Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.
Fast…riktigt så enkelt var det förstås inte. I verkligheten, alltså. Matematiskt begåvade personer har, helt i linje med temat för The Imitation Game, räknat ut att filmen till 57,7% består av överdrifter, utelämnade fakta och rent hittepå. Desto svårare att förhålla sig till, då norske Morten Tyldum trots (eller tack vare) alla dessa dramaturgiska friheter skapat en berörande, intressant och ibland till och med spännande film om de brittiska kodknäckarna vid Bletchley Park.
Det som för min del känns svårast att fördra är den avsmalning som The Imitation Game tvingat på sin historia. Rent berättarmässigt kan jag se vitsen med fokusera på ett fåtal personer och en enda tänkande maskin (vilken dessutom fått byta namn, från det patriotiska ”Victory” till det mer känslomässigt anstrukna ”Christopher”).
Men det innebär samtidigt att det är en massa personer som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Insatserna från Turing och hans kompisar, samt ”Christopher”, därmed framstår därmed som mer heroiska och enastående än de verkligen var. Nu är i och för sig The Imitation Game inte ensam om denna fadäs – filmatiseringen av Robert Harris Enigma lyckades även den helt ”glömma” det faktum att en gäng polska kryptologer kämpat mot Enigma-koderna sedan 1932.
Med tanke på att The Imitation Game också försöker lyfta fram mannan Alan Turing (och inte enbart hans krigsinsatser) kan jag också tycka att det blir lite märkligt att filmskaparna inte lyckats hålla sig från att smyga in lite dramaturgiskt godis även i de obligatoriska avslutande informationstexterna. De syftar främst till att sätta ljus på den brittiska attityden och juridiken gentemot homosexualitet, vilka bland annat dömde personer till fängelse för ”gross indecency” innan lagen ändrades 1967. Men The Imitation Game vill så hjärtans gärna göra sin poäng så övertydlig, att den sätter likhetstecken mellan Turings påtvingade hormonbehandling och hans självmord 1954. I själva verket gick det 14 månader mellan behandlingens avslut och hans död.
Och, för att plocka upp även den sista kastade handsken – Benedict Cumberbatchs genialiska rövhål framställs ganska otvetydigt som en person med någon typ av autismspektrumtillstånd, med för 2014 välkända tecken. Ett maniskt behov av att hålla ärtor och morötter separerade på tallriken, en osviklig förmåga att tolka alla uttalanden bokstavligt och en obeveklig logik som ofta övertrumfade känslomässiga tendenser. Med resultatet att filmens Turing ofta framstår som direkt socialt handikappad. Såvitt jag kan förstå fanns det i själva verket ganska lite av sådana övertydliga markörer hos den verklige Turing.
Samtidigt kan jag också se hur lockande det är att plocka ihop en filmisk Alan Turing av alla de här delarna. Inte nog med att han själv myntade uttrycket ”the imitation game” i uppsatsen ”Computing Machinery and Intelligence” från 1950, det är också en titel som har en minst tredubbel betydelse. Turing synes ha varit besatt av tanken att skapa en tänkande maskin, en maskin som skulle imitera mänskligt tänkande eller intelligens. Det direkt olagliga med Turings sexuella preferens gör i sin tur att det är den enda hemlighet som måste skyddas mer än hans kodarbete. Han tvingas alltså själv imitera en straight man för att inte åka i fängelse. Och så lägg till detta en eventuell funktionsnedsättning som gör att han också måste imitera en hel del mänskligt beteende av den typ som utgör ett socialt smörjmedel. The Imitation Game gör verkligen ingen hemlighet av sitt likhetstecken mellan Turing själv och hans maskin i sina försök att imitera mänsklighet.
Men om man nu bortser från att Cumberbatch porträtt av Turing knappast är 100% sanningsenligt gör han en mycket bra prestation. Skådespelaren var ju långt ifrån främmande för att spela genialiska rövhål, men Turing är ändå en rätt annorlunda fågel jämfört med den moderne Sherlock Holmes. Här får vi hela registret av rädsla, frustration, ensamhet, arrogans och en viss ömsinthet. Rent skådespelarmässigt blir det svårt att hävda att Cumberbatch matchas av Kiera Knightleys Joan Clarke, men hennes roll är i alla fall ett försök att i någon mån sätta ljus på det faktum att kvinnor också kan kodknäcka. Fokus ligger dock som sagt mer på prestation än psykologi eller personlighet.
The Imitation Game är en bra film, en bra berättad film, en film-film. Som BOATS betraktad tar den sig som synes väldigt många friheter men det är samtidigt en film som inte bara är sevärd för att den är intressant och inte bara intressant eftersom bygger på verkliga händelser. Men suget att efteråt läsa på hur det ”verkligen” var, tror jag aldrig att jag kommer ifrån.
alt. titel: 
Det var en gång en psykolog som menade att den manliga delen av befolkningen inte innehöll tillräckligt mycket kärlek för att skapa fred på jorden. Det var en uppgift som måste tillfalla kvinnan, då hennes kropp innehåller dubbelt så många ”love generating organs” som mannens. För att underlätta förflyttningen från manlig krigshets till kvinnlig kärleksfred skapade psykologen propagandaverktyget Wonder Woman, en superhjälte med styrkan hos självaste Stålmannen kombinerat med ”the allure of a good and beautiful woman”. En superhjälte som var särskilt välbehövlig anno 1941.
Visst är det väl ändå så att britter är lite finare och bättre än andra nationaliteter? Mer rakryggade, moraliska och värdiga i sitt uppträdande? Nog för att Italien har sina konstskatter men italienarna förmår ändå inte uppskatta dem på samma sätt som alla de britter, vilka i århundraden rest till Italien.
“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen 
Därmed har vi kommit till den sista i trilogin av WWII-filmer som hade premiär 2017. Även den Oscars-belönad, och i en lite finare klass än 
Winston Churchill är 70 år gammal och in i märgen trött. Trött på krig och utmattad av ansträngningen att försöka ge en hel nation moralisk ryggrad nog att stå emot Hitler och Nazityskland efter över 1 700 dagars kamp.
Hade Christopher Nolans senaste film haft ett annat perspektiv hade den inte hetat 
Vad skulle du göra om du kunde ändra på historien? På din historia? En frestande fråga som genomsyrat hundratals, sannolikt tusentals, tidsreseberättelser. Så ock 
Rörliga bilder och tryckta ord 