X3: Buster Keaton (1924 & 1928)

Har man sett en, så… Det var väl ett tänk i den stilen som fick mig att börja med Buster Keaton-klassikern Sherlock Jr. och sedan riva av långfilmerna Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman av bara farten. Innan detta ödesmättade tillfälle har jag bara sett tågfilmen The General från 1926. Och trots närvaron av tåg, vilket automatiskt ger vilken film som helst en fördel, var The General en besvikelse. Men det känns lite orättvist att döma ut hela Keatons produktion (151 actor credits på IMDb), baserat på ett enda actionpackat ångloksraffel.

Möjligen att Keaton plockade med sig det där ångloksrafflet och bara förflyttade sig till närmsta flod i 1928 års Steamboat Bill, Jr. Här handlar det nämligen om ångbåtar, även om de ligger för ankar mest hela tiden. Den gamla skorven Stonewall Jackson och dess kapten, William Canfield, får se sig brädade av den nya, ståtliga King. Men kaptenen har goda förhoppningar om att hans son, Bill Jr., ska se till att lyckans vindar vänder. Tyvärr visar det sig att grabben är en akademikerfjant från Boston, vilken (trots faderns idoga uppmaningar) är ganska usel på att slå folk på käften (men desto bättre på att hantera en ukulele). Dessutom är han kär i dottern till Kings ägare, Kitty, vars ömma fader också motsätter sig relationen. En redig cyklon gör dock att Bill Jr. kan visa framfötterna.

Detta att kunna stå pall när det gäller, funkar även för den aspirerande kameramannen Buster i The Cameraman från samma år. Buster har egentligen bara köpt sig en begagnad filmkamera för att komma nära den sköna Sally. Men han visar sig kunna fånga remarkabla bilder av såväl gängkrigets Chinatown, som en fatal motorbåtsolycka.

Och så har vi den biografanställde Buster som i Sherlock Jr. (från 1924) fantiserar om att bli världens skickligaste detektiv istället för att behöva sopa upp skräp och sköta filmprojektorn. I drömmarnas värld får han en chans att visa vad han är gjord av.

I likhet med Charlie Chaplin synes Buster Keaton också porträttera den lille mannen, både bokstavligt och bildligt. Om inte internetzet ljuger var bägge männen inte längre än 165 cm, men jag upplever att Chaplin spelade ännu mer på sin storlek i kontrast till enorma och buffliga antagonister. Samtidigt gör sig Keaton oftare lite lagomt klumpig eller fumlig, särskilt när han ska interagera med det täcka könet. De är alltså bägge två en protagonist som är lätt att både identifiera och sympatisera med, med en anstrykning av underdog.

Buster är å andra sidan aldrig en luffare. Han har i dessa tre filmer någon form av anställning eller jobb, men kan samtidigt inte spendera på särskilt stor fot. I The Cameraman görs det ett skämt av att han bara kan betala med tiocentare när han ska bjuda Sally på badhuset. I Sherlock Jr. råkar han till och med i klistret när han blir anklagad att ha stulit en klocka för att köpa en chokladask till sin käresta (ingen särskilt bra utdelning på den pantsättningen eller också var chokladen orimligt dyr på 1920-talet).

Steamboat Bill, Jr. och The Cameraman påminner en del om The General i det avseendet att de är extremt löst sammanhållna “berättelser” som i komisk dräkt också pular in en hel del karakteristisk action och stunts. De tre bygger på tesen att i princip allt som händer, allt som triggar vår huvudperson till handling, utgår från att han försöker hooka up med sin käresta. Quinnan är i sanning primum mobile. Tyvärr innebär det att en hel del av filmernas små “sketcher” känns både krystade och inte särskilt roliga. Jag skrattade nog allra mest i Steamboat Bill, Jr. då förstestyrmannen ger en revolver till fadern med orden “No jury would convict you” vid åsynen av en överdrivet utstyrd son.

Överraskningen i The Cameraman var kanske att filmen också försöker sig på ett par ordvitsar, ett grepp som väl funkar sådär när filmen är hänvisad till textskyltar om jag ska vara helt ärlig. Då var det mer intressant med badhus-segmentet eftersom det bjussar på en väldigt avklädd skådis och det därmed fanns goda möjligheter att imponeras av Keatons (icke helt oväntat) imponerande muskulatur. Samtidigt är The Cameraman den enda av dagens filmer där jag inte kunde känna igen någon klassisk scen à la The Generals tågstockshävningar, exempelvis.

Innehållsmässigt sticker Sherlock Jr. ut i sammanhanget eftersom åtminstone halva filmen utspelas i en dröm. Därmed finns det goda möjligheter till surrealistiska scener som kanske inte är direkt roliga, men åtminstone fantasifulla. Samt icke minst imponerande, rent filmtekniskt.

Imponerande är nog ordet jag skulle vilja sätta på min erfarenhet av Keaton så här långt. Han var en jäkel på filmteknik och stunts, det kan jag villigt erkänna. Men på det hela taget känner jag mig fortfarande mer attraherad av Chaplins patos, humana relationer och finess. Han har ett visst mått av elegans, där Keaton snarare uppvisar ett kalkylerat och kontrollerat dödsförakt.

Tack till Shinypoddens filmskola som fick stå för incitamentet till tittningarna!

Sherlock Jr. (1924)

The General (1926)

Steamboat Bill, Jr. (1928)

The Cameraman (1928)

The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

The Most Dangerous Game (1932)

alt. titel: La chasse du comte Zaroff, Graf Zaroff – Genie des Bösen, Hounds of Zaroff

Vad gömmer sig bakom den bastanta träporten med den olycksbådande portklappen (ett pilgenomborrat monster som håller en medvetslös kvinna i famnen)? Jomen, landsflyktige ryss-greven Zaroff naturligtvis! Han har anledning att festa lite extra den här dagen. Den skeppsbrutne mannen som står vid hans port är nämligen ingen mindre än den världsberömde jägaren Bob Rainsford.

X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Der Golem, wie er in die Welt kam (1920)

alt. titel: Der Golem, Golem, El Golem, Le Golem, Il Golem – Come venne al mondo, The Golem, The Golem: How He Came Into the World

Rabbi Löw skådar olycka i stjärnorna för sitt folk och snart manifesteras denna olycka i form av ett kejserligt dekret om att kasta ut judarna från Prag. Den som överlämnar dekretet är Junker Florian och han går med på att be kejsaren om en audiens för Löws räkning. Detta kan ha något med den förtjusande rabbi-dottern Mirjam att göra, men rabbinen har i och för sig också varit kejsaren behjälplig med både spådomar och horoskop.

Das Testament des Dr. Mabuse (1933)

alt. titel: Dr. Mabuses testamente, Le testament du docteur Mabuse, El testamento del Dr. Mabuse, The Testament of Dr. Mabuse

Drygt tio år har gått sedan polisen kunde ta hand om det vanvettiga skurkgeniet Dr. Mabuse. I alla dessa år har han befunnit sig på professor Baums nervklinik. Eller har han det? Alla tecken tyder nämligen på att ett diaboliskt geni återigen är på väg att kopplat ett strypgrepp på Berlin. Ingen vet säkert vem den sinistra rösten bakom draperiet tillhör, men för den egna hälsans skull är det säkrast att inte ställa allt för många frågor. Straffet kommer snabbt och skoningslöst, oftast utdelat av ”Avdelning 2B”. Nu står allt hopp till den klurige kommisarie Lohmann samt det unga paret Lilli och Tom, en avhoppare från skurkorgainsationen.

M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

alt. titel: M, M – Il mostro di Düsseldorf, M, el vampiro de Düsseldorf, M el maldito, El vampiro negro

Berlin håller på att gå under i paranoid skräck. En rovgirig barnamördare slår till närhelst han vill och polisen står maktlös. Han skriver hånfulla brev till tidningarna, vilka i sin tur spär på masshysterin genom att påpeka att mördaren kan vara ”vem som helst”. Sitter han (det tycks aldrig vara någon större tveksamhet kring dennes könstillhörighet) bredvid dig på bussen? På krogen? Är det din dryckesbroder, kollega eller granne? Blotta åsynen av en man i bojor och ordet ”barnamördare” får folkmassor att gå bananas och lyncha den stackaren på fläcken.

Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

X3: Thrillers i korthet (1934, 1941 & 1991)

The Eagle Has Flown (1991)

Efter att Örnen har landat är det väl bara rimligt att den tar sig upp i luften igen? Brittiske thriller- och spionförfattaren Jack Higgins, pseudonym för det mer vardagliga Henry Patterson, fick till en remarkabel kioskvältare 1975 med The Eagle Has Landed. En rafflande andra världskrigshistoria om ett tyskt förband som tillsammans med IRA-mannen Liam Devlin fallskärmshoppade sig rakt ned på den engelska landsbygden i ett försök att ta livet av Winston Churchill.

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.