You are currently browsing the tag archive for the ‘Mentalsjukhus’ tag.

alt. titel: Rösten inifrån, Når en morder ringer, Telefonterror

En anonym, men vagt hotfull röst som ringer och frågar ”Have you checked on the children?” är knappast ett samtal man vill ha som barnvakt i ett stort och obekant hus. Det är framförallt inte ett samtal man vill få igen…och igen…och igen. Och ändå är det vad som händer Jill Johnson den här kvällen. Allt mer skräckslagen försöker hon få polisen att ingripa men när de till slut spårar samtalen gör de bara ont värre med beskedet ”The call is coming from inside the house!”

Ett för all del klassiskt vandringssägenupplägg, men minst lika klassikt är det faktum att detta bara är upptakten till When a Stranger Calls. Tack vare lite filmmagi hoppar vi raskt sju år fram i tiden och hookar upp med John Clifford. Då var han ansvarig polis i fallet, nu är han privatsnokare som blir inhyrd av ägaren till huset som hemsöktes i början. Förövaren visade sig vara en viss Curt Duncan som nu har rymt från sinnessjukhuset där han suttit inspärrad sedan den där hemska kvällen och det blir Cliffords jobb att försöka hitta honom.

Som om det inte räckte med en mordisk galning på fri fot kan Dr. Monk även intyga att utan all behandling i form av samtalsterapi, elchocker och psykofarmaka kommer Curts mentala status att långsamt falla sönder.

When a Stranger Calls är skriven och regisserad av Fred Walton och bygger på hans tidigare kortfilm The Sitter. Dagens produkt är dock hans långfilmsdebut och i det avseendet måste jag erkänna mig rejält imponerad. Walton visar att han kan det här med både spänning och ren skräck, samtidigt som filmen präglas av ett säkert visuellt handlag.

Det är svårt att inte fästa sig vid hur ofta en dörr, ett fönster, en tunnel är det enda som lyser upp ett kompakt mörker men på ett sätt som nästan gör hela bilden ännu mer hotfull. When… var även fotografen Donald Petermans långfilmsdebut men han skulle komma att gå vidare till bigger ’n better things som Flashdance, Planes, Trains and Automobiles och Men in Black. Jag blev också ganska förtjust i melodislingan som kompositören Dana Kaproff förvisso snattat från John Williams djupa Jaws-stråkar men som funkade överraskande bra även på torra land för att signalera ett hägrande hot.

Det som hindrar When… från att bli en riktig toppenfilm för min del, i klass med Black Christmas, är två eller möjligen tre saker. Till att börja med blir tyvärr inte ”The call is coming from inside the house!” lika mycket av en chock med den föregående proto-slashern (för att inte tala om vandringssägnen) i färskt minne. Fred Walton låter förvisso sin telefon bli bra mycket mer av ett ihärdigt terrorvapen i händerna på Curt Duncan och Jill är också helt ensam under alla påringningarna. Men överraskningseffekten är väck för min del.

Sedan faller filmen lite väl mycket sönder i tre delar, som sinsemellan är rätt olika. Varje del för sig är inte dum, men slutresultatet är så pass splittrat att det nästan känns som en episodilm. Först ren barnvaktsskräck, sedan mer av krypande obehaglig thrillerstämning och tragiskt skurkporträtt för att slutligen avrunda med 20 fantastiska minutrar. Men de allena kan inte rädda hela When…

Antagligen är det episodkänslan som gör mig tillräckligt distanserad från historien för att jag ska börja undra över vissa avgörande luckor eller konstigheter, vilket förstås alltid är olyckligt. Även om Curt Duncan på något sätt lyckades ta sig obemärkt in i huset den där första kvällen, hur visste han till exempel att det fanns två telefoner och numret till telefonen han skulle ringa till? Och varför är John Clifford så aggressiv mot alla han pratar med, förutom före detta kollegan Charlie?

Samtidigt är When… ändå är en film som jag absolut skulle rekommendera tack vare kompetenta prestationer från skådisar som Colleen Dewhurst, Charles Durning, Carol Kane och Tony Beckley. Beckley var obekant för min del men är riktigt bra på sådant där socialt obehag som under rätt omständigheter blir otroligt ruggigt. Själv har jag svårt att tänka mig något mer olustigt än en vilt främmande människa som plötsligt bara knallar in i min lägenhet, slår sig ned och tigger om att få lite kaffe innan han ska gå igen.

Nå, jag tror att ni kanske börjat ana vartåt det här barkar rent slasher-mässigt? För nej, When… är i mina ögon ingen slasher. Klart att man kan se Carol Kanes Jill som en final girl (hon är trots allt en barnvakt) och telefonterrorn kan möjligen räknas som en trop. Men filmen saknar allt för många vitala slasher-komponenter för att den ska vara aktuell i det facket. Fast den är fortfarande förstås en helt ok skräckfilm.

Final girl: Jill Johnson barnvakt extraordinaire

Historik/psykologi: I det avseendet är Curt Duncan en fullkomlig tabula rasa

Vapen: Inga. Läskigt, va?

Killer-o-vision: Nope

alt. titel: Alla helgons blodiga natt

John Carpenters original-Halloween har aldrig varit någon personlig jättefavorit, vare sig det gäller skräckfilm (hellre Alien), slashers (hellre Scream) eller Carpenter-filmer (hellre Prince of Darkness eller The Thing). Men när det dök upp en nyversion på biograferna (wait for it…) blev jag så klart nyfiken på att se ur-verket ännu en gång. För även om den inte är en kandidat för best movie ever-priset mindes jag ändå en klart habil slasher.

Till en början är det intressant att se hur intensivt Carpenter jobbar med att inkludera sin publik i det som händer. ”Inkludera” ska här tolkas som ”tas som gisslan”. För det är klart att vi inte har något annat val än att hänga med den spanande blicken som noterar de hånglande tonåringarna inne i det upplysta huset. Ett hångel som på klassiskt filmmanér snarare ser ut som om killen våldför sig på tjejen. Men hon tycker förstås inte illa vara och snart försvinner de ur synfältet, upp för trappan.

Vi har inget att säga till om när vi utrustas med en kniv och en clownmask, inte heller när vi kort därefter hugger ihjäl tjejen. Först därefter släpper Carpenter sitt grepp om oss. Men han håller oss ändå kvar på kroken genom att tvinga oss att se hur mördaren (alltså fortfarande på något plan ett ”vi”) är klädd i en bjärt färggrann clowndräkt och inte stort mer än ett barn.

Det är detta barn som kommer att växa upp på en mentalinstitution och så till den milda grad påverka den behandlande läkaren Samuel Loomis att denne är helt övertygad om att patienten är ondskan själv. Och nog får han rätt i det eftersom Michael Myers med en gång utnyttjar sin nyvunna frihet från Smith’s Grove till att, som en målsökande missil, ta sig tillbaka till Haddonfield och fortsätta mördandet som 15 år tidigare aldrig hann utvecklas till en regelrätt orgie.

Michael Myers är Ondska, han har inga personlighetsdrag, är inget annat än ren instinkt att mörda andra människor. Alla försök att förstå hur eller varför kommer på skam, eventuellt eftersom vi vanliga dödliga aldrig kan förstå denna rena instinkt. Michael behöver inget motiv, anledning eller orsak för att följa sin dödliga natur. Det blir därför också helt följdriktigt att han i denna första films eftertexter refereras till som ”The Shape”. Han är egentligen ingen person, snarare en arketyp, ”the Boogeyman”. För att understryka renonsen på känslor har Carpenter också gjort sin antagonist rejält robotlik.

Möjligen är jag påverkad av de senaste årens evinnerliga Blumhouse/James Wan-produkter, där det blivit mer regel än undantag att det ska förekomma en sjuhelvetes massa förbiilande skuggor i ögonvrån. För Carpenters Halloween jobbar på samma sätt med de här ögonvå-/bakgrunds-förgrunds-ögonblicken, men av någon anledning känns det helt plötsligt fräscht och skrämmande igen. Jag sitter inte bara och väntar på att de ska dyka upp, utan blir uppriktigt förskräckt när den livlösa gestalten helt plötsligt vaknar till liv igen eller en sekund glimtar till i en glasdörr.

Halloween är ett portalverk, även om jag sannolikt aldrig kommer att kunna uppskatta alla dess förtjänster (jag håller som sagt hellre på Black Christmas). Filmen är omsorgsfull, genomtänkt och välgjord. Rent estetiskt (och kanske även musikaliskt) tycker jag att nyversionen lyckades aningens bättre men det är svårt att bortse från originalets genuina hantverk.

Final girl: Det är ganska roligt hur oerhört övertydligt Jamie Lee Curtis Laurie porträtteras som en ikonisk ”final girl”. Hon är ingen social paria men suckar överseende inför kompisarna Annie och Lyndas sexuella eskapader med sina pojkvänner. Hon är inte främmande för att dra ett par bloss på en joint men sitter samtidigt och stickar för att fördriva tiden när hennes barnvaktsskyddslingar (varav en rätteligen är Annies) sover på söta örat. Aldrig skulle hon komma på tanken att, som Annie, knalla runt i bara skjorta, trosor och knästrumpor när hon spillt smält popcornsmör på sina kläder (en matlagningsfadäs som Laurie i och för sig aldrig ens skulle göra sig skyldig till).

Å andra sidan, förutom detta det mest uppenbara av final girl-drag, porträtteras Laurie också som förhållandevis vaken inför sin omgivning. Hon är den som ser Michael först och verkar direkt känna att här är något skumt på gång. Å andra sidan skulle Halloween förstås inte mycket till skräckfilm om det inte fanns någon som hjälper till att bygga upp stämningen och spänningen för oss i publiken.

Historik/psykologi: Historiken spelar så klart roll i Halloween, men främst för att ge publiken extra chills. Evil kids are the worst!

Vapen: Man kommer långt med en rejäl kniv.

Killer-o-vision: Hell, yeah!

alt. titel: Silent Night, Bloody Night, Deathouse, Death House

En film som sannolikt är mest känd (i den mån den alls är känd) under aka-titeln Silent Night, Bloody Night. Och då gissar jag att minst tre fjärdedelar av de som tror sig känna igen titeln egentligen tänker på ”äkta” slashern Silent Night, Deadly Night från 1984.

Men dagens film är alltså en proto-slasher, vilket innebär att den innehåller vissa drag som skulle återkomma inom undergenren men som trots det inte kan sägas vara en helgjuten spelare i slasher-laget. Night of… är å andra sidan inte helgjuten i särskilt många andra perspektiv heller.

Det som känns tråkigt är jag får en känsla av att det åtminstone finns frön till en helt ok skräckfilm i Night of… Själva grundhistorien utnyttjar många standardgrepp men har samtidigt en del innovativa element. Och även sådant som är skräckfilmsstandard kan ju bli bra om det görs rätt. Eller om filmen lyckas fånga den där undflyende ”atmosfären”. Men i det här fallet är det helt klart att regissör och medmanusförfattare Theodore Gershuny inte haft något vettigt grepp om vare sig hur han ska berätta sin historia eller introducera sina rollfigurer. Det hela är rörigt och fullt med märkliga scener som inte leder någonvart eller får sin förklaring alldeles för sent. Fotot är fult och, särskilt i slutet, så mörkt att jag faktiskt inte hänger med på exakt vad som händer. Allt för många skådisar gör allt för många undermåliga prestationer.

Grunden är i alla fall denna: i den lilla staden East Willard står Wilfred Butlers hus fortfarande kvar, trots att invånarna helst skulle vilja jämna schabraket med marken. Men även om Butler dog i en eldfängd olycka på självaste julafton 1950 lämnade han efter sig ett otvetydigt testamente som gav huset vidare till barnbarnet Jeffrey. Tjugo år senare anländer emellertid en advokat som säger att Jeffrey nu är beredd att sälja huset till staden för 20 000 dollar. In cash. By tomorrow.

Så medan stadens borgmästare febrilt försöker skrapa ihop stålarna roar sig advokaten i det märkligt välbevarade huset (med tanke på att det har stått tomt i tjugo år) tillsammans med sin älskarinna. Det dröjer dock bara en liten bit in i parets coitala umgänge innan någon går loss på dem med en yxa, ett öde som ska komma att drabba alla som vågar sig i närheten av Butlerhuset denna julaftonsnatt.

Jag har all förståelse för att det inte är så lätt att berätta en film som ska utspela sig i parallella tidslinjer. Men så klumpigt som de historiska ledtrådarna introduceras i Night of… får man bara inte göra. I alla fall inte om det ska finnas någon spänning kvar i det hela. Filmen är ett sammelsurium av olika berättarröster, gamla tidningar och avslöjande dagboksanteckningar (vilka i sedvanlig ordning är skrivna mer som en roman än dagboksanteckningar). Det är likaledes oklart varför mordorgien sker just när den sker eller hur alla mordoffer förtjänat sitt öde.

Å andra sidan, när vi väl kommer fram till återberättandet av dagboken framställs historien som en lite ryckig, sepiafärgad film-i-filmen där Gershuny kan ha hämtat en del inspiration från George A. Romeros Night of the Living Dead (kanske också till titeln på hela filmen?). Just det segmentet är det enda som får mig att se på Night of… med lite mer förlåtande ögon.

En hel del av skådisarna kommer från Andy Warhol-scenen, inte minst Mary Woronov i rollen som borgmästardottern Denise Adams. Hon var gift med Gershuny vid den här tiden och möjligen den som kunde locka med sig en del av sina kollegor. Hon har å andra sidan inga illusioner om ex-makens film: ”[Ted] tried to make it an artistic statement, but it didn’t work”. Kanske det där artistiska skulle komma från Worhol-skådisarna? I vilket fall som helst fungerar det dåligt – både enskilda prestationer och relationer skådisarna emellan blir ofta stela och konstiga.

Men vänta lite, varför kan man då säga att Night of… är en proto-slasher? Tja, förutom en viss body count (som å andra sidan inte ens spräcker tiotals-vallen) har vi en länge ansiktslös mördare som dessutom är iförd svarta skinnhandskar (förvisso mer av en giallo-grej men, men…). Morden har sitt ursprung i historiska händelser med en tydlig hämndvinkel. Men det finaste exemplet är kanske att mördaren ringer till olika personer och säger hotfullt kryptiska saker till dem för att locka dem till Butlerhuset. Ett drag som skulle komma att användas så otroligt mycket bättre av Bob Clark två år senare i Black Christmas.

Nej, Night of… var inte mycket att hänga i julgranen. Men är du ändå sugen faller filmen under public domain och kan därför ses alldeles gratis på exempelvis archive.org.

Fun fact: i någon mening delar Night of… ett viktigt element med Amicus-episodfilmen Asylum som kom samma år. Se hellre den istället.

Final girl: Diane Adams. Dock ingen klassisk sådan eftersom hon hamnar under mördarens radar sent i matchen. Tyvärr heller ingen särskilt överraskande sådan eftersom filmen börjar i slutet när Diane ser tillbaka på det hemska som hände för ett år sedan.

Historik/psykologi: Både skuldkänslor och hämndmotiv, i någon mening en slags Psycho-ripoff. Det är emellertid otydligt varför mördaren har väntat så länge med att genomföra det hela.

Vapen: Främst yxa för mördarens del. Andra använder sig dock med förkärlek av skjutvapen.

Killer-o-vision: Typ… Fast det är fler scener där vi ser delar av mördaren (främst handskbeklädda händer) men aldrig hens ansikte.

”I have a purpose, I assure you”.

Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: Hospitalet, Skrækkens hus, House of Crazies

Den unge dr. Martin anländer till det högst olycksbådande mentalsjukhuset Dunsmoor. Varför olycksbådande, frågar ni? Jomen, det säger sig ju självt, när den gode läkaren kommer körandes till ett ödsligt beläget hus till tonerna av Modest Musorgskijs dramatiska En natt på Blåkulla. Det är ju inte för inte som Disney illustrerade tondikten som en natt när djävlar och småknytt hemsöker mänskligheten.

Läs hela inlägget här »

Med all uppmärksamhet kring de nyaste Oscars-filmerna är det kanske risk att man glömmer bort att det också kom en väldigt bra film för flera månader sedan.

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Achievement in Directing
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Adapted Screenplay
  • Best Achievement in Cinematography
  • Best Achievement in Costume Design
  • Best Achievement in Makeup and Hairstyling
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)
  • Best Achievement in Film Editing
  • Best Achievement in Sound Mixing
  • Best Achievement in Sound Editing

***

Gotham är som en otymplig albatross – fast i en nedåtgående spiral med vingarna stadigt låsta vid sidorna, utan möjligheter att ens försöka få luft under dem. En allomfattande sopstrejk får hela staden att stinka och skonar varken fattig eller rik. Till och med de fina gräddhyllorna har börjat utsöndra en avgjort sur odör. Kollektivtrafiken består av mer klotter än fordon och risken att bli nedslagen är överhängande, oavsett var du befinner dig. De sociala skyddsnäten demonteras, bit för bit, och utvecklingen lockar till och med härdade tjänstemän att ta brutalt ärliga avsked från sina klienter: ”They don’t give a shit about people like you, Arthur”.

Läs hela inlägget här »

Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Läs hela inlägget här »

En bit in i årets Halloween-tema insåg jag att det glappade rejält rent tidsmässigt: mellan The Company of Wolves (1984) till Dog Soldiers (2002) hade jag inte lyckats skrämma upp en endaste liten film. Efter idogt sökande på den världsvida webben var det bara att konstatera att det verkligen inte fanns särskilt många välsedda eller välkända brittiska skräckfilmer från slutet av 80- och större delen av 90-talet. En konsekvens av, såvitt jag kan förstå, allmänt konservativa vindar och en påföljande hårdhänt censur.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Breathless
Victoria Benedictsson, Pengar
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg