You are currently browsing the category archive for the ‘40-tal och tidigare’ category.

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Men det är inte bara den lekamliga kylan som begränsar den unga Alberte i den lilla nordnorska kuststaden. I allt är både den fattigförnäma häradshövdingefamiljen Selmer och det omgivande samhället inkrökt och fängelsebetonat. Det enda borgarfruarna har att göra är att skvallra medan de handarbetar. Det enda mamman kan göra är att gråta över sitt glädjelösa liv, den smygsupande makens hårda ord och besvikelsen över att Alberte inte är den vackra och goda dotter hon önskade.

Alberte lever i sin tur ett klaustrofobiskt liv på äggskal, skuffas runt i tomrummet mellan fadern och modern. Samtidigt som hon försöker täcka upp för slarverbrorsan Jakob som alltid kommer på kant med pappa häradshövdingen för att sonen inte sköter sig och hellre skulle vilja gå till sjöss.

I sin helhet blir Alberte-trilogins delar – Alberte og Jakob, Alberte og friheten och Bare Alberte – till en bildningsroman(svit). På ett sätt är det nästan tur att man vet om att det finns en fortsättning på Alberte och Jakob, så jobbigt är det att hänga med Alberte i hennes kvävande liv. Kanske det blir bättre sedan? “Mja”, måste jag tyvärr meddela.

I Alberte och friheten lever vår hjältinna förvisso ett bohemiskt konstnärsliv i Paris men det består inte så mycket av kreativitet och skönande som av utlämnande nakenmodellsjobb, slitna hotellvindskupor, svält och manliga konstnärskollegor som ser till att ta för sig av både livet och kvinnorna. På pappret är Alberte fri men man får inte direkt intrycket av att hon egentligen använder den där friheten till särskilt mycket. Det är som om hennes uppväxt för evigt krökt och skadat hennes sinnelag, hon lyckas aldrig komma bort från den hunsade och blyga flickan. Frihet för Alberte handlar enbart att hon eventuellt vet vad hon inte vill och därmed gör mer eller mindre olyckliga icke-val för att undvika saker. Hon skyggar alltid bort från någonting, snarare än aktivt sträcker sig efter det.

Inte särskilt mycket av den personligheten har förändrats när vi möter Bara Alberte. Ytterligare några år har gått, vilka har inkluderat det första världskriget, och Alberte befinner sig i Bretagne med några bekanta. En av dem är författaren Pierre som uppmuntrar och pushar Alberte att jobba med sitt eget författarskap. Men fortfarande verkar mycket hänga på att Alberte bara vet vad hon inte vill. Nu blir det dessutom ännu tydligare att hon kanske inte ens gör aktiva icke-val för att undvika det hon inte vill. Hon verkar ogilla eller rent av avsky alla former av hushållsarbete, särskilt när hon känner att hon i detta måste tävla mot Pierres perfekta fru, Jeanne. Samtidigt flyr hon i nio fall av tio undan att sätta sig ned och faktiskt plita ned några ord med hänvisning till att hon måste sköta just hushållssysslor. Till och med när Pierre själv åtar sig att lösgöra henne några timmar kan hon använda dem på ett vettigt sätt.

Vet ni en annan gren där Alberte känner att hon tvingas tävla mot Jeanne? Moderskap! Japp, i slutet av Alberte och friheten upptäcker hon att hon är gravid med konstnären Sivert Næss och när vi träffar henne igen i Bara Alberte är gossen Brede (kallad ”Småen”) i sjuårstagen. Jeanne och Pierres dotter Marthe är glad och försigkommen, stark, bestämd och brunbränd. Som en unge ska vara, med andra ord. Albertes son är å andra sidan spenslig, bleksiktig, gnällig och på det hela taget ganska ynklig. Det är upp till läsaren att avgöra om det beror på krigssvälten, att Alberte (enligt Sivert) daltar med ungen eller om den möjligen är så att hon (fasornas fasa!) i vissa lägen faktiskt inte ens tycker om sitt barn.

Trilogin är ett gäng böcker som blir både intressanta tidsdokument och ett nyanserat personporträtt. Kruxet är att det där personporträttet tappar sin lyster efter ett tag. Jag, liksom många andra har jag förstått, var helt med Alberte och på hennes sida i Alberte och Jakob. Då är hon fortfarande i allt väsentligt en flicka, prisgiven till familjens fångenskap. Men i de nästa två böckerna känns det nästan som om hon egentligen inte vill utvecklas på insidan. Hon vill skriva men får aldrig till det. Hon vill söka kärleken men inte inordna sig i en tvåsamhet. Hon vill inte vara fattig men verkar samtidigt förakta alla uppdrag som skulle kunna inbringa lite kosing.

Jag tror att det jag börjar störa mig på är ett utslag av samma provokation som jag kände från Kristina Sandbergs Maj-trilogi – här har vi en huvudperson som bara går omkring och är miserabel hela tiden. Till och med när hon av allt att döma faktiskt inte skulle behöva vara det. Maj och Alberte är två pessimistiska självsabotörer som man efter ett tag dessvärre slutar tycka synd om och istället bara vill beordra ”Men ryck upp dig lite nu, för fan!”

Rent litterärt är Alberte-trilogin lättläst, precis, fylld med miljöskildringar av både land och stad, intresserad av kvinnans villkor i det tidiga 1900-talets Europa, samt ibland ironisk på ett sätt som påminner en smula om Jane Austens torra humor. Problemet för min del kommer att ligga i Alberte själv som i slutänden visade sig vara lite för svår att tycka om eller sympatisera med. I trilogin var Alberte och Jakob utan tvekan bäst men jag tyckte trots det att det fanns ett mervärde i att hänga med vår motvilliga protagonist intill det bittra eller, beroende på läsare, triumfatoriska slutet.

Alberte och Jakob (1926)

Alberte och friheten (1931)

Bara Alberte (1939)

Totalbetyg trilogin

alt. titel: Sex Maniac

Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.

Well…not quite… Vi börjar i vad som skulle kunna ses som en version av Frankenstein, alternativt The Body Snatcher, för att gå över till en mer generell mad scientist-historia, vilken temporärt hoppar tillbaka till Frankenstein-historien för att därefter bli en utpressnings-thriller som avslutas med en uppenbar adaption av Edgar Allan Poes välkända novell ”The Black Cat”. Och eftersom Maniac är en film om Galenskap har Esper dels lagt in ett antal textskyltar vilka förklarar farligt sjukliga tillstånd som exempelvis paranoia, dels illustrerat detta farliga tillstånd (som förstås drabbar filmens huvudperson, Don Maxwell) genom att snatta flera segment från Benjamin Christensens stumfilm Häxan från 1922.

Frankenstein-biten rör Dr. Meirschultz experiment som syftar till att återuppväcka de döda. Men när han inte får tag på tillräckligt färska lik från bårhuset beordrar han sin assistent, Maxwell, att ta livet av sig. Maxwell tycker av förklarliga skäl inte att det är en toppenidé och skjuter därför istället sin arbetsgivare. För att dölja sitt brott låtsas han vara Meirschultz men blir samtidigt galen på kuppen (”Not only do I look like Meirschultz, I am Meirschultz!”).

Tyvärr är Maxwell inte särskilt duktig på att vara fejkdoktor utan råkar injicera ”super-adrenalin” i patienten Mr. Buckley som därmed blir ännu galnare än han var innan (”DARTS OF FIRE IN MY BRAIN!”). Han kidnappar, våldtar och mördar en okänd kvinna som Meirschultz återupplivat tidigare i filmen genom sina experiment. Mrs. Buckley verkar emellertid inte vara särskilt bekymrad över sin makes mentala tillstånd. Hon bryr sig mer om mordoffret som hon hittar på golvet i laboratoriet och som hon använder för att utpressa Maxwell. Vilken i sin tur hanterar sin ångest genom att döda en katt och äta upp dess öga.

Maxwell hinner också bli uppsökt av sin showgirl-hustru som blivit intresserad av sin make igen efter att en rik onkel lämnat honom ett stort arv. I ett ovanligt rationellt drag lyckas Maxwell övertyga bägge kvinnorna om att de utgör ett hot för varandra, varför de raskt börjar slåss när han stänger in dem i en källare (där han tidigare murat in den döde Meirschultz i väggen).

Men polisen har varit honom på spåren och bryter sig in i källaren i tid för att rädda kvinnorna från både Maxwell och varandra. På plats hör de också ett hemskt tjut inifrån väggen eftersom det visar sig att Maxwell lyckats mura in en svart katt tillsammans med liket. The End.

Det är alltså ganska mycket som hinner hända i Maniac, särskilt med tanke på att filmen bara är 50 minuter lång. Tyvärr var titeln inte tillräckligt kittlande för dåtidens publik, trots det saftiga innehållet, varför Esper döpte om spektaklet till Sex Maniac. De text-baserade beskrivningarna handlar dock inte så mycket om sex, men desto mer om hur farliga personer som lider av psykisk ohälsa är. En inledande skylt vet exempelvis att berätta att man i Chicagos fängelser undersökt 40 000 fångar som alla visade sig lida av sinnessjukdom. Maniac är alltså knappast en film som lägger sig vinn om att skapa förståelse för vare sig psykisk ohälsa eller läkarna som behandlar det.

Alltså, det går förstås inte med bästa vilja i världen att påstå att Maniac är en bra film. Berättandet är så lösryckt att historien gränsar till det obegripliga, skådespeleriet är antingen bisarrt överdrivet eller superstelt och det ser tyvärr ut som om ett antal katter blev ganska hårdhänt behandlade under inspelningen. Trots det levererar den den faktiskt 50 ganska underhållande minutrar – det finns helt enkelt mycket att skratta åt i Maniac. Och eftersom den omfattas av public domain är det inga större problem att få tag på den. Varför spendera cirkus 75 minuter på YouTube så hinner du klippa Luis Buñuel och Salvador Dalis surrealismklassiker Un chien andalou också.

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Läs hela inlägget här »

Vad passar bättre på Mors Dag än en klassisk flickhjältinna?

***

När jag var yngre fanns det böcker med röda ryggar och böcker med gröna ryggar, alla publicerade av B. Wahlströms förlag. Bara för att ungdomligare läsare inte ska sväva i någon tveksamhet: de röda var till för flickor och de gröna var till för pojkar. Av de röda läste jag uteslutande hästböcker, men aldrig de om flickdetektiven Kitty Drew. Då såg ju mysterierna som tre detektiver fick lösa bland de gröna ryggarna så mycket mer spännande ut.

Det skulle alltså dröja tills jag närmade mig de 50 innan jag blev nyfiken på vad Nancy Drew (som hon hette i original) kunde ha att bjuda på. Oavsett om hon kallas Nancy eller Kitty är hon en så pass traditionstyngd gestalt i ungdomslitteraturen att det kan vara värt att bekanta sig med hennes äventyr.

Till att börja med visar det sig att ”författaren” Carolyn Keene inte alls är en författare, utan ett helt stall. Förläggaren Edward L. Stratemeyer, grundare av Stratemeyer Syndicate, satte i väloljat system att publicera en mängd olika ungdomsböcker, alla skrivna under pseudonym av olika författare. På 10-talet startade han exempelvis serien om Tom Swift och på 20-talet kom The Hardy Boys. Förutom böckerna om The Bobbsey Twins tycks alla Stratemeyers serier ha haft pojkprotagonister. Till dess att Nancy Drew lanserades 1930 i The Secret of the Old Clock.

När jag läser på lite mer visar det sig dock att jag lyssnat på en reviderad version från slutet av 50-talet där Nancy ska ha gjorts mindre impulsiv och envis. Vilket gör att jag blir väldigt nyfiken på hur 30-tals-Nancy kan ha tett sig eftersom jag trots allt blev positivt överraskad av 50-tals-Nancy. Hon är kanske inte så påstridig, men däremot handlingskraftig så det räcker till – kan både laga båtmotorer och byta däck på sin alldeles egna bil.

Annars är själva mysteriet mer rart och charmigt än nagelbitande. En gammal man har gått och dött och lämnat hela arvet till familjen Topham. Vilka förstås är snobbiga och ohövliga och inte alls förtjänar att få något arv i ett rent moraliskt perspektiv. Vet ni vilka som är förtjänta av ett arv? Jomen förstås, den gamla kvinnan som inte har någon som kan hjälpa henne när hon är sjuk, systrarna som tagit hand om en föräldralös flicka, bröderna som längtar efter att resa och ytterligare ett par systrar där en av dem skulle kunna bli en av världens bästa sångerskor om hon bara hade råd med de där sånglektionerna. Och Nancy lär känna dem alla samtidigt som det ryktas om att det funnits ett nytt testamente. Men var kan Josiah Crowley ha gömt det?!

Ja, ni ser ju själva… De unga läsarna behöver sväva i lika lite osäkerhet som Nancy själv om vad som är Det Rätta att göra. Det är klart att hon ska försöka hitta det riktiga testamentet. Hon lyckas dessutom sätta dit ett tjuvgäng på vägen. Nancy är konstant trevlig och käck, tappar aldrig vare sig humör eller mod.

Men trots klämkäckheten var Nancys inflytande avsevärt över många kvinnor som växte upp med henne. Välkända namn Sandra Day O’Connor, Ruth Bader Ginsburg, Barbra Streisand och Hilary Clinton har alla hänvisat till Nancy Drew som en viktigt del av sin ungdomliga världsbild. Fortfarande 2002 såldes The Secret of the Old Clock i 150 000 ex. Nancy Drew har genom hela sin historia varit lika handlingskraftig som när hon byter däck – bara bilen i sig en viktig symbol för frihet och oberoende. Ska jag utgå från detta enda läsexempel blir hon heller aldrig ifrågasatt av äldre män. Såväl hennes pappas advokatkollegor som polisen tar henne omedelbart på orden när hon exempelvis säger att det finns ett nytt testamente (hon ska bara hitta det först) eller att det går tjuvar lösa i bygden.

Är man litteraturhistoriskt intresserad skulle jag absolut rekommendera att i alla fall doppa tårna i Nancy Drew-dammen med denna första bok.

alt. titel: Vi mötas i St. Louis

I ett stort hus på en lugn villagata i den idylliska utkanten av St. Louis bor den stora familjen Smith. Pater familias Lon är advokat inne i city. Hans skuldror sjunker synbart ihop när han, efter en ansträngande dag på kontoret, kommer uppför trädgårdsgången och hör döttrarna Rose och Esther sjunga för full hals. I det avseendet torde Lon vara en hårt prövad man eftersom det sjungs en hel del i det Smithska hemmet. Särskilt den unga Esther är pigg på att ta ton, gärna samtidigt som hon drömmer om den stora kärleken. Helst då i form av grannen John Truitt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften

Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Läs hela inlägget här »

I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Gravplundraren, Robert Louis Stevenson’s The Body Snatcher

Dr. Wolfe MacFarlane må vara en av världens främsta läkare i ett av 1831 års medicinska centrum: Edinburgh. Det innebär ändå inte att han har lättare än någon av sina kollegor att komma runt de lagliga restriktionerna som gäller för dissektionsmaterial. Endast avrättade mördare anses värda det grymma ödet att karvas upp på anatomistens bord och vid det här laget finns det utan tvekan fler hugade läkare än mördare i Storbritannien.

Läs hela inlägget här »

Det är tur att Hjalmar Bergman hittade på den unge Benjamin Borck, kallade Benbé. Annars hade han fått svårt att berätta historien som egentligen handlar om den berömde clownen Jac Tracbac. En man som började sina dagar med namnet Jonathan Borck, oäkting till en av sönerna i den välbärgade Borck-familjen samt en namnlös tjänsteflicka.

Läs hela inlägget här »

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

Även i omlyssningsperspektivet spelar språket roll, Woolf arbetar med en så bred palett att det tar en stund att ta till sig allt. Särskilt som en ljudbok gör det svårare att stanna upp, bläddra tillbaka och ta sig en funderara på vad det var jag nyss läste. Men även i den mån Mrs. Dalloway överhuvudtaget har en handling, tjänar den på att upprepas både en och två gånger.

Själv var jag tillräckligt dåligt påläst för att att bli en smula överraskad av att Mrs. Dalloway visade sig vara en stream of consciousness-roman i samma anda som James Joyces Ulysses (publicerad tre år tidigare). Däremot var den klart mer lättillgänglig, trots att framställningen både hoppar mellan olika personer och berättande grepp.

Någon slags ram utgörs dock av det faktum att den femtioåriga överklasskvinnan Clarissa Dalloway, hustru till politikern (eller tjänstemannen?) Richard Dalloway, ska ha en fest. Romanen spänner sig över just denna festdag, från arla morgon tills dess att festen är i full gång i det dallowayska London-hemmet. Under dagen får läsaren dock inte bara hänga med Clarissa utan också hennes gamle vän Peter Walsh, nyss hemkommen från Indien, den krigstrumatiserade Septimus Smith och hans fru Lucretzia, Lady Bruton samt en Ms. Kilman som undervisar Clarissas dotter Elizabeth i historia. Bland andra, ska kanske tilläggas.

I brist på konkret handling arbetar dock Mrs. Dalloway med att måla en bild av något otvetydigt engelskt eller brittiskt, vilket sker på ett par olika sätt. Clarissa och Peter Walsh kommer ofta att tänka på en tid när de umgicks i Clarissas barndomshem Bourton och beskrivningarna av denna idylliserade ungdomstid påminner om exempelvis E.M. Forster och A Room With a View. Clarissa tänker dessutom att det var här hon upplevde sitt livs bästa ögonblick, när hon fick en nattlig kyss från den intensiva och färgstarka Sally Seton. Tidens gång blir dock tydlig just i fallet Sally, vilken oväntat dyker upp på Clarissas fest. Istället för den okonventionella unga kvinnan som ogenerat rökte cigarr, konfronteras läsaren (och Clarissa) med en stadgad företagarhustru från Manchester som numera bara verkar bry sig om sin man och de fem Eton-sönerna.

Det urbrittiska kommer också till ytan i mötet med de två olika läkare som förgäves försöker ”behandla” Septimus Smiths PTSD. Woolf var ju själv inte obekant med dåtidens psykiatriska vårdapparat och jag antar att porträttet av den outhärdligt hurtige Dr. Holmes är tänkt som en rejäl känga i riktning mot dess brister. Själv kan jag dock inte låta bli att småfnissa åt Holmes myndiga förmaningar till sin patient; Septimus måste helt enkelt skärpa sig, sluta skrämma upp sin fru och äta lite mer gröt.

Samtidigt är hela situationen förstås oerhört tragisk och Woolf lyckas balansera dessa två olika delar på ett fint sätt. Särskilt som författaren beskriver hur situationen upplevs av både Septimus och och hans hustru. Lucretzia, som har lämnat sitt italienska hemland för en man som egentligen bara gift med henne för att bevisa för sig själv att kriget inte gjort honom oförmögen att känna. Samtidigt som Woolf ger en oerhört levande bild av kaoset i Septimus inre kan hon också hos mig som läsare skapa sympati för Lucretzias rädsla och oförståelse inför makens lynne. Läkarna säger ju att det inte är något som helst fel på hennes Septimus och hur kan han gråta när hon ju vet att han är en modig man som slogs i kriget?

Mrs. Dalloway är alltså en roman där jag, som alltid letar efter en handling eller en historia, kämpar en aning för att hålla näsan ovanför vattenytan i första omgången eftersom jag försöker förstå vad det är som egentligen pågår. Men när jag får en chans att gå tillbaka lyckas jag också vara mer avslappnad och istället flyta med när berättelsen rullar än hit, än dit. Gör nedslag i olika personers tankeliv och funderingar, vare sig det handlar om fester, kärlek, livets orättvisor eller alkoholiserade söner. Målar bilder av en svunnen tid som sätter nutiden i fokus men samtidigt påminner om att inget varar för evigt.

Och när allt flyter ger jag mig själv också tid att verkligen lyssna på Woolfs språk, vilket i sanning är en upplevelse i sig. Som hos så många andra författare fastnar jag inte minst för hennes liknelser och metaforer, vilka är lika välfunna som de är fantasifulla. Efter ett tag blir faktiskt en lyssning på Mrs. Dalloway närmast en övning i mindfullness där jag kan avsmaka och njuta av varje enskilt ord för sig, samtidigt som jag upplever hur de kopplas samman och relateras till varandra i meningar, vilka i sin tur skapar en ytterligare komplexitet i sina beskrivningar.

Ett försök som slog väl ut, med andra ord. Har du aldrig testat Virginia Woolf kan jag alltså med gott förtroende rekommendera Mrs. Dalloway. Helst på engelska förstås. Själv har jag fått blodad tand – kanske dags för To the Lighthouse härnäst?

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
John Wyndham
, The Midwich Cuckoos
Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg