You are currently browsing the tag archive for the ‘Giallo’ tag.

alt. titel: Blodig midnat, Blodig midnatt, Le bal de l’horreur, Prom Night – Das Grauen kommt um Mitternacht, Prom Night – Die Nacht des Schlächters, Terror en la noche de graduación, Graduación sangrienta, Non entrate in quella casa

Prom night! Denna mest tonårsamerikanska av högtider! Dags att dricka spetsad bål, dansa under discolampornas bländande sken och bli av med oskulden. Alex har svårt att få tummen ur för att hitta en dejt trots att syrran Kim försöker peppa honom. Hon och Nick är i sin tur paret alla avundas, prom king and queen. Nicks ex Wendy är däremot föga imponerad och hookar upp med skolans bråkstake, Lou, för att få en både bokstavlig och symbolisk hämnd. Jude förtvivlar över om hon någonsin ska hitta en dejt men blir upplockad samma dag av den sorglöse Slick som är tillräckligt icke-creepy för att passa henne. Och så Kelly, som bestämt sig för att tonight’s the night med pojkvännen Drew.

Alex och Kims föräldrar sörjer däremot olyckshändelsen som kostade Alex tvillingsyster Robin livet för sex år sedan. Och eftersom vi i publiken redan vet att de som orsakade dödsfallet var inga mindre än Nick, Wendy, Jude och Kelly, plus att någon känner till deras hemlighet (trots att de inte andats ett ord om saken sedan den där olycksaliga dagen) är det bara att sätta sig tillrätta. Let the prom mayham begin!

Sent omsider kom jag på att årets Halloween-tema saknade ett par riktigt klassiska eller typiska (eller vad man nu vill kalla det) slashers. Alltså den typen av filmer som gärna klumpas ihop i en amorf hög och inte sällan också avfärdas eftersom de alla är ”likadana”. Prom Night hade premiär två månader efter Friday the 13th och ska tydligen bland annat ha fått inspiration från producenten Irwin Yablans. Regissören Paul Lynch letade nämligen efter ett skräckfilmsprojekt och tänkte sig ett smaskigt läkartema. Medan Yablans hade varit involverad i Halloween och påpekade ”varför släppa ett vinnande koncept – högtider?” Häpp, Prom Night.

Det är så lätt, så lätt att se arvet från särskilt Black Christmas och Halloween i både Friday the 13th och Prom Night. Ett styck obeveklig mördare, en grupp ungdomar och en förhållandevis begränsad skådeplats (må den sedan vara ett sorority house, en förortsgata, ett sommarläger eller en gymnasieskola). Det är nästan så man undrar om det fanns någon slags tyst överenskommelse om att detta var det som hädan efter för alltid skulle utmärka genren?

Prom Night har emellertid också hämtat en del inspiration från Stephen King och Brian De Palmas Carrie i relationen mellan den hämndlystna Wendy och den aplike bråkstaken Lou. Samt plockat med sig Black Christmas hotfulla telefonsamtal plus några giallo-vibbar tack vare att vi får se mördarens telefon och skrivbord i stark belysning men omgivet av lika starkt avgränsade, djupa skuggor.

Prom Night överraskade positivt. En nylig omtitt på Friday the 13th gör förvisso att jag kan förstå varför den filmen är så pass mycket mer känd – den slår sitt kanadensiska småsyskon rejält på fingrarna när det gäller tempo och berättarmässig enkelhet. Det finns allt för många scener i Prom Night som är allt för långa och allt för onödiga. Inte för att jag inte tyckte att det var roligt att se Jamie Lee Curtis (som spelar Kim) spinna loss på dansgolvet men den discoscenen pågår i en hel evighet…

I princip alla scener med Kim och Alex föräldrar, där fadern dessutom är skolans rektor (samt, distraherande nog, spelad av Leslie Nielsen) och modern på väg ned i någon slags depression, är fullkomligt onödiga och hade kunnat trimmas bort. Det gäller också subplotten där Nicks pappa är polis som under samma kväll tror sig ha kommit lilla Robins mördare på spåren. Till det ska läggas ett i många lägen fullkomligt omotiverat fokus på lättklädda tjejer och alldeles särskilt deras satinklädda rumpor. I det perspektivet lyckas filmen inte tillräckligt tydligt förmedla att kameran möjligen ska tolkas som en standin för de hormonstinna tonårsgrabbarnas lystna blickar, vilket eventuellt hade kunna göra att det hela kändes något mer berättigat.

Men när vi snackar själva kärnan i filmen tycker jag att den gör ett hyfsat jobb med både förebådande, jakter och mordscener. Morden blaffas, med ett notabelt undantag, inte upp i bild. Istället får vi en svart skärm och obehagliga ljud som inte lämnar någon större tvekan om vad som händer. Smart och funktionsdugligt kan jag tycka. Till denna kärna måste också Jamie Lee Curtis räknas, för satan så bra hon är! Möjligen skaver det lite att både hon och de andra så uppenbart är äldre än 16-17 år och att alla utbyten ”ungdomarna” emellan snarare känns som om de utspelas på en advokatbyrå eller något liknande istället för en skola.

Alltnog, här får Jamie å andra sidan vara lite mindre av en token final girl även om hennes närmast tantlika klänning står i skarp kontrast till Wendys blodröda och paljettglittriga uppenbarelse. Men hon får åtminstone gå på balen med en dejt istället för att vakta barn och poppa popcorn. Samt dessutom vara den som faktiskt räddar livet på Nick i den sista, avgörande fajten.

Jag skulle absolut rekommendera en titt på Prom Night om det inte är så att man avskyr allt som har med konceptet slashers att göra. Den står sig riktigt bra tillsammans med fredags-filmen om vi nu snackar slashers anno 1980.

Final girl: Kim Hammond. She rocks!

Historik/psykologi: Vem som helst skulle kunna bli traumatiserad av att se sin syster falla mot en blodig död, men måste det per definition också innebära en gender-bender-vändning? Hur ska vi annars tolka Alex (inte särskilt sofistiskerade) sminkning? Känns slappt och inkastat i allra sista sekunden utan särskilt mycket eftertanke. Det är dock inte helt klart varför han går igång just den här årsdagen?

Vapen: Spegelskärvor och yxa – mördaren är som Kajsa Warg, han tager vad han haver och gör ganska gott bruk av det.

Killer-o-vision: Inga överdrivna mängder, men visst finns det där. Tillsammans med ett par villospår om jag förstår saken rätt.

alt. titel: Ögon, Øjne, The Eyes of Laura Mars

Det är ingen större hemlighet att John Carpenters Prince of Darkness är starkt inspirerad av Nigel Kneales manus till TV-filmen The Stone Tape. Det är heller ingen hemlighet att Kneale hatade Prince of Darkness: ”With an homage like this, one might say, who needs insults?” Trots att det förstås måste svida att höra något sådant, kanske Carpenter ändå i någon mån kunde identifiera sig med Kneales känsla? Han skrev nämligen ett första utkast till Eyes of Laura Mars, vilket sedan togs över av bolaget Columbia och skrevs om innan det hamnade framför kameran. Carpenters omdöme? ”The original script was very good, I thought. But it got shat upon”.

Så då blir man förstås lite nyfiken på vad Carpenters ursprungliga manus kan ha innehållit. I nuläget är filmen inte minst en amerikaniserad och, hur märkligt det än kan låta, uppfiffad version av Michael Powell och Leo Marks Peeping Tom. Kanske Carpenter bara hade lagt sig närmare Peeping Toms djupt störda element?

För så länge man inte ställer Eyes… jämsides med sin brittiska förlaga kan den säkert uppfattas som både provokativ och exploaterande. Det är i alla fall så många ser på fotografen Laura Mars verk. Hon har gjort sig ett stort namn, genom att både använda sig av sex och död i sina flashiga reklamfotografier och aspirera på rent konstnärsskap med sina foton på 70-talsutmärglade modeller i fluffiga frisyrer och höfthållare.

Problemet för Lauras del är emellertid inte främst att hon blir ifrågasatt som reklamfotograf och konstnär, utan att hon börjat se syner av bestialiska mord på personer som står henne nära. Personer som icke minst tjänar pengar på Lauras sex- och dödsbilder. Snart kommer hon i kontakt med polisen John Neville, ansvarig för utredningen, och som inte verkar ha några större problem med att tro på Lauras minst sagt fantastiska historia. Nu är bara frågan hur länge det dröjer innan mördaren vänder sin kamerablick mot Laura själv.

Peeping Tom är en ganska kall, dyster och illusionslös historia, dels eftersom dess huvudperson mördar unga kvinnor, dels eftersom filmen också beskriver en reell sexhandel (både prostitution och pin-up-fotografering). I det avseendet känns Eyes… som en betydligt vanligare standard-thriller i det att vi ganska snabbt får bekräftat att det absolut inte kan vara Laura själv som är förövaren och att filmens ”sexhandel” består av fotomodeller som poserar för reklam- och konstfotografier. Laura Mars, spelad av Faye Dunaway, påstår att hon bara skildrar världen såsom hon ser den. Den världen är i och för sig ett sent 70-tals-New York och alltså absolut ingen lekpark. Men de “mord” hon refererar till och försöker representera är enligt henne själv främst av moralisk, andlig eller känslomässig natur och alltså inte faktiska, fysiska sådana.

Eyes… försöker ställa frågor om både konstens natur, kommersialism, kamerans exploaterande blick och dödens besudlande. Men det blir mest filosofi light eftersom filmen samtidigt också vill vara en spännande thriller med klara giallo-vibbar. Eftersom vi bara får se morden genom Lauras skuggiga hågkomster eller blackouter eller vad hon nu drabbas av, blir just de aldrig särskilt gruvliga (men jag blir nyfiken på om Brian de Palma här fick idén att hotta upp saker och ting till Dressed To Kill?). På det hela taget ligger det som sagt en fernissa över hela produkten – morden skyls över, modellbranschen är i sig en enda stor chimär, fotoateljén har tagit över och stajlat upp ett gammalt hamnmagasin och Lauras grottlika lägenhet är både enorm och luxuös (om än dödligt trist med sina lerfärgade väggar och soffor).

Nu är jag emellertid inget större fan av Peeping Tom och tycker därför att dess amerikanska kusin faktiskt var ganska underhållande. Manuset tål dock inte att synas i sömmarna allt för mycket, det är en hel del som vi aldrig får förklarat för oss eller som filmen bara släpper, likt en bit kall, kokt och slemmig potatis. Hur får Laura egentligen sina syner? Vem är det som jagar henne någonstans i mitten av filmen och som vi aldrig får se? Vad hände egentligen med hennes alkade ex-make (för övrigt spelad av Raúl Juliá)?

Jag vet inte heller om jag tycker att filmen någon gång blir genuint spännande, sådär så man sitter och biter på naglarna, men Irvin Kershner vet förstås vad han ska göra i regissörsstolen. Eyes… känns på det hela taget välgjord och jag gillade nog både Faye Dunaway som Laura och Tommy Lee Jones som John Neville. Han är en ganska cool polis som till och med fixar att tassa omkring i strumpfötter och utsvängda jeans. Möjligen framstår han som lite väl ung för att bossa runt med sina kollegor. Till skådisskaran ska också räknas en rejält skäggig Brad Dourif i sin andra, större roll sedan Gökboet. Inledningsvis får han kanske vara lite väl skum, stissig och stressrökande men när det verkligen gäller blänker han till.

Dagens film är möjligen en proto-slasher i den meningen att den som sagt försöker vara något av en amerikaniserad giallo. Samtidigt tycker jag nog att Brian De Palma fixade den biffen bättre i Dressed To Kill (själva giallo-biten, alltså) som kom bara ett par år senare. Eller varför inte Alfred Soles Alice, Sweet Alice som kom två år tidigare?

Med sitt tydliga thriller-anslag skulle jag säga att Eyes… egentligen faller utanför ramen på årets Halloween-tema (Barbra Streisands powerballad Prisoner på soundtracket hjälper inte till, den heller). Å andra sidan: Eyes… var som sagt ganska underhållande, välgjord och bjussade på en del oefterhärmliga New York-miljöer.

Final girl: Antar att man får räkna Laura Mars till skaran

Historik/psykologi: En traumatiserande barndom med föräldramord, knark och prostitution. Därmed blir Lauras bilder en utmärkt trigger

Vapen: Ispik vad det verkar

Killer-o-vision: Hell, yeah!

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Men Alfred Sole var inte en sämre regissör och manusförfattare än att han kunde ta en lätt ironisk hämnd för den betan. Varmt välkommen i årets Halloween-tema säger vi till Alice, Sweet Alice (jag har hittills inte hört någon benämna filmen med dess originaltitel). En film som till skillnad från The Exorcist inte alls låter räddningen ligga i en from präst och obrottslig tro. Nej, i Alice, Sweet Alice drivs själva skräcken av katolsk skuld och hyckleri.

Lilla Karen ska snart ta sin första nattvard. Enda smolket i hennes glädjebägare är storasystern Alice som tycks bottenlöst avundsjuk på sin lillasyster och tar alla tillfällen i akt att retas med henne. Men skulle Alice verkligen gå så långt i fientligheten mot systern som att först strypa och sedan försöka elda upp henne? Och på självaste nattvardsdagen, icke desto mindre?

Systrarnas mamma Catherine vägrar att tro något sådant om sin enda kvarvarande dotter medan mostern Annie inte tvekar en sekund att lufta sina misstankar om systerdottern. Så vad ska man tro när Annie bara en kort tid därefter blir knivhuggen av någon iförd en gul regnrock, likadan som Alices, och en anonym kvinno-mask, likadan som den Alice tidigare haft på sig? Eftersom Alice aldrig dolt sin ovilja gentemot mostern är det kanske inte så konstigt att Annie raskt pekar ut henne som sin förövare. Och alltjämt fortsätter mördaren att skörda offer.

Ännu en av dessa filmer som förpassats till kategorin proto-slashers, dvs. filmer F.H. – Före Halloween. Förvisso har vi här en knivförsedd mördare men arvet Alice, Sweet Alice lämnar vidare skulle jag snarare i så fall säga är den hiskeliga masken som är en vital del av mördar-outfiten. Annars får jag mest giallo-vibbar av filmen, bland annat beroende av de övertydliga katolska pekpinnarna som Alfred Sole lagt in i sitt manus (skrivet tillsammans med Rosemary Ritvo).

Det räcker ju bara att hänga med genom förtexterna där en flickröst mässar en bön på latin samtidigt som vi ser en nattvardsgestalt som håller i ett kors. Men det hela avslutas med att korset höjs och därmed visar en fortsättning ned i ett skoningslöst knivblad. Samtidigt blir skuldbeläggandet av den katolska kyrkan en smula tveeggat – jag funderar exempelvis på hur pass mycket jag ska tolka in i det faktum att Alice faktiskt aldrig får den där frälsande nattvarden. Vad betyder det för filmens slut, vilket med all önskvärdhet (och i likhet med både The Texas Chain Saw Massacre och Black Christmas) antyder att fasan är långt ifrån över?

Nära kopplat till katolska värderingar är förstås också det faktum att mamma Catherine inte bara är skild från maken Dominick, utan dessutom redan var gravid med Alice när hon gifte sig med honom. En kvinna med tveksam moral skulle man ju kunna tycka. Detta får å andra sidan motsägas av det faktum att hon är en hetsig försvarare av sin äldsta dotter och dessutom har ett nästan plågsamt välordnat, ljust och kritvitt hem.

Som vanligt finns därmed anledning att reflektera över om inte filmens djupaste vallgrav finns mellan könen. De flesta av filmens män är rationella vuxna medan det finns gott om hysteriska, gråtande och skrikande kvinnor. Faktiskt så pass många att det blir riktigt jobbigt under en period. När Karens kropp upptäcks kan man verkligen undra vem som tar mest illa vid sig; hennes mor eller Annie som verkar tycka att det bästa beteendet i den situationen är att våldsamt skaka sin syster och skrika ”She’s dead!!!”.

Den här vallgraven förvandlas tyvärr till en lätt kladdig historia i relation till Alice. En del av skräcken, obehaget eller ambivalensen ska helt uppenbarligen ligga i flickans utmanande beteende och att hon framställs som på gränsen till en sexuellt medveten ung kvinna. Hon är tolv… Polisen som ger henne ett polygraf-test kommenterar till en kollega ”Did you notice her tits? When I put the tube around her, she looked at me, like she wanted me to feel her up”.

Jag vet inte varför Communion blivit mer känd som Alice, Sweet Alice men den är otvetydigt en kultklassiker. Titeln nämns i många olika sammanhang. Själv tyckte jag kanske att den var mer intressant än genuint läskig, även om det finns en riktigt bra hoppa-till-effekt samt ett par brutala scener och snygga bildutsnitt. Filmen har också överraskande vidriga eller ruskiga drag som i alla fall tog mig lite på sängen (exempelvis den kattmatsätande hyresvärden Mr. Alphonso eller brottsplatsfotografierna på Karens brända anletsdrag).

Sole jobbar gärna med kontrasterande detaljer, som blod på vita nattvardsattiraljer (det är kanske ingen slump att han uteslutande jobbat som produktionsdesigner sedan mitten av 90-talet). Han ska ha bland annat ha varit inspirerad av Nicholas Roegs Don’t Look Now, men i valet mellan de två skulle jag absolut hålla Roegs film för den bättre. Alice, Sweet Alice är mest för de som fascineras av religiösa motiv och grubblerier över kärnfamiljens sönderfall i ett modernt samhälle.

Final girl: Inte aktuellt.

Historik/psykologi: Fanatisk katolicism och vilja att straffa syndare

Vapen: Oftast en kockkniv

Killer-o-vision: Nej.

alt. titel: Silent Night, Bloody Night, Deathouse, Death House

En film som sannolikt är mest känd (i den mån den alls är känd) under aka-titeln Silent Night, Bloody Night. Och då gissar jag att minst tre fjärdedelar av de som tror sig känna igen titeln egentligen tänker på ”äkta” slashern Silent Night, Deadly Night från 1984.

Men dagens film är alltså en proto-slasher, vilket innebär att den innehåller vissa drag som skulle återkomma inom undergenren men som trots det inte kan sägas vara en helgjuten spelare i slasher-laget. Night of… är å andra sidan inte helgjuten i särskilt många andra perspektiv heller.

Det som känns tråkigt är jag får en känsla av att det åtminstone finns frön till en helt ok skräckfilm i Night of… Själva grundhistorien utnyttjar många standardgrepp men har samtidigt en del innovativa element. Och även sådant som är skräckfilmsstandard kan ju bli bra om det görs rätt. Eller om filmen lyckas fånga den där undflyende ”atmosfären”. Men i det här fallet är det helt klart att regissör och medmanusförfattare Theodore Gershuny inte haft något vettigt grepp om vare sig hur han ska berätta sin historia eller introducera sina rollfigurer. Det hela är rörigt och fullt med märkliga scener som inte leder någonvart eller får sin förklaring alldeles för sent. Fotot är fult och, särskilt i slutet, så mörkt att jag faktiskt inte hänger med på exakt vad som händer. Allt för många skådisar gör allt för många undermåliga prestationer.

Grunden är i alla fall denna: i den lilla staden East Willard står Wilfred Butlers hus fortfarande kvar, trots att invånarna helst skulle vilja jämna schabraket med marken. Men även om Butler dog i en eldfängd olycka på självaste julafton 1950 lämnade han efter sig ett otvetydigt testamente som gav huset vidare till barnbarnet Jeffrey. Tjugo år senare anländer emellertid en advokat som säger att Jeffrey nu är beredd att sälja huset till staden för 20 000 dollar. In cash. By tomorrow.

Så medan stadens borgmästare febrilt försöker skrapa ihop stålarna roar sig advokaten i det märkligt välbevarade huset (med tanke på att det har stått tomt i tjugo år) tillsammans med sin älskarinna. Det dröjer dock bara en liten bit in i parets coitala umgänge innan någon går loss på dem med en yxa, ett öde som ska komma att drabba alla som vågar sig i närheten av Butlerhuset denna julaftonsnatt.

Jag har all förståelse för att det inte är så lätt att berätta en film som ska utspela sig i parallella tidslinjer. Men så klumpigt som de historiska ledtrådarna introduceras i Night of… får man bara inte göra. I alla fall inte om det ska finnas någon spänning kvar i det hela. Filmen är ett sammelsurium av olika berättarröster, gamla tidningar och avslöjande dagboksanteckningar (vilka i sedvanlig ordning är skrivna mer som en roman än dagboksanteckningar). Det är likaledes oklart varför mordorgien sker just när den sker eller hur alla mordoffer förtjänat sitt öde.

Å andra sidan, när vi väl kommer fram till återberättandet av dagboken framställs historien som en lite ryckig, sepiafärgad film-i-filmen där Gershuny kan ha hämtat en del inspiration från George A. Romeros Night of the Living Dead (kanske också till titeln på hela filmen?). Just det segmentet är det enda som får mig att se på Night of… med lite mer förlåtande ögon.

En hel del av skådisarna kommer från Andy Warhol-scenen, inte minst Mary Woronov i rollen som borgmästardottern Denise Adams. Hon var gift med Gershuny vid den här tiden och möjligen den som kunde locka med sig en del av sina kollegor. Hon har å andra sidan inga illusioner om ex-makens film: ”[Ted] tried to make it an artistic statement, but it didn’t work”. Kanske det där artistiska skulle komma från Worhol-skådisarna? I vilket fall som helst fungerar det dåligt – både enskilda prestationer och relationer skådisarna emellan blir ofta stela och konstiga.

Men vänta lite, varför kan man då säga att Night of… är en proto-slasher? Tja, förutom en viss body count (som å andra sidan inte ens spräcker tiotals-vallen) har vi en länge ansiktslös mördare som dessutom är iförd svarta skinnhandskar (förvisso mer av en giallo-grej men, men…). Morden har sitt ursprung i historiska händelser med en tydlig hämndvinkel. Men det finaste exemplet är kanske att mördaren ringer till olika personer och säger hotfullt kryptiska saker till dem för att locka dem till Butlerhuset. Ett drag som skulle komma att användas så otroligt mycket bättre av Bob Clark två år senare i Black Christmas.

Nej, Night of… var inte mycket att hänga i julgranen. Men är du ändå sugen faller filmen under public domain och kan därför ses alldeles gratis på exempelvis archive.org.

Fun fact: i någon mening delar Night of… ett viktigt element med Amicus-episodfilmen Asylum som kom samma år. Se hellre den istället.

Final girl: Diane Adams. Dock ingen klassisk sådan eftersom hon hamnar under mördarens radar sent i matchen. Tyvärr heller ingen särskilt överraskande sådan eftersom filmen börjar i slutet när Diane ser tillbaka på det hemska som hände för ett år sedan.

Historik/psykologi: Både skuldkänslor och hämndmotiv, i någon mening en slags Psycho-ripoff. Det är emellertid otydligt varför mördaren har väntat så länge med att genomföra det hela.

Vapen: Främst yxa för mördarens del. Andra använder sig dock med förkärlek av skjutvapen.

Killer-o-vision: Typ… Fast det är fler scener där vi ser delar av mördaren (främst handskbeklädda händer) men aldrig hens ansikte.

alt. titel: Reazione a catena, Den blodige bugt, Bay of Blood, Blood Bath, A Bay of Blood, The Last House on the Left, Part II, Twitch of the Death Nerve, Carnage

Hörni, ni minns väl regeln från tidigare Halloween-teman? ”Ju fler aka-titlar, desto sämre film”. Vi får väl se om det stämmer i denna famösa proto-slasher.

Louise och Sylvie har sån jäkla röta! Här har de hookat upp med två läckra killar som kan köra ut dem till kusten i en fräck, illgul sportbil. Längs med stranden hittar de först en övergiven nattklubb med en dansscen (”Come, Roberto, we do the shake!”) och sedan vill Louise bada. Men med tanke på att det antagligen är lika svinkallt både i luften och vattnet som det ser ut att vara, är Roberto, Sylvie och Luca mer intresserade av att bryta sig in i huset som ligger intill.

Så medan Louise sliter av sig paltorna för att näcka (förstås) hittar de andra tre både sprit, en fungerande öppen spis och ett ännu mer ändamålsenligt sovrum i huset. Roberto får hålla till godo med att sitta framför brasan (Luca: ”You said you’d take the kraut girl!”) medan Sylvie och Luca tar för sig av sovgemakets bekvämligheter. Men någon har hållit koll på dem alla fyra… Så när Louise skräckslagen kastar sig iväg för att berätta om vattenliket som försökte peta på henne slår den okände mördaren till. Och det ordentligt.

Sedär, en sekvens i Bay of Blood vars basala innehåll nio år senare (från och med Sean S. Cunninghams Friday the 13th) skulle komma att rulla mer eller mindre på repeat i otaliga filmer. Med mindre variationer, främst vad gäller uppfinningsrika mordmetoder för tonåringar.

Så som en liten dyning inför 80-talets slasher-våg känns Bay of Blood helt följdriktig. För mig, som gillat regissören Mario Bava i och med filmer som I Vampiri, Black Sunday, Black Sabbath och Blood and Black Lace, kommer dagens film lite mer som en chock. Tydligen ska Bava ha haft en del skulder och var därför tvungen att göra Bay of Blood med minimal budget. Utseendet är därför i någon mening billigt och lite slarvigt. Utan Blood and Black Lace högpolerade finish känns även morden råare och grisigare, trots att de var nog så bestialiska i den tidigare giallon.

Men när jag väl hämtat mig en smula och kan börja fokusera på något annat än alla döda kroppar som ligger och skräpar längs med stranden går det ändå att se att Bay of Blood är skapad av någon som vet vad han gör rent visuellt. Bava bjussar på en hel del fina solnedgångar, trevliga inramningar, sin vanliga färgmani (om än en smula urblekt) samt påhittiga och snygga klipp. Dessutom känns det som om han helt plötsligt upptäckt att det är jävligt coolt att zooma sig in i fördärvet, en tendens jag inte uppfattat i hans tidigare filmer.

Det förekommer alltså en hel del dödsfall i Bay of Blood (13 stycken närmare bestämt) men förutom sekvensen med de fyra ungdomarna påminner själva händelseutvecklingen mer om en extremt kallhamrad Agatha Christie än en renodlad slasher. Det finns ett mysterium som ska få sin lösning och den lösningen är prosaisk.

Enligt en av manusförfattarna (ännu en regel att påminna sig om: ”Ju fler manusförfattare, desto sämre film”), Dardano Sacchetti, kan man se filmens grundläggande motiv som en slags kommentar till hela ’68-rörelsen. De yngre generationerna avpolletterar utan misskund de äldre av girighet och kommersialism. Eller varför inte som en kul lek, utan att ens vara medveten om vad man egentligen gör (främst i perspektivet av ett av filmhistoriens mest abrupta och stabbiga wtf-slut)? Det visar sig nämligen att filmens första offer ville bevara den natursköna bukten medan pengahungriga ungdomar hellre såg hotellkomplex framför sig. Filmen gör också ett halvlamt försök att lyfta motsättningen mellan att döda för att sätta mat på bordet (genom att bita levande bläckfiskar i huvudet – hardcore!) och för nöjes skull (entomologen som spetsar skalbaggar på löpande band).

Det finns bättre filmer än Bay of Blood, oavsett i vilken genre man än skulle vilja placera den. I nuläget känner jag mig ganska nöjd med två tittar och har inte samma omtittningssug som för andra italienska proto-slashers exempelvis Blood and Black Lace eller Dario Argentos Bird… Men Bay of Bloods plats i slasher-filmens historia kan ingen ta ifrån den även om Bava var en smula före sin tid. Så pass mycket före att man nästan kan börja undra om han inte snarare leker med giallo-stereotypen som han också var med och skapade? Det vill säga att det i slutänden egentligen inte spelar så stor roll vem mördaren är, utan fokus ligger på att så grafiskt eller estetiskt som möjligt visa upp sex, rädsla och död. Den vackert melodiösa och smäktande musiken av Stelvio Cipriani får mig också att fundera på hur pass mycket Ruggero Deodato och Riz Ortolani tittade på Bay of Blood innan de körde igång med Cannibal Holocaust.

Final girl: Ingen. Istället har vi i likhet med Blood and Black Lace en final villain.

Historik/psykologi: På ett sätt oerhört enkelt, på ett sätt oerhört komplicerat. Men i botten ligger en ganska klassisk giallo-plot om ett värdefullt arv.

Vapen: Mest känd torde den grymt krokiga macheten vara, som en slags korsning mellan en machete och en skära. Men annars är det ganska uppfinningsrikt, allt från telefonsladdar till spjut och skjutvapen.

Killer-o-vision: Yes siree bob! I en scen får vi i ögonvrån till och med se spjutet som mördaren håller i. Men även utan just detta grepp ligger en hel del fokus i filmen på den övervakande och iakttagande blicken.

Hjärtinnerligt välkomna till 2020 års Halloween-tema, fullsmockat med maskbeklädda mördare samt mördade tonåringar som vågat sig på att ligga och/eller knarka. Jag talar förstås om den kanske mest välkända av skräckgenrer: slashern. Kanske till och med så välbekant att det inte sällan sätts likhetstecken mellan den och hela skräckgenren? I vanlig ordning kommer hela oktober att ägnas åt en kronologisk nedräkning mellan 1960 och 2018, så förhoppningsvis kommer det att finnas något matnyttigt för alla under slasherween.

Jag anlände till både filmens och skräckfilmens värld förhållandevis sent, om nu studentåldern kan anses sent. Hemmavid fanns ingen video och mina föräldrar var inga stora bioentusiaster. Jag tror att det kan vara en anledning till att jag aldrig riktigt förstått tjusningen i att se filmer där en kavalkad av tonåringar paraderas ut framför kameran, bara för att bli avpolletterade en efter en, oavsett hur innovativt. Ett upplägg som i princip kan mallas mot den stereotypa porrfilmen där historia och karaktärsutveckling är praktiskt taget ointressant. Det enda publiken är ute efter är att så snabbt och effektivt som möjligt ta sig fram till the money/gore shot. Blod eller sädesvätska, same same but different.

Så för min egen mentala hälsas skull har jag försökt att kasta nätet tillräckligt vitt i den här temaomgången för att hitta även de filmer som skulle kunna bidra med lite mer än enbart de ovanstående stereotyperna och sådana filmer har ärligt talat inte varit särskilt svåra att finna. Tack vare en hel del kärlek till slasher-genren ute i filmhavet är det många som tagit chansen att sätta ljus på titlar som inte börjar med Halloween… eller Friday the 13th.…

De filmerna är oftast antingen typiska slashers som av olika anledningar inte är lika kända som de ovan nämnda serierna eller filmer som kanske inte faller inom mallen eller troperna till 100 procent men som ändå innehåller slasher-element. Som slasher-entusiasten därmed redan noterat kommer jag alltså att röra mig både före och efter den så kallade guldåldern (1978-1984). Och eftersom jag låtit mig inspireras av den utmärkta brittiska podden The Evolution of Horror har jag valt att starta resan 1960, ett jämnt och bra årtal. I en genre som utmärks av serier har jag den här gången dessutom passat på att hugga alla Halloween-filmerna. Serier som Scream samt ANoES har jag redan avhandlat medan jag sparar på alla Friday the 13th-delarna.

Men vilka stigar är det då som i slutänden ansluter till den (kanske alltför?) vida och lättfarna slasher-motorvägen? Tja, eftersom jag i mångt och mycket följt samma snitslade bana som podden The Evolution of Horror är det förstås inte så konstigt att jag betat av samma hållpunkter som den gjorde i sin slasher-säsong. Med en helt annan ledstång hade jag kanske åtminstone sett helt andra föregångare?

Men nej, inte helt andra skulle jag gissa, eftersom även en så pass generell översikt som sidan ”Slasher” på Wikipedia också pekar ut bland andra Psycho och Peeping Tom som 60-talets slasher-föregångare. Absolut inte proto-slashers (de uppfyller inte på långa vägar tillräckligt många troper) men filmer som dels balanserade på gränsen mellan thriller och skräck (tillsammans med exempelvis Hammer-filmer som Nightmare och The Nanny), dels använder sig i olika utsträckning av koncept som den ensamme och galne seriemördaren, killer-o-vision eller ett aktivt kameraarbete för att förmedla skräcken, straffande eller vedergällande mord (orsakade av gärningsmannens galenskap), mestadels kvinnliga offer, en länge ansiktslös mördare, det faktum att fasan aldrig upphör även om filmen i sig tar slut samt en högst problematisk inställning till sexualitet (inte sällan är straffet direkt kopplat till särskilt kvinnlig sexualitet).

Skräckthrillerstafettpinnen övertas å det magnifikaste av de italienska giallo-filmerna på 60- och 70-talet med regissörer som Mario Bava och Dario Argento i spetsen. Även här har vi exempelvis en dunkel gränsdragning mellan thriller och skräck, ansiktslösa mördare samt både spektakulära och straffande mord. Det giallon springer vidare med, med sikte på slashern, är att bli något mer övertydlig när det gäller just morden, för att uttrycka det milt. De antydningar som Hitchcock och Powell hade jobbat med låg inte för italienarna. Men ett mer bloddrypande och ruskigt fokus, i kombination med huvudsakligen kvinnliga offer, kunde ibland bli en smula problematiskt. Argumentet att det såklart är både trevligare och hemskare (för en straight manlig publik, får man anta) att se en snygg tjej bli söndertrasad av en galen mördare låter inte särskilt övertygande i dagsläget och fasiken vet om det ens gjorde det när det begav sig.

Alltnog, efter en räcka definierande gialli kom så Mario Bavas Bay of Blood 1971 som jag missade i mitt italienska Halloween-tema. Och 70-talet fortsätter med en hel räcka filmer som spårar vidare på mer eller mindre aparta stigar, vilka skulle kunna sägas leda fram till en tydligt definierad slasher-genre. Än en gång vill jag också uppmärksamma den utmärkta Black Christmas från 1974, en film som i mina ögon är klart mer underhållande än Halloween.

Och med detta omskakande besked lämnar vi slasher-genren för dagen. To be continued…

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

Läs hela inlägget här »

Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.

Läs hela inlägget här »

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg