You are currently browsing the tag archive for the ‘Giallo’ tag.
alt. titel: Baron Blood, Chamber of Tortures, The Blood Baron, The Thirst of Baron Blood, The Torture Chamber of Baron Blood
Säg namnet på en elak aristokrat som gillade att spetsa folk på pålar? 99,9% av världens befolkning skulle sannolikt säga Vlad Tepes, men inte Peter Kleist. Den unge amerikanen är nämligen besläktad i rakt nedstigande led till den österrikiske baronen Otto von Kleist som alltså hade ett liknande fritidsintresse.
Annonser
Tillbaka till gamla vana hjulspår, en fredagssågning. En film som jag hade ”oturen” att se innan jag kanske var riktigt van vid giallo-genrens inneboende förutsättningar.
***
alt. titel: I nattens mörker
När min DVD-skiva ger mig valmöjligheten, är det klart att jag väljer en ”unrated version” av Dressed to Kill för att inte missa ett enda svep med rakkniven. Tyvärr tänkte jag då inte på att filmen tillhör den olyckligsaliga genre som kallas ”erotisk thriller”. Men det blir jag snart varse eftersom ”unrated” i det här sammanhanget innebär att tittaren efter ungefär en halv minuts speltid blir presenterad för full frontal bush. Kameran sveper över den intvålade kvinnan i duschen som har Angie Dickinsons ansikte (inklusive generösa mängder moderiktig blå ögonskugga) men Penthouse-modellen Victoria Lynn Johnsons kropp. För övrigt kan vi av Dickinsons ansiktsuttryck konstatera att detta måste vara en slags magisk dusch som ger alla kvinnor som använder den orgasm eftersom nästan samma upplevelse av den återkommer senare i filmen för en helt annan kvinna.
Fortsättning på inlägget från tidigare idag…
***
De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.
För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.
***
Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.
alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears
Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.
The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Terror at the Opera
Samma år som Michele Soavi släppte sin Deliria kom hans samarbetspartner Dario Argento med Opera, en film som i vissa avseenden är Delirias äldre och avsevärt mer extravagant påkostade syskon.
alt. titel: The New York Ripper
Inte för att det hade hindrat någon av de tidigare giallo-regissörerna, men visst känns väl ett sjaskigt 80-tals-New York som en lämpligare jaktmark för en galen mördare än Roms anrika piazzor? På slutet av 70-talet hade exempelvis Son of Sam skördat 6 dödsoffer och ett 25 timmar långt strömavbrott ledde 1977 till förstörelse och plundring. De efterföljande arresteringarna var så voluminösa att redan överfulla fängelser svämmade över.
alt. titel: Tenebre, Unsane
Lyckligtvis består det italienska 80-talet av mer än Joe D’Amato och Umberto Lenzi!
Peter Neals våldsamma romaner innebär en förlösning för vissa personer. Personer som länge längtat efter att kunna ta itu med världens korruption och perversion. I Neals senaste bok, Tenebrae, beskrivs hur mördandet inte ger upphov till vare sig oro eller rädsla, utan en stor känsla av frihet.
Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:
- Bäst utsmyckade rektorskontor
- Bästa foajé
- Bästa simhall
- Bästa skadedjursutrotning
- Bäst belysta korridorer
- Bästa taggtrådsförvaring
- Mest näringsriktiga dietmat
- Strängaste danspedagogik
När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.
alt. titel: The House of the Laughing Windows, House with the Windows That Laugh, The House with Laughing Windows
Det hade inte förvånat mig om man någonstans skulle ha hittat gamla tunikor från 1200-talet med texten ”St. Sebastian hade det inte heller så roligt”. Martyrhelgonet sägs först ha dömts till döden medelst pilbeskjutning av den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus vilken, när Sebastian överlevt och återhämtat sig, såg till att göra om och göra rätt genom att låta stena martyren till döds.
That’s what HE said!