You are currently browsing the tag archive for the ‘Polis’ tag.

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

Vilket förstås inte är så konstigt eftersom Mo Yans andra bok, efter debuten Den genomskinliga rättikan (eller Tòumíng de hóng luóbo), översattes till svenska först 1997. Jag vet inte om den svenska titeln på boken medvetet plockades upp från filmens svenska titel eftersom den kinesiska frasen Hóng gāoliang jiāzú tydligen bokstavligen ska översättas med typ ”röd sorghum-familj”. Uppföljaren, som på svenska fick titeln Vitlöksballaderna (eller Tiāntáng suàntái zhī gē), översattes först 2001.

Ber om ursäkt om detta blev förvirrat – jag har alltså läst Det röda fältet och Vitlöksballaderna, vilka är Mo Yans andra och tredje bok (av ett tjugotal till dags dato). Vitlöksballaderna är ingen direkt uppföljare till Det röda fältet i annat än kronologin. Boken från 1987 håller sig till en ungefärlig tidsperiod mellan 1920- och 1970-tal, med särskilt fokus på striden mot japanerna. Först i de sino-japanska krigen och sedan under andra världskriget. Medan Vitlöksballaderna, som alltså kom året efter, utspelas mellan 1960- och 1980-talen.

Däremot håller de till i samma region i nordöstra Kina, vilket förstås förklarar närvaron av de japanska invasionsstyrkorna i Det röda fältet. Fast när det gäller exakt i vilket skede bokens huvudpersoner bekämpar japanerna ska jag kanske låta vara osagt för boken är långtifrån någon rätlinjig och fullständig berättelse från ett kronologiskt A till Ö. Dels hoppar historien fram och tillbaka där bokens ”jag” på en och samma gång berättar om sin farmor och farfar som unga, sin far som barn och sin far och farfar när de slogs mot japanerna. Dels krävs det mer bakgrundskunskaper än jag besitter för att riktigt bli på det klara med när de strider mot japaner och när det hela urartar i några slags interna konflikter, vilka innehåller såväl rövarband och fristående grupper som mer officiellt stridande förband och kinesiska marionettstyrkor.

I det perspektivet hålls ett striktare fokus i Vitlöksballaderna, vars historia utgår från en verklig händelse. I maj 1987 gjorde ett antal bönder uppror, då priserna på vitlök störtdök efter att de blivit uppmuntrade av regionens ledare att odla och skörda 50 000 ton vitlök. En gröda som i slutänden fick ligga på böndernas vagnar och ruttna eftersom det inte fanns kapacitet att köpa in och lagra allt. Även här bryts dock narrativet konstant, men eftersom det fanns en tydligare definierad historia att hålla sig till upplevde jag att det blev avsevärt mindre förvirrande.

Så böckerna har alltså en geografisk region gemensam, Shandonghalvön, och fokuset på de som lever av jorden. I Det röda fältet driver berättarens farmor och farfar ett framgångsrikt destilleri som gör brännvin på sorghum och de vidsträckta sorghumfälten är en ständigt närvarande gestalt. I Vitlöksballaderna är alla huvudsakliga protagonister vitlöksbönder, vilka i bokens inledning blir arresterade för sitt deltagande i upploppet. Över hela den romanen vilar emellertid vitlöksdoften tung, i både positiv och negativ bemärkelse.

Mo Yans protagonister är alltså i allt väsentligt ett jordens folk och kanske är det också därför som författaren ibland tycks närmast fixerad vid det fysiska och kroppsliga – gärna så grafiskt, detaljerat och mustigt som bara är möjligt. Romanerna är fullkomligt marinerade i blod, var, piss, skit, spyor, fjärtar, dålig andedräkt, you name it. Kan en kropp utsöndra något, frivilligt eller ej, kan jag lugnt garantera att Mo Yan skriver om det. En ingående beskrivning av hur en man blir flådd levande närmar sig tortyrporrsterritorium, bara i skriven form.

En tydlig skillnad mellan dem ligger dock i att Det röda fältets protagonister inte framställs som lika tydliga offer som Vitlöksballadernas bönder. Jag gissar att det till viss del beror på böckernas olika tidsperioder. Det röda fältet utspelas under vad som tycks ha varit mer av en frifräsartid, innan kommunistpartiet satte sin kulturrevolution i drift för att utrota det borgerliga och feodala tänkandet som man menade hade styrt landet i fel riktning. Det är i de kafkaartade efterdyningarna av den rörelsen som Vitlöksballanderna utspelas, med allt vad det innebär av en allsmäktigt, men totalkorrumperat, lokalt styre som tar ut skatt för nära nog allt men aldrig tar ansvar för sina beslut. Samtidigt lever delar av den gamla kulturen kvar, särskilt i mäktiga familjer, exempelvis i form av äktenskapskontrakt (”vi har en halvdan son men en hyfsad dotter, ni har detsamma. Let’s make a deal!”).

På samma sätt som det kan vara mer intressant än direkt underhållande att se en film från ett ovant filmland var det att ta del av Mo Yans två böcker. Ingen av dem är någon direkt skrattfest – citatet ”Far var död. Mor var död. Taket läckte.” sätter tonen på pricken. I Vitlöksballaderna tar folk livet av sig på löpande band.

Det var som sagt intressant att få en aning om en kultur som är mig totalt obekant, men hade det inte varit för ljudboksformatet vete tusan om jag avslutat läsprojektet. Nu rullade det på i rätt hyfsad takt och greppet med det uppbrutna narrativet gör förstås också att det allt eftersom blir lättare och lättare att hänga med i svängarna. Samtidigt har jag inga större problem att förstå hur en läsare kan svepas med av det episka anslaget i Det röda fältet och kafkarealismen i Vitlöksballaderna.

Hóng gāoliang jiāzú (Det röda fältet, 1987)

Tiāntáng suàntái zhī gē (Vitlöksballaderna, 1988)

Vad är en själ och, om det finns någon, vem eller vilka kan sägas ha den? En fråga som tycks vara lika gammal som mänskligheten självt och kanske till och med med djupare rötter än så (you never know…). Ok, men om vi försöker vara mindre religiösa och mer biologiska och i stället talar om medvetande? Mja, inte helt lätt, det heller… Wikipedia sätter fingret på den känsliga punkten genom att konstatera ”Perhaps the only widely agreed notion about the topic is the intuition that it exists”.

Läs hela inlägget här »

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Läs hela inlägget här »

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.

Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.

Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.

Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.

Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).

Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.

I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.

Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.

Mangrove

Lovers Rock

Red, White and Blue

Alex Wheatle

Education

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.

Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.

Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.

Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.

Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?

Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.

alt. titel: Memories of Murder

Poliskåren i Hwaseong är mer måna om ytan de kan förmedla till pressen än om sitt rykte. För att inte tala om mängden brott som de faktiskt löser. Efter att fullkomligt ha misskött en mordplats och plockat in en ”misstänkt” som ”erkänner” (efter lite hoppsparksövertalning) kan polischefen och de två ansvariga poliserna med ett brett leende göra tummen upp inför journalisternas kameror. Slutet gott, allting gott.

Läs hela inlägget här »

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Läs hela inlägget här »

Don efter person: amerikanska kvinno-superhjältar till internationella kvinnodagen

Harley Quinn klarar sig alldeles utmärkt utan sin puddin’, Mr. J. Det är i alla fall vad hon febrilt intalar sig själv (som psykolog borde hon ju kunna det här med självövertalning), samtidigt som hon försöker sätta världsrekord i shots per minut på Roman Sionis klubb Black Mask (sannolikt Gothams ljusaste och tystaste nattklubb). Men Harley kommer snart att behöva ha huvudet på skaft (och inte nedkört i en flaska), ety halva Gotham är ute efter att hämnas på henne när det blir känt att hon inte längre står under Jokerns beskydd.

Läs hela inlägget här »

Brett Ridgeman har väl aldrig varit den mest omtänksamma och försiktiga medlemmen av Bulwarks poliskår. Nej, han är snarare hårdhänthet i tjänsten, oförmögen att vara lite smidig när så krävs (ordet ”politik” får Ridgeman att se närmast äcklad ut) och frustrerad över att tidsandan stuckit ifrån honom. Allt detta sammantaget gör att han efter 27 år i tjänsten fortfarande är ute på gatorna och arresterar småskaliga knarklangare istället för att att sitta bakom ett skrivbord. Någonstans, innerst inne, har han dock alltid varit övertygad om att hans hårda arbete i slutänden ska ge honom hans rättmätiga belöning.

Läs hela inlägget här »

Någonstans mot andra halvan av 90-talet åsåg större delen av världen i stum förundran ett märkligt fenomen. Upphovsmannen var den då 30-årige speldesignern Satoshi Tajiri, vilken lyckades sälja in en idé till Nintendo och deras Game Boy. Plötsligt var alla fullkomligt uppslukade av uppmaningen ”gotta catch ’em all!”. Vilka ”de” var, tog dock ett tag innan den äldre generationen riktigt förstod.

Men det yngre gardet befann sig redan i en värld som befolkades av egendomliga varelser (över 800 stycken) som alla gick under namnet ”Pokémon”, en sammanslagning av begreppet ”pocket monsters”. Tajiri och Nintendo hade framgångsrikt länkat ihop dinosauriekalenderbitandet, som drabbar de allra flesta ungar vid någon tidpunkt, med pokémon-världen. Nu fanns plötsligt möjligheten att plugga in oändliga listor med allehanda spännande varelser, alla med olika utseenden och egenskaper.

Trots att jag själv vid det laget befann mig i studentlivet var det i princip omöjligt att undgå hysterin. Särskilt när det gällde en liten gul filur som kallades ”Pikachu” och som tycktes vara sin alldeles egna lilla reservgenerator. Och trots fickmonstrens popularitet när det begav sig, vem hade kunnat ana att franchisen fortfarande över 20 år senare skulle visa sig vara så livskraftig att den lille gynnaren fått en helt egen film som dessutom attraherat självaste Deadpool?

Men vi ska kanske börja från början, inte bara vad gäller pokémons, utan också med filmen för dagen? Vid beskedet att hans polispappa Harry dött i en våldsam bilolycka reser Tim Goodman till Ryme City, en stad där människor och pokémons lever i harmoni med varandra. Där stöter han på sin fars partner, Pikachu, som tyvärr tappat minnet och därför inte kan tala om exakt vad som hände vid den där olyckan. Det skulle han ju inte kunnat göra i vilket fall som helst eftersom människor bara hör ett gällt ”pika, pika” när den gulluddige öppnar munnen. Men av någon anledning förstår Tim allt som Pikachu säger och låter sig så småningom övertalas att försöka hitta en lösning på mysteriet med hans pappas ”död”.

Grunden i Pokémon Detective Pikachu utgörs av det tre år gamla datorspelet Detective Pikachu. För att vara en film som bygger på ett datorspel är Pokémon Detective Pikachu en ovanligt väl sammanhållen film, möjligen för att dess upplägg i mångt och mycket påminner om mängden YA-filmer som poppat upp under de senaste åren.

Historien inbegriper en omfattande och mystisk konspiration som visar sig gömma en än mer omfattande konspiration. Tim söker bekräftelse och identifiering hos sin frånvarande förälder/fader, sedan de glidit isär i samband med Tims mammas död. En frånvarande mamma som till skillnad från Harry, vars namn upprepas till förbannelse, märkligt nog förblir namnlös filmen igenom. Förutom detta Tim måste förlika sig med sitt eget förflutna eftersom han i vuxen(-ish) ålder avvisar det pokémon-intresse han hyste som grabb.

Det här med Tims ålder blir en smula knepigt filmen igenom om man väljer att lägga märke till den. Som synes påminner Pokémon Detective Pikachu innehållsmässigt till stor del om andra filmer där huvudpersonen är i sena tonåren. När vi första gången träffar Tim bär han förvisso slips men det är lätt att missta den för en skoluniformsdetalj. För sedan visar det sig att Tim är fyllda 20 och har ett helt vanligt arbete (som han förvisso utan några som helst problem lämnar bakom sig när han väl befinner sig i Ryme City). Rimligt, eftersom Justice Smith som spelar Tim ändå är 23 fyllda (och därmed årsbarn med franchisen). Samtidigt märkligt i en historia som i allt väsentligt andas tonår(sångest).

Ingen lär bli överraskad om jag ”avslöjar” att animeringen av alla de olika pokémons som förekommer i filmen (be mig inte räkna upp dem, jag är alldeles för ålderstigen för att ha sådan koll) är fullkomligt sömlös. Men även med sådana äss i rockärmen och som sagt ett helt ok manus samt en, på pappret, ”vuxen” huvudperson blev Pokémon Detective Pikachu i slutänden väl barnslig för min smak. Berättandet hemfaller exempelvis lite väl ofta till övertydliga förklaringar i form av minnen eller hologram. Pikachu med Ryan Reynolds röst får förvisso vara småsarkastisk här och var men på det stora hela serverade inte filmen tillräckligt mycket sovel, vare sig i form av humor, metaelement eller action, för att jag som vuxen tittare skulle känna mig riktigt mätt. Jag jämför här exempelvis med Into the Spider-Verse som hade en ännu yngre huvudperson, men där historien och framställningen ändå lyckades överraska och underhålla.

Till referensblinkningarna kan man emellertid kanske räkna det faktum att klassiska bolaget Toho står bakom Pokémon Detective Pikachu. På något sätt känns det följdriktigt att studion, som efter andra världskriget framgångsrikt marknadsförde monster som Godzilla och Mothra, har fortsatt med det, fast i gulligare fick-format. Med Pokémon Detective Pikachu har vi rört oss långt från 50-talets radioaktivitets-ångest och istället landat i 10-talets genetik-dito. Men befinner oss samtidigt i en värld där fredlig och harmonisk samvaro är möjlig, tack vare att en enskild individ kan förlika sig med sitt förflutna och dessutom lär sig lyssna på sin magkänsla.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg