Smile (2022)

Rose Cotter har försökt att bearbeta livstraumat med en psykiskt sjuk mor genom att själv bli en själslig helare. Eller ja, åtminstone en terapeut som arbetar alldeles för mycket samt både sover och äter alldeles för lite. Men även en pigg och välnärd terapeut kommer antagligen inte att må särskilt bra med tanke på vad som utspelas under mötet med Laura Weaver. En allt ökande panik och paranoia slutar nämligen tragiskt nog med att den unga kvinnan skär halsen av sig.

Rose blir dock snart övertygad om att Laura överfört något till henne. I alla fall börjar hon se samma hemska syner som den unga doktoranden försökte beskriva för henne. Och när Rose gräver vidare visar det sig att en av doktorandens professorer, vilken som av en ren händelse slog ihjäl sig själv med en hammare i Lauras åsyn, såg samma syner.

Parker Finn långfilmsdebuterade med Smile (baserad på den egna kortfilmen ”Laura Hasen’t Slept”) och han kan knappast klaga på genomslaget. Än så länge tycks filmen ha spelat in klart över tio gånger budgeten och Jag upplever att det pratats ganska mycket i termer av ”läskigaste skräckfilmen någonsin”. Är Smile det? Nej, såklart inte. Men den är ändå en hyfsat kompetent gjord skräckfilm, även om en hel del av hoppa-till-överdådet och vändningarna knappast bör överraska en någorlunda härdad skräckfilmstittare.

Jag skulle kunna tänka mig att Finn, efter sin första titt på It Follows, började fundera på det vagt obehagliga i stillastående gestalter och överdimensionerade dito (vilka naturligvis också kliver med tungt ekande steg). Plus hela överförings/förbannelse-temat förstås (som vi ju också känner igen från exempelvis Ringu). Sedan kanske han också noterade hur otroligt läskig den leende familjen i Us var och, voilá: Smile.

Filmen är som sagt var hyfsat kompetent gjord men tar en del genvägar, vilket gör att den inte uppvisar samma fingerfärdiga finess som It Follows ändå gjorde. Rose spelas av Sosie Bacon (dotter till Kevin Bacon och Kyra Sedgwick) och hennes skräckslagna beteende (skakande händer som vrids om varandra eller över likaledes skakande läppar, vinpimplande, flämtanden och hackig inandning) i kombination med en väl påträngande musiksättning gör att det alldeles för snabbt och övertydligt står klart att nu ska detta banne mig vara riktigt, jäkla läskigt.

Hela upplägget med den sjuka modern får både förklara att Rose krackelerar så pass snabbt och varför hennes omgivning ifrågasätter henne när hon beter sig uppenbart labilt. Kanske inte direkt slappt, men som sagt, en välbekant genväg. Detsamma gäller upplösningen. Lite av been-there-done-that.

Smile väcker också frågetecken vad gäller form av datasäkerheten hos såväl sjukhus som polisen. För inte kan det väl ändå vara så här lätt för personal att hemifrån kunna komma åt rimligtvis sekretesskyddat material?! Eller varför det antyds att just Roses bräckliga psyke skulle vara särskilt smaskigt monstermums, när inget av de övriga offren synes ha haft samma problematik. Samtidigt gör Smile i alla fall inte inte misstaget att försöka överförklara sitt monster (det bör Finn också ha lärt sig av David Robert Mitchell). Plötsligt finns det bara där och först när vi blir medvetna om det går det att uttyda mönstret.

Det ska ändå bli lite intressant att se vart Parker Finn tar vägen. Jag ser att en annan regissör som lyckades helt ok med att föra över sin kortfilm till långfilmsformatet – Jacob Chase – än så länge jobbat med TV. Inte helt osannolikt att även Finn fortsätter att vässa klorna i det mediet.

UFO Sweden (2022)

För åtta år sedan försvann Denise Stjärnes pappa Uno spårlöst i de svenska fjällen. Allt som återfanns var hans röda Saab och allt som kvastod av hans arv, förutom dottern själv, var en intill obegrilpighet nedklottrad anteckningsbok. Uno Stjärne var nämligen övertygat troende på besökare från yttre rymden och trodde sig äntligen ha hittat konkreta bevis för deras existens. Därav den hastiga men fatala fjälltrippen som lämnade kvar Denise i en källarlokal tills dess att hon hittades av den lokala polisen.

I likhet med många andra i samhällets vård har Denise svårt att finna sig tillrätta i tillvaron. Hon dras dessutom med ryktet att vara foliehatts-Unos dotter. Men när en röd Saab krashar in i en lada utanför Norrköping, samtidigt som märkliga ljusfenomen har rapporterats, bestämmer hon sig för att det kanske ändå fanns något i faderns spekulationer. Hon söker därför upp hans gamla kumpaner i föreningen UFO Sweden (absolut icke att förväxlas med föreningen UFO-Sverige), men frågan är om de beredda att tro på dottern till mannen som med sina galenskaper nästan såg till att de fick lägga ned.

2018 års Den blomstertid nu kommer från svenska filmgruppen Crazy Pictures var en mycket positiv överraskning för min del. Ok, själva historien blev kanske lite spretig, kanske var det lite för lång och kanske fläskade man på lite för mycket med effekterna. Men på det hela taget var det en både underhållande och spännande produkt som tyvärr fick både mig och andra att dra till med det något nedlåtande omdömet “tänk att det går att göra sådan här film i Sverige?!”.

Upplevelsen från Den blomsterid… satt ändå i så pass väl att när det började ryktas om att Crazy Pictures var på gång med en ny film, så småningom betitlad UFO Sweden, så blev jag lite förväntasfull. Den förväntan har inte blivit mindre av att följa gruppen på deras ambitiösa Instagram där hugade filmtittare har kunnat ta del av såväl inspelningsdetaljer, som post-produktion och nu senast, primärvisningar och -partyn runtom i Sverige.

Så när jag väl kunde få till en titt känns det väldigt tillfredsställande att kunna konstatera att förväntningarna uppfylldes med råge av UFO Sweden. Jag vågar mig på att säga att mycket av det som som jag hade vissa invädningar mot i Den blomstertid… nu rätats upp på ett förtjänstfullt sätt. Manuset (av Victor Danell och Jimmy Nivrén Olsson) är tajtare, berättelsen är mer fokuserad och effekterna mer sparsmakade (om än inte mindre imponerande). Det är framförallt väldigt roligt att se att Crazy Pictures inte dragits med av alla effekthyllningarna från debutfilmen. Jag uppfattar närmligen att det vanligaste omdömet då var “sådär film, men fantastiska effkter”. Därmed skulle man kunna tänka sig att fretselsen att dra på med ännu mer av den varan skulle vara stor.

Istället bjuder UFO Sweden som sagt på mer kontroll och precision (för regin står Victor Danell). Dessutom främst på antingen praktiska effekte eller en så snygg blandning av praktiska effekter och CGI att jag ändå uppfattade dem som praktiska. Ett grepp som gjorde att UFO Sweden till vissa delar kändes som klassisk en 80-talsfilm trots att den utspelas i slutet av 90-talet.

80-talskänslan kommer sig förstås också av att UFO Sweden uppvisar en hel rad med välbekanta troper eller teman. Men på det hela taget med en fräschare och mer innovativ leverans jämfört med exempelvis norska Netflix-rullen Troll, vilken kändes som om man bara spelat post-it-bingo med en hoper mer eller mindre slitna action-klichéer. Samtidigt finns det stora likheter mellan de bägge filmernas kvinnliga huvudpersoner — två döttrar vars uppväxt präglats av fädrens besatthet, som ägnat många år åt att försöka distansera sig från den besattheten bara för att sugas in i den på nytt.

Andra påminnelser kommer från exempelvis Stranger Things, även om det lilla föreningsgänget runt Denise är vuxna snarare än tonåringar. Men de är avvikare, normbrytare, personer som gärna vill tro på något utöver en grå och trist vardag. Det är förstås ingen slump att frasen “I want to believe” återkommer nu och då — detta var ju ändå i X-Files-eran. Det som också gör att UFO Sweden inte bara känns som en karbonkopia av den populära Netflix-serien på ett positivt sätt är att gruppen länge ramas in av det bränsle som driver (eller i alla fall drev) förenings-Sverige: stadgar, formella styrelsemöten, dagordningar, ordförandeklubba, ordning och reda samt det allestädes närvarande kaffet och mazarinerna.

Jag måste erkänna att jag föll som en fura för alla inblandade i detta avseende (Jesper Barkselius, Håkan Ehn, Isabelle Kyed, Niklas Kvarnbo Jönsson och Mathias Lithner). Ok, så skådespeleriet är kanske inte alltid top notch men när en film inte ska vara ett superseriöst psykologiskt drama går det att ha ett visst överseende med sådant. Manuset ger nästan alla en chans att sticka ut i detta avseende, till och med surgubben Gunnar. Den som för min del var svårast att svälja var faktiskt Denise själv, spelad av Inez Dahl Torhaug. Samtidigt ingår det nästan i mallen för den här typen av film att huvudpersonen ska bete sig både otrevligt och egoistiskt men trots det få närmast oförtjänt mycket stöd från gänget omkring henne.

Med en motocross-cykel och en liten hacker-mojäng för kodlås är det förstås svårt att inte associera Denise med Edward Furlongs John Connor i T2. Men instället för en Schwarzenegger-terminator får hon hålla tillgodo med UFO Swedens ordförande Lennart Svahn (absolut icke att förväxlas med UFO-Sveriges före detta ordförande Clas Svahn), mannen som hennes pappa Uno lämnade i skiten när han drog till fjälls. Trots detta svek är Lennart obrottsligt lojal mot det ständiga sökandet efter UFO:s och så småningom även mot sin unga skyddsling. Denise må bete sig som en obstinat femåring men jag blev ändå väldigt charmad av relationen mellan henne och Lennart.

Andra välbekanta referenser minner om sådant som The Fountain, Close Encounters of the Third Kind samt ET. Men på det hela taget tycker jag som sagt att UFO Sweden ändå lyckas göra något eget med sin produkt, en film som i de flesta avseenden övertrumfar debuten. Spänningsmässigt ligger de på ungefär samma nivå men denna nya film är samtidigt roligare, mer helgjuten vad gäller både historia och effekter samt med ett bättre fokus på relationer och rollfigurer. Fortsätter det i den här riktningen vete tusan var det kommer att sluta. Men bra, det kommer det utan tvekan att bli.

X2: Sofie Sarenbrant (2012 & 2013)

Så bibliotekets ljudbokstjänst slängde upp flera titlar av en Sofie Sarenbrant och jag tänkte att jag väl åtminstone kunde doppa tån i den viken. Bara av blotta antalet och titlarna trodde jag mig förstå att Sarenbrant skrev deckare och det visade sig också stämma. (Det visade sig dessutom att jag har noll koll på den svenska (ljudboks)deckarscenen med tanke på att författaren vunnit pris som ”Årets svenska deckarförfattare” från BookBeat. Två gånger.) Jag plockade på mig de två första delarna i hennes serie om polisen Emma Sköld, Vila i frid och Andra andningen.

Fortsätt läsa ”X2: Sofie Sarenbrant (2012 & 2013)”

Jakten på en mördare (2009)

Jag var ju inte helsåld på Michael Marcimains miniserie Jakten på en mördare. Men när jag förstod att det låg en bok i botten tänkte jag att den kanske skulle kunna ge mig lite mer av det jag saknade från serien.

Fortsätt läsa ”Jakten på en mördare (2009)”

Cool World (1992)

Succén som var Who Framed Roger Rabbit? återuppväckte inte bara intresset för klassisk tecknad film, utan kanske också försöken att få verkliga skådespelare att interagera med tecknade figurer. Disney hade ju så tidigt som 1946 exempelvis producerat den numera kontroversiella Song of the South och i musikalen Anchors Aweigh dansade Gene Kelly med radarparet Tom och Jerry.

Fortsätt läsa ”Cool World (1992)”

X2: Zodiac (2002 & 2007)

David Finchers karriär började kanske lite halvskakigt med Alien 3 men ärligt talat — hur lätt var det att följa upp förväntningarna som skapats av radarparet Alien och Aliens? Men redan från och med sin andra film, Seven, visade regissören att han minst sagt var en kraft att räkna med bland Hollywoods historieberättare. Sedan rullande det på med The Game och Fight Club, kanske en liten dipp i och med det mer minimalistiska kammarspelet (typ i alla fall) Panic Room.

Fortsätt läsa ”X2: Zodiac (2002 & 2007)”

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #19”

Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #18”

Mr. Mercedes (2017-2019)

Efter sin Shining-uppföljare Dr. Sleep tyckte tydligen Stephen King att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag och vände sig till därför till en rätt klassisk genre: seriemördarthrillern (med inslag av deckare eftersom Bill Hodges, huvudperson och pensionerad polis, måste identifiera massmördaren som kallas Mr. Mercedes).

Fortsätt läsa ”Mr. Mercedes (2017-2019)”