You are currently browsing the tag archive for the ‘Giallo’ tag.

alt. titel: A Blade in the Dark, House of the Dark Stairway

Filmmusikkompositören Bruno känner sig lite tveksam inför sitt senaste uppdrag. Det är första gången han ska skriva musik för en läskig thriller och för att se till att han hamnar i rätt sinnesstämning har regissören Sandra installerat honom i ett stort och ödsligt beläget hus.

Men inte mer ödsligt än att fastighetsskötaren Giovanni bor på tomten och Bruno redan första kvällen får besök av den framfusiga Katia (som av oklar anledning har gömt sig i en garderob). Katia som avgudar musiker eftersom de är ”great in bed” och var god vän med Linda som bodde i huset innan Bruno. Men innan Katia hinner realisera ett inte särskilt inlindat erbjudande är hon puts väck och Bruno kan ägna sig åt sin musik istället. Tyvärr spelar han så högt att han inte hör Katias förtvivlade rop på hjälp när hon blir jagad av en galning utrustad med en vass mattkniv (en jakt som i ärlighetens namn mest består av att Katia hela tiden stannar, tittar på knivgalningen och skriker istället för att knata på).

Lite senare måste Bruno hjälpa Giovanni med en oerhört tung säck men hinner inte tänka mer på den saken eftersom en helt ny kvinna kastar sig över honom och skriker ”Surprise!”. Det visar sig vara Brunos flickvän Julia och hon blir milt sagt irriterad över att Bruno verkar tänka mer på den försvunna Katia än på henne. Och då vet hon inte ens om att Katias modell-rumskompis Angela kommer förbi senare under dagen och lånar husets generöst tilltagna pool. En pool som flera av de inblandade påpekar, lite sådär en passent, luktar väldigt illa…

Lamberto Bava har jag kommit i kontakt med tidigare i form av hans två demon-filmer (vilka logiskt nog heter Demons och Demons 2). Efternamnet låter kanske välbekant och det är inte så konstigt eftersom Lamberto är Mario Bavas son. Han fick öva upp sig som regiassistent på flera av pappas filmer, Cannibal Holocuast samt ett par av filmerna som gjordes av pappas kompis Dario Argento.

I början av 80-talet var Lamberto redo att stå på egna ben och La casa… är hans andra långfilm. Manusförfattare är äkta paret Elisa Briganti och Dardano Sacchetti, vilka tidigare hade jobbat en hel del med bland andra Lucio Fulci. Även huvudrollsinnehavaren Andrea Occhipinti hade bland annat hunnit vara med i Fulcis The New York Ripper där han spelade fysiker-pojkvännen Peter.

Utgående från Lambertos demon-filmer vet jag att det inte är någon idé att förvänta sig pappa Marios visuella flair, så med det i bakhuvudet blev La casa… ändå något av en positiv överraskning. Det finns ett par snygga bilder, särskilt på den av mördaren föredragna mattkniven.

Den känslan kan i och för sig också bero på ren lättnad eftersom inledningen gjorde mig hiskeligt rädd för att behöva spendera en hel film i sällskap med det blondlockiga irritationsmomentet Giovanni Frezza (från bland annat The House by the Cemetery och The New Barbarians). Men det visade sig vara en välsignat kort film-i-filmen (ett grepp som Lamberto tydligen var så förtjust i att han återanvände det till demon-filmerna) och dessutom riktigt bra, så ingen stor skada skedd på den fronten.

La casa… visar sig bli en helt ok slasher men som en sådan givetvis överfull med fullkomligt ologiska eller orimliga element. Själva slutklämmen och förklaringen städas undan på två sekunder, sannolikt för att publiken inte ska börja ställa allt för många frågor. För att så misstankar och strössla ut villospår får alla inblandade (utom möjligtvis Bruno) bete sig oerhört märkligt utan någon som helst anledning. Brunos magnetband fångar upp viskande ord men var de i slutänden kommit från var tydligen inte så viktigt. Varför ett halvhemligt rum skulle innehålla en hel kista med tennisbollar känns inte heller helt rationellt.

Den lilla filmen-i-filmen utgör som sagt ett oväntat bra anslag till det hela och La casa… innehåller också en knivscen som faktiskt fick det att krypa lite i kroppen. Dessutom får Bruno, genom kompositörerna Guido och Maurizio De Angelis försorg (som vi känner igen från bland annat Torso), skapa en riktigt trevlig liten pianoslinga. Däremot kan man ju hoppas att Bruno hade tänkt att bidra med något mer till Sandras färdiga film än att i all oändlighet electronicaloopa en tre minuter lång melodi.

Däremot är det helt uppenbart att det här inte finns material nog för nära 2 timmar film, där längden sannolikt beror på att filmen inledningsvis var tänkt som fyra halvtimmes TV-serieavsnitt. Men jag hade önskat att Lamberto Bava klarat av att kapa några av alla de scener som mest gick ut på att Bruno sitter vid sitt piano eller att Angela simmar omkring i den misstänkta poolen. La casa… hade mått bra av ett tajtare 90-minutersformat.

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Silent Night, Bloody Night, Deathouse, Death House

En film som sannolikt är mest känd (i den mån den alls är känd) under aka-titeln Silent Night, Bloody Night. Och då gissar jag att minst tre fjärdedelar av de som tror sig känna igen titeln egentligen tänker på ”äkta” slashern Silent Night, Deadly Night från 1984.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Reazione a catena, Den blodige bugt, Bay of Blood, Blood Bath, A Bay of Blood, The Last House on the Left, Part II, Twitch of the Death Nerve, Carnage

Hörni, ni minns väl regeln från tidigare Halloween-teman? ”Ju fler aka-titlar, desto sämre film”. Vi får väl se om det stämmer i denna famösa proto-slasher.

Läs hela inlägget här »

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg