You are currently browsing the tag archive for the ‘Polis’ tag.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Men medan den militärklädde gestalten mördar av hjärtats lust har Lisa definitivt tröttnat på avslutningsdansen. Sheriffbiträdet Mark har bara ögon för den präktiga Pam, trots att Lisa gör tappra försök att avleda hans uppmärksamhet och ”råkar” spilla ned Pams klänning. Lisas egen dejt Paul tillber redan den vite porslinsguden på killarnas toalett trots att klockan är bara barnet. Men det är klart, vad skulle det vara för dans om inte bålen var rejält spetsad?

Så Lisa gör som alla skulle göra i hennes situation – hon stormar ut från lokalen bara sekunder innan en av de vaktande lärarna ber alla hålla sig kvar inomhus på grund av en kringsmygande typ med oklart uppsåt. Av med balklänningen för att hoppa i den kvällssvala poolen eftersom det tydligen är kutym vid Avalon Bays college att ha på sig bikini istället för underkläder. Det är den sista blöta stackars Lisa kommer att få uppleva…

Nej, det skulle väl inte vara mycket till klassisk slasher om folk inte betedde sig som idioter. Faktiskt mest hela tiden när det kommer till The Prowler. Med det sagt måste jag emellertid erkänna att jag blev positivt överraskad av dagens film. Mördaren i sin stridsmundering, kängor och hjälm är en sjukt bra slasher-gestalt och det känns nästan märkligt att The Prowler inte fått komma tillbaka fler gånger. Ok, han får ett ganska otvetydigt slut, men säg den slasher-franchise som låtit sådana petitesser hindra sig?

Medan jag tittar på filmen köper jag både konceptet med den försmådde, hämnande älskaren och i alla fall en del av de mer eller mindre krystade omvägarna som handlingen måste ta för att dumpa den ena tonåringen efter den andra i mördarens knä. De mångtaliga funktions-odugliga dörrarna var dock kanske inte en en av dem…

Det är först så här i efterhand som de gapande hålen blir milt sagt uppenbara. Varav det kanske allra största är: knatar mördaren omkring med en liten florist-kylväska eftersom hen lämnar ett övertydligt visitkort i form av en färsk, röd ros hos sina kvinnliga mordoffer? Det är minst lika uppenbart att filmen inte ansträngt sig överhövan för att göra historien till någon djupt känd krigstraumaparallell, vilket kanske hade gjort den lite mer aktuell i ett Vietnam-perspektiv. Men Zito verkar bara ha velat casha in lite sköna slasher-stålars när nu det tåget börjat komma upp i tidig 80-tals-fart. Och för min del funkade det som sagt helt ok.

Final girl: Pam MacDonald är en så typisk final girl att hon nästan blir mer stereotyp än Laurie Strode. Hon dejtar Mark som ju är vuxen och har ett jobb, så jag får en distinkt känsla av att det finns ett hägrande giftermål vid horisonten. Hon fixar och donar med dansen, serverar bål men tackar bestämt nej när det bjuds starkare varor.

Historik/psykologi: Även om jag som sagt gillade konceptet med WWII-soldaten som tar livet av sin otrogna käresta ska man nog inte tänka allt för mycket på varför han sätter igång med att mörda igen efter 35 år bara för att det ska hållas en ny skoldans.

Vapen: Bajonetten är klart otrevlig, så även hötjugan. Dock betydligt mer oklart varför mördaren är utrustad med den senare.

Killer-o-vision: Upplever att Zito faktiskt använder PoV-greppet mest för att lura publiken en smula. Det är definitivt inte lika tydligt som i exempelvis The Burning.

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.

Så då blir man förstås lite nyfiken på vad Carpenters ursprungliga manus kan ha innehållit. I nuläget är filmen inte minst en amerikaniserad och, hur märkligt det än kan låta, uppfiffad version av Michael Powell och Leo Marks Peeping Tom. Kanske Carpenter bara hade lagt sig närmare Peeping Toms djupt störda element?

För så länge man inte ställer Eyes… jämsides med sin brittiska förlaga kan den säkert uppfattas som både provokativ och exploaterande. Det är i alla fall så många ser på fotografen Laura Mars verk. Hon har gjort sig ett stort namn, genom att både använda sig av sex och död i sina flashiga reklamfotografier och aspirera på rent konstnärsskap med sina foton på 70-talsutmärglade modeller i fluffiga frisyrer och höfthållare.

Problemet för Lauras del är emellertid inte främst att hon blir ifrågasatt som reklamfotograf och konstnär, utan att hon börjat se syner av bestialiska mord på personer som står henne nära. Personer som icke minst tjänar pengar på Lauras sex- och dödsbilder. Snart kommer hon i kontakt med polisen John Neville, ansvarig för utredningen, och som inte verkar ha några större problem med att tro på Lauras minst sagt fantastiska historia. Nu är bara frågan hur länge det dröjer innan mördaren vänder sin kamerablick mot Laura själv.

Peeping Tom är en ganska kall, dyster och illusionslös historia, dels eftersom dess huvudperson mördar unga kvinnor, dels eftersom filmen också beskriver en reell sexhandel (både prostitution och pin-up-fotografering). I det avseendet känns Eyes… som en betydligt vanligare standard-thriller i det att vi ganska snabbt får bekräftat att det absolut inte kan vara Laura själv som är förövaren och att filmens ”sexhandel” består av fotomodeller som poserar för reklam- och konstfotografier. Laura Mars, spelad av Faye Dunaway, påstår att hon bara skildrar världen såsom hon ser den. Den världen är i och för sig ett sent 70-tals-New York och alltså absolut ingen lekpark. Men de “mord” hon refererar till och försöker representera är enligt henne själv främst av moralisk, andlig eller känslomässig natur och alltså inte faktiska, fysiska sådana.

Eyes… försöker ställa frågor om både konstens natur, kommersialism, kamerans exploaterande blick och dödens besudlande. Men det blir mest filosofi light eftersom filmen samtidigt också vill vara en spännande thriller med klara giallo-vibbar. Eftersom vi bara får se morden genom Lauras skuggiga hågkomster eller blackouter eller vad hon nu drabbas av, blir just de aldrig särskilt gruvliga (men jag blir nyfiken på om Brian de Palma här fick idén att hotta upp saker och ting till Dressed To Kill?). På det hela taget ligger det som sagt en fernissa över hela produkten – morden skyls över, modellbranschen är i sig en enda stor chimär, fotoateljén har tagit över och stajlat upp ett gammalt hamnmagasin och Lauras grottlika lägenhet är både enorm och luxuös (om än dödligt trist med sina lerfärgade väggar och soffor).

Nu är jag emellertid inget större fan av Peeping Tom och tycker därför att dess amerikanska kusin faktiskt var ganska underhållande. Manuset tål dock inte att synas i sömmarna allt för mycket, det är en hel del som vi aldrig får förklarat för oss eller som filmen bara släpper, likt en bit kall, kokt och slemmig potatis. Hur får Laura egentligen sina syner? Vem är det som jagar henne någonstans i mitten av filmen och som vi aldrig får se? Vad hände egentligen med hennes alkade ex-make (för övrigt spelad av Raúl Juliá)?

Jag vet inte heller om jag tycker att filmen någon gång blir genuint spännande, sådär så man sitter och biter på naglarna, men Irvin Kershner vet förstås vad han ska göra i regissörsstolen. Eyes… känns på det hela taget välgjord och jag gillade nog både Faye Dunaway som Laura och Tommy Lee Jones som John Neville. Han är en ganska cool polis som till och med fixar att tassa omkring i strumpfötter och utsvängda jeans. Möjligen framstår han som lite väl ung för att bossa runt med sina kollegor. Till skådisskaran ska också räknas en rejält skäggig Brad Dourif i sin andra, större roll sedan Gökboet. Inledningsvis får han kanske vara lite väl skum, stissig och stressrökande men när det verkligen gäller blänker han till.

Dagens film är möjligen en proto-slasher i den meningen att den som sagt försöker vara något av en amerikaniserad giallo. Samtidigt tycker jag nog att Brian De Palma fixade den biffen bättre i Dressed To Kill (själva giallo-biten, alltså) som kom bara ett par år senare. Eller varför inte Alfred Soles Alice, Sweet Alice som kom två år tidigare?

Med sitt tydliga thriller-anslag skulle jag säga att Eyes… egentligen faller utanför ramen på årets Halloween-tema (Barbra Streisands powerballad Prisoner på soundtracket hjälper inte till, den heller). Å andra sidan: Eyes… var som sagt ganska underhållande, välgjord och bjussade på en del oefterhärmliga New York-miljöer.

Final girl: Antar att man får räkna Laura Mars till skaran

Historik/psykologi: En traumatiserande barndom med föräldramord, knark och prostitution. Därmed blir Lauras bilder en utmärkt trigger

Vapen: Ispik vad det verkar

Killer-o-vision: Hell, yeah!

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Chevalereskt räcker taxichaffisen Max över sitt älskade foto på Maldiverna till allmänna åklagaren Annie med repliken ”You need it a hell of a lot more than I do”. Famous last words… Härnäst att sätta sig i baksätet är nämligen Vincent och det ska snart gå upp för den timide Max att Vincent inte är någon vanlig affärsman, på plats i L.A. för en natts oskyldigt avtalsskrivande.

Läs hela inlägget här »

Britt-Marie Larsson är ingen drömmare. Hon är nöjd med sitt liv, hemmafrustatus och äktenskapet med Kent. Hon städar sig igenom tillvaron. En sak i taget och var sak på sin plats.

Läs hela inlägget här »

Ett av New Yorks tunga jetsetpar, Christopher och Pauline Van der Veer, hittas brutalt mördade i Battery Park. Det märkliga i sammanhanget är att även deras livvaktschaufför strukit med på kuppen. Både NYPD och säkerhetsföretaget Executive Security, inhyrda för att skydda Van der Veer, lutar åt att det måste handla om ett bisarrt terror-dåd. Kanske var syftet att kidnappa paret men något gick fel?

Läs hela inlägget här »

Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.

Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut. Läs hela inlägget här »

alt. titlar: The Prophecy II, God’s Army II, The return of God’s army, Profetian – Djävulens sändebud, The Prophecy 3: The Ascent, God’s Army III

Nog för att jag gillade religionsskräckisen The Prophecy från 1995 riktigt bra. Så bra att den skulle kunna motivera hela fyra stycken uppföljare vet jag väl däremot inte om jag tyckte att den var. Men nu finns de alltså i sinnevärlden: The Prophecy II, The Ascent, Uprising och Forsaken. Riktigt så masochistisk har jag inte blivit ännu att jag tar mig an direct-to-video-filmer inspelade i Bukarest. Därför nöjde jag mig med att se The Prophecy II från 1998 och The Ascent (konkurrent om titeln ”tristaste uppföljarnamnen ever”) från 2000.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: God’s Army

Lite av en besvikelse måste erkännas – jag körde igång The Prophecy i tron att den skulle passa i 2017 års Halloween-tema som ett krucifix i exorcismkittet men insåg omgående att jag inte att kommit ihåg grundhistorien tillräckligt väl.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Zootropolis

Vad gör man med sina drömmar? Och, inte mindre viktigt, vad gör man när ens drömmar hamnar på kant med resten av omgivningen? Judy Hopps drömmar att göra världen till en bättre plats rimmar inte riktigt med hennes föräldrars: en trygg tillvaro hemma på morotsgården i Bunnyburrow. Genom ren jävla envishet och en istadig vägran att ge upp lyckas Judy dock bli polisakademins första kaninrekryt.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kresley Cole, Demon From the Dark
Dean R. Koontz
, Breathless
Victoria Benedictsson, Pengar
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg