X3: Thrillers i korthet (1934, 1941 & 1991)

The Eagle Has Flown (1991)

Efter att Örnen har landat är det väl bara rimligt att den tar sig upp i luften igen? Brittiske thriller- och spionförfattaren Jack Higgins, pseudonym för det mer vardagliga Henry Patterson, fick till en remarkabel kioskvältare 1975 med The Eagle Has Landed. En rafflande andra världskrigshistoria om ett tyskt förband som tillsammans med IRA-mannen Liam Devlin fallskärmshoppade sig rakt ned på den engelska landsbygden i ett försök att ta livet av Winston Churchill.

Nu gick det ju i slutänden inte så bra med det där uppdraget, men samma år som romanen publicerades får författaren Jack Higgins indikationer på att historien kanske ändå inte tog slut med örnens landning. Han lyckas snoka rätt på en åldrad Liam Devlin i Belfast som kan berätta om den likaledes rafflande fortsättningen vilken utspelar sig i Tyskland och England 1943.

Det är ganska uppenbart att Higgins främsta gren är spänningslitteratur – romanen ramlar på i bra fart allt eftersom författaren slänger in fler och fler ingredienser i anrättningen. Det är intriger inom såväl de nazistiska leden som på plats i London där Devlin ska försöka sig på en djärv fritagning av fallskärmsjägaren Kurt Steiner vilken visar sig överlevt händelserna i den första boken. Som en liten extra krydda får vi dessutom ett par tvättäkta London-gangster-bröder som krånglar till saker och ting i sista sekunden.

The Eagle Has Flown är lättuggad och inte särskilt minnesvärd. Vi snackar knappast John le Carré-nivå här. Men om man vet med sig att man gillar den lite enklare spionromanen är The Eagle Has Flown inget uselt val.

X2: Duke De Richleau (1934 & 1941)

Världens ockulta thrillerälskare ska kanske vara tacksamma för 30-talets depression. Det tycks nämligen som om det var de hårda ekonomiska tiderna som fick Dennis Wheatley att sälja familjens vinfirma och slå sig på en författarkarriär. Redan hans första roman om hjältehertigen De Richleau (The Forbidden Territory, publicerad 1933) blev en formidabel succé. Och när Wheatley fick idén att kapitalisera på den engelska faiblessen för ockultism gick det ännu bättre. Inte minst eftersom hans bekantskapskrets gjorde att han kunde komma i kontakt med personer som Alistair Crowley och Montague Summers.

I The Devil Rides Out (från 1934) måste De Richleau (vars fulla namn egentligen är Jean Armand Duplessis, Comte de Quesnoy) rädda sin unge vän Simon Aron från en satanisk sekt och när det sedan blivit fullskaligt världskrig visar det sig förstås i Strange Conflict (från 1941) att de slemma nazisterna mer än gärna utnyttjar kunskapen hos en haitisk voodoo-utövare. Och den ende med tillräckliga kunskaper i det övernaturliga för att kunna besegra såväl satanister som voodoo-nazister är De Richleau.

Wheatley ska ha inspirerat Ian Fleming att börja skriva sina Bond-böcker men även om särskilt The Devil Rides Out kommer med ett jäkla driv tyckte jag nog inte att dessa två smakprov var riktigt lika underhållande som Flemings bästa spion-romaner. Möjligen beror det på att huvudpersonen som sagt är en lite äldre och beläst person, vilken inte alls kastar sig in i drabbningar med samma sammanbitna illusionslöshet som James Bond.

Men är man sugen på ett stycke tidsdokument från ett svunnet Storbritannien där kanske särskilt överklassen fortfarande inte riktigt hade fattat att imperie-tiden runnit ut, kryddat med rejäla mängder ockultism och alternativa existensnivåer är The Devil Rides Out inget dumt val. Icke att förglömma att den också adapterades till en rätt kul Hammerrulle med gamle, gode Christopher Lee i hertigrollen.

The Devil Rides Out (1934)

Strange Conflict (1941)

Kleiner Mann – was nun? (1932)

alt. titel: Hur ska det gå för Pinnebergs?, Little Man, What Now?

I likhet med Hans Falladas sista bok, Ensam i Berlin, är originaltiteln på dagens bok mer pregnant, spetsigare, mer ödesmättad. Hur ska det gå för Pinnebergs? skulle nästan kunna vara en lättsam fars. Samtidigt är den svenska titeln ändå inte så dum för när man väl börjat läsa så är det den allt överskuggande frågan man bär med sig.

Fortsätt läsa ”Kleiner Mann – was nun? (1932)”

Jeder stirbt für sich allein (1947)

alt. titel: Ensam i Berlin, Every Man Dies Alone

Verkmästare Otto Quangel är en man som gillar lugn, ordning och reda. Han har alltid satt en ära i att sköta sitt och skita i andra. Därmed har han också sett till att skaffa ett liv där hans cirklar i möjligaste mån är fredade från utomstående rubbningar, även under pågående världskrig. Men så händer något som verkligen stör Otto Quangels strikt upprutade tankemönster.

Fortsätt läsa ”Jeder stirbt für sich allein (1947)”

Johnny Got His Gun (1939)

Johnny, get your gun, get your gun, get your gun/Johnny, show the ”Hun” you’re a son-of-a-gun/Hoist the flag and let her fly/Yankee Doodle do or die.

Det är patriotiska uppmaningar som den här (från sången ”Over There” (1917)) som Joe Bonham bittert ångrar att han lät sig lockas av. Han gjorde sin ”bit” för fosterlandet, lämnade käresta och familj för första världskrigets Europa. Och här ligger han nu, i en sjukhussäng, i allt väsentligt en olycksaligt välfungerande hjärna med vidhängande torso.

Fortsätt läsa ”Johnny Got His Gun (1939)”

Körkarlen (1921)

alt. titel: Køresvenden, Kørkarlen, La charrette fantôme, Der Fuhrmann des Todes, Il carrettiere della morte, The Phantom Carriage, The Phantom Chariot, The Stroke of Midnight, Thy Soul Shall Bear Witness

Inledningsvis blir Victor Sjöströms klassiska stumfilm Körkarlen en extremt förvirrande upplevelse. Via filmtexterna informeras vi om att “slumsystern” Edit ligger för döden (i lungsot, vad annars?). Jag är obekant med begreppet men gissar att det är en eufemism för “prostituerad”. Grejen är att Körkarlen pågår en bra stund innan tittaren får tydliga bevis för att “slumsyster” snarare är den prostituerades motsats, en frälsningsarmésoldat som jobbar i slummen för att ta hand om de fattiga och utstötta.

Fortsätt läsa ”Körkarlen (1921)”

Le Petit Prince (1943)

alt. titel: Lille prinsen, The Little Prince

En djärv flygare kraschlandar i bortom all ära och redlighet i Saharaöknen. Han försöker reparera sitt skadade plan men frågan är om han kommer att lyckas innan vattnet tar slut. Men i så fall kommer flygaren inte att dö ensam, för plötsligt har han fått sällskap av en guldlockig ”liten prins” där i öknen. Som om pojkens uppdykande inte vore fantastiskt nog, berättar han dessutom att han kommer från den lilla asteroiden B 612 som inte är mycket större än ett hus, och att han har rest runt i rymden innan sin ankomst till planeten Jorden.

Fortsätt läsa ”Le Petit Prince (1943)”

Pengar (1885)

Det finns flera alternativa titlar till Victoria Benedictssons roman Pengar. Giftermål. Äktenskap. Kvinnor. Frihet. Allt detta fokuseras i historien om den obemedlade Selma Berg, vilken gifter sig alldeles för ung. Vid 16 års ålder hyser hon ofullbordade konstnärsdrömmar men utan vare sig pengar eller sin fars och farbrors välsignelse konstaterar farbrodern krasst “Jag tycker inte du kan bli någonting bättre än hustru åt en bra karl.”

Fortsätt läsa ”Pengar (1885)”

X3: Alberte-trilogin (1926-1939)

”Det är den enda tid på dygnet hon inte fryser”. Ibland kan det räcka med en enkel mening för att skapa en omedelbar koppling mellan läsare och romangestalt. Det är förstås inte meningen i sig som gör det, men såsom varande en livslång fryslort känner jag förstås ett omedelbart släktskap med Cora Sandels Alberte. Hur kölden lindar kroppen i kedjor, biter mellan skulderbladen, gör en hård och förkrympt. Den lustfyllda beskrivningen av hur Alberte, när hon en gång blivit varm, känner sig ”rörlig och mjuk” och kan ”umgås lättsinnigt med sin värme” sätter fingret på hur frusenheten förvandlar ens egen kropp till ett pinoredskap.

Fortsätt läsa ”X3: Alberte-trilogin (1926-1939)”

Maniac (1934)

alt. titel: Sex Maniac

Jag fick syn på dagens film inför förra årets Halloween-slasher-tema. En film som heter Maniac och som handlar om en man som våldtar och mördar kvinnor, det lät ju väldigt välbekant. Jag var ju helt enkelt tvungen att se om exploitation-regissören Dwain Espers pre-code-film kunde vara en mindre känd föregångare till William Lustigs film från 1980 som i sin tur fick en uppföljare 2012.

Fortsätt läsa ”Maniac (1934)”

Gone with the Wind (1939)

alt. titel: Borta med vinden, Borte med blæsten, Tatt av vinden

Ahh, en ouvertyr. Då vet man att det är klassisk mastodontfilm som gäller. Men trots sina totalt 238 minutrar gör Gone with the Wind snabb sak av att nagla fast det den ber publiken att engagera sig i under resten av speltiden. Inom max en minut är de generella ramarna satta: Scarlett O’Hara, Vivien Leighs magnifika klänningar, amerikanska inbördeskriget (och dess konsekvenser), Ashley Wilkes och ”the Old South”.

Fortsätt läsa ”Gone with the Wind (1939)”