olika håll. Josefsson lägger fram många sannolika svar på frågor som Råstam själv ställde.
Stilistiskt upplever jag att bägge böckerna är likvärdiga, drivna och flyhänta i språket. De gör det lätt för sina läsare att hänga med i både resonemang och turer. Men hur osannolikt det än låter lyckas Josefsson berätta en historia som toppar Råstams när det gäller absurditet och jag finner hans kartläggning av Norells roll i den svenska psykoanalysens historia ännu mer intressant. Han skördar inte bara frukterna av Råstams grundarbete, utan spårar helt egna stigar.
Rörliga bilder och tryckta ord 