You are currently browsing the tag archive for the ‘Giallo’ tag.

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Non ho sonnoalt. titel: Sleepless, I Can’t Sleep

Ack, ni barnramsor. Vad skulle alla fantasilösa seriemördare vara utan er? Platt intet!

I Turin hittas ett par kvinnor brutalt mördade där en av dem hysteriskt pratade om en livsfarlig dvärg kort innan hon dog. Inget polisen blir särskilt glad över eftersom fallet med mördardvärgen har ansetts avslutat sedan 80-talet. Då hittades nämligen den förmodade gärningsmannen Vincenzo de Fabritiis död. Snipp, snapp, snut, case closed.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Läs hela inlägget här »

Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.

***

alt. titel: I nattens mörker

När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror at the Opera

Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The New York Ripper

Inte för att det hade hindrat någon av de tidigare giallo-regissörerna, men visst känns väl ett sjaskigt 80-tals-New York som en lämpligare jaktmark för en galen mördare än Roms anrika piazzor? På slutet av 70-talet hade exempelvis Son of Sam skördat 6 dödsoffer och ett 25 timmar långt strömavbrott ledde 1977 till förstörelse och plundring. De efterföljande arresteringarna var så voluminösa att redan överfulla fängelser svämmade över.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Guy Boothby, Dr. Nicola’s Vendetta
David Baldacci, Last Man Standing
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser