You are currently browsing the tag archive for the ‘Mentalsjukhus’ tag.
alt. titel: Det våras för galningarna
Den kände psykiatrikern Richard Thorndyke kommer till det kaliforniska Psychoneurotic Institute for the Very, Very Nervous för att ta över efter den avlidne Dr. Ashley. Men det är något skumt på gång på institutet, trots att huvudsköterskan Nurse Diesel och den ställföreträdande chefen Dr. Montague försöker övertyga Thorndyke om motsatsen. Patienter som Thorndyke uppfattar som fullt normala och fungerande får plötsligt våldsamma återfall.
Snart efter sin ankomst övertalas Thorndyke av Diesel och Montague att delta i en psykiatrisk konferens i San Francisco. Där stöter han på den undersköna Victoria Brisbane som frågar efter sin far som ska vara patient på institutet. Problemet är bara att den Arthur Brisbane som Thorndyke undersökte och som av allt att döma trodde att han var en cockerspaniel inte är det minsta lik fotot på sin far som Vicky kan visa upp.
Thorndyke, med benäget bistånd från Vicky, blir nu än mer övertygad om att det är något fuffens med institutet men innan han hinner göra något åt sina misstankar blir han både anklagad för ett mord han inte begått och jagad av en mördare med antingen stanniol på tänderna eller en oproportionerligt stor tandställning. Ska Thorndyke falla offer för samma öde som sin företrädare?
Vid pass 1977 borde Mel Brooks ha varit superhet i humorbranschen. Sedan 1968 hade han levererat oerhört populära komedier som The Producers, Blazing Saddles, Young Frankenstein och Silent Movie. Uppenbarligen blev även denna High Anxiety väl mottagen men jag måste ärligt säga att jag inte riktigt förstår varför. Efter att ha drivit med genrer som western, skräck och stumfilm (ok, stumfilm är ingen genre utan blir väl mer av ett uttrycksmedel för filmens humor) vände sig Brooks till ett betydligt smalare område: Hitchcock-filmer.
Kanske hade han tömt sig lite på kreativitet, för jämför man med de tidigare filmerna saknas både en vettig plot, rollfigurer som antingen är roliga eller sympatiska (helst både-och) och, på det hela taget, humorn. Jag undrar om en del av problemet kan vara att enbart Hitchcocks filmografi helt enkelt inte ger tillräckligt med material att skämta om (jämför exempelvis med Dead Men Don’t Wear Plaid som kastade sitt nät över hela noir-genren. Å andra sidan torde det argumentet motsägas av Young Frankenstein).
Det är svårt att undkomma känslan av att Brooks och hans team kommit på ett par tokroligheter utgående från exempelvis Psychos duschscen men sedan inte lagt sig vinn om att få själva historien att gå ihop: exakt vad det är som Montague och Nurse Diesel håller på med på institutet blir aldrig särskilt tydligt, inte heller vad de egentligen ska med Arthur Brisbane till.
Harvey Korman, vilken briljerar som den smart-klantige skurken Headley Lamarr i Blazing Saddles, får inte särskilt mycket att arbeta med som Dr. Montague, bortsett från en rätt trött och inte särskilt lustig BDSM-vinkel tillsammans med Nurse Diesel. Nurse Diesel spelas av Cloris Leachman som med en märkligt stel kroppshållning, strutbyst, vitsminkat ansikte och en påtaglig kvinnomusche förstås ska påminna om Rebeccas Mrs. Danvers. Eller varför inte hennes egen tolkning av Young Frankensteins Frau Blücher? Men inte heller hon blir någonsin vare sig särskilt skrämmande eller rolig, mest bara konstig.
Många av skämten är ägnade åt att bryta den fjärde väggen (vilket Brooks i och för sig inte varit främmande för i sina tidigare filmer) på ett sätt som (tillsammans med den tidigare Silent Movie) bör ha varit en inspirationskälla för filmerna från trojkan Zucker, Abrahams och Zucker (Kentucky Fried Movie kom 1977 och Airplane! 1980). När Thorndyke exempelvis anländer till LAX stöter han på en massa märkliga människor, det spelas allt mer dramatisk musik och han ser allt mer jagad och stressad ut. När han till slut lyckas ta sig utanför flygplatsens dörrar utbrister han: “What a dramatic airport!”
Men tyvärr är det allt för tunnsått med skämt för att ge High Anxiety luft under vingarna. Det finns ett par roliga scener: Harvey Korman får skrämma en stackars patient från vettet med Dracula-löständer och den oförlikneliga Madeline Kahn (som spelar Vicky Brisbane) får visa upp sin komiska talang i ett snuskigt telefonsamtal. För egen del har Brooks (som reserverat huvudrollen åt sig själv) inte hittat på något mer underhållande än att på San Francisco-konferensen prata om “peepee” och “woowoo” istället för penisar och vaginor samt bli förutsägbart nedskiten av ett gäng duvor.
Annonser
Många är de som undrat och frågat sig varifrån skräckmästaren Howard Phillips Lovecraft fick sina idéer. Med start i två volymer – Howard Lovecraft and the Frozen Kingdom och Howard Lovecraft and the Undersea Kingdom – ger författaren Bruce Brown tillsammans med tecknarna Renzo Podesta och Thomas Boatwright sin syn på saken.
alt. titel: Swoon
Det är ju om inte annat bekvämt att ha sin värste konkurrent tvärs över gränden. Då behöver Nilssons och Lindgrens inte springa så långt när det anno 1940 ska saboteras och spioneras på familjernas respektive nöjesfält, Gröna Lund och ”Nöjet”.
Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.
alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius
Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.
alt titel: Marvins döttrar
Med ökande ålder och allt mer imposanta rollfigurer (Florence Foster Jenkins, Emmeline Pankhurst, Margaret Thatcher) är det lätt att glömma bort att Meryl Streep en gång i tiden övertygade i white trash-roller.
Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.
alt. titel: Flugans förbannelse
Hur man gör sig en karriär som (kvinnlig) bondfångare: knata över en väg mitt i natten iförd endast BH och rejält tilltagna mormors-trosor. Mer än så behövs inte.
alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3
Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.
Det råder ingen större tvekan om att Oxfordmatematikern Charles Dodgson, det vill säga författaren Lewis Carroll, tyckte om att umgås med små flickor. På vilket sätt han tyckte om att umgås med dem är dock ett ämne för heta kontroverser och debatter inom den brittiska litteraturhistorien.
That’s what HE said!