You are currently browsing the category archive for the ‘40-tal och tidigare’ category.

Jamen hur är då folk som mest? Hasse Ekman väljer att introducera alla sina huvudsakliga rollfigurer på morgonkvisten och etablerar därmed personlighetsdrag som knappast får en anledning att ändras under de 87 minuter som lustspelet pågår.

Vaktmästaren Karlsson är en snäll liten farbror och tömmer därför upp mjölk till sin katt det första han gör. Väninnorna Kaj och Inga är en smula slarviga och försover sig samtidigt som Ingas fästman Kurre och hans rumskompis Fille slänger skor på varandra som väckningsrutin. Playboyen Axel tar noggrant av sig sitt hårnät och ser till att lockarna ligger i god ordning. Allt medan den strikte kontorschefen Enander (som av en ren händelse är iförd svart snedlugg samt en liten, men synnerligen distinkt, mustasch) sitter kapprak i sängen och kontrollerar att väckarklockan går rätt. Att gå upp innan den ringer är inte att tänka på, metod är alpha och omega för Enander oavsett vad som händer.

De största konflikterna som sedan upptar filmens ”handling” är ett missförstånd med påföljande gräl mellan Inga och Kurre samt att Inga förolämpar Enander och tvingas be om ursäkt för att inte förlora jobbet. Inga stora åthävor alltså och det känns som om jag är överens med de dåtida kritikerna, Som folk är mest är en ”trivsam film – enkel, konstlös, hjärtlig”.

Till min förtjusning återfinns ingen annan än Stig Järrel i rollen som Enander och han gör här en slags humoristisk variant av sin Hets-Caligula. Det vill säga en småsint hycklare, men en som ingen egentligen är rädd för om det inte vore för att han kan se till att de får sparken. De kvinnliga kontoristerna är betydligt mer öppet upproriska än läroverksstudenterna och konspirerar tillsammans med både vaktmästaren Karlsson och kontorspojken Hugo för att kunna lura petimätern. En tydlig tidsmarkör är dock Ingas förolämpning eftersom jag inte alls fattar varför det skulle vara så hemskt när hon säger att kontorschefen egentligen borde bära kjol.

Med en sådan simpel handling blir tyvärr filmens akilleshäl vårt kärlekspar, spelade av Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten. Jag uppfattar inte alls Holmsten på samma sätt som den samtida kritiker, vilken kallade honom ”charmig och slängig på sitt pojkaktiga sätt”. Själv tyckte jag mest att Kurre blev lätt överspelad, särskilt när han ska leverera sina humoristiska repliker. Det känns som om Holmsten är alldeles för medveten om att han nu ska vara Rolig och börjar därmed kisa med ögonen.

Sedan ramlar jag förstås återigen ned i tids-fällan eller vad man nu ska kalla det. Anledningen till Inga och Kurres kärleksgnabb är nämligen att Kurre inte förhåller sig helt passiv till den ivriga uppvaktningen från lagrets kontorist, fröken Hansson (spelad av Agneta Lagerfelt). Han lunchar ute med henne trots att han och Inga försöker spara pengar till eget bo samt spenderar Ingas surt förvärvade tobakskuponger på den lilla hoppan. I mina ögon är detta rejäla övertramp men i slutänden räcker det att Kurre säger att hans agerande var ”dumt gjort” och så är hela saken ur världen.

Jag har full förståelse för att svenska folket anno 1944 gärna tog emot en stunds harmlös förströelse men med ett par årtionden i ryggsäcken har Som folk är mest förlorat de försonande dragen. Ska man se filmen ska man göra det för John Botvids pliriga gubbcharm i rollen som Karlsson, för Stig Järrels blotta uppenbarelse som Enander och för att den sannolikt är ett relativt troget tidsdokument med allt vad det innebär av dålig ekonomi, kupongransonering och en kader av kontorister som sköter firmans ”korrespondens”.

Annonser

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

alt. titel: Torment, L’épreuve

Stig Järrels härliga insats som den pyromaniske latinläraren Birger Sjögren i Hasse Ekmans Lågor i dunklet fick mig att inse att jag nog aldrig sett Alf Sjöbergs klassiker Hets från början till slut. Men det var ju raskt åtgärdat och därmed fick vi en liten avstickaren inom temats ram.

Skräcken härskar i den djävulske latinlektorn ”Caligulas” klassrum på det högre allmänna läroverket. Vi får väl anta att hans ömma moder inte var så grym att hon döpte sin späde gosse till Caligula men det är det enda namn som hans elever kallar honom för och det är det enda namn som vi lär känna honom under.

Han är den sortens lärare som får de mest hårdpluggande av elever att helt tappa koncepterna när de står inför honom och ska översätta en komplicerad mening på det helvetesspråk som är latin (ärligt, det tycks bara existera för att plåga de som tvingas studera det!). Den unge Jan-Erik Widgren får heller inget gehör för sina klagomål på läraren hos pappa direktören.

Den ende Jan-Erik kan prata med är kamraten Sandman. I de samtalen blir det tydligt att Jan-Erik är en känslig själ, som hellre vill spela fiol än plugga och som drömmer om att bli kär på riktigt i en flicka. Men den flicka han träffar är inte den rena och oskyldiga ängel han fantiserat om, utan det konjaksbegivna ciggarbodsbiträdet Bertha Olsson. Men förutom Jan-Erik finns även en annan man i Berthas liv, någon hon är dödligt rädd för.

Nå, men det här var ju riktigt spännande, både rent historiemässigt och som visuell upplevelse. Alf Sjöberg tycks, tillsammans med filmfotografen Martin Bodin, ha fattat två för filmen avgörande val. För det första ska så många tagningar som möjligt göras ur extrema grodperspektiv, helst ska tittaren kunna räkna näshåren på alla inblandade. För det andra måste herrarna med gemensamma krafter ha lagt beslag på varenda strålkastare som stod att uppbringa i SF:s förråd, för i nära nog varenda inomhusscen förekommer det ett skarpt och överdimensionerat skuggspel. Ofta skapar det en suggestiv stämning men ibland kan det kännas lite väl överdrivet.

Detsamma gäller egentligen alla de huvudsakliga skådespelarna: Mai Zetterling, Alf Kjellin och Stig Järrel. Ofta är prestationerna i alla fall helt ok men ibland blir det väl häftiga känslostormar. Jag måste också erkänna att jag emellanåt saknade Hasse Ekmans talang för naturliga relationer mellan sina rollfigurer. Jag gissar att Hets brist på sådana beror både på Ingemar Bergmans manus och Alf Sjöbergs regi.

Såsom anställd inom skolvärlden sedan (alldeles för?) många år tyckte jag att det var riktigt intressant att ta del av filmens funderingar över pedagogens huvudsakliga uppgift – en motsättning representerad av Stig Järrels Caligula å den ena sidan och Gösta Cederlunds mildsinnade klassföreståndare ”Pippi” å den andra. Pippi menar på att man som lärare ändå måste måna om ”sina pojkar”, läraryrket är ett kall som bör innehålla såväl hjärta som glädje. Att som sin kollega se varje lektion som en strid på liv och död håller inte. Medan Caligula i sin tur anser att det borde räcka för en riktig lärare att vara saklig och inte dalta med eleverna.

Däremot blir jag inte helt klar över manusets logik (kanske inte Bergmans bästa gren?) i alla avseenden. Kjellins Jan-Erik framträder exempelvis snart på kant med allt och alla inom läroverket, från kravet att passa tider till det meningslösa pluggandet. Men när vi landar i filmen är det bara en månad kvar till själva studentexamen och han verkar hela skoltiden fram tills just nu ändå ha varit en ganska ordentlig elev. Men under inflytandet av relationen med Bertha (?) slutar han läsa läxor samt sitter håg- och kavajlös i skolbänken med det rufsiga håret på ända.

Ska man ta manusförfattare Bergman på orden synes Jan-Erik dessutom få representera alla som, i likhet med Bergman själv, ”avskydde skolan som princip, som system och inrättning”. Och det är klart, när Bergmans egen rektor, i samband med premiären, säger att han minsann basade för en skola som inte var ”anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor” förstår man att det är ett inrättning som inte passar alla.

Men i Hets är det ju bara Caligula själv, i egenskap av en person som dras med psykisk ohälsa (vilken tyvärr dessutom råkar vara lärare), som är elevernas främste baneman. Det vi utöver honom får se av läroverket är den snälle Pippi samt en högst resonabel rektor. Problematiken i filmen förläggs alltså inte huvudsakligen på system- utan på individnivå. Och då blir det mest bara märkligt när rektorns fina stundenttal om skolans ärliga och uppriktiga vilja att dana goda samhällsmedborgare ödesmättat avbryts av den ena skarpa åskknallen efter den andra.

Nu var det i och för sig mest tack vare Stig Järrel som jag överhuvudtaget tog mig för att se Hets och för min del blev det också mestadels hans film. Det försmädliga leendet under den prudentliga mustaschen, pekpinnen blank som en värja, spärrelden av frågor. Lågor i dunklet gjorde hans latinlärare till en Jekyll-och-Hyde-figur, en man som egentligen inte alls ville foga sig efter samhällets trista konventioner. Hets visar snarare upp en i grunden trasig person som passar på att försöka lappa ihop sig själv genom att ta sönder andra människor. (Och eftersom jag hade Lågor i dunklet i färskt minne och året är 1944 kan jag inte låta bli att undra om även detta porträtt ska vara en slags Hitler/nazist-kommentar?)

Edit:
Oooops, jag hade helt lyckats glömma bort att det redan fanns en kort text på bloggen om Hets. Men jag var inte författaren och året var 2011, så misstaget är kanske ursäktligt. Men om du vill läsa vad Plox skrev om Hets när det begav sig, klickar här.

Vid den lilla järnvägsknuten stöter Inga Dahl och Joakim Lundell ihop efter allt för många år isär. Ungdomskärleken gick i kras när Inga lämnade landsorten för att bli skådespelerska på Stockholms-scenerna och nu har Joakim bestämt sig för att ta jobb på en brasiliansk kaffeplantage. Under 24 timmar återupplivar de gamla minnen, först på jänvägscaféet och sedan i järnvägshotellets matsal. Men mötet lever på lånad tid (finns det något som andas mer av försvinnande minutrar än järnvägsstationer och flygplatser?), något de bägge är allt för medvetna om.

Läs hela inlägget här »

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Läs hela inlägget här »

Är det något man lär sig av Hasse Ekmans Första divisionen är det att det absolut farligaste svenska flygare hade att se i vitögat, samtidigt som bomberna föll över London och Tyskland inledde operation Barbarossa, var…isbildning.

Läs hela inlägget här »

Bloggkollegan Fredrik gjorde mig nyfiken på Hasse Ekman. Fredrik har till och med skrivit en intressant bok om mannen ifråga — The Man from the Third Row. Är man det minsta Ekman-nyfiken (eller svensk film-dito) kan jag varmt rekommendera en genomläsning. Själv började jag med att titta på ett gäng Ekman-filmer och tänkte dela med mig av resultatet. Så för en tid framöver kommer bloggen att bjuda på en måndags-Ekman, kanske blir starten på veckan per automatik lite bättre av det?

***

Direktören Krister Dahl lever livets glada dagar. Varje morgon måste den hårt prövade betjänten Vårby ta hand om alla tomma champagneflaskor som dräller omkring hemma i Dahls luxuösa lägenhet. Varje kväll är Krister ute och äter med en ny flicksnärta som han ger fjantiga smeknamn (antagligen för att slippa minnas deras riktiga namn). Direktörsskapet på importfirman som han ärvde från sin far är knappast någon betungande uppgift, med konsekvensen att även firmans anställda tar det minst sagt lugnt på dagarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Läs hela inlägget här »

Det är synd om Jan Andersson i Skrolycka. Inte tillräckligt rik för att ha en egen gård, bara ett torp byggt av skräptimmer på husbonden Erik i Fallas mark. Inte tillräckligt ung eller vacker för att attrahera annat kvinnfolk än Lagårds-Kattrina. Och nu inte heller tillräckligt steril för att förhindra att Kattrina blir med barn på gamla dar.

Läs hela inlägget här »

I gammal god ordning måste skräckfilmsveckan hedras med en fredagsfemma. Förra året vill jag minnas att Fiffi, Filmitch och jag tipsade om bra musik och nu är det dags för ögat att få sitt. Vi har var och en plockat ut fem filmaffischer som förtjänar omnämnande tack vare att de helt enkelt är ruggigt snygga. För egen del har jag inte tagit någon större hänsyn till om filmen som döljer sig bakom är av någon högre kvalitet eller inte. Däremot har jag försökt att plocka filmer från olika tidsperioder och listar dem därför i kronologisk ordning.

Nosferatu (1922)
Först ut har vi alltså en tidig liten rackare. Fortfarande tycker jag att Max Schrecks särpräglade utseende är väldigt obehagligt och just den här affischen spelar också på flera sätt på hans råttliknande nuna. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Missing You
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser