You are currently browsing the tag archive for the ‘Polis’ tag.

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Nåvälan, det spelar kanske inte så stor roll, så här dryga tio år senare. För nu är ju Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes stapelvaror i den svenska deckarbutiken med uppmärksammade och påkostade filmatiseringar samt en minst lika uppmärksammad och påkostad ”uppföljare” av David Lagercrantz från 2015, Det som inte dödar oss.

Den har jag inte läst. Däremot har jag läst Larssons trilogi och det mer än en gång. Inte för att jag har tyckt att böckerna varit några mästerverk utan för att så många andra verkar tycka det att jag ständigt ifrågasätter min egen upplevelse av dem. Den här omgången blev det världsvida nätet ett incitament – jag hade ju faktiskt aldrig lyssnat på böckerna och aldrig läst dem på engelska. Skulle jag ha upplevt dem som lika mediokra om jag inte vetat att de var svenska? På’t igen, alltså.

Nu är det ju väldigt svårt att koppla bort det faktum att jag faktiskt vet att den så kallade Millennium-trilogin är svensk. Plus att det aldrig slutar att låta oerhört bisarrt när ord som ”Pontonjärgatan” eller, för den delen, ”Michael Blomkvist” (Larsson var inte så internationellt taktisk när han döpte sin hjälte där) uttalas med kraftig brytning av uppläsaren.

Eller också är det så att jag faktiskt börjar känna mig rätt säker på att Millennium-trilogin är en ojämn samling böcker. Män som hatar kvinnor är fortfarande en helt ok, ibland till och med riktigt bra, seriemördarthriller med skräckinslag och historiens vingslag som sig bör i genren. Fortfarande har jag dock stora problem med de inledande citaten från professor Eva Lundgrens Slagen dam (2001). De vill visa på ett generellt problem på systemnivå men sedan är alla Larssons exempel individuella och, ärligt talat, rejält extrema. Jag kan inte låta bli att tycka att Män som hatar kvinnor hade känts mindre splittrad om Larsson valt ett av perspektiven. Antingen mordiska vettvillingar med gudskomplex eller vardagsvåldet som kan drabba vem som helst. I nuläget känns det som han vill säga att det förra blir ett exempel på det senare och det stämmer inte.

Och så har vi ju förstås vår hjältinna, Lisbeth Salander. Här gäller det att inte fastna allt för mycket i detaljer utan bara hänga med på färden. Acceptera att hon ibland framställs som mer eller mindre socialt funktionshindrad men i andra lägen är extremt högfungerande och förmögen att läsa sin omgivning som en öppen bok (lex bankkupp). Det är också helt uppenbart att paret Salander och Blomkvist är trilogins motor, på gott och ont.

När de bara är de två som ska försöka komma överens där ute i Hedestad går det väl an. Men när romanerna sedan förflyttar sin handling till Stockholm (och en nivå upp när det gäller mäns systematiska våld mot kvinnor) tappas detta fokus.

Flickan som lekte med elden vill säga något om både trafficking och prostitution samt teckna en fylligare bakgrund för Salanders del. Och det är väl bra ambitioner om det inte vore för att Larsson nu börjar gå lite väl crazy bananas med sitt historieberättande. Grejen med den överdrivna detaljrikedomen har jag aldrig riktigt fattat och jag kan därmed inte påstå att jag tycker att det tillför något att få veta exakt hur många Billys Pan Pizzor Salander köper på 7-11. Det blir så mycket relationstjafs att boken ibland tappar bort sin huvudstory. Idén med att plocka in verkliga bekanta till Larsson i handlingen funkar milt sagt mycket dåligt. Särskilt som det övertydligt påpekas att den där Paolo Roberto, han är minsann inte så boxarkorkad som man skulle kunna tro. I det här fallet hjälpte det heller inte till att uppläsaren inte hade en jäkla susning om hur Paolo Roberto låter när han pratar.

Detta tilltag är ändå en andeviskning jämfört med Larssons rent löjeväckande introduktion av en blond jätteskurk som är okänslig för smärta (do you cliché much on your spare time as well?). Som i sin tur är en andeviskning jämfört med påhittet att låta Salander komma på en lösning till Fermats teorem medan hon hukande springer över en leråker.

De här direkt skrattretande elementen har lyckligtvis inte behållits i någon större utsträckning i Luftslottet som sprängdes även om man får intrycket av att både läkare och ambulanspersonal är på god väg att utnämna Blomkvist till hedersdoktor på Sahlgrenska för sin idé att förbinda sår med silvertejp. Nu har å andra sidan berättelsen förflyttats ytterligare en nivå upp. Nu handlar det om rikets säkerhet samt att avslöja en hemlig sektion inom Säpo och vi hamnar alltså ytterligare ett steg bort från den personliga dynamiken mellan Michael och Lisbeth.

Samtidigt är det som om Larsson kommer på att han ju skrev en bok som skulle handla om mäns våld mot kvinnor (och inte enbart Lisbeth Salander) och slänger därför in en bihistoria med redaktören Erica Berger som blir stalkerutsatt på sitt nya jobb (en stalker som givetvis siktar in sig på hennes könsmässiga tillhörighet). Alla medföljande beskrivningar av hur en större tidningsredaktion funkar är i sig inte dåliga men har inget att göra med den huvudsakliga historien.

Jag ska inte påstå att Larsson enbart fyller sina böcker med goda kvinnor och vidriga män men med trilogin i ryggen tycker jag ändå att snedfördelningen blir problematisk. Michael Blomkvist är en hygglig och givetvis jämställd snubbe men Larssons torskar blir aldrig något mer än vidriga typer, vilka enbart ser prostituerade som värdelösa förbrukningsvaror. Män är patetiskt fragila varelser vars sköra självkänsla kan knäckas av att bli ignorerad av de snygga tjejerna på gymnasiet. Skurkpsykiatrikern är givetvis också pedofil.

Inte heller efter denna genomläsning kan jag tycka att Stieg Larssons övergripande och vittomfamnande historieberättande funkar. Det blev inte bättre bara för att ”Kalle” Blomkvist pratade engelska.

Män som hatar kvinnor (2005)

alt. titel: The Girl with the Dragon Tattoo

Flickan som lekte med elden (2006)

alt. titel: The Girl Who Played with Fire

Luftslottet som sprängdes (2007)

alt. titel: The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest

Annonser

Det är svårt att undkomma känslan av att det som Destroyer främst kommer att bli ihågkommen för (om filmen nu blir ihågkommen överhuvudtaget) är hur pass mycket Nicole Kidman har fulat ned sig för rollen som den minst sagt slitna LA-polisen Erin Bell.

Lika stark är känslan av att Destroyer inte har det minsta emot en sådan ryktbarhet eftersom fotografen Julie Kirkwoods kamera mer än gärna söker upp Kidmans bleka och utmärglade ansikte. Skådespelarens så omtalade Virginia Woolf-snok från The Hours är en andeviskning i jämförelse med den rödfnasiga, fläckiga och fårade uppenbarelse som möter oss här. Det är som om Nicole Kidman börjat morfa över i Sigourney Weaver, mer utschasad än när hon fajtades mot Aliens-drottningen.

Tyvärr låter regissören Karyn Kusama Kidmans ansikte bli väl tongivande. Det är inte utan att jag börjar misstänka att skådespelarens utseende ska uppfattas som det mest uppseendeväckande med hela filmen. Och för all del, så här härjad tror jag aldrig att jag har sett Kidman men jag känner mig tveksam om det räcker för en hel film.

Destroyer är en film som portionerar ut sin historia i omgångar så det dröjer ett tag innan man förstår att Erin Bell är en polis som aldrig riktigt hämtat sig från ett katastrofalt undercover-uppdrag för 16 år sedan. Faktum är att hon tycks så argsint, arbetsskygg och försupen att jag har svårt att förstå hur hon fortfarande har ett jobb. Det hon ägnar större delen av filmens nutid åt är att försöka jaga rätt på ledaren för det gäng som hon skulle infiltrera. Det är dock högst oklart om det är ett fall som är sanktionerat från högre ort eller om hon helt enkelt frispelar vilt för att kunna tysta sina egna demoner.

Samtidigt finns här också dottern Shelby, född strax efter Erins stora misslyckande. Shelby är på god väg att hamna rejält i klistret (den 24-årige ”pojkvännen” Jay är bara toppen av Shelbys problematiska isberg), vilket kanske känns mindre märkligt när Erin vid minsta antydan om problem söker upp ex-maken och förklarar ”I don’t have time to deal with her fucking problems”.

Destroyer känns som den sortens thriller som egentligen inte alls är någon thriller, utan ett drama med vissa spänningsmoment. Vilka i det här fallet tyvärr aldrig blir särskilt spännande. Jag har svårt att bli engagerad av vare sig Kidmans roll eller prestation. Kanske står utseendefokuseringen i vägen för det? Eller möjligen den blekt urvattnade färgskalan som vid det här laget känns deprimerande överanvänd i den här typen av filmer? I slutänden törs Kusama (eller manusförfattarna Phil Hay och Matt Manfredi?) heller inte lita på att publiken på egen hand fattar hur det hela hänger ihop utan ser sig nödgad att klippa in flera förklarande snuttar som förekommit tidigare och som därmed inte hade behövt upprepas.

Destroyer är ingen dålig film men bränner aldrig heller till. Nicole Kidmans Erin Bell är en roll som vi sett tusentals gånger förut, bortsett då från att den spelats av en man. Tyvärr gör genusbytet vare sig rollen eller filmen mer intressant.

Jag känner mig frestad att se titeln Prisoners som kännetecknande för alla Villeneuves filmer jag sett till dags dato. Den största medkänslan och omtanken som regissören visat någon av sina rollfigurer riktades mot en android och hans hologramflickvän. I övrigt synes större delen av hans persongalleri vara fångna i sig själva, distanserade från både omvärld och medmänniskor.

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Annie och Max är bägge så tävlingsinriktade att man får en vag känsla av att de finner en viss självbelåten tillfredsställelse i det faktum att de är det perfekta paret. Perfekt matchade både vad gäller utseende, plats i livet och ambitionsnivå. Ingen har bättre ”game nights” än de och inga slaktar lika mycket som när de befinner sig i samma lag. Vi i publiken är avsevärt mycket mindre överraskade än Annie när Max friar i form av charader.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Stendhals syndrom, Stendhal’s Syndrome, The Stendhal Syndrome

Så här i backspegeln känns det förstås ganska givet att en så pass visuella regissör som Dario Argento skulle känna sig dragen till hypotesen att en överdos av klassisk konst inte bara kunde leda till en känsla av utmattning utan också på något sätt kopplas till åskådarens minnen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Bloodstained Butterfly

Edgar Allan Poe får ett otrevligt mord på halsen att reda ut? Nej, The Bloodstained Butterfly är ingen historisk film men nog var det lite roligt att känna igen Silvano Tranquilli från Danza macabra/Castle of Blood i rollen som kommissarie Berardi?

Läs hela inlägget här »

Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!

***

Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.

Läs hela inlägget här »

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Läs hela inlägget här »

Tja, det var inte utan att man kände sig aningens besläktad med Dwayne Johnson och Neve Campbell flammande eskapader denna osannolikt heta juli. De är äkta paret Will och Sarah Sawyer som träffades när läkaren Sarah lappade ihop FBI-agenten Will. Sedan den där dagen när de såg varandra djupt i ögonen och ljuv musik uppstod på akuten har tio år hunnit gå och på plats finns numera också barnen Georgia och Henry.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser