Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013)

Hannes Råstam fick ju hjälp med att slutföra sin Fallet Thomas Quick. En av de som valde att gå vidare med hela historien var journalistkollegan Dan Josefsson. En man som för övrigt är minst lika välmeriterad som Råstam rent prismässigt – bland annat tre Guldspadar och lika många Stora journalistpris.

För i likhet med många andra som tog del av det som Råstam satte ljus på i den märkliga Quick-härvan undrade även Josefsson: hur kunde den rättspsykiatriska vården och ett helt rättsväsende börjat trassla in sig i detta till att börja med?

Josefsson hade redan tidigare skrivit två populärvetenskapliga böcker tillsammans med psykologen Egil Ligne och det föll sig därför naturligt att han började i den änden. Mannen som slutade ljuga är en fascinerande kartläggning som börjar med psykoanalysens födelse samt upphovsmannen Sigmund Freud och som slutar i en av Sveriges största rättsskandaler.

I både för- och bakgrund till Quick-härvan står nämligen psykoterapeuten Margit Norell. En av de allra mest drivande i Sverige när det bland annat gäller psykoanalysen kring bortträngda minnen. Förenklat uttryckt kan man säga att Norell och hennes följeslagare menar att i princip all psykisk ohälsa – från lättare depressioner och ätstörningar till svår schizofreni – har sin grund i traumatiska barndomsminnen.

Mår du dåligt och inte har några minnen av en svår barndom är kopplingen ändå så stark att den enda lösningen som kvarstår är att du trängt undan dem. Därmed blir det terapeutens uppgift att försöka få dig att minnas igen. Allt som patienten kommer på under terapisessionerna tas för dagsens sanning och ska under inga omständigheter ifrågasättas eftersom det ses som ett övergrepp.

Lika övertygande som Råstam argumenterade för hur Quick-härvan utspelade sig, lika övertygande argumenterar Josefsson för hur den kunde uppstå överhuvudtaget. Hur Norell skapade små kotterier av lärljungar, vilka inte minst befann sig på Säter. (Men hon var också drivande bakom Hanna Olsson i arbetet med Catherine och sanningen). Om Råstam var försiktig med att kalla gemenskapen runt Quick för ”sekt-liknande”, visar Josefsson med all önskvärd tydlighet att det inte var något ”-liknande” över Norells grupper – kvinnan skapade mer eller mindre renodlade sekter runt sin egen person. Kanon fick på inga villkor ifrågasättas och de som kom med kritik blev utstötta ur gemenskapen.

Josefsson lägger inte ut texten särskilt mycket om det rena händelseförloppet runt Sture Bergvall och Thomas Quick, men det behövs inte heller. Det har ju Råstam redan gjort i Fallet Thomas Quick. Mannen som slutade ljuga blir därmed ett utmärkt komplement till Råstams bok där de bägge journalistförfattarna tar sig an hela den bisarra historien från två olika håll. Josefsson lägger fram många sannolika svar på frågor som Råstam själv ställde.

Stilistiskt upplever jag att bägge böckerna är likvärdiga, drivna och flyhänta i språket. De gör det lätt för sina läsare att hänga med i både resonemang och turer. Men hur osannolikt det än låter lyckas Josefsson berätta en historia som toppar Råstams när det gäller absurditet och jag finner hans kartläggning av Norells roll i den svenska psykoanalysens historia ännu mer intressant. Han skördar inte bara frukterna av Råstams grundarbete, utan spårar helt egna stigar.

Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare (2012)

Mikael Håfströms true crime-film Quick var helt ok och tydliggjorde samtidigt den avgörande betydelse journalisten Hannes Råstam hade när det gällde att sätta ljus på hela Thomas Quick-röran. Så en lyssning på Fallet Thomas Quick, Råstams bok om sitt eget arbete med frågan, var ganska given när tillfälle gavs.

Råstam beskriver inledningsvis hyfsat kronologiskt hur han via ett gammalt pyromanfall i Falun kom att intressera sig för mannen som blivit känd som Sveriges största (enda?) seriemördare. Ganska snart efter det lyckades journalisten få till en intervju med Sture Bergvall som fortfarande befann sig på institutionen Säter.

Den härva som författaren sedan metodiskt nystar upp är återigen en sådan där historia som låter fullkomligt osannolik, om det inte vore för att det är dagsens sanning. En fundering jag har när vi kommit en bit in i Råstams efterforskningar (och som jag får svar på först i det relativt långa efterordet) är hur mycket tid karln egentligen lade på detta arbete. Svaret är: mycket. Fruktansvärt mycket till och med. Men som efterordet gör tydligt är det så Råstam jobbade. Nästan mer av forskare än renodlad journalist lyckades han ändå få ur sig tillräckligt med kvalitativa grävreportage för att samla på sig en imponerande meritlista vilken bland annat rymmer inte mindre än sex Guldspade-priser.

Och med tanke på det omfattande undersökningsmaterialet i Thomas Quick-fallet är en forskare uppenbarligen vad som krävdes för att tydliggöra alla de märkliga turer som såväl rättspsykiatrin som rättsväsendet i stort tog för att nagla fast seriemördaren. Sett så här uppspaltat och i backspegeln framstår det fullkomligt osannolikt hur så pass många professionella människor kunde drabbas av något som närmast liknar en masspsykos när det kommer till Quick.

Råstam är också noga med att lyfta fram något slags ursprung till hela cirkusen: en man med mycket psykisk ohälsa och känslor av otillräcklighet och mindervärde. Det målas upp en bild av en man som inledningsvis i princip bara ville ha någon att prata med. När han försökte närma sig terapeuter som utövade en psykologisk metod som intresserade honom, objektrelationsterapin, förstod han snabbt att HAN i sin tur inte alls intresserade DEM.

Objektrelationsterapin handlar om att gräva djupt i de egna barndomsminnena och Sture Bergvall fallerade här på samma sätt som han gjort i livet för övrigt. Inga trauman stod att hitta på så att säga naturlig väg. Så vad gör en psykiskt sjuk person som till varje pris vill ha kontakt med sin terapeut? Börjar hitta på diverse hemskheter naturligtvis. Ju värre saker Bergvall berättade, desto större respons upplevde han att han fick från vården och där började det sluttande planet som slutade i ett bråddjup av åtta fällande morddomar. Morddomar som sedan 2013 är upprivna.

De som skyndade på färden mot botten var dels en vårdapparat som proppade sin patient full med beroendeframkallande läkemedel närhelst han, eller de, upplevde att det behövdes. Dels ett rättsväsende där framförallt åklagare Christer van der Kwast och polisen Seppo Penttinen skapade en kultur där det aldrig var möjligt att ifrågasätta den ”bevisning” man ansåg fanns mot Thomas Quick. Motstridiga röster antingen övertalades att ändra sig eller tystades helt. Hade man en gång köpt in sig på bilden av Thomas Quick som ett unikum bland seriemördare och i princip Ondskan självt var det tydligen extremt svårt att returnera varan.

Råstam fick tyvärr själv aldrig se Fallet Thomas Quick i tryck då han avled i cancer innan publiceringen. Såvitt jag förstår är det journalistkollegor som sett till att färdigställa verket men att lejonparten ändå är av hans hand. Det hela är både välskrivet och intressant och, inte minst, tydligt (vilket torde vara något av en bedrift med tanke på den snåriga grundhistorien). Den Guldspade som Råstam fick posthumt för sin bok synes vara synnerligen välförtjänt.

Empire of Light (2022)

Som regissör tycks brittiske Sam Mendes dras till filmer där huvudpersonerna lever vad Henry David Thoureau karakteriserade som “lives of quiet desperation”. Såväl Lester Burnham och Anthony Swofford, som April och Frank Wheeler har resignerat inför vardagen, tappat tron på att livet kan vara något mer än det de har framför sig här och nu.

Fortsätt läsa ”Empire of Light (2022)”

Twelve Monkeys (1995)

alt. titel: De 12 apornas armé, L’Armée des 12 singes, 12 Monkeys

Glappet mellan fantasi och verklighet i fallet Twelve Monkeys blir betydligt mer påtagligt vid en omtitt 2022 än när det begav sig i mitten på 90-talet. Nu står världen förvisso inte inför en dödssiffra på 5 miljarder (i nuläget 6,6 miljoner enligt WHO), men blotta tanken på att försöka hantera den nuvarande smittan genom att tränga ihop sig i trånga, underjordiska korridorer känns nästintill skrattretande.

Fortsätt läsa ”Twelve Monkeys (1995)”

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Fortsätt läsa ”Santa Sangre (1989)”

X6: Dr. Mabuse (1960-1964)

När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.

Fortsätt läsa ”X6: Dr. Mabuse (1960-1964)”

Das Testament des Dr. Mabuse (1933)

alt. titel: Dr. Mabuses testamente, Le testament du docteur Mabuse, El testamento del Dr. Mabuse, The Testament of Dr. Mabuse

Drygt tio år har gått sedan polisen kunde ta hand om det vanvettiga skurkgeniet Dr. Mabuse. I alla dessa år har han befunnit sig på professor Baums nervklinik. Eller har han det? Alla tecken tyder nämligen på att ett diaboliskt geni återigen är på väg att kopplat ett strypgrepp på Berlin. Ingen vet säkert vem den sinistra rösten bakom draperiet tillhör, men för den egna hälsans skull är det säkrast att inte ställa allt för många frågor. Straffet kommer snabbt och skoningslöst, oftast utdelat av ”Avdelning 2B”. Nu står allt hopp till den klurige kommisarie Lohmann samt det unga paret Lilli och Tom, en avhoppare från skurkorgainsationen.

Fortsätt läsa ”Das Testament des Dr. Mabuse (1933)”

Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

Fortsätt läsa ”Dr. Mabuse, der Spieler (1922)”

The French Dispatch (2021)

alt. titel: The French Dispatch of the Liberty, Kansas Evening Sun

Någonstans på vägen som började med Rushmore och The Royal Tenenbaums, fram till The French Dispatch har Mr. Wes Anderson och jag mot alla odds närmat oss varandra som filmskapare och konsument av sagda filmer. Väldigt länge var nämligen Anderson en filmskapare som jag hade extremt svårt för. Jag till och med aktivt undvek karln efter att ha satt ner foten på allt för många minor. Men undan för undan så ser det inte bättre ut än att han lyckats locka mig allt närmare sin egen ringhörna, sannolikt beroende på kombon miniatyrer, färgsprakerier, tablåliknande utsnitt och Alexandre Desplats musik. Främst tack vare Isle of Dogs och The Grand Budapest Hotel kändes det därför helt plötsligt inte alls som en plikt att masa mig iväg och se The French Dispatch.

Fortsätt läsa ”The French Dispatch (2021)”

Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Fortsätt läsa ”Florence Stephens förlorade värld (2016)”