You are currently browsing the tag archive for the ‘1940-tal’ tag.

“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.

Tja, knappast den familjekonstellation som William Marston, Elizabeth Marston och Olive Byrne befinner sig i, i alla fall. Olive börjar sin bana som forskarassistent till psykologerna William och Elizabeth vid Radcliffe College men snart utvecklas något mer än en rent professionell relation mellan de tre.

Alla är de intresserade av det psykologiska fält som handlar om känslor och William pratar gärna vitt och brett (han ÄR ju ändå en college-professor) om sin DISC-teori. Vilken går ut på att känslor kan uttryckas som fyra olika typer: Dominance, Inducement, Submission, Compliance.

Fyra koncept som av en ren slump också kan appliceras på olika delar av händelseutvecklingen i föreliggande BOATS-film, skriven och regisserad av Angela Robinson. En klassisk BOATS i det att den berättar en historia som skulle förefalla totalt orimlig om det inte vore för att den var sann.

Marston var nämligen inte bara hjärnan bakom en psykologisk teori som få förmodligen känner till nu för tiden, utan också (tillsammans med lagvigda hustrun Elizabeth) en av de som utvecklade den moderna lögndetektorn genom blodtrycksmätning. Professor Marston… är antagligen ett tecken så gott som något på polygrafens betydelse i just amerikansk kultur. Den presenteras nämligen som en sanningsgarant i starkt laddade situationer där det troligen finns en hel del annat som skulle kunna påverka de närvarandes hjärtfrekvens.

Eller också har Robinson bara utnyttjat Marstons forskning inom lögn-gebitet för att i ett berättarmässigt grepp kunna avslöja den lilla kärlekstriangeln för de inblandade. För oss som tittar är den däremot skriande uppenbar i princip omedelbart. Kvinnorna är dragna till varandra och till William medan William är dragen till dem bägge. Hans observation av hur Elizabeth och Olives olika personligheter kompletterar varandra och skapar en perfekt kvinna var emellertid inte bara tomt prat.

Tack vare en påkostad superhjältefilm är den stridbara Wonder Woman mer allmänt känd nu än för, säg, tio-femton år sedan. Amazonprinsessan Diana Prince gör (männens) värld till en fredligare plats, en omvänd brottsling i taget. Och den som stod bakom kvinnan som slog världen med häpnad iförd baddräkt och med en portabel lögndetektor i form av sin ”lasso of truth” var ingen mindre än William Marston. Ska man tro föreliggande film var också hans starkaste inspirationskällor som sagt Elizabeth och Olive.

Plus en försvarlig mängd bondage(parafernilia). Wonder Woman-serien innehåller påfallande många situationer där Wonder Woman måste binda eller kedja fast både män och kvinnor samt fälla synnerligen tvetydiga kommentarer. Marston ska ha blivit kompis med en viss Charles Guyette, även känd som ”the G-string king”, en pionjär inom fetishvärlden. Enligt Professor Marston… introducerade han såväl William, som Elizabeth och Olive, till den njutning som finns i gränslandet mellan kärlek och smärta.

Det finns som synes många anledningar för alla våra tre huvudpersoner att vilja ifrågasätta vad som anses vara ”normalt”. Angela Robinson har lyckats skapa en BOATS som lyfter sig över mängden, bland annat genom sitt fingerfärdiga berättande. Det hela ramas in av en förhörsliknande situation anno 1943 där William ges möjlighet att lägga ut texten om vad som hänt dessförinnan (samt omgående släppa loss en olycksbådande hosta).

Som jag nämnt tidigare kan DISC-teorins olika begrepp med lätthet spåras i filmens olika delar. Robinson arbetar dessutom flitigt med begreppen ”front stage” och ”back stage”, både bokstavligt och bildligt. Vad är det man törs visa upp och vad behåller man hellre bakom kulisserna? Alternativt tvingas gömma undan från allmänhetens granskande blickar?

Professor Marston… lyckas dessutom att hålla anmärkningsvärt många bollar i luften. Elizabeths frustration över kvinnans ojämställdhet inom akademin, serietidningar som propagandainstrument, normbrytande livsstilar, priset man alltid får betala för normbrytande livsstilar, oviljan hos tidiga feministiska rörelser att associeras med (alltför) normbrytande livsstilar, Williams närmast naiva idealism när det gäller kärlekens undergörande kraft samt föreställningar om manligt och kvinnligt, för att nämna några.

Titeln lyfter förvisso främst William men filmen i sig gör ett bra jobb med att snarare framhålla hans roll som trions katalysator än 100% dominant eller aktivt drivande. Att han sedan hade ett extremt särartstänkande när det kom till män och kvinnor får man väl se som ett tidens tecken, karln var ju ändå född på 1800-talet.

Ibland dyker de ändå upp, de där BOATS-filmerna som är både intressanta OCH bra. Bara att tacka och ta emot. Med andra ord: underkastelse i sin bästa form.

Annonser

Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än Dunkirks priser. Kvalitet över kvantitet?

Läs hela inlägget här »

Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.

Läs hela inlägget här »

Vi fortsätter med Oscars-vinkeln (tre för den här filmens räkning) och riktar kikaren mot det andra världskriget. Av olika anledningar kom det inte mindre än tre filmer under 2017 som tilldrar sig under den här historiska perioden. Vilka de andra två är? Bara att invänta bloggens kommande inlägg!

***

Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat Dunkirk, utan kanske Dunkerque. Då hade den kunnat handla om trupperna som efter bästa förmåga försökte säkra sina brittiska allierades desperata reträtt mot den tyska framryckningen. Fransmän och holländare som inte ens kunde speja över kanalen efter en efterlängtad och trygg hemvist, de vars hem redan var överlupet och invaderat.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaVad skulle du göra om du kunde ändra på historien? På din historia? En frestande fråga som genomsyrat hundratals, sannolikt tusentals, tidsreseberättelser. Så ock Predestination.

Men som titeln antyder är det som så ofta annars frågan om det verkligen går att ändra på det förflutna. Är det kanske inte så att vi för alltid är inmotade i ett spår, en hängränna, och att historiens utveckling är både förutbestämd och oundviklig?

Predestination Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaKanske ett uppenbart mål att inom ramen för filmspanartemat ”Tyska städer” fokusera på Berlin under andra världskriget. Men slumpen spelade in: jag hade fått möjlighet att utnyttja streamingtjänsten Filmnet där en sökning på ”Tyskland” klämde fram omtalade Der Untergang från 2004. Samma sökning levererade också Anonyma – Eine Frau in Berlin från 2008, vilken blev ett självklart komplement eftersom bägge filmerna utspelar sig under sluttampen av Slaget om Berlin.

Der Untergang Läs hela inlägget här »

Jakten på Edvard: Om Edvard Persson, filmerna och de som var med när det begav sig (2013)

Jakten på EdvardEn milstople är nådd för Rörliga bilder och tryckta ord. För första gången har jag blivit erbjuden recensionsexemplar och passande nog är det inte bara en bok, utan en bok om film.

I dryga trettio år, mellan 1924 och 1956, spelar Carl Edvard Persson in film. Under större delen av dessa trettio år är komikern närmast ofattbart populär och inte bara hemma i gamla Svedala. Filmer som Kalle på Spången och En sjöman till häst går på export till ett av Tyskland ockuperat Danmark och får representera frihet och mild upprorsanda. I mitten av 40-talet gör Edvard en kombinerad propaganda- och inspelningsresa till diverse svensksamhällen i USA där man utlyser Edvard Persson-day och han får träffa Cecil B. DeMille.

Jakten på Edvard är skriven av Pontus Brandstedt som under hela sin akademiska bana tycks ha haft ett ömt klappande hjärta för den svenske komikern. Bokens undertitel beskriver innehållet relativt väl, fokus ligger på Persson och hans (ljud)filmer samt en hel massa folk.

Läs hela inlägget här »

Warsawa pic

Ingen ska säga annat än att jag gör mitt bästa för att hålla (vissa) löften. I juni 2011 publicerade Addepladdes filmblogg ett inlägg om The Pianist. I de efterföljande kommentarerna uppstod en diskussion om litterär förlaga kontra film i relation till The Pianist å ena sidan och Schindler’s List å den andra.

Var det så att berättelsen om Wladyslaw Szpilman per automatik blev en bättre film (vilket jag redan 2011 inte höll med om) eftersom den fokuserades på en protagonist till skillnad från historien om Oskar Schindler som beskrev Schindlerjuden som en grupp?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Boy in the Striped Pajamas

The Boy in the Striped PyamasBruno är en mycket ensam liten nioåring. Faktum är att han är så ensam och uttråkad att han tror att det finns en klar risk för att han ska bli galen på kuppen. Istället för att bo i det stora huset i Berlin och leka med sina tre bästa kompisar Daniel, Karl och Martin har hans pappa tagit med sig familjen till ett mycket mindre hus (bara tre våningar istället för fem!) där det inte finns några andra barn att leka med. Bara hans odrägliga storasyster Gretel som är betydligt mer intresserad av att göra sig löjlig inför den obehaglige löjtnant Kotler.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pianisten

The PianistWladyslaw Szpilman är pianist vid polska radion. Han delar ett mellan-medelklassliv och lägenhet med föräldrar och syskon i Warsawa. Hela familjen Szpilman, vilket efternamnet kanske ger en aning om, är också judar. Tyskarnas ockupation av staden innebär alltså lite större förändringar för dem än för den genomsnittlige Warsawa-bon.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Kathy Reichs, Grave Secrets
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Georges Simenon, Maigrets första fall

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser