You are currently browsing the tag archive for the ‘Autism’ tag.

Fortsättning på veckans tema

Ett annat typiskt Koontz-skurkdrag är drömmen om den perfekta människan och/eller perfekta samhället. Vilket förstås lirar ganska väl med övriga skurkdrag som handlar om att utrota den fria viljan och mänsklighetens unikum. Ibland ligger det på individuell nivå, där en skurk mördar och tillvaratar sina offers kroppsdelar för att på så sätt skapa en perfekt människa (tex Dark Rivers of the Heart från 1994). Men inte sällan handlar ondsinta experiment om att omvandla mänskliga varelser så att de bättre ska passa in i en slags övermänniskoutopi där alla är både fysiskt och psykiskt överlägsna (tex Midnight från 1989 eller 77 Shadow Street från 2011). Viket i sin tur givetvis betyder att de dessutom lyder order och är hyperrationella.

Med denna bakgrund är det inte så konstigt att Koontz fastnat för Victor Frankenstein som romanfigur. Hans Frankenstein-serie (samförfattad med Kevin J. Anderson) inbegriper fem böcker från 2005 till 2011 där de tre första utspelas i New Orleans (en ovan storstadsmiljö för att vara Koontz) i nutid. Genom sitt experimenterande har Victor Frankenstein, som nu kallar sig Victor Helios, lyckats förlänga sitt liv och arbetar intensivt för att skapa en ny och perfekt mänsklig ras som ska ersätta den gamla. Mot honom i denna djävulska plan står hans gamla skapelse, som numera kallar sig Deucalion. Deucalion har kvantfysiska krafter som gör att han kan förflytta sig långa sträckor på ett ögonblick och – suprise, surprise – kan bota autism.

För att summera: i de olika Koontz-universa är det positivt att värdesätta vad man kanske skulle kalla för traditionella amerikanska värderingar –  individuell frihet, ansvarstagande, hederlighet, mod och ett förkastande av makt över andra. Till det ska läggas en känsla för och uppskattning av det förunderliga. Allt för mekanistiskt eller instrumentellt lagda personligheter är däremot alltid ondsinta. Detsamma gäller makthungriga sådana. Då gäller det dessutom makt som innebär att man har full frihet att göra vad som helst mot vem som helst utan några konsekvenser. Ingen i Koontz historier använder någonsin sin makt för att göra världen till en bättre plats.

Att säga att jag nu känner mig ganska mätt på Koontz är ingen överdrift. Jag känner mig nöjd över att ha gjort mig säker på att jag föredrar King som författare och också varför jag gör det. Men utöver det är den kvardröjande känslan kanske främst en lätt fnissighet vid tanken på alla knasbollehistorier som mannen hittat på under årens lopp. Eller vad sägs om följande förvirrade anteckningar (det är i och för sig jag som står för förvirringen) från 2009 års Breathless:

Mänskligheten får besök av överjordiskt vackra varelser som bär med sig frälsning? Högst oklart vad poängen ska vara… Jämsides med detta finns eg orelaterade historier om en typ uteliggare (besatt av en ande?!) som följer ngn slags instinkt som slutar med att han räddar livet..på sin egen mamma? Alt åtföljs till denna räddning av…sin egen far? Som han inte känner igen? Plus en sadistisk mördare med gudskomplex som mördar sin egen tvilling och dennes fru. Alt är bara en man som inbillat sig att han mördat sin tvilling? Drömmer om att ha instängda sexslavar i potatiskällaren.

To be continued…

Fortsättning på måndagens uppstart

Koontz är också alldeles för förtjust i ett ibland högtravande blomsterspråk som blir skrattretande pretentiöst. Det högtravande kommer sig inte sällan av att han lägger ut texten om mänsklighetens villkor eller universums ogripbarhet och förunderlighet. Med den typen av pang-på-rödbetan-historier som han berättar funkar det inte riktigt med formuleringar som ”a jackboot on the neck of humanity” (jag tar upp ännu mer uppseendeväckande exempel i min text om hans Intensity från 1995).

Vid ett par tillfällen har jag också råkat på böcker som The Voice of the Night från 1980 där författaren försökt peppra texten med hänvisningar till genrer och böcker som han själv sannolikt älskar. I de fallen blir formuleringarna istället forcerade, styltiga och redovisande: ”Colin liked things black and white, good and evil. Like the Lord of the Rings”. Med det sagt, glimtar författaren också ibland till med rätt effektiva skräckinslag av språklig natur – jag minns särskilt beskrivningen av en flock måsar som kraschlandar rakt in i restaurangfönster och där ett kroppslöst måshuvud ligger och guppar i en drink som en blodig oliv.

Det som i sammanhanget Koontz vs. King dock bör nämnas är likheterna mellan Koontz Phantoms och Kings magnum opus It. Phantoms innehåller har en stor och onämnbar ondska som döljer sig under en hel stad och som kan ta olika form, beroende på ens egna rädslor. Innan protagonisterna hittar ett annat namn för den, kallas varelsen till och med ”it”. Det tjuriga är att Phantoms publicerades 1983 medan It kom först tre år senare. Det känns alltså inte helt osannolikt att King lät sig ”inspireras” av sin kollega. Trösten är väl att han tog en halvdan historia och gjorde den sjukt mycket bättre.

Men för att nu sätta mer ensidigt fokus på författaren för dagen… Ett typiskt Koontz-element är närvaron av hundar. Författarens faiblesse för dessa människans bäste vän är så pass välkänd att det till och med finns ett kort stycke om dem på hans Wikipediasida (han har skänkt miljontals dollar till en organisation som jobbar med tjänstehundar). I min läsning stöter jag på dem först i Watchers från 1987 där genetiska experiment gjort en golden retriver supersmart. Koontz håller sig gärna till just golden retrivers men jyckarna varierar mellan att vara helt vanliga till att ha telepatiska krafter och kunna ”bota” autism.

Denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning återkommer i sin tur så pass frekvent med början i det tidiga 00-talet (för min del i Prodigal Son från 2005) att jag undrar om mr. Koontz kanske har ett barnbarn eller liknande som diagnostiserats inom autismspektrat. Och det är naturligtvis inget fel i sig att infoga romanfigurer med en funktionsnedsättning. Problemet jag får med Koontz autistiska barn (för det är alltid barn det handlar om) är dock tvåfalt.

Först och främst uppfattar jag hans beskrivning av funktionsnedsättningen som ganska endimensionell. I allt väsentligt kör författaren en copy-paste på autism så som nedsättningen beskrevs av läkaren Leo Kanner i början av 40-talet. Koontz romanfigurer av den här typen är utan undantag inåtvända personer som inte kan relatera till andra eller sin omgivning och som bland annat är beroende av att allt sker i en viss ordning. Numera omfattas autismspektrat av en betydligt bredare palett än så (vilket begreppet ”spektrum” också antyder) men det verkar inte ha gått fram till Koontz eftersom han fortfarande i Devoted från 2020 beskriver funktionsnedsättningen på exakt samma sätt.

Men jag får också problem med att Koontz så tydligt vill framställa autism som något exceptionellt och/eller något som går att ”bota”. Barn inom autismspektrat har enligt Koontz egentligen inte en funktionsnedsättning, de upplever bara världen på ett annat sätt. Fair enough. Denna förmåga, på det sätt som den uttrycks, är emellertid jobbig för både barnen och deras omgivning. Därför låter Koontz ofta övernaturliga ingripanden ”bota” barnen. Jag har full förståelse för att man som förälder till barn med den typen av funktionsnedsättning drömmer om att höra dem spontant säga ”Jag älskar dig, mamma” men jag tycker samtidigt att Koontz är ute på tveksamma tassemarker när han så tydligt slår mynt av denna föräldradröm.

To be continued…

alt. titel: Vi måste prata om Kevin, Hvad med Kevin?, Vi må snakke om Kevin

Tja, Eva Khatchadourian gör ett par försök att prata om sonen Kevin med både Kevins pappa Franklin och en rätt ointresserad barnläkare. Men ingen av männen verkar det minsta övertygade om Evas beskrivning av sonen som hon ändå spenderar ett stort antal timmar med varje dag. Misstankar om autism viftas bort med att Kevin utvecklas och beter sig fullkomligt normalt.

Läs hela inlägget här »

Efter att ha tagit del av två förvisso väldigt bra, men knappast upplyftande, filmer (Rekonstruktion Utøya och Goliat, premiär i oktober) var det nästan skönt att Malmö filmdagar kunde bjuda på en riktigt dum film.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

FilmspanarnaArkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.

Läs hela inlägget här »

När man ser Temple Grandin slås man om inte annat av hur lätt det är att ta en sådan egentligen komplicerad sak som språk för givet. Det som förmedlas mellan människor är inte bara ett talat språk, utan består också av en uppsjö av kropps- och ansiktsuttryck. Och även om man tar bort den aspekten kvarstår det faktum att man kan säga en sak men mena en helt annan. Läs hela inlägget här »

Jag hann skriva om Mercury Rising innan jag kom på att jag redan gjort det för lite drygt tio år sedan, så varför inte undfägna min publik med bägge upplagorna? Av någon outgrundlig anledning trodde jag tydligen att filmen skulle ha åldrats som ett bra vin eftersom jag satte mig och såg om eländet. Det är kanske symptomatiskt (för att inte tala om ironiskt) att ordet ”fantasilös” dyker upp både 1998 och 2010… Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Alistair McLean, The Guns of Navarone

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg