You are currently browsing the tag archive for the ‘Giallo’ tag.

Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.

Det räcker med att slänga en blick på inspektör Enzo Avolfis skrivbord (där han tjänstvilligt nog placerat både ett baseballträ samt en FBI-tröja) för att gissa sig till att vi här inte har en infödd italienare. Nu är han av olika anledningar dock tillbaka i sin barndoms Italien och löser alla de där turinska seriemördarbrotten som ingen annan kan lösa.

Hur kan han säga nej till Lindas tårfyllda bön ”She’s all I have” när det visar sig att hennes modell-syster Céline är det senaste offret för mördaren som plockar upp sina vackra byten i en taxi? Linda får alltså följa Enzo tätt i hälarna och (som vanligt i den här typen av filmer) ta del av betydligt mer av polisarbetet än vad som sannolikt är vare sig etiskt eller lämpligt.

Samtidigt som Enzo samlar nog med mod för att blotta sin själ inför Linda lider Céline alla helvetets kval under mördarens tänger, sekatörer och knivar.

Nu ska i och för sig ett utmärkande drag för gialli vara att de motstår de flesta försök till kategorisering men jag skulle vilja påstå att Argento med Giallo snarare skapat en vanlig, trist seriemördarthriller än en klassisk giallo. Visst ska det helst vara kläggiga mord men i tidigare filmer har de allt som oftast utförts på plats – här släpar mördaren med sig sina offer för att tortera dem under längre eller kortare tid i sin sjaskiga betonghåla.

I en ”vanlig” giallo verkar det tillhöra kutym att det kanske är ett enskilt mord som startar en slags snöbollseffekt där mördaren måste tysta vittne efter vittne – här plockar han bara upp två enskilda och snygga tjejer varav en råkar vara Lindas syster.

För att vara en giallo upplever jag också att mördarens utseende (om än inte konkreta identitet) förhållandevis snabbt avslöjas. Och nog för att genren brukar vara förtjust i diverse avvikelser och deformiteter men här tjänar de inget som helst syfte vad jag kan se (eller ville Argento bara minnas bättre tider och castingen av Ugo Fangareggi i The Cat…?). Inte heller får vi veta ursprunget för dem eftersom flashbackscenerna uppvisar en högst normal gosse som av okänd anledning blir retad av sina jämnåriga.

Vår mördare får prata osammanhängande och otydligt. Helst väser han bara enstaka ord som ”Beautiful…”. Nog för att det ofta kan kännas krystat med övertydligt psykologiska förklaringsmodeller som involverar elaka mödrar men hellre det än denna totala intighet. Alternativt stereotyp Galenskap i form av nappsugande och djävulsporrserier. Summa summarum: en på det hela taget rätt tråkig mördare.

Dragplåstret i sammanhanget (förutom Argento, då) torde vara Adrien Brody i rollen som Enzo. Jag kan absolut förstå att han vill jobba med en visionär som Argento men tyvärr är han cirkus 15-20 år för sent ute för det. Nu uppstår det förhållande som jag tycker mig ha sett i andra filmer: i fel film eller med fel regissör blir Brodys nedtonade stil bara intetsägande. Han ser lidande ut, låter lidande (”Alone… Very long…”) och pratar hela tiden engelska i ett land som med nöd och näppe kan hitta engelskspråkig personal till mindre turistbyråer.

Men eftersom jag nu har klagat på det i en del äldre filmer inom ramen giallis: heder åt Argento för att han faktiskt låtit sina (givetvis) kvinnliga offer får ha kvar paltorna på kroppen. Giallo uppvisar ett minimum av lystna kameror och blottade bröst (vilket i och för sig förstås kan bero på en anpassning till den amerikanska marknaden. En lansering där Brody för övrigt stämde distributörerna för uteblivna inkomster).

Goremässigt fäster jag mig bara vid en scen som involverar glas och fingrar samtidigt som det genom hela filmen finns gott om konstigheter att haka upp sig på. Varför fortsätter inte Céline att försöka kommunicera i sin mobil när hon fattar att det är fara å färde? Varför använder mördaren ett förstoringsglas till sina bilder när han tittar på dem på datorn? Hur kan Enzo veta att mördarens offer verkligen är död när han sluter hennes ögon? Hur skulle Enzo kunna känna till konsekvensen av att ta mördaren av daga?

Men allt detta förbleknar inför det totala västgötaklimax-kollaps som är slutet. Må så vara att lösningen kan ses som realistisk men för mig som tittare känns det som om Argento en dag helt plötsligt bestämde sig för att han var trött på den här skiten och avslutade den på snabbast tänkbara sätt. Slött, Dario, mycket slött…

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

Läs hela inlägget här »

Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Läs hela inlägget här »

Non ho sonnoalt. titel: Sleepless, I Can’t Sleep

Ack, ni barnramsor. Vad skulle alla fantasilösa seriemördare vara utan er? Platt intet!

I Turin hittas ett par kvinnor brutalt mördade där en av dem hysteriskt pratade om en livsfarlig dvärg kort innan hon dog. Inget polisen blir särskilt glad över eftersom fallet med mördardvärgen har ansetts avslutat sedan 80-talet. Då hittades nämligen den förmodade gärningsmannen Vincenzo de Fabritiis död. Snipp, snapp, snut, case closed.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Who Saw Her Die?

Hade Chi l’ha vista morire? producerats 40 år senare hade den antagligen tävlat med Daniel Radcliffe-filmen om att få heta The Woman in Black. Nu är förvisso Chi l’ha vista morire? (bokstavligen ”Vem såg henne dö?” enligt Google Translate) en mer typisk giallo-titel men redan innan eftertexterna passerat har vi fått veta att det hela rör sig om en mördare i svarta kvinnokläder, spetshandskar och flor.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood

Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.

Läs hela inlägget här »

Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.

***

alt. titel: I nattens mörker

När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.

Läs hela inlägget här »

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg